Arena 2/2021

ARENA Medlemsblad för Svenska modersmålslärarföreningen i Finland r.f.

MINORITETER I FOKUS

#2/21

LEDAREN

Om att prata med händerna ”Mamma, vet du vad det här är?” frågade 4-åringen en dag och gjorde något med ena handen. ”Näe”, svarade jag tvekande, eftersom handsken gjorde handrörelsen svårtolkad.

Sonen tog av sig handsken och visade igen. En liten hand som tecknade något jag visste att jag sett tidigare. Innan jag hann säga något sa han: ”Det betyder liksom tack.”

Jag log stort mot honom. ”Ja, det är så sant det!

Vad duktigt!” utbrast jag.

Några veckor tidigare hade jag berättat för honom att man på Yle Arenan kunde se på ett av hans favoritprogram, ”Bärtil”, med teckenspråkstolkning.

Vi såg några avsnitt tillsammans och efteråt berättade han att två av hans dagiskompisar också pratar lite med händerna så där som Bärtil och Isa Gris hade gjort. Så självklart som bara en 4-åring kan konstatera.

I detta nummer av Arena har vi velat fokusera på olika minoriteter. Vi har velat lyfta språkbruk, hjälpmedel, jämställdhetsplaner och minoritetsforskning.

Jag har för första gången talat med en döv person genom teckenspråkstolk och jag lärde mig mycket nytt om det finlandssvenska teckenspråket och de dövas situation (läs mera på s. 29). Då har jag ändå haft elever med hörselnedsättning i mitt klassrum.

Efter intervjun började jag fundera om jag verkligen varit inkluderande mot dessa elever. Eller har jag till viss del, om än omedvetet, varit exkluderande? Helt enkelt på grund av okunskap. Jag fylldes av en stor iver att lära mig mera om hur jag kan vara en bättre lärare, nästa gång jag har en elev med hörselnedsättning integrerad i en hörande klass.

När jag samtalade med Lärum (se artikeln på s. 4) slogs jag av dåligt samvete. Det heter så fint i alla möjliga styrdokument att vi ska ha en inkluderande skola, där alla, oavsett språklig och kulturell bakgrund ska få utvecklas. Ändå finns det inte alltid pengar för att köpa in läromedel som faktiskt skulle göra en skillnad för elever i behov av differentierat material. Så hur inkluderande är vi då egentligen?

Någon brist på material finns det uppenbarligen inte.

Jag vill tro att min 4-åring genom att lära sig några stödtecken på dagis också lär sig att vara inkluderande. Jag vill tro att för varje artikel jag skriver eller läser om någon minoritet i vårt samhälle, så lär jag mig att vara mera inkluderande i skolan.

Jag vill också tro att vi alla gör vårt bästa, att ingen medvetet exkluderar eller aktivt väljer ett språkbruk som sårar och förminskar.

För det är sist och slutligen lika enkelt att säga ”tack” med ett stödtecken som med rösten. Bara man är villig att lära sig.

MARIA DAHLIN

Bli medlem i SMLF! Som betalande medlem får du bland annat: - Tidningen Arena, 2 gånger/år - Nyhetsbrev 2 gånger/år - Fortbildningar, teaterföreställningar och mo-caféer. Hösten 2021 fick man också delta i Göteborgs bokmässa.

Osäker om du betalat medlemsavgiften i år? Ta kontakt med vår kassör Lina Nyman (kassor@ smlf.fi).

2 ARENA

INNEHÅLL 02 Ledaren 04 En del behöver mer för att få lika mycket 06 "Inklusivitet kräver ett modifierat system" 09 En utpost i öst 12 "Uppdrag språköar" 14 Hon vill skapa plats i skolan 17 Alla elever är lika världefulla 20 Perspektiv och politisk korrekthet 22 Hur arbeta med kommunikation efter läroplansändringen?

26 Argh 2021 28 Nya styrelsemedlemmar

AMANDA HELLING, L AYOUT & ILLUSTR ATIONER

29 Finlandssvenskt teckenspråk - en minoritet bland minoriteten 34 Minoritetsstress, maktordningar och människomöten 36 Recension - Boken eller filmen?

38 Empati, hållbarhet och samarbete i Snälla hjältar 42 Novelltävlingen Vad händer?

46 Brev från Norden

SMLF:s styrelse 2021-2022 Annette Kronholm (ordförande) Tjänstledig från Topeliusgymnasiet i Nykarleby, projektledare för Skrivande skola annette.kronholm@sydkusten.fi Katrina Åkerholm (vice ordförande) Tjänstledig från Vasa övningsskola, doktorand i pedagogiska vetenskaper, Åbo Akademi katrina.akerholm@abo.fi Maria Dahlin (sekreterare och Arena-redaktör) Donnerska skolan i Karleby maria.sofia.mork@gmail.com

Lina Nyman (kassör) Brändö gymnasium i Helsingfors kassor@smlf.fi

Anu-Katja Nurmi (Nordspråksrepresentant) S:t Olofsskolan i Åbo anu-katja.nurmi@edu.turku.fi

Rolf Blauberg (suppleant) Borgå Gymnasium rofablauberg@gmail.com

Mindy Svenlin (medlem med ansvar för informations-koordinering) ) Åbo Akademi mindy.svenlin@abo.fi

Christoffer Wärn (Styrelsemedlem och Arena-redaktör) Pargas svenska gymnasium christoffer.warn@edu.pargas.fi

Sofie Lundell (suppleant) Pjelax skola sofielundell95@gmail.com

Ann-Charlotte Mårtensson (ansvar för medlemsregistret) Sarlinska skolan i Pargas froann@gmail.com

ARENA 3

En del behöver mer för att få lika mycket

Lärum vill vara en hjälpande hand i inlärningen.

Både i Vasa och i Helsingfors finns läromedelsutställningar, dit pedagoger och skolpersonal är välkomna för att stifta bekantskap med det som finns till salu i deras webbshop.

Malin Sandström, teamledare vid Lärum i Vasa, och Susanne Nygård, pedagogisk planerare, tar emot på läromedelsutställningen i Vasa. Lärum finns i samma lokaler som FDUV. - Lärum är en del av FDUV och vi ser till att det finns anpassade läromedel på svenska i Finland, berättar Sandström.

FDUV:s målgrupp är i främsta hand personer med intellektuell funktionsnedsättning, men eftersom Svenskfinland är så pass litet, blir Lärums målgrupp bredare än så eftersom behovet är stort.

- Vi begränsar inte vår målgrupp, utan alla som har behov av stöd i inlärningen kan hitta material hos oss.

Lärare som undervisar i olika ämnen kan ta kontakt och se vad vi har att er4 ARENA

bjuda. En del anhöriga som vill hjälpa sina barn där hemma hittar också till oss, för att få en smidigare vardag, förklarar Sandström.

Bland materialet på Lärum finns också sådant som riktar sig till elever som läser svenska som andraspråk.

Sandström har sett att behovet av sådant material har ökat under de senaste åren.

Ökat behov också på andra stadiets utbildningar - I och med den utvidgade läroplikten som trädde i kraft hösten 2021 har vi på Lärum också märkt av att utbildningspersonal från andra stadiet hört

av sig för att få hjälp, berättar Susanne Nygård.

Hon berättar vidare att det nyligen hållits ett webbinarium via Bildningsalliansen, om stöd i inlärningen för vuxna. En viss förskjutning har alltså skett mot den äldre målgruppen.

- När jag började jobba här på Lärum för några år sedan var det mest småbarnspedagogiken som var i behov av differentierat material. Nu ser vi mera att det finns ett behov genom hela inlärningens gång, berättar Sandström.

Hon berättar att man på Lärum jobbar med en referensgrupp, som samlas för att se över hurdant läget är ute i skolorna.

Malin Sandström och Susanne Nygård förevisar gärna läromedelsutställningen i Vasa.

- Vi får också värdefull information från de som besöker vår läromedelsutställning. På det viset kan man som lärare också vara med och påverka, om vi ser att det finns ett ökat behov av någon viss typ av material, fortsätter Sandström.

Lärum ger också ut egenproducerat material i liten skala, även om produktionen inte kan jämföras med andra läromedelsförlag.

Det kan handla om översättningar från finska till svenska eller nytt material där utomstående anlitas som sakkunniga.

- Till exempel i matematik har vi anpassat ett läromedel för vår kontext här i Svenskfinland. Det svenska materialet pratar förstås om kronor och ören och vi behöver få materialet i euro, förtydligar Nygård.

Malin Sandström och Susanne Nygård berättar att de sneglar mycket mot Sverige och tar in nytt material därifrån.

- Vi försöker hitta bra material därifrån som vi kan ta in till vår utställning, säger Nygård.

Ekonomin sätter käppar i hjulet På Lärum märker man naturligtvis också av att ekonomin ute i kommunerna är rätt trängd.

- I vissa kommuner styr upphandlingarna vilka aktörer lärarna får beställa från, medan i mindre kommuner kan det vara lite mera fritt, berättar Sandström.

- Ibland kan speciallärarna ha en liten extra budget, men det

handlar inte om några stora summor och det är kanske inte ens varje år, förtydligar Nygård.

Sandström menar att införskaffning av material alltid är en kostnadsfråga och att lärarna nog är tvungna att hålla i slantarna.

- Ett tips är dock att söka om medel för ett bokpaket från Svenska kulturfonden. Summan är max 600 € och ansökningstiden är fri.

För dessa pengar får man alltså köpa böcker till sin skola. På vår hemsida har vi också sammanställt några bokpaket, om man önskar få tips på sådana, meddelar Sandström. Även Lärum är beroende av bidrag, där Stiftelsen Brita Maria Renlunds minne är en viktig finansiär. Även STEA, Svenska kulturfonden och andra finlandssvenska fonder gör att Lärum kan fortsätta sitt viktiga uppdrag.

Ta kontakt, kom på besök Susanne Nygård och Malin Sandström vill påminna speciellt modersmålslärarna att det finns mycket lättläst material att tillgå, för alla stadier.

- Det är enkelt att se vad vi har att erbjuda via vår webbshop och vill man komma in och bläddra i en bok för att få en bättre uppfattning är man hjärtligt välkommen.

Via vår digitala materialbank finns också en hel del gratis material, så som läsförståelseuppgifter till lättlästa böcker. Vi kommer snart att omarbeta materialbanken så att den blir mera användarvänlig, säger Sandström.

Till läromedelsutställningarna kan enskilda lärare eller hela kollegium komma på besök. Då möts man av en pedagogisk planerare som hjälper till. I Vasa är det alltså Susanne Nygård och i Helsingfors finns Marie Selenius.

- Om det är svårt att ta sig till någon av läromedelsutställningarna kan vi också ordna handledning via telefon eller Teams. Det

går bra att ta kontakt och meddela hurdant behov man har och så ser vi hur vi bäst kan hjälpa, förklarar Nygård.

Dessutom tipsar Nygård gärna om material som man kan hitta på nätet.

- Som lärare har man kanske inte alltid tid att sitta och söka fram nytt material, vet Nygård, som själv jobbat som lärare i många år.

Hon nämner till exempel laroteket.com där det finns gratis stöd för inlärningen för skolor, dessutom tänkt för Svenskfinland.

Nyhetsbrev och läromedelsrunda Ifjol kom sig Lärum av förklarliga orsaker inte ut på någon läromedelsrunda, men de hoppas på att snart kunna göra en sådan igen.

- Vi brukar besöka skolor tillsammans med Schildts och Söderströms. Det brukar röra sig om 10 skolor i Österbotten och 10 i södra Finland, berättar Malin Sandström.

Lärare kan höra av sig på förhand om det finns något i webbshoppen som intresserar, så ser representanterna till att dessa böcker tas med till den aktuella skolan. Även på Educa-mässan kan man stifta bekantskap med vad Lärum har att erbjuda.

- Vi har inte direkt någon marknadsföringsbudget, men vi försöker vara så synliga som möjligt, förklarar Sandström, och tipsar om att man kan prenumerera på Lärums nyhetsbrev, så att man enkelt får nys om nytt och aktuellt material samt tips för undervisningen.

TEXT OCH FOTO: MARIA DAHLIN

En viktig påminnelse.

ARENA 5

”Inklusivitet kräver ett modifierat system” En av forskningsprofilerna vid Åbo Akademi är minoritetsforskning. På deras hemsida står att ”Profilområdet har fokus på minoritetskultur och -identitet; diskriminering, lika rättigheter och demokrati; processer genom vilka minoriteter har blivit till historiskt och minoritetspositioner i historien; samt kulturellt och språkligt sensitiv lärarutbildning”. Vad innebär det egentligen att vara kulturellt och språkligt sensitiv i undervisningen?

När Emmanuel Acquah flyttade till Finland från Ghana, upplevde han att vårt samhälle inte var speciellt öppet mot invandrare. Han flyttade hit för att få en högklassig utbildning, och 2009 blev han magister i pedagogik vid Åbo universitet. Därefter var det svårt att få arbete och 2011 avlade han därför en andra magisterexamen i statsvetenskaper. I båda magisteruppsatserna undersökte Acquah utsatta personer av olika slag.

Acquah blev intresserad av forskarstudier, och 2015 disputerade han vid Åbo universitet med avhandlingen Responding to changing student demographics in Finland: A study of teachers’ developing cultural competence.

- Till först handlade min forskning inte om mångfald och jämlikhet, utan om mobbning, berättar Acquah.

I materialet i en undersökning hittade

6 ARENA

jag dock en utsatt grupp, nämligen invandrare. De behandlades annorlunda och deras skolgång led av det.

Resultatet av detta blev att Acquah ändrade inriktning på sin doktorsavhandling. Efter att ha doktorerat fick han arbete vid universitetet och föreläste om mångfald och mångkultur.

Sedan 2018 arbetar han som biträdande professor vid minoritetsforskningen, med placering vid fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier.

- Efter att början var osäker har jag nu en klarare riktning, säger Acquah.

Jag får undersöka hur vi kan förbättra undervisningen och lärarutbildningen med tanke på vårt allt mer mångkulturella samhälle.

Kultur, språk och sensitivitet I sin forskning har Acquah fokuserat på olika aspekter av hur minoriteter bemöts i samhället och vad lärare be-

höver för att kunna vara inkluderande i sin undervisning.

- Det handlar om nyckelorden kulturell, språklig och sensitiv, säger Acquah.

Dessa borde genomsyra lärarens sätt att planera och genomföra undervisningen.

I heterogena klassrum finns det en kulturell kunskap och kulturella traditioner som borde ses som en rikedom, menar Acquah. För elever med invandrarbakgrund kan vardagen i skolan ofta innebära ett krav på att tala skolans språk, eftersom man vill ge dem möjligheter att klara sig så bra som möjligt i utbildningen.

- Tanken är god, och det ger eleverna förutsättningar att klara sig i skolan.

Men om man tvingar elever med invandrarbakgrund att endast tala svenska eller finska i klassen signalerar man att ”din kultur är inte viktig här”, menar Acquah.

Det ger eleverna en känsla av att de inte hör hemma.

För att bli mer inkluderande i undervisningen kan vi stödja oss på forskning säger Emmanuel Acquah, biträdande professor i minoritetsstudier vid Åbo Akademi.

Istället menar Acquah att man borde fundera på hur man kan stödja den som har en annan kultur och bakgrund.

Forskningen visar också att flerspråkiga har bättre kognitiva färdigheter, och med tanke på det vore det på sin plats att uppmuntra elever till att stärka sitt modersmål samtidigt som man lär sig skolans språk menar Acquah. För lärarens del handlar det om att ta in kunskap om de kulturer som finns i klassen och bredda sin egen förståelse för elevernas traditioner. Acquah tar sig själv som exempel: - I Finland kallar alla mig för Emmanuel, eftersom det är mitt förnamn, och det är den tradition som existerar här. I Ghana har vi en annan tradition, där får alla ett namn baserat på vilken dag de är födda. I mitt fall är det Kofi, eftersom jag är född på en fredag, och i Ghana kallade alla mig för Kofi, berättar Acquah.

Om elever upplever att deras språk och kultur inte får plats i den västerländska kultur som råder i de flesta av våra klassrum, finns det enligt Acquah stor risk för att dessa elever också får det svårare i skolan. Det beror på att de känner sig malplacerade och främmande. Därför är det enligt honom viktigt att lärare respekterar den mångfald som finns i klassrummen, oberoende av minoritetstillhörighet.

På detta sätt kan läraren ta kulturer i beaktande, och samma principer gäller

för språkliga aspekter säger Acquah.

Det sista nyckelordet, sensitivitet, innebär enligt honom att lärare lär sig att iaktta och respektera andra kulturer istället för att tvinga elever att forma sig enligt den rådande majoritetskulturen.

- Istället för att tvinga någon att anpassa sig till ett system borde man utmana systemet istället, menar Acquah.

Använd eleverna som resurs för att kunna stödja dem, de har en bred kulturell medvetenhet som du som lärare kan lita på och ta hjälp av.

Rättvisa och jämlikhet Det finländska samhället upplevs överlag som ett jämlikt samhälle, speciellt om man granskar våra lagar och vilka möjligheter personer har i detta land.

Acquah lyfter ändå fram att verkligheten och hur det är på pappret kan vara olika. Han säger att det finländska samhället strävar efter att vara jämlikt, men att vi inte är där ännu.

- Det finns en skillnad mellan jämlikhet (equality) och rättvisa (equity), säger Acquah. Ett jämlikt samhälle betyder inte automatiskt att alla behandlas och bemöts rättvist. Detsamma gäller i skolmiljön.

Med detta menar Acquah att inkluderande undervisningspraxis implementeras allt mer i de finländska skolorna, men det är ännu inte en systematiskt inkluderande undervisning.

Detta kräver nya kunskaper av lärarna, och därför är ett av målen med minoritetsforskningen vid Åbo Akademi att utveckla en kulturellt och språkligt sensitiv lärarutbildning.

- Den som har varit lärare en tid här har inte fått det är via utbildningen, och därför börjar rättvise- och jämlikhetsarbetet med dig själv, säger Acquah.

Genom att utmana det system som din kunskap baseras på kan du lära dig och utvecklas.

Inklusivitet borde enligt Acquah vara en pågående process. Ju mer man lär sig, desto mer kan man utveckla undervisningen och ge en kvalitativ undervisning till alla typer av elever, oberoende av identitet. Han lyfter också fram att det är en skillnad mellan integration och inklusivitet. För att det verkligen ska handla om integration borde det enligt honom vara en tvåvägsprocess - Om man verkligen vill vara inkluderande i undervisningen innebär det att man själv också lär sig något av den andra, säger Acquah. Det betyder att hens kultur och majoritetskulturen får existera sida vid sida. Är det en envägsprocess, det vill säga att en elev ska anpassa sig helt till den rådande normen, handlar det om assimilation. Inklusivitet kräver ett modifierat system.

Acquah påpekar ändå att tanken är god och att den bottnar i en önskan om att alla ska få vara sig själva. Därför är det enligt honom viktigt att utmana de normer man själv märker att upprätthålls i samhället.

Ifrågasätt, utmana och utveckla I sin forskning har Acquah sett vilka faktorer som inverkar på elevers skolframgångar och inlärning. För att ge alla de bästa möjliga förutsättningarna att klara sig finns det redan nu mycket information att tillgå som stöder läraren i hens arbete i heterogena klassrum.

Om man verkligen vill vara inkluderande i undervisningen innebär det att man själv också lär sig något av den andra, säger Acquah.

Då man själv lägger märke till snedvridna bilder av någon folkgrupp, kultur eller minoritet, ska man också enligt Acquah våga diskutera det. Han menar att vi inte ska vara rädda för att ta upp det i våra klassrum och inte heller vara rädda för att tala om det med barn.

- För det första börjar arbetet med dig själv, säger Acquah. Utmana din partiskhet (bias) och ifrågasätt den.

Det blev en stor diskussion om fallet med Afrikas stjärna i höst, och många tyckte att det inte är ett stort problem eftersom de har vuxit upp med det spelet. Ifrågasätt då vad det ger för bild av Afrika till ett barn som växer upp med spelet, ifrågasätt vilken bild av Afrika som framkommer i barnprogram och andra spel. Då kan man bättre förstå varför det uppstod en diskussion och varför spelet kan vara problematiskt.

När dylika fall uppkommer eller då man själv lägger märke till snedvridna bilder av någon folkgrupp, kultur eller minoritet, ska man också enligt Acquah våga diskutera det. Han menar att vi inte ska vara rädda för att ta upp det i våra klassrum och inte heller vara rädda för att tala om det med barn. Om vi diskuterar dylik problematik med barn kan vi undvika att de växer upp med en fast bild av någon viss kultur, en bild som omedvetet kan basera sig på fördomar och felaktiga uppfattningar.

- Om du har en grupp med elever med invandrarbakgrund och du tycker att de alltid är högljudda, fråga dig själv om de verkligen är det eller baserar det sig på kulturella skillnader? säger Acquah som ett exempel. Vet de om att det är din åsikt om dem? Det finns en risk att det blir en självuppfyllande profetia som gör att de eleverna får svårigheter med skolgången.

För att sätta denna förändring i system kommer Acquah med några förslag. För det första borde lärarutbildningen ge studerande redskap och kunskap för en inkluderande under-

visning. För det andra kan praktiserande lärare utveckla sig själva genom att utgå från egen kunskap, identifiera kunskapsluckor och se vilka behov som finns i klassen. För det tredje kan man använda sig av olika metoder för att förbättra lärarnas kunskaper om att vara inkluderande i undervisningen.

Det kan enligt Acquah handla om till exempel mentorskap samt formell eller informell fortbildning.

Just nu arbetar Acquah med flera projekt som ska hjälpa lärarna och lärarstuderande med just dessa frågor.

Inom projektet REDIT undersöker man hur man kan använda spel för att integrera elever i klassen och hjälpa dem med andraspråksinlärningen.

Man har intervjuat lärare och elever för att få reda på vad som skulle få effekt och baserat på det utvecklas nu ett spel. Dessutom arbetar Acquah med två Erasmus-projekt, Designing and supporting inclusive practices in Higher Education och Inclusion through Mediation. I det förstnämnda granskar man hur t.ex. personer med funktionsvariationer och andra minoriteter tas i beaktande i högre utbildning, allt från huruvida det finns jämlikhetsplaner till hur flexibla man är gällande metoder och innehåll i utbildningen. Målet med det

sistnämnda projektet är att förbättra integrationen genom att involvera intresserade, aktivister och migranter till att bli medlare (peer-to-peer mediator) som kan hjälpa nyinflyttade. Inom projektet har man också skapat en handbok för god praxis, bland annat vad gäller undervisning för nyinflyttade.

- Det finns resurser att tillgå, både inom våra projekt och vid andra instanser, säger Acquah. Bland annat har European Trade Union Committee for Education gett ut Catalogue of Good Practices on Inclusive Schools.

I dessa kataloger finns exempel från andra EU-länder samlade och de kan användas då man vill utveckla sin egen undervisning.

- Lärare är akademiskt utbildade.

Gå tillbaka till forskningen, läs vad man har kommit fram till i undersökningar och använd det du lär dig av det, sammanfattar Acquah.

TEXT: CHRISTOFFER WÄRN FOTO: PRIVAT

Läs mer om projekten: REDIT: www.projectredit.com Designing and supporting inclusive practices in Higher Education: www.inclusivehe.eu Inclusion through Mediation: www.includemeproject.eu Catalogue of Good Practices on Inclusive Schools: Handboken hittas på https://goodpractices. csee-etuce.org/en/, eller genom att söka på titeln. Här finns också flera guider som tangerar detta område.

8 ARENA

En utpost i öst Den traditionella uppfattningen om vad som räknas till Svenskfinland är att i öster tar det slut efter Pyttis kommun. Följande kommun är dock Kotka.

Där verkar Kotka Svenska Samskola sedan år 1885, då den först var en treårig fruntimmersskola. Sedan 1897 upprätthålls skolans verksamhet av Kotka Svenska Samskolas Garantiförening r.f.

Kotka Svenska Samskola (KSS) erbjuder undervisning inom den grundläggande utbildningen årskurserna 1–9 och gymnasieutbildning på svenska i Kymmenedalen. Dessutom finns en förskolegrupp, som finns placerad i samma byggnad som småbarnspedagogiken. KSS kallar sig för en ”ersättande skola”.

- En ersättande skola tar emot elever också från närliggande kommuner, som inte erbjuder svenskspråkig undervisning längre än till och med årskurs 6. Det finns små F–6-skolor i både Kouvola och Pyttis, men årskurs 7–9 och gymnasieutbildningen får de eleverna gå hos oss, förklarar rektor Carina Stenbacka.

KSS lyder inte under kommunens regi, utan det är garantiföreningen som besluter hur skolan ska bedrivas. Stenbacka förklarar att de ändå får samma understöd som andra skolor i kommunen, men som privatskola är de skyldiga att betala moms.

Allmänt nedåtgående elevprognos Detta läsår har Kotka Svenska Samskola 125 elever och studerande.

- I F–6 går 59 elever, i åk 7–9 går 56 elever och i gymnasiet har vi 24 studerande. Av niorna är det cirka hälften som fortsätter till gymnasiet, men inte alla väljer vårt svenska gymnasium. I något enstaka fall byter någon över till finskt gymnasium eller väljer ett specialgymnasium på annan ort, berättar Stenbacka.

När det gäller de elever som väljer yrkesutbildning, väljer det allra flesta att studera på finska. Närmaste svenska yrkesskola finns i Borgå, men Stenbacka kan inte komma ihåg att någon valt att fortsätta där under hennes år på skolan.

Carina Stenbacka påpekar att elevprognosen går neråt i hela landet och framför allt öster om Sibbo verkar elevantalet minska drastiskt, oberoende hemspråk.

- Vi följer den allmänna trenden här i Kotka också. Gruppantalet varierar mycket, vissa årskullar är större än andra. För vår del är den svenskspråkiga småbarnspedagogiken viktig, för utan den skulle antagligen inte skolan finnas heller. Även helt finskspråkiga hem söker till vårt dagis och det ger en synergieffekt, eftersom de allra flesta fortsätter i förskolan och skolan på svenska när de väl har börjat, berättar Stenbacka.

Språköskolor är inte alla lika Modersmålsläraren Sophie Lindström är inne på sitt andra läsår i KSS. Före det arbetade hon i nio år i Björneborgs Svenska Samskola (BSS). Hon kan se både likheter och skillnader mellan de två språköskolorna.

- I Björneborg var omnejden mycket mera finsk än här i Kotka. Här har vi ändå Pyttis som grannkommun och där finns en hel del svenskspråkiga. I

ARENA 9

Björneborg är det rätt långt till Kristinestad i norr och Åbo i söder, för att komma till tvåspråkiga kommuner, förklarar Lindström.

I BSS var andelen elever från helt finskspråkiga hem större än den är i KSS. Just nu uppskattas svenskspråkiga i Kotka utgöra ca 1 % av stadens befolkning, dvs. runt 500 av drygt 50 000 invånare.

- En annan skillnad mellan KSS och BSS är att här i Kotka märks även dialektala drag i våra elevers språk, det fanns det inget av i Björneborg. Däremot lyder skolorna under samma läroplan och har samma arbetsavtal i egenskap av privatskolor och i båda

skolorna har finskan en stark närvaro, säger Lindström.

Hon menar att det kan vara lite motigt att undervisa modersmål och litteratur då finskan har en högre status bland eleverna, än svenskan.

- En del elever tycker det är lite töntigt att prata svenska, och någon enstaka försöker sig på att prata finska även med mig som modersmålslärare.

Enligt Lindström hörs det ändå mera svenska i gatubilden i Kotka än det gör i Björneborg. Carina Stenbacka inflikar också att hon upplever att tjänstemännen på kommunen har en positiv inställning till svenskan.

Rekryteringen en utmaning Sophie Lindström kommer ursprungligen från Borgå, men bor nu i utkanten av Kotka. Carina Stenbacka var glad över att ha två sökande när modersmålslektoratet lediganslogs. Hon menar det är svårt att få tag i personal, även om situationen just nu är rätt bra.

- Vissa kombinationer, som t.ex. lång matematik och kemi är svår i hela landet. Till vår skola får vi mer eller mindre headhunta via kontakter ibland och på dagissidan söker vi hela tiden efter en kompetent lärare i småbarnspedagogik, berättar Stenbacka.

Precis som med Lindström är det oftast lärare med någon slags koppling till Östnyland eller Kotka som söker sig till skolan.

En del personal pendlar från Pyttis och Lovisa.

- Själv är jag klasslärare i grunden, men undervisar också i modersmål.

Just nu har jag sjuorna, men överlåter de högre årskurserna åt Sophie, berättar Stenbacka.

A-finska erbjuds, men ingen ryska I år har KSS fem elever som följer Afinskans läroplan, dvs. de kommer från helt svenskspråkiga hem.

- Dessa elever kommer från tre olika familjer och de är integrerade i samma klass som de som läser modersmålsinriktad finska. De följer med samma undervisning, men får egna uppgifter. Oftast är ändå de elever som läser A-finska helt okej på finska, just p.g.a. den mycket finska miljön häromkring, förklarar Stenbacka.

Däremot erbjuder skolan ingen undervisning i ryska, trots att det är under 70 km till den ryska gränsen från Kotka.

- Vi har en familj där båda vårdnadshavarna är ryskspråkiga och någon familj där ena föräldern är rysk eller estnisk. Intresset för att läsa ryska räcker dock inte till för att ordna undervisning i ryska just nu, säger Stenbacka.

Följ oss på Facebook Carina Stenbacka säger att man gärna får följa skolan på Facebook för att få veta mera om vad som är på gång.

- Vi är en liten skola, men vi har en fin gemenskap. Ifjol vann vi Hufvudstadsbladets tävling ”10 min live”, där hela gymnasiet deltog. Vi kan också vara stolta över fina studentresultat, bland de så kallade smågymnasierna var vi på sjätte plats i Finland ifjol, berättar Stenbacka avslutningsvis.

TEXT: MARIA DAHLIN ILLUSTRATION: AMANDA HELLING

ARENA 11

”Uppdrag språköar” vill synliggöra, stödja och stärka Språköarna i Finland har många utmaningar och ett stort behov av stöd. I höst startade Kommunförbundet, med Karin Ihalainen som projektledare, ett tvåårigt projekt för att hjälpa, stöda och lyfta fram den potential som språköarna besitter. Det finns 15 språköar i Finland och dessa är Björneborg, Hyvinge, Jyväskylä, Kervo, Kotka, Kuusankoski, Lahtis, Nurmijärvi, Salo, S:t Karins, Tammerfors, Tavastehus, Tusby, Uleåborg och Vichtis.

Karin Ihalainen har själv varit med och startat en språkö, nämligen den i Lahtis.

- Jag har fått se vad en språkö har att ge och vilka utmaningar arbetet kan föra med sig, berättar Ihalainen som i och med projektledarrollen är tjänstledig från arbetet som rektor vid Svenska skolan i Lahtis.

Tankesmedjan Magma gjorde en undersökning år 2020 och den var Ihalainen, som ordförande för språkönätverket, med och drev fram.

- Av de 15 språköarna var 11 med i undersökningen. Det framkom tydligt att det finns ett starkt behov av såväl administrativt som pedagogiskt och organisatoriskt stöd, förklarar Ihalainen.

Tillsammans med andra språkörektorer har hon fått erfara hur mycket det tar att driva en språköskola. Hon är övertygad om att med ett bättre stöd i ryggen skulle fler språköar kunna startas. Att vara ensam svenskspråkig rektor på en helt finskspråkig ort kan vara tungt, då administrationen är helt på finska.

- Jag har själv varit rektor i 16 år nu.

Vår verksamhet var länge ideell, men nu lyder daghemmet under Folkhälsan och skolan under kommunen. Ett positivt problem vi haft under åren är att vi fått

12 ARENA

flytta många gånger på grund av ökat elevantal. Nu i år har skolan 150 elever och daghemmet 70 barn, berättar Ihalainen.

Svenska rum är viktiga Karin Ihalainen talar om att Svenska gården i Lahtis, där skolan och daghemmet nuförtiden verkar, är viktig för att skapa ett tydligt svenskt rum i den finskspråkiga staden.

- På gården kan man höra föräldrar stå och tala svenska sinsemellan och man kan stå och se sig omkring och se var ens barn ska befinna sig, ända från dagis till årskurs 9. När den här fysiska platsen finns blir det lättare att utöka verksamheten. Vi talar om det svenska språkets och kulturens allaktivitetshus, där det också kan ordnas svenskspråkiga fritidsaktiviteter, berättar Ihalainen.

Det här vill Ihalainen jobba för också på andra språköar. Hon menar att den finlandssvenska kulturen lever genom de svenska skolorna, även på enspråkigt finska orter.

- Varför skulle det inte kunna finnas svenskspråkiga skolor på alla större finska orter? frågar sig Ihalainen.

Hon menar att det bildas ett litet mikrosamhälle där en språkö startas. Det ökar familjernas trivsel och ger svenskan synlighet på finska orter. Ihalainen säger också att hon tycker det är värt att starta en språkö och se vart det bär.

Målsättningarna är många Karin Ihalainen förklarar att ”Uppdrag språköar” vill synliggöra den svenska utbildningen på finska orter i Finland. Hon vill jobba med att visa upp språköarna och ett av målen är att språköarna alltid ska komma på tals när man pratar om utbildning i Svenskfinland. Därför samarbetar hon också med de svenskspråkiga lärarutbildningarna för att uppmuntra blivande lärare att göra praktik i en språköskola.

- Som projektledare ska jag nu vara den person som har språköarna på mitt bord. Även om projektet bara är tvåårigt vill jag jobba för en bestående lösning, kanske ett nätverk med en koordinator eller någon form av ”språköombudsman” som är anställd för att jobba med dessa frågor även i fortsättningen, funderar Ihalainen.

Språköskolor får ta kontakt med hen-

ne om de önskar stöd, t.ex. med att tolka lagen, hur man ska aktivera de svensktalande på orten, hur man kan organisera sig och jobba för en hel skolstig, om man har en oro inför framtiden och mycket mera.

- Vi behöver skapa strukturer för en väl fungerande språkö. Våra 15 språköar ser väldigt olika ut. Endast Björneborg, Uleåborg, Kotka och Tammerfors har svenskspråkig utbildning som ordnas helt i privat regi, övriga 11 språköar är kopplade till det kommunala. Vissa har skolgång endast till årskurs 6, medan andra erbjuder ända upp till gymnasieutbildning på svenska.

Språkö vs starkt finskspråkig ort Enligt definitionen kan en språkö anses vara en enspråkigt finsk kommun, som erbjuder svensk skolgång.

- På tvåspråkiga orter finns en utbildningsförvaltning också på svenska. Den som leder verksamheten får ett helt annat stöd då det finns en förman med den svenska utbildningen på sitt bord, menar Ihalainen.

På en språkö finns det sällan annat som stöder det svenska i samhället. De svenskspråkiga skulle aldrig försöka sig på att prata svenska i butiken eller förvänta sig att se information på svenska.

- Språköskolan kan jämföras med en byskola, som ofta har sammansatta klasser, och där rektorn också är en av de undervisande lärarna. Den stora skillnaden är dock att språköskolan inte har byn runt sig, som stöder dess verksamhet, förtydligar Ihalainen.

En språköskola behöver ofta samarbeta över kommungränserna och den har ett stort upptagningsområde.

- Samarbete är a och o. Strukturerna är inte alltid sådana att samarbetet är lätt, men en språkörektor behöver vara beredd att samarbete med så väl det svenska daghemmet, med den finskspråkiga förvaltningen och den omkringliggande miljön på den finskspråkiga orten.

Lagen är tydlig - Kommunen är skyldig att erbjuda svenskspråkig utbildning om det finns barn med svenska som modersmål på en ort. Det spelar ingen roll om kommunen är enspråkig eller tvåspråkig och det har inte med antal barn att göra, det är lagen väldigt tydlig med, förklarar Ihalainen.

En svenskspråkig familj kan naturligtvis välja den finska skolan på en ort, men ofta har en svenskspråkig skola en dragningskraft, den är något en finskspråkig stad kan stoltsera med och locka till sig nya invånare med hjälp av.

- Kommunen måste ordna med skolskjuts om det är så att den svenska skolan finns i t.ex. grannkommunen, berättar Ihalainen.

I Tavastehus ser man konkret vikten av att ha en enhetlig skolstig i den egna kommunen, eftersom eleverna efter årskurs 6 måste ta sig ända till Tammerfors för att fortsätta i årskurs 7–9 på svenska.

- Det leder i många fall till att eleverna istället väljer en finsk skola efter årskurs 6.

En positiv och generös inställning I och med projektet ”Uppdrag språköar” vill Karin Ihalainen förmedla att det är viktigt med en positiv inställning gentemot arbetet på en språkö.

- Jag vill påstå att inställningen till svenskan i Lahtis är mycket mera positiv nu än den var när vi startade verksamheten. Som lärare i svenska, och även läromedelsförfattare, har jag sett det som min livsuppgift att ge de finskspråkiga eleverna en positiv inställning till svenskan, säger hon.

När den svenska skolan startade ville de inblandade vara språkambassadörer för de finskspråkiga i Lahtis. Hon nämner bland annat Svenska veckan, som varit en viktig del av arbetet i Lahtis, just riktat till elever som lär sig svenska.

- Vi gjorde musikaler och andra framträdanden och bjöd in finskspråkiga elever som publik. Vi har bjudit på oss själva och synliggjort att vi finns. Då märkte vi att är man generös, blir man väl mottagen, poängterar Ihalainen.

Den här bakgrunden har hon haft nytta av som rektor och den tar hon med sig in i projektet.

- För att en språkö ska bli framgångsrik behöver det finnas eldsjälar, men det ska naturligtvis inte bara hänga på en person, då går det inte i längden. Stödet för språkön måste vara inbyggt i strukturerna, avslutar hon.

TEXT: MARIA DAHLIN FOTO: KOMMUNFÖRBUNDET

ARENA 13

Hon vill skapa plats i skolan I grunderna för läroplanerna och i våra lokala läroplaner står det tydligt utskrivet att alla människor är likvärdiga, oberoende av funktionsvariation, kön, könsidentitet, könsuttryck, sexuell läggning, religion, hälsotillstånd och så vidare. Dessutom skapar alla skolor jämställdhets- och likabehandlingsplaner, i vilka arbetet med dessa frågor konkretiseras. Hur jämlikhetsarbetet går till i praktiken kan variera ganska mycket, och risken finns att planerna förblir dokument som finns till för syns skull. Vad kan vi göra för att skapa plats för alla i skolan?

14 ARENA

Att utmana sina egna normer kan vara obekvämt men nödvändigt, säger Nina Blomberg.

2018 startade Ekvalita projektet Vem é man? – maskulinitet i skolor. Nina Blomberg arbetade då vid Gymnasiet Grankulla Samskola som lärare i religion, filosofi och livsåskådning. Vid sidan av det arbetet blev hon involverad i maskulinitetsprojektet, ett arbete som utmynnade i handboken Skapa plats – en normutmanande bok för en mer inkluderande skola. Blomberg ville med den boken ge lärare verktyg för att skapa plats för alla olika elever i klassrummet. Sedan hösten 2021 arbetar Blomberg som lärare i hälsokunskap och religion vid Gymnasiet Lärkan, och alla hennes undervisningsämnen tangerar också i allra högsta grad jämlikhetsfrågor.

Medmänsklighet som ledord Att Blomberg intresserar sig för dessa frågor handlar enligt henne om medmänsklighet.

– Personligen vill jag tänka på dessa frågor, eftersom det är viktigt att se andra människor och kunna bekräfta andra människor så som de är, berättar Blomberg.

I lärarrollen finns det enligt Blomberg också ett stort ansvar att aktivt arbeta med jämställdhet och likabehandling. Hon understryker att vi verkligen ska se andra i vår omgivning, möta dem som människor och på det sättet kan vi ens lite minska på det illamående som elever och personal kan lida av till följd av ojämlikt bemötande, oberoende av orsak.

– Lärare har ofta en bild av sig själva som jämlika och inkluderande, men enkätundervisningar bland elever och studerande kan visa annat, menar Blomberg. Det kan bero på att man inte själv är medveten om vilka normer man utgår ifrån och förstärker, eller vilka privilegier en själv har.

Den som hör till normen har ofta svårt att se sådana som är utanför dem.

Blomberg säger att man lätt blir blind för sina egna privilegier och sin egen position i samhället. Den som hör till en minoritet eller en utsatt grupp lägger däremot märke till attityderna som finns i samhället.

– Man måste våga be om hjälp om det känns som att man inte behärskar ämnet, eller inte vet hur man ska utmana normerna, menar Blomberg. Det börjar

med en själv, för att arbetet ska komma igång måste man ifrågasätta sina egna normer och granska introspektivt. Det kan vara ett väldigt obekvämt men viktigt arbete, säger Blomberg.

Utmana normer Skolan ska vara en trygg plats för alla, såväl för eleverna som för personalen.

Blomberg menar därför att jämställdhetsoch likabehandlingsarbete är något som bör tas på allvar. Genom att utmana rådande normer som begränsar människors liv och gör att någon känner sig utesluten, öppnar vi upp en miljö där alla kan känna sig sedda och välkomna.

– I skolan ska alla få känna sig trygga i sig själva och i andra, säger Blomberg.

Undersökningar som Hälsa i skolan visar att till exempel regnbågsungdomar och personer med funktionsvariation oftare känner sig utsatta och ensamma i skolmiljön jämfört med cisheterounga utan funktionsvariation.

Ibland märker vi när någon mår dåligt eller blir utsatt för mobbning, men det syns inte alltid utåt. På samma sätt är det inte alltid synligt utåt att någon hör till en minoritet. Blomberg tipsar om att du kan tänka dig att någon som hör till en viss minoritet sitter i din klass eller finns i ditt kollegium. Hur skulle du då ta dig an ett visst ämne eller hurdant språkbruk skulle du då ha?

– När man granskar sig själv och sina normer för att kunna utmana dem, är det

bra att göra det i små steg, säger Blomberg. Det är en del av processen att inse misstag man gör eller har gjort och lära sig av dem. Då kan man utvecklas och gå vidare.

Ett normutmanande förhållningssätt borde enligt Blomberg genomsyra hela verksamhetskulturen. Därför har skolledningen en viktig roll då det kommer till hur jämställdhets- och likabehandlingsarbetet planeras, genomförs och granskas.

– Våren 2021 gav Ekvalita ut Att leda jämlikhet i skolan – en handbok för skolledare som vill göra skillnad, berättar Blomberg. Där behandlas allt från jämlikhetsarbete i styrdokument till konkreta övningar som kan göras med personalen och eleverna. Trots att den är riktad till skolledningen kan handboken också vara till nytta för alla som leder arbetet med jämställdhet och likabehandling, till exempel skolans jämlikhetsgrupp.

Att reflektera kring vilka normer som råder på arbetsplatsen innebär enligt Blomberg inte bara att tänka på hur olika människor behandlas. Det kan också handla om hur jämlika läroämnena är, prioriteras alltid ett visst läroämne i olika situationer? För personalens välmående är det också skäl att fråga sig om alla har ett eget klassrum eller en egen arbetsplats, och om det inte är så är det skäl att reflektera över vem som drabbas och varför just den/de lärarna?

Sätt i system För att få jämlikhetsarbetet att genomsyra hela verksamheten är det enligt Blomberg viktigt att diskutera dessa frågor i kollegiet. Hon menar att det är bra att våga diskutera sina misstag öppet för att kunna bolla tankar om hur man går vidare från det. På samma sätt är det också bra att dela med sig av sina goda erfarenheter och på det sättet lära sig tillsammans.

Blomberg säger att det är bra att sätta det i system, det vill säga göra upp de planer som ska finnas och sedan kontinuerligt utgå ifrån dem i det dagliga arbetet.

– Det gäller att ha tydliga mål med i jämlikhetsarbetet, understryker Blomberg. Vem gör vad och vad vill vi lyfta fram? Man kan också ta som vana att visa planen för eleverna och studerandena, så att också de är medvetna om vad som gäller.

ARENA 15

också vilken inställning vi har till För att lyckas med detta arbete normer och framför allt förändringar förslår Blomberg att man inledningsi normerna. Ordet hen har redan etavis kartlägger vad kollegiet har för blerats i vårt språk, även om det också behov. Det kan till exempel handla om mötte på motstånd inledningsvis. att få kunskap om någon minoritet, Däremot är det hittills färre som anordna fortbildning om jämlikhet och vänder cisperson, medan transperson normutmanande arbete, pedagogiska redan en längre tid har varit en del av diskussioner eller att möta lärare från vårt språk. Det här beror enligt Blomandra skolor och utbyta erfarenheter. berg på att det är lätt att ta fasta på Blomberg påpekar ändå att det inte det som är avvikande enligt normen, handlar om att riva upp alla rutiner och därför lär vi oss de rätta orden för och börja om på nytt, utan att granska minoriteterna snabbare än sådant som den verksamhet som finns i skolan gäller normen. och försöka utkristallisera vad som fungerar och vilka behov som finns.

När Blomberg skrev Skapa plats redde hon ut sådant som hon själv upplevde att hon – Läser man till exempel en skulle ha behövt veta för att kunna skapa text om en transperson är det bra en normutmanande att lyfta fram att det här gäller undervisning.

– På sätt och just den personen, det här är den vis består boken av mina misstag som jag personens sanning. Det som skrivs gjorde på grund av behöver inte vara sant för alla okunskap, skrattar Blomberg. Det var transpersoner, påpekar Blomberg. en tung process att granska mig själv för att kunna skriva boken, men jag lärde mig samtidigt och fick en bredare kunskap om ämnet.

– När det kommer till normutmanande arbete, oavsett om det handlar Förändring genom aktivt om att använda rätt termer eller att arbete förändra större strukturer i verksamhetskulturen, är det lätt att tänka på En normutmanande undervisning det som extra arbete, säger Blomberg. kan enligt Blomberg betyda att man Det är det kanske också till en början, skapar en känsla av samhörighet och men när man väl har gjort det arbetet trygghet. På det sättet kan eleverna en gång blir det lättare. känna sig sedda och bekräftade. Fokus Blomberg berättar om hur hon har ska ligga på normen, det vill säga att varit tvungen att ta reda på mer om man kritiskt granskar normen istället kvinnor i religionen, eftersom de sakför att sätta fokus på minoriteterna. nas i läromedlen. Nu är det materialet – Lyssna på eleverna, vad vill de ihopsamlat och hon kan använda att ska ändras och vad kan jag göra? sig av det i sin undervisning utan föreslår Blomberg. Vi är där för att behöva göra samma arbete flera elevernas skull, och de skulle gärna gånger. Därför uppmanar hon också få kritisera och utmana normerna. andra lärare att granska läromedlen Någon gång har mina studerande kritiskt och fråga sig vad som saknas reagerat på mina exempel och tyckt att och varför. Det är också en diskussion de är lite väl heteronormativa, och jag man kan ta med eleverna och studevälkomnar sådan kritik. randena, då arbetar också de med att Hur vi använder vårt språk speglar

16 ARENA

granska vilka normer som styr och varför, tipsar Blomberg. Om det finns texter som berör olika typer av människor är det också skäl att minnas att den inte nödvändigtvis illustrerar hela bilden.

– Läser man till exempel en text om en transperson är det bra att lyfta fram att det här gäller just den personen, det här är den personens sanning.

Det som skrivs behöver inte vara sant för alla transpersoner, påpekar Blomberg.

Precis som Levi Karvonen konstaterar (s.34) kan något som känns litet för en vara stort för någon som hör till en minoritet. Blomberg är inne på samma linje och säger att redan det att man använder personernas namn istället för att säga ”hör ni flickor/ pojkar” kan vara ett stort steg på vägen mot en inkluderande undervisningsmiljö.

– När man talar om minoriteter eller grupper av människor bör man också akta sig för att skapa ett vi– de-scenario, säger Blomberg.

Om det händer pekar vi bara ut vad som är normen och vad som är avvikande.

Att arbeta normutmanande och att upprätta en skola där jämställdhet och likabehandling råder, kan med andra ord vara en process som kräver en del av oss som personer. Det handlar om att medvetandegöra oss själva om på vilka premisser vi baserar vårt tänkande och vår undervisning, för att skapa en trygg och inkluderande miljö för såväl elever som personal.

På samma gång kan det också handla om små förändringar som gör att någon i din omgivning känner sig sedd och bekräftad.

– Läs på, ta in kunskap och lyssna på eleverna, sedan börjar processen med dig själv, avslutar Blomberg.

TEXT: CHRISTOFFER WÄRN FOTO: PRIVAT ILLUSTRATIONER: AMANDA HELLING

Alla elever är lika värdefulla I Närpes har man en lång erfarenhet av att integrera elever med invandrarbakgrund i skolorna, då de första flyktingarna kom till staden år 1988. Mycket har hänt under dessa drygt 30 år och ett konkret resultat är det som kallas för språkstärkande undervisning.

Vad innebär det och vad tycker eleverna?

Strax under 100 elever går i Pjelax skola detta läsår. Av dem är 40 % födda utomlands, berättar skolans rektor Mona Göthelid.

- Jag hade min första klass i förberedande undervisning år 2007 och den bestod av elever från tre olika språkgrupper, vietnamesiska, bosniska och litauiska, minns Göthelid.

Just nu är det endast elever från Vietnam som går i förberedande klass i Pjelax skola. I den går de cirka ett år innan de integreras i vanlig klass. Under detta första år i skolan integreras de först i konstoch färdighetsämnena och sedan i ämnen som matematik och engelska. Speciallärare Ida Kauppila, som är Pjelax skolas expert på det här med språkstärkande undervisning, är noga med att poängtera att det tar 5–8 år för en elev att uppnå ett fungerande skolspråk. Arbetet tar alltså ingalunda slut efter året i förberedande klass.

- Närpes stad har utarbetat ett kartläggningsmaterial där vi får veta lite om vilken skolbakgrund som eleverna har när de kommer till oss, vilka läs- och skrivfärdigheter och andra styrkor de besitter på sitt modersmål. Då får vi veta hur vi ska jobba på bästa sätt, förklarar Kauppila.

Ett utvalt kollegium För några år sedan valdes Pjelax skolas lärarkollegium ut för att fördjupa sig i vad språkstärkande undervisning innebär i praktiken.

Projektet ”Språkstark” var tvåårigt och finansierades av Svenska Kulturfonden.

- Det var väldigt intensivt. Vi hade fortbildning minst varannan vecka, minns Ida Kauppila.

- Och vi är inte färdiga ännu, trots att projektpengarna tog slut, förtydligar Mona Göthelid.

Kollegorna i Pjelax skola sätter sig fortfarande ner cirka en gång i månaden för att jobba med kollegialt lärande. Sedan projektet har skolans lärarkår också utökats med flera nya lärare och det tar ett tag att få med alla på färden.

Projektet ”Språkstark” innebar att Närpes stad ville satsa mera långsiktigt och se vilka bestående effekter en medveten satsning som denna kan få inom en enhet.

Utöver detta har staden satsat vidare på att fortbilda alla lärare inom grundskolan i språk- och kunskapsutvecklande undervisning.

- Vi talar om att det finns två spår i fortbildningen. Spår 1 är obligatoriskt för grundskolelärarna i kommunen, med fortbildningar

ARENA 17

Forskningen som grund

Svårt att rekrytera

Rektorn Mona Göthelid och specialläraren Ida Kauppila utanför Pjelax skola. Foto: Sara Roth

inom språk- och kunskapsutvecklande undervisning. Utöver det hade alla möjlighet från start att anmäla sig till spår 2, som innebär två kurser i svenska som andraspråk vid Stockholms universitet, berättar Kauppila.

Närpes stads bildningschef Åsa Snickars berättar vidare att det just nu är sju lärare som går spår 2. Utöver lärare från Pjelax skola deltar också några från Mosebacke skola samt från Närpes högstadieskola.

- Vi ville att så många som möjligt skulle fördjupa sig i svenska som andraspråk. Vår förhoppning är att dessa sedan kan fungera som mentorer och sakkunniga för sina kollegor, berättar Snickars.

Eftersom det inte finns någon utbildning för lärare i svenska som andraspråk i Svenskfinland föll det sig naturligt att de tog kontakt med Stockholms universitet, eftersom studieprogrammet där såg lämpligt ut och det fungerade att studera på distans.

18 ARENA

Bildningsdirektören Åsa Snickars önskar att Närpes stad skulle kunna erbjuda hemspråksundervisning, trots att de som kommun inte har någon sådan juridisk skyldighet. Tidigare fanns det nämligen hemspråksundervisning i både bosniska och vietnamesiska.

- Det har varit mycket svårt att rekrytera duktiga och villiga lärare, eftersom vi är en så vidsträckt kommun och det kan vara fråga om några elever lite här och där i kommunen som är i behov av denna undervisning, förklarar Snickars.

Istället har vuxeninstitutet skött denna bit nu som då, men inte heller där blir det grupper varje år. En viktig aktör är också biblioteket, som ordnar sagostunder på andra modersmål.

- Ett gott hemspråk är väldigt viktigt och bibban gör ett fint arbete när det gäller att introducera och ta in böcker på eget språk, de samarbetar med daghem, förskolor och skolor och vänder sig till föräldrar med budskapet om att det är viktigt att läsa med och för sina barn. Vi har istället valt att satsa på svenska som andraspråk och att jobba medvetet med detta i skolorna, säger Åsa Snickars.

Ida Kauppila har också haft tjänstledigt från sitt ordinarie jobb som speciallärare för att fördjupa sig i språkstärkande undervisning. Hon berättar att skolans förberedande klass bara är ett steg, nästa steg är mycket större och det handlar om hur alla lärare ska arbeta för att stärka varje unika elevs språkinlärning och bygga upp den optimala undervisningen i en klass med flera språk. Hon har fått sina kollegor att förstå att de måste läsa in sig på det teoretiska först, innan det praktiska kan bli aktuellt.

- ”När ska vi behöva det här?” undrade flera när jag tvingade dem att börja läsa forskningslitteratur.

Efter en tid förstod de vikten av den teoretiska bakgrunden och de är nu redo att implementera det i praktiken, berättar Kauppila.

Hon påpekar att det inte finns en metod som passar alla, men allt de har utgått ifrån är baserat på forskning.

- Som rektor är jag oerhört tacksam att ha Ida i kollegiet, för hennes engagemang stärker hela lärarkåren, berömmer Mona Göthelid.

Använd eleverna som lärresurser Just nu finns det alltså ingen hemspråksundervisning inom staden, men ofta får elever med samma modersmål diskutera tillsammans.

- Vi strävar efter en undervisning där eleverna pratar väldigt mycket. De får diskutera på sitt eget modersmål och vi lärare får fundera på hur vi kan utnyttja de olika modersmålen och stärka dem på bästa sätt. Här gäller det att utveckla språket och läroämnet samtidigt, förklarar Ida Kauppila.

Hon syftar på att de vill använda eleverna som lärresurser för varandra och de involverar också gärna hemmen i arbetet. Där hemma kan

eleverna läsa och diskutera på modersmålet, skriva ner något på till exempel vietnamesiska och sedan ta med texten till läraren i skolan.

- Ibland kör jag texten genom Google translate för att helt enkelt få en grov uppskattning först och sedan får vi föra en diskussion kring språket och ämnet då vi försöker förstå varandra, exemplifierar Kauppila.

Eleverna med svenska som modersmål gynnas också av detta arbete. Här lyfter Kauppila upp att genrepedagogik är väldigt viktigt.

- Vi har börjat se på läroplanen på ett nytt sätt. Vi tror inte det går att uppfylla målen i läroplanen om man tänker traditionell undervisning. Vi har ändrat synsätt och arbetssätt, förklarar Ida Kauppila.

Planeringen av undervisningen är a och o. Kauppila förtydligar att man måste börja med ett ämne, där man satsar mera tid och medvetet funderar hur man får in de olika momenten. Framför allt är det mycket mera planeringstid inför ett läsår än tidigare.

- Vi börjar från läroplansmålen och ser vad vi vill jobba med först och vilka textgenrer som kommer att stöda just det här temat. Efter det börjar vi se på vilka läromedel vi har till buds och arbetar vidare Metoderna som används i Pjelax skola är baserade på forskning.

Foto: Ida Kauppila

med detaljerna. Läromedlen får inte styra i för hög grad, förklarar Kauppila.

Uppmuntrande istället för dömande Både Mona Göthelid och Ida Kauppila framhåller att varje lärares förhållningssätt gentemot flerspråkigheten i klassrummen är helt avgörande.

- Att vi anser att barnen som kommer från en annan kultur är lika värdefulla som de finlandssvenska barnen i vår skola är en förutsättning för det här arbetet, säger Kauppila.

- Alla får finnas med på sina premisser och vi behöver få med hela lärarkåren i detta tankesätt, förtydligar Göthelid.

Ida Kauppila menar att påståendet ”vi måste ha mer undervisning i svenska, då löser vi problemen” inte alltid stämmer. Visst är språkundervisning viktigt, men den är inte allt.

- Vi vill vara språkligt uppmuntrande istället för dömande.

Att säga åt en elev att inte prata vietnamesiska på rasten är att förminska elevens språkliga identitet, slår Kauppila fast.

- Som skolsamfund måste vi ha en positiv syn på integrering, säger Göthelid.

Elevernas perspektiv Mona Göthelid undervisar i svenska som andraspråk och gav två av sina elever, Chi och Tuan, i uppgift att på sitt modersmål vietnamesiska skriva ner vad de tycker om att gå i Pjelax skola. Därefter översattes texten i Google translate och här får vi ta del av några av deras tankar.

Chi berättar: - Jag tycker Pjelax skola är en bra skola. Lärarens undervisningsstil gör det lätt att lära sig och läraren är snäll. Jag gillar maten på Pjelax skola för att den är jättegod och passar min smak. Mina vänner i skolan behandlar mig väldigt bra, de hjälper mig och lär mig när jag inte förstår. Jag blev ganska förvånad över att skolan här lånade ut datorer och iPads. Jag gillar att studera svenska som andraspråk med andra vietnameser för när jag studerar med klassen måste läraren fortfarande hjälpa många andra människor.

Tuan skriver: - Hej! Jag heter Tuan och jag går i årskurs 5 i Pjelax skola. Här är lärarna är väldigt milda och snälla, de är väldigt entusiastiska över eleverna, de hjälper alltid eleverna till slutet och jag trivs väldigt bra med den här skolan. Om det är något som jag inte förstår kan jag fråga mina vänner bredvid mig, de är också väldigt vänliga att hjälpa och förklara för mig. På rasten kan jag spela fotboll med mina vänner. Det finns mat i skolan som jag inte tycker så mycket om, men också mat som jag tycker är väldigt god och bland dem är mina favoriter stekt kyckling.

TEXT: MARIA DAHLIN ILLUSTRATION: AMANDA HELLING

ARENA 19

Perspektiv och politisk korrekthet Språkbruket förändras ständigt, och speglar det samhälle vi lever i. Under den senaste tiden har samhällsdebatten gått het gällande teman som minoriteter, strukturell rasism, politiskt korrekt språk och cancelkultur.

Allt detta speglar den tid vi lever i och samtidigt speglas denna tid också i ett förändrat, mer inkluderande språk.

Maria Swanljung arbetar sedan hösten 2021 som justitieminister AnnaMaja Henrikssons specialmedarbetare med ansvar för kommunikation.

Före det arbetade Swanljung som kommunikationschef på diskrimineringsombudsmannens byrå. Ett av hennes specialområden var hur minoriteter porträtteras i medier, vilket innebär att hon på nära håll har sett hur språkbruket används för att antingen inkludera eller förtrycka olika minoriteter i samhället.

Ett inkluderande språkbruk Enligt Swanljung är det viktigaste då man granskar hur minoriteter behandlas och omtalas att fundera på ur vems perspektiv något beskrivs och ur vems perspektiv man talar.

20 ARENA

I sitt arbete med kommunikation har Maria Swanljung sett hur språket används som maktmedel.

– Det handlar inte bara om att använda vissa termer och ord, utan att verkligen kritiskt granska vems perspektiv som får höras och framför allt vems perspektiv som inte syns i olika typer av texter, menar Swanljung.

Att tänka på sina ord och försöka tala eller skriva på ett sådant sätt att man inte kränker någon är ingalunda något nytt. Man har redan länge talat om detta fenomen och kallat det för att vara politiskt korrekt. Begreppet politiskt korrekt, eller PK, väcker numera även en del negativa associationer, och Swanljung menar att man hellre kunde kalla det för att använda ett inkluderande eller respekterande språk.

Hur skulle du beskriva de förändringar i språkbruket som du har märkt i och med ditt arbete?

– Överlag har människor blivit mer medvetna om hur språket används som en maktfaktor, menar Swanljung. Det förs stora diskussioner kring termer och det är en del av människorättsdiskussioner.

Swanljung påpekar att det dock finns en risk att diskussionen blir förenklad. Om man endast diskuterar vilka ord som får och inte får användas, utan att reflektera kring varför man bör använda vissa termer framom andra och varifrån den förändringen härstammar, missar man en central del av orsaken till att språket förändras.

– Ofta ser man i diskussioner att folk intar en försvarsposition och påstår att någon vill censurera en för en viss åsikt. På det sättet kommer man ingenvart, man måste fundera på vad det är man vill sända ut, säger Swanljung.

Om du vill få fram en poäng men använder fel term för t.ex. en folkgrupp, går din poäng förlorad.

Ett medvetet språkbruk Det handlar alltså om intentioner.

Varför använder du vissa begrepp? Är det medvetet eller är det ett misstag till följd av vana eller okunskap? Swanljung menar att här finns en stor skillnad.

– Du kan markera en ståndpunkt genom att medvetet använda fel ord om en minoritet, menar Swanljung. Det är ett sätt att befästa sin maktposition och använda språket som en maktfaktor. Den som har makten vill sällan ge upp den, inflikar Swanljung.

Med andra ord är det viktigt att tänka igenom sitt eget språkbruk och varför man använder vissa ord. Å ena sidan har vi lagar och regler som styr att vi inte får tala om andra på ett kränkande sätt, å andra sidan har vi ideologier och normer som styr majoritetens tankesätt. Ibland kan vi reagera på nya ord eller eufemismer och tycka att de inte fyller någon funktion, men enligt Swanljung är det här skäl att tänka efter.

– Fundera på vilken historia ett ord har. Vem har bestämt att just det ordet ska användas? Är det sådana som tillhör minoriteten, eller härstammar termen från en majoritetssynvinkel? frågar sig Swanljung.

För en som tillhör majoriteten kan det vara svårt att inse vilken typ av språkbruk som är kränkande, eftersom majoriteten upprätthåller normen. Swanljung lyfter fram att det inte är farligt att säga fel, ännu mindre farligt att be

om förlåtelse om man märker att man har gjort ett misstag.

– Då är det viktigt att reflektera kring varför man använde de orden, säger Swanljung. Diskriminering och förtryck börjar med språkbruket. Det kan handla om att dehumanisera någon, förminska dem som människor och ta bort rättigheter från minoriteten.

Sådana normer förs också över till barnen, och det kan vara ett tecken på ett ofriskt samhälle där vissa minoriteter upplever kategoriskt utanförskap, menar Swanljung.

En inkluderande undervisning I modersmålsundervisningen är diskussioner om hur språket används som maktmedel centrala, samtidigt som det är insikter alla behöver i dagens samhälle.

Swanljung lyfter fram hur viktigt det är att föra diskussionen om perspektiv, det vill säga ur vems synvinkel något berättas, varför det är ur den personens/gruppens synvinkel, och framför allt vad det får för konsekvenser.

– Om vi tar ett ord som rullstolsbunden som exempel, är det ur ett majoritetsperspektiv någon är bunden till en rullstol. För någon med funktionsvariation är rullstolen ett hjälpmedel, en positiv sak som gör det möjligt för hen att ta sig fram, menar Swanljung.

Det är ändå en balansgång som gäller då teman som minoriteter diskuteras. Å ena sidan kan man öppna upp ögonen för någon samtidigt som man också inkluderar alla i klassen, å andra sidan kan det bli utpekande. Swanljung menar att många av våra klassrum på sätt och vis ännu är ganska homogena och då kan till exempel en text om en person med funktionsvariation vara väldigt utpekande

om det råkar vara en i klassen som har en funktionsvariation.

– Det beror helt enkelt på hur man tar sig an ämnet och hur väl man känner personen, säger Swanljung. I vissa fall syns det utåt att någon hör till en viss minoritet och därför kan diskussionen bli utpekande, medan till exempel en persons sexuella läggning eller könsidentitet inte syns utåt.

Swanljung påpekar också att det finns risk att en elev får bli ”expert” på en minoritet som hen tillhör, vilket också kan ha negativa följder. Därför är det viktigt att som lärare tänka efter vilka teman som tas upp, hur de tas upp och hur de andra i klassen talar om temat, för att skapa en undervisning där alla kan känna sig trygga och sedda.

– Man ska ändå inte undvika diskussionerna av rädsla för att göra bort sig eller vara utpekande, då går hela gruppen miste om värdefulla insikter. Tala med personen på förhand och märker du att du har gjort ett misstag, be helt enkelt om ursäkt. Då har du lärt dig något nytt, säger Swanljung.

TEXT: CHRISTOFFER WÄRN FOTO: MARKKU LEMPINEN (BRAND PHOTO OY)

ARENA 21

Hur arbeta med kommunikation efter läroplansändringen?

- Tre modersmålslärarstuderandes rop på hjälp

Vi är tre ämneslärarsstuderande i modersmål och litteratur som kommer att inleda vår karriär när Grunderna för gymnasiets läroplan 2019 tas i bruk hösten 2021. Till följd av detta är vi intresserade av hur man tolkar läroplanen och hur man arbetar med den, med särskilt fokus på kommunikation. Vi upplever att kommunikation är ett av de målområden som fått mer synlighet i den nya läroplanen jämfört med den tidigare. Vi vill veta hur man definierar, bedömer och utvärderar kommunikation, samt vilka utmaningar den nya läroplanen tillför och hur man kan tackla dessa. För att få svar på dessa frågor har vi intervjuat Jan Hellgren från NCU (Nationellt center för utbildningsutvärdering), Pamela Granskog från UBS (Utbildningsstyrelsen) och en modersmålslärare från gymnasiet.

Kommunikation är svårdefinierat, vilket även blev tydligt då informanterna ombads definiera begreppet.

Begreppets mångfacetterade art var en av orsakerna till att vi ställde frågan till informanterna och att vi intresserade oss för ämnet. Kommunikation betonas i högre grad i den nya läroplanen i jämförelse med den gamla, och det att begreppet inte har en tydlig definition gör att kurserna i olika skolor kan variera väldigt

22 ARENA

mycket beroende på hur läraren i fråga personligen tolkar vad som menas med kommunikation. Trots den vaga definitionen enas informanterna, läroplanen och Anders Sigrell (2008) om att kommunikation sker i möte med andra och att det genomsyrar alla skolämnen och även sträcker sig utanför skolvärlden.

För modersmålslärares del betyder detta rent konkret att kommunikation inte skall vara endast modersmålslärarnas ansvar. Ansvaret skall fördelas mellan alla gymnasiets ämnen och ämneslärare, något vi håller med om men upplever att ansvaret ändå huvudsakligen läggs på modersmålslärarna. Informanterna var också överens om att arbete med kommunikation skall ske oavsett ämne och även i ämnesövergripande undervisning. Dessutom lyfter Hellgren (NCU) samt Marte BlikstadBalas och Astrid Roe (2020) upp att mycket har skett innan gymnasiestudierna, och att kommunikation och samtalsmodeller är något de studerande har med sig såväl hemifrån som från grundskolan, vilket betyder att det heller inte är modersmålslärarnas ansvar att i gymnasiet stödja skapandet av kommunikatörer utan snarare stödja utvecklingen av goda sådana.

Den nya läroplanen tillåter ett ämnesövergripande arbetssätt.

Pamela Granskog (UBS) lyfter fram att denna ändring bland annat skett eftersom studerande upplevt gymnasiestudierna som fragmentariska.

Livet efter studierna är inte uppdelat enligt ämnen och en helhetssyn på kommunikation, samt autentiska kommunikationssituationer, skulle därför förbereda bättre för arbetslivet. Modersmålsläraren anser att den nya läroplanen är bättre anpassad till det verkliga livet i och med betoningen på ämnesövergripande helheter. Jannika Lassus (2020) har undersökt behovet av kommunikation i arbetslivet. Hennes informanter, som varit ute i arbetslivet en tid, är överlag nöjda med muntlig kommunikation i modersmålsundervisningen. Dock önskar de mer fria presentationer, retorik, argumentation, debatter, samt interkulturell och non-verbal kommunikation. Lassus (2020) menar att anledningen till att de lyfter fram önskemålen kan vara att de behöver dessa områden i arbetslivet och att undervisningen inte stött utvecklingen tillräckligt.

Detta kunde främjas genom att exempelvis inkludera de studerande i planeringsskedet av en kurs eller en lektion. På så sätt kan de studerande påverka vad som behandlas i

kommunikationsundervisningen så att de studerandes kommunikativa svagheter har möjlighet att utvecklas, vilket Hellgren (NCU) tar upp som utvecklingsförslag.

En möjlig orsak till att de önskemål informanterna lyfte fram inte behandlats tillräckligt i undervisningen kan vara att studentexamen styr en stor del av det som tas upp i undervisningen. Hellgren (NCU) är inne på samma spår och menar att även om kommunikation betonas mer i den nya läroplanen, kan det hända att många modersmålslärare prioriterar att behandla sådant som mäts i studentexamen på bekostnad av det kommunikativa, som i nuläget inte går att mäta. Alla informanter var överens om att det finns en lucka att fylla då det gäller att bedöma kommunikativ kompetens i studentexamen, så att även det muntliga skulle bli mätbart i framtiden. Vi anser att eftersom kommunikation betonas som värdefullt, borde detta värde även avspeglas i studentexamen.

Granskog (UBS) berättar att för de främmande språken är detta på väg att arbetas fram i form av muntliga prov i examen. Det finns dock i nuläget inga planer på något liknande för provet i modersmål och litteratur.

Hellgrens (NCU) förslag till lösning på problematiken är att lyfta utbildningsstyrelsens muntliga språkprov så att det får en högre status och därmed möjliggör en mätning av den kommunikativa kompetensen. Även

Granskog tar upp att det muntliga språkprovets status behöver höjas och att de studerande behöver kunna se nyttan med provet (exempelvis att företag och universitet skulle värdesätta provet). En anledning till att det muntliga slutprovets status i modersmål är låg är enligt Granskog (UBS) att provet inte omnämns i gymnasielagen, vilket det gör för de främmande språken. Denna skillnad gör även att steget är längre för modersmål än för främmande språk att ha en muntlig del i studentexamen. Modersmålslärarens önskemål är att en del av studentexamen skulle kunna avläggas muntligt, men funderar på hur det är genomförbart i praktiken, eftersom det är svårt att få igenom förändringar då studentexamen har en så lång och inflytelserik tradition.

Hellgren (NCU) reflekterar över ifall studentexamens tyngd och styrkraft gör att alla möjligheter den nya läroplanen ger eventuellt inte utnyttjas till fullo då risken finns att lärare fokuserar på det som mäts i studentexamen. Steget bort från studentexamen är trots allt upp till läraren eftersom läroplanen endast tar upp mål och innehåll, men lämnar ett stort förtroende för läraren gällande bedömning och arbetssätt. Det stora förtroendet för lärarna att arbeta med kommunikation, som redan kunnat konstateras är ett svårdefinierat begrepp, ser vi som en utmaning inte minst med tanke på bedömningen. Vi anser att det är svårt att veta vad det är som skall bedömas och var gränsen mellan kommunikativ färdighet och en studerandes personlighet går. Vi frågade därför våra informanter hur man kan säkerställa att det är just kommunikationsfärdigheter som bedöms. Alla informanter är överens om att man bör variera kommunikationssituationerna och hur man bedömer prestationerna och progressionen, så att de studerande möts av kommunikationssituationer som ger

dem möjlighet att utvecklas och inte enbart visa upp sin personlighet. Granskog (UBS) säger att hon har stort förtroende för lärarnas förmåga att kunna särskilja personlighet från kommunikativa kompetenser, men förstår även vår oro eftersom man behöver lära känna de studerande för att kunna observera skillnaden. Modersmålsläraren betonar vikten av att använda en bedömningsmatris för att säkerställa att det är utvecklingen som bedöms.

Eftersom kommunikation kan tolkas på olika sätt av olika lärare, ville vi ta reda på hur skolorna kan jämföras sinsemellan på nationell nivå gällande hur fungerande och ändamålsenlig undervisningen i kommunikation är. Av Hellgren får vi veta att kommunikationsfärdigheter inte varit en del av de nationella utvärderingarna. Han berättar att det skulle vara mycket krävande att göra en sådan mätning nationellt, men att man möjligen kunde utföra något liknande i mindre skala. Han nämner även att utvärderingar i främmande språk på senare tid haft uppgifter där de studerande spelar in svar muntligt, men då främst med fokus på språkkunskaperna och inte kommunikativa färdigheter överlag. Vi ser det här som ytterligare ett bevis på hur mångfacetterat och svårgreppat arbetet med kommunikation är.

Läroplanen nämner att studerandena skall kunna ”kommunicera målinriktat, ändamålsenligt och etiskt såväl enskilt som i grupp” (Utbildningsstyrelsen 2019:78).

Citatet fick oss att vilja diskutera vad som är utmärkande för etisk kommunikation med våra informanter eftersom vi anser att definitionen av etisk kommunikation är lika utmanande som definitionen av kommunikation samt

ARENA 23

bedömningen av den. Balansgången mellan yttrandefrihet och etisk kommunikation är svår, vilket både modersmålsläraren och Hellgren (NCU) tog upp i sina intervjusvar.

Alla informanter lyfter fram att det finns allmänna etiska principer men Hellgren (NCU) menar att det även bör finnas utrymme för åsikter som avviker från normen, samt problematiserar de studerandes rätt till yttrandefrihet men med hänsyn till etisk kommunikation. Modersmålsläraren tar också upp att etisk kommunikation är komplext och något som diskuteras ofta i lärarkollegiet.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att kommunikation är ett svårdefinierat begrepp som saknar entydiga svar. Däremot verkar det råda en allmän konsensus om vilka aspekter som kan behandlas i samband med ämnet. Vi kan även konstatera, utgående från informantsvaren, att nyckeln till lyckad undervisning i kommunikation är varierad undervisning och mångsidig bedömning. Till vårt framtida

NOTIS

yrke tar vi med oss att ämnesövergripande undervisningen är en tillgång, eftersom kommunikation genomsyrar alla ämnen och ansvaret bör fördelas mellan flera ämneslärare. Att inkludera de studerande i planeringsskedet och fånga upp områden de anser att de behöver utveckla kan bidra till en meningsfull undervisning. Vår egen oro för att bedöma personlighet istället för kommunikativa färdigheter avtar eventuellt då vi lär känna våra framtida studerande och lär oss ta hjälp av bedömningsmatrisen.

I framtiden hoppas vi att muntlig och skriftlig kompetens likställs, så att både de som uttrycker sig väl i skrift, respektive tal får visa sina färdigheter. Vi ser även fram emot att vara en del av ett kollegium där dessa frågor kan diskuteras.

TEXT: EVELINA LINDELL, FRIDA HÅKANS & JOHANNA LUNDSTRÖM

K ÄLLFÖRTECKNING Intervjuer: Granskog, Pamela: Utbildningsstyrelsen.

2021. Intervju 29 april.

Hellgren, Jan: Nationellt center för utbildningsutvärdering. 2021. Intervju 16 april.

Modersmålslärare från gymnasiet. 2021.

Intervju den 12 april.

Litteratur: Blikstad-Balas, M. & Roe, A. (2020). Hva foregår i norsktimene? Utfordringer og muligheter i norskfaget på ungdomstrinnet. Universitetsforlaget.

Lassus, J. (2020). ”Modersmålsprovet i ljuset av kommunikationsbehoven i arbetslivet” I: Modersmålsprovet i brännpunkten. Studentexamensprovet i modersmålet svenska på 2000-talet. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland, s. 55-88.

Sigrell, A. (2008). ”Retorikens etik – och progymnasmata” I: Texter om svenska med didaktisk inriktning. Femte nationella konferensen i svenska med didaktisk inriktning. M. Lindgren et al (red.). Växjö University Press 2008, s. 200-220.

Utbildningsstyrelsen (2019). Grunderna för gymnasiets läroplan 2019. Helsingfors: PunaMusta oy.

Ett till mandat i studentexamensnämnden Studentexamensnämndens andra mandat i ämnet svenska och litteratur är återtaget och tryggat. Nämndens tidigare medlem Pamela Granskog får härefter sällskap av Jannika Lassus. Smlf sände in en skrivelse till bland andra undervisningsminister Li Andersson i september 2021 och flera andra instanser har också aktiverat sig i frågan. Under den senaste mandatperioden (2018–2021) föll det andra mandatet bort, men för nästa period (2022–2024) kan vi alltså glädja oss åt en till representant för ämnet svenska och litteratur i Studentexamensnämnden.

24 ARENA

ARENA 25

ARGH 2021

Årets kolumntävling Argh! samlade 69 bidrag av varierande kvalitet. Generellt kan juryn konstatera att fler bidrag än tidigare i år kvalificerade till final och trots att juryn var enhällig om slutresultatet så hade utfallet också kunnat se annorlunda ut.

Såsom tidigare år kunde man skönja vissa teman som återkom. Föga överraskande hade flera deltagare resonerat kring coronaåret och dess effekter, som utgående från texterna orsakat mycket oro och frustration bland de unga. Likt tidigare år fanns det även flera bidrag som handlade om feminism och utsatthet ur unga kvinnors perspektiv, varav ett var av så hög kvalitet att juryn beslöt att belöna skribenten. Det fanns också flera texter som ifrågasatte matematikens betydelse i andra stadiets utbildning, resonerade kring klimatångest, samt texter som tacklade utanförskap ur olika synvinklar.

Juryns helhetsbedömning av årets textskörd är att våra unga nu skulle vara betjänta av lite mer optimistiska framtidsprognoser, samt konkreta åtgärder som skulle ge dem hopp om ett hållbart och jämställt framtida samhälle.

1. "Flugsnappare i motljus", Henrika Brink, Katedralskolan i Åbo Skribenten ställer sig med imponerande stilistisk kritisk till innehållet i dagens modersmålsundervisning. Hen vågar bryta mönstret och inleder sitt alster med ett fiktivt textsjok, som juryn anser är av hög kvalitet. Med tanke på den här uppenbara förmågan att skriva kan man bara önska att skribenten i framtiden ges, eller tar sig, möjlighet att utveckla sin begåvning.

2. "Förr eller senare reagerar jag", Linn Sønnerstad, Gymnasiet Lärkan Många skribenter har också i år försökt sig på temat jämställdhet eller feminism, men ofta saknar texterna en tillräckligt personlig vinkling för att de ska lyckas bli mera än allmänna. Ibland är utgångspunkten i stället så personlig att texten bara blir ett uttryck för förståelig ilska och frustration. Skribenten för den här texten skriver däremot både engagerat och balanserat med utgångspunkt i sina egna erfarenheter. Språket är moget och nyanserat, vilket bidrar till en samtidigt känslofylld men ändå övervägd text.

3. "Bara ett till dött barn på en turkisk strand”, Valia Sadiq, Ekenäs Gymnasium Med en väl uppbyggd text och ett starkt personligt engagemang tar sig skribenten an flyktingkriserna i världen. Redan den kraftfulla och ikoniska rubriken visar vad skribenten vill ha sagt. Skribenten ställer flera retoriska frågor och skapar snabbt en kontakt med läsaren. Hen försöker med sin text att väcka den sovande massan vid sina skärmar och dagstidningar. Vakna medmänniskor! Alla förtjänar en andra chans i livet.

Hedersomnämnande, "Sårade änglar", Katarina Johansson, Katedralskolan i Åbo Det är sällan den så kallade lilla människan ges utrymme i en kolumn. Kanske är det speciellt sällan den lilla människan ges utrymme i en text skriven av en väldigt ung person. Med glädje läste därför juryn denna fina och välskrivna hyllning till hen som jobbar i kassan i närbutiken eller den som alltid ställer upp för alla och hjälper, men sällan får ett tack. Texten andas en fräsch positivitet och en medmänsklighet som verkligen behövs just nu och den värmde länge efter läsningen.

VINNARBIDR AGET 2021

Nya styrelsemedlemmar Under Smlf:s årsmöte valdes två nya styrelsemedlemmar in istället för de avgående Nina Granberg, Malin Borgström och Harriet Lassus-Utriainen.

De två nya medlemmarna är Rolf Blauberg och Sofie Lundell. Här kan du läsa en kort presentation av dem: 1. Vilken skola jobbar du i och hur länge har du varit modersmålslärare?

2. Vad är bäst med att vara modersmålslärare/klasslärare just nu?

3. Vad är just nu det mest utmanande med jobbet?

Rolf ”Rofa” Blauberg: 1. Jag är lektor i modersmål och litteratur i Borgå Gymnasium.

2. Det absolut bästa med att vara moddalärare just nu är att ÄNTLIGEN få finnas på samma ställe med de studerande.

3. Det mest utmanande med jobbet just nu är nog att det är så mycket nytt hela tiden. Ny läroplan, förlängd läroplikt och annat som jag inte riktigt vet vad jag ska tänka om. Det är mycket som är osäkert just nu och det är inte alltid så himla lätta att gräva fram en inre Tooticki som hjälper en vara lugn i det föränderliga.

Sofie Lundell: 1. Jag jobbar i Pjelax skola, Närpes och är klasslärare för åk 2. Det är mitt andra år som lärare, jag blev färdig klasslärare och ämnesbehörig i modersmål 2020.

2. Det absolut bästa är att få vara kreativ tillsammans med barn. Mina elever delar med sig av kloka och roliga funderingar varje dag och det är det som gör lärarjobbet roligt. Inom svl-ämnet är det bästa att få läsa böcker och se hur barnen dras med i berättelser och att bygga upp teman för att sedan skriva egna berättelser tillsammans med barnen. Jag trivs att jobba med yngre barn och har nu fått följa min klass sedan de började skolan, det är häftigt att få se hur de utvecklas som läsare och skribenter.

28 ARENA

3. Det mest utmanande med läraryrket är definitivt att hinna se varje elev. Ifjol hade jag en klass på som mest 24 elever i åk 1-2 och jag kände aldrig att jag räckte till. I år har jag turen att ha en hälften så stor klass och känner åtminstone då och då att jag nästan räcker till. När man har så många små som ber om ens uppmärksamhet lämnas man ofta med en känsla av otillräcklighet och det är riktigt tråkigt.

Finlandssvenskt teckenspråk – en minoritet bland minoriteten Sedan Dövskolan i Borgå stängdes år 1993 har döva finlandssvenska elever inte haft någon egen skola, utan varit integrerade i hörande klass. Det finlandssvenska teckenspråket är modersmål för färre än 100 döva finlandssvenskar idag och är således ständigt under hot.

ARENA 29

På Finlands Dövas förbund arbetar Annika Aalto som specialsakkunnig och Janne Kankkonen som ordboksredaktör och språkrådgivare.

Janne Kankkonen föddes döv, i en familj där alla var döva.

Familjen flyttade från Karleby till Borgå för Dövskolans skull och därefter till Stockholm för Manillaskolan, där många finlandssvenska elever fortsätter sin skolgång. Kankkonen flyttade senare hem till Finland för jobb i Helsingfors. Hans mamma är också numera bosatt i Finland, medan resten av familjen är kvar i Sverige.

- Det sverigesvenska teckenspråket skiljer sig från det finlandssvenska, även om det finns en del gemensamma drag.

Till exempel har språken olika alfabet och siffror, berättar Kankkonen.

Annika Aalto menar att det går att jämföra med talad och skriven svenska och norska, det går att förstå varandra, men det beror också på talarna. Kankkonen berättar också att det finns en del internationella tecken som man kan göra sig förstådd på, men det är inte som med engelskan som två hörande kan byta över till för att ha ett gemensamt språk.

- För mig innebar flytten till Sverige att jag måste lära mig ett nytt teckenspråk, säger Janne Kankkonen.

Annika Aalto började studera till teckenspråkstolk efter att ha sett två personer teckna åt varandra i butiken.

- Jag tyckte det såg så häftigt ut att jag bestämde mig för att ta reda på mera, minns Aalto.

Hon studerade finskt teckenspråk under utbildningen, men som finlandssvensk intresserade

30 ARENA

hon sig för det finlandssvenska teckenspråket. Aalto berättar att det finlandssvenska teckenspråket tidigare ansågs vara en dialekt och att det var först på 2000-talet som det fick status som ett eget språk.

Teckenspråket möjliggör tidig språkutveckling År 2015 gjordes en kartläggning av Maria Andersson-Koski, på beställning av Finlandssvenska teckenspråkiga r.f., där det framkom att 90 döva personer har finlandssvenskt teckenspråk som modersmål. Några färskare siffror finns inte eftersom statistik inte förs. Annika Aalto är noga att påpeka att det just handlar om döva personer i kartläggningen.

- Där utöver finns också hörande som har det finlandssvenska teckenspråket som modersmål, till exempel om båda föräldrarna är döva blir barnets modersmål högst antagligen teckenspråk. Det finns många olika konstellationer när det gäller hemspråk i kombination med teckenspråk. I praktiken är många familjer väldigt flerspråkiga, berättar Aalto.

Hon fortsätter att berätta att barn som lär sig teckenspråk får ett språk tidigare än vad de har möjlighet att uttala de talade orden. Kommunikationen kan föras på en högre nivå med hjälp av det tecknade språket tidigare, än med barn som inte tecknar.

Från Pedersöre ut till Svenskfinland I början av 2021 startade Finlands Dövas förbund projektet Språkstyrka, med hjälp av finansiering från Undervisnings-

och kulturministeriet. Projektet innehåller många delar. Dels går det ut på att lärare och personal inom småbarnspedagogiken kan ta kontakt med daghemmet och förskolan Snäckan samt Ytteresse skola i Pedersöre, för att få konkreta tips och råd om man får en hörselskadad elev integrerad i en hörande klass eller grupp.

- Vid Snäckan används tecken med alla barn hela tiden, oberoende om man är döv eller hörande. I Ytteresse skola finns två lärare som tecknar och en skolgångshandledare som själv är döv. Projektet Språkstyrka handlar också om att dessa lärare kan ordna distansundervisning till resten av Svenskfinland och just nu är det 11 barn och elever som tar del av undervisningen, berättar Annika Aalto.

Skolor och daghem kan ta kontakt för att få rådgivning och konkreta tips på vad som är bra att tänka på.

- Inom projektet vill vi ta i beaktande barnets behov.

Samarbete sker så att distansundervisningen på teckenspråk är ihopkopplat med skoldagen. Det kan handla om en musiklektion eller en lektion i modersmålet svenska som byts ut mot en lektion i teckenspråk, det beror på barnets hörsel. Ett alternativ är

-För mig innebar flytten till Sverige att jag måste lära mig ett nytt teckenspråk, säger Janne Kankkonen.

Janne Kankkonen och Annika Aalto samtalar om det finlandssvenska teckenspråket

också att barnet har sin vanliga skoldag till exempel från kl. 9-13 och distansundervisning från kl.

13-14. Många olika scenarier är möjliga, förklarar Aalto.

Hon förtydligar också att det kan vara frågan om tecken som stöd om det är det som är barnets behov, eller sedan teckenspråksundervisning. I och med att det sker på distans har det också varit möjligt att koppla ihop elever från olika håll i Svenskfinland, så att de får mötas samtidigt.

- Eftersom vi har fått projektfinansiering behöver barnet som tar del av undervisningen inte själv ha en funktionsvariation utan vi har också kunnat välkomna coda-barn, vilket står för ”child of deaf adult”, berättar Aalto.

Tips om du har en hörselskadad elev i klassen I Pedersöre finns en pedagogisk plan för hörselmedvetenhet, vilken sträcker sig från förskolan till årskurs 9. Annika Aalto menar att den är unik och något hon gärna ser att sprider sig till fler kommuner.

- I den pedagogiska planen är tanken att eleverna ska utveckla en medvetenhet för den egna hörselskadan, genom hela den grundläggande utbildningen.

Det handlar till exempel om att kunna sköta den egna hörselutrustningen och få stöd till att utveckla en identitet där eleven blir förtrogen med sin hörselnedsättning, berättar Aalto.

I planen syns en tydlig

utveckling för hörselskadade elever. För elever i årskurs 7–9 är planen att ”eleven är medveten om sina möjligheter och begränsningar, ser positivt, realistiskt samt förväntansfullt på framtiden” och under punkten handikappmedvetenhet står det att eleven ska ha anammat en realistisk självbild, att hen kan berätta/hålla föredrag om sin hörselskada och sina hjälpmedel, att hen vid behov kan använda tolk/skrivtolk samt att hen utvecklar sin identitet.

- I dessa dagar finns så mycket att ta till för att underlätta för elever med hörselskador. När du har en hörselskada, vill du använda dig av den visuella kommunikationen.

Det finns stödtecken som läraren kan använda och det är viktigt att hen tar ögonkontakt med den hörselskadade eleven. Ett konkret tips är att läraren först skriver på tavlan och sedan vänder sig om och talar. Ja, det kan leda till att undervisningen blir långsammare, men lärare som jobbar så här upplever ändå att man hinner med det man behöver utan att stressa, upplyser Aalto om.

Det är inte alltid som skolor vet att de kan be om hjälp, men hjälp finns att fås.

- Det finns absolut inga dumma frågor, så ta kontakt med sakkunniga, säger Aalto.

Eftersom det finns väldigt många olika typer av hörselskada kan skolpersonalen naturligtvis inte förväntas

ARENA 31

känna till allt. En hörselskada kan innebära att eleven är helt döv, döv på ett öra, ha så kallade cochlea implantat (CI) och ha nedsatt hörsel.

Variationen är stor.

I skolan kan döva elever ha en teckenspråkstolk med sig, men det är inte alltid fråga om en assistent.

Annika Aalto poängterar att tolken är där för att förmedla det språkliga och hon känner till få fall där tolken också fått speciallov att fungera som skolgångshandledare.

Tolkar en bristvara På tal om tolkar berättar Janne Kankkonen att det är svårare att få tag på en tolk nu, jämfört med för ca 10–20 år sedan.

- Dels beror det på att tolkar efterfrågas mera nu än tidigare, men också att det inte finns så många att tillgå, förklarar Kankkonen.

Denna brist fick vi även erfara då vi var tvungna att omboka intervjun eftersom Kankkonen inte hade fått tag på någon teckenspråkstolk till vårt första inbokade intervjutillfälle.

Tyvärr finns det inga regelbundna kurser för att utbilda finlandssvenska teckenspråkstolkar. Ibland kan föreningen Finlandssvenska teckenspråkiga r.f. ordna kurser i finlandssvenskt teckenspråk och det löns att ta kontakt med dem om man har ett intresse. Kanske har man klubbpengar och elever som skulle vara intresserade av att lära sig grunderna i finlandssvenskt teckenspråk?

Vid Humanistinen ammattikorkeakoulu har man dock gjort en ordentlig satsning, genom projektet ”Lev i vårt språk” (Livs). Projektet var ett samarbete mellan Finlands-

32 ARENA

svenska teckenspråkiga r.f., Finlands Dövas Förbund och finska, finskugriska och nordiska institutionen vid Helsingfors universitet. I två olika omgångar ordnades utbildningstillfällen för att få fler personer att behärska det finlandssvenska teckenspråket. År 2015–2017 ordnades Livs 1 och under 2018–2020 ordnades Livs 2. På projektets hemsida står det att ”Lev i vårt språk är ett utbildnings- och forskningsprojekt, som försöker rädda det finlandssvenska teckenspråket.” Livs 1 slutfördes av sammanlagt 14 personer. Dessa personer fick inte en officiell yrkeskvalifikation efter den avslutade utbildningen, men de fick redskap för att jobba varierande med bland annat översättningsuppdrag, som forskningsassistenter eller som språkinstruktörer. Livs 2 klassades dock som en tolkutbildning, finansierad av Utbildnings- och kulturministeriet och hade nästan 30 studerande.

Förhoppningen är att kunna ordna en Livs 3 inom en snar framtid.

Språkrådgivning och ordboksarbete Janne Kankkonen arbetar med att ge språkrådgivning vid Finlands Dövas förbund. Det kan handla om att någon tar kontakt för att fråga om ett visst tecken.

- Språkrådgivningen startade för två år sedan och det finansieras av Undervisnings- och kulturministeriet. Det gäller både finlandssvenskt och finskt teckenspråk. Hittills har vi kontaktats av så väl forskare som helt vanligt folk, både av döva och hörande, berättar Kankkonen.

Utöver den tjänsten arbetar Kankkonen också med ordböckerna Suvi och SignWiki. Suvi är en nätordbok för de finländska teckenspråken, där den finlandssvenska delen består av 70 ordboksartiklar med både svenska och finska motsvarigheter till söktecknen. Signwiki är en folkordbok motsvarande Wikipedia, men med videor.

- I Suvi finns material som är forskat, där kan man leta efter svenska ord och få tecknet, och tvärtom. På SignWiki kan vem som helst lägga ut material. Båda tjänsterna är utmärkt sätt att lära sig teckenspråket på egen hand, säger Kankkonen.

På tal om lättillgängligt material för den som vill lära sig mera om det finlandssvenska teckenspråket finns även en del program på Yle Arenan. Bland annat barnprogrammet ”Bärtil”, serien ”Titta en saga!” som Janne Kankkonen själv har skapat och berättar och tv-serien ”Virala genier”, baserat på Kaj Korkea-ahos och Ted Forsströms Zoo-böcker, finns med teckenspråksstolkning.

TEXT: MARIA DAHLIN FOTO: TOMAS UUSIMÄKI

LÄNKAR FÖR DEN SOM VILL VETA MERA Via Finlands Dövas Förbunds hemsida hittar man mycket matnyttig information. Annika Aalto tipsar ändå speciellt om följande länkar för den som vill veta mera och vill bekanta sig med det finlandssvenska teckenspråket i praktiken:

SignWiki - Lärarintervju - att undervisa barn med CI https://finssl.signwiki.org/index.php/Kategori:L%C3%A4rarintervju_-_ att_undervisa_barn_med_CI

Nyhet om rådgivning och distansundervisning från Pedersöre https://kuurojenliitto.fi/sv/aktuellt/barn-med-horselnedsattning-radgivning-och-distansundervisning/

Hörselmedvetenhet https://eperusteet.opintopolku.fi/#/sv/ops/340409/perusopetus/tekstikappale/4337155

Program på Yle Bärtil: https://arenan.yle.fi/1-50250425 Titta en saga: https://arenan.yle.fi/1-50814039

Memoryspel på teckenspråkiga biblioteket https://kuurojenliitto.fi/sv/aktuellt/memoryspel-med-finlandssvenskatecken-lar-dig-tecken-och-ha-skoj/

Lev i vårt språk - utbildningar http://livs.humak.fi/

ARENA 33

Minoritetsstress, maktordningar och människomöten Redan det att man hör till en minoritet kan öka stressen hos människor. Minoritetsstressen beror mycket på vilka normer som råder i samhället och vilka attityder folk har gentemot olika minoriteter.

Ofta kan det handla om rädsla för förtryck eller rädsla för vad andra tänker om en.

L Levi Karvonen vill i framtiden arbeta med att förändra de normer som orsakar minoritetsstress och ger upphov till förtryck.

evi Karvonen är viceordförande i RFSL Ungdom och engagerad i Sáminuorra, den samiska ungdomsorganisationen i Sverige. Här möter han ungdomar som tampas med minoritetsstress till följd av att de hör till minoriteter som bemöts på olika sätt i samhället. Att han kom in på denna bana och intresserar sig för dessa frågor bottnar i egna erfarenheter av fördomar och orättvisor som finns i samhället. Dessutom har han sett utifrån hur människor påverkas av andras bemötande baserat på vem de är.

- Det är till exempel väldigt svårt att få läsa samiska och finska, berättar Karvonen som själv har mötts av detta motstånd. När jag ser dessa orättvisor vill jag få till en förändring, därför arbetar jag med dessa frågor.

Karvonens dröm skulle vara att kunna arbeta med detta på heltid och förändra de normer som orsakar minoritetsstress och ger upphov till förtryck.

En snöbollseffekt Minoritetsstressen handlar enligt Karvonen kort och gott om att det skapas en extra stress av att man tillhör en 34 ARENA

minoritet. Denna stress byggs också på ju fler minoriteter du hör till, eftersom du då möter på fler förutfattade meningar i samhället och bryter mot fler normer samtidigt.

Vad har du sett att detta kan få för följder?

- Forskning visar ju till exempel att hbtqi-personer som grupp har sämre psykisk hälsa just på grund av detta, säger Karvonen. Diskriminering på olika plan leder till psykisk ohälsa, vilket gör att stressen ökar.

Karvonen lyfter fram att det också kan leda till att man förväntar sig eller tror att man kommer att bli diskriminerad i olika situationer, vilket ökar stressen inför att man till exempel ska på möten hos myndigheter.

- Det blir en snöbollseffekt av stressen om man någon gång har upplevt att man blir ojämlikt behandlad i till exempel en vårdsituation, menar Karvonen.

Detta kan leda till att en hbtqi-person eller någon som hör till en annan minoritet sist och slutligen inte söker vård eller går till de myndigheter som skulle krävas. Det får sedan andra konsekvenser för den personens situation.

Lärarens roll att stödja På samma gång som det talas om skolstress är det också bra att ha minoritetsstressen i åtanke. Vi vet inte alltid vem vi möter i våra klassrum och Karvonen lyfter fram hur viktig roll läraren har.

- Lärarens roll är att stödja elever, menar Karvonen. Det finns en åldersmaktordning också i skolan, och barn och unga tas ofta mindre seriöst när de reflekterar kring sina frågor om sexualitet, diskriminering eller annat som de funderar på. Minoritetsstressen kan således leda till att skolgången försvåras.

Karvonen vill att lärare bemöter elever med respekt i dessa frågor. På vilket sätt kan vi då stödja eleverna?

- Hur man tar sig an frågan beror mycket på vilken eller vilka minoriteter det är fråga om, menar Karvonen. För det första är det bra att vara påläst och aktiv i dessa frågor. Ju mer man förstår om olika minoriteter, desto bättre kan man sätta sig in i deras situation och ta bort sådant som orsakar minoritetsstress.

Att hålla diskussioner om olika teman som berör minoriteter anser Karvonen att är viktigt, men då gäller det också att se till att diskussionen på en respektfull nivå.

- Lyssna på eleverna, på vad de säger

"Om någon berättar att hen vill att du använder vissa pronomen, respektera elevens önskan. "

och vad de önskar, säger Karvonen.

Om någon berättar att hen vill att du använder vissa pronomen, respektera elevens önskan.

Hur lärare bemöter elever och kollegor i skolvardagen sänder också ut signaler till andra i omgivningen. Karvonen menar att detta markerar vilka normer som upprätthålls och vad som är accepterat i skolmiljön.

Litet för dig, stort för någon annan Att vara inkluderande i sitt språkbruk och bemötande behöver inte alltid handla om stora saker. I grunden handlar det enligt Karvonen om respekt och acceptans. Han säger att något som känns som en liten sak för någon kan vara en räddande faktor för en minoritetsperson.

- För en elev som har det svårt kan redan det att läraren använder rätt pronomen eller inkluderar hens kultur i undervisningen rädda eleven, menar Karvonen.

Tvärtom kan det få stora konsekvenser om man inte tar detta i beaktande.

Enligt Karvonen handlar det om makt, den som inte är inkluderande i sitt språkbruk eller bemötande sänder ut tydliga signaler. Det kan handla om att

man är medvetet eller omedvetet transfobisk, homofobisk, invandrafientlig och upprätthåller maktordningar som redan finns i samhället. Karvonen tycker dock att det händer något i samhället, vi går mot det bättre.

- Språket vi har nu har förändrats mycket, eftersom vi har marginaliserade människor som hörs och syns mer. Vi lyssnar på till exempel hbtqi-personer, samer och svarta personer allt mer och det speglar samhället, säger Karvonen.

Genom att respektera elever, bemöta människor som de är och göra så alla känner sig sedda, kan vi enligt Karvonen minska på minoritetsstress och hjälpa människor att klara sig i livet och här kan vi lärare hjälpa till.

TEXT: CHRISTOFFER WÄRN FOTO: PRIVAT

NOTIS

Smlf:s ordförande premierades Inför självständighetsdagen kom nyheten om att en av de som får Förtjänstkorset av Finlands Lejons orden i år är Smlf:s ordförande och Skrivande skolas projektledare Annette ”Netti” Kronholm. Kronholm överraskades av utmärkelsen och säger att hon inte vet vem som nominerat henne. Klart är dock att Skrivande skola gör en viktig insats för skrivpedagogiken i Svenskfinland och att Kronholm vid rodret för satsningen är mycket engagerad och omtyckt.

ARENA 35

Boken eller filmen?

RECENSION

Simon Wessbo: Fiktion genom två medier. En studie om gymnasieelevers meningsskapande utifrån Hjalmar Söderbergs novell ”Pälsen” och dess adaption till film.

Linköpings universitet, 2021. 228 sidor.

”När barn och unga väljer medier så väljer de alltid rörlig bild”, säger Anette Novak, nyvald vd för Svenska Filminstitutet, när hon i en radiointervju uttrycker sin glädje över att ha fått jobb i en framtidsbransch. Har vi således nått den punkt där det är dags att öppna klassrumsfönstret och kasta ut böckerna?

Men trots att film funnits med i skolan redan i ett sekel har mediet ännu inte riktigt funnit sin plats i svenskundervisningen.

Sedan länge pågår till exempel en lågintensiv debatt mellan filmförespråkare och litteraturapologeter om filmens och bokens roll. Ska vi läsa romanen eller se filmatiseringen?

Ett sätt att närma sig frågan är att ta avstamp i den dystra statistiken över det minskade läsintresset bland unga. Är film ett hot mot skönlitteraturen eller tvärtom kanske en del av räddningen?

Vill vi som lärare lyfta fram det mediespecifika – litteraturens och filmens särart – eller betona det gemensamma, till exempel i termer av fiktionsförståelse?

Utgående från ett brett fiktionsbegrepp som inkluderar allt från böcker till film och dataspel har Stefan Lundström och Anette Svensson beräknat att ungdomar lägger närmare 20 timmar per vecka av sin fritid på fiktionsanvändning. Hur skolan behandlar fiktion i olika former är således en angelägen fråga.

En som föresatt sig att tränga djupare in i ämnet är Simon Wess36 ARENA

bo som i sin doktorsavhandling Fiktion genom två medier (Linköpings universitet, 2021) har som syfte att ”bidra med detaljerad kunskap om gymnasieelevers meningsskapande utifrån fiktion i olika medier”. Hans forskning går i korthet ut på att olika elevgrupper tagit del av en berättelse – Hjalmar Söderbergs välkända ”Pälsen” – genom olika medier och sedan i en öppet formulerad skrivuppgift uppmanats att beskriva vad de ”tänkt och lagt märke till”.

Gymnasieeleverna har fått fyra olika förutsättningar för skrivandet. En första grupp har bara läst novellen, en andra har bara sett en filmadaption av Björne Larson från 2008. Den tredje gruppen har först sett filmen och sedan läst novellen, den fjärde har tvärtom läst först och sedan fått se filmen. Utgående från de olika uppläggen har Wessbo sedan analyserat vilka likheter och skillnader det finns mellan de sammanlagt 186 elevtexterna i materialet.

Tre positioner I en induktiv kategorisering av texterna urskiljer Wessbo tre olika positioner som eleverna tar i förhållande till novellen och filmen. För det första återfinns en intrigposition där deras texter mest är handlingsreferat. För det andra förekommer en analogiposition när texterna berör

budskapet. För det tredje finns även en objektsposition, vilken innebär att eleverna skriver om till exempel novellens och filmens formspråk.

En och samma text har vid behov dubbel- eller trippelkategoriserats.

I den elevgrupp som läste novellen är fördelningen mellan de tre positionerna jämnast, medan den som såg filmen har störst andel texter med fokus på intrigen. De två grupper som både läst novellen och sett filmen har däremot

haft störst anledning att reflektera över mediernas respektive formspråk och där ser Wessbo mest av objektsposition.

När eleverna i novellgruppen skriver om karaktärerna blir det med mer refererande distans än i filmgruppen, där större vikt läggs på inlevelse i karaktärernas känslor.

Detta är ett intressant resultat sett mot bakgrunden att ett argument för litteraturläsning som ofta nämns är att just läsningen tränar inlevelse i andra människors situation. I den här undersökningen är det tvärtom filmgruppen som oftast ”uppvisar inlevelse, empati och närhet” till karaktärerna i berättelsen.

När det gäller analogipositionen och filmens budskap har de som läst novellen i högre grad skrivit om sensmoralen i berättelsen. Är det för att elever helt enkelt oftare tränat att leta efter budskap i litterära texter än i film?

I den tredje kategorin, objektspositionen, finns det också en tydlig skillnad mellan grupperna: ”Filmgruppens elever skriver om vad de ser och vad de hör, men detta återspeglar i högre grad deras upplevelser och i mindre grad deras iakttagelser gällande med vilka medel dessa bilder och ljud förmedlas.” Trots att elever är rutinerade filmkonsumenter använder de spontant bara sparsamt med facktermer. Novellgruppen tar till fler adekvata begrepp som hör till litterär analys. De kommenterar också språket i berättelsen mer än vad filmgruppen gör.

Kärnfunktioner När Wessbo går vidare i sin undersökning fördjupar han sig i hur intrigförståelse tar sig uttryck när eleverna utgår från novell respektive film. Han tar hjälp av Roland Barthes begrepp ”kärnfunktion” som avser de händelser som är avgörande för

berättelsens framåtskridande, ”där möjligheter öppnar sig eller stängs”.

I Söderbergs novell återfinner Wessbo fem sådana kärnfunktioner: pengar, olyckan, pälsen, förväxlingen och tack. Eftersom doktor Henck är utan pengar går han till Richardt för att låna, eftersom han är med om en olycka blir rocken förstörd, eftersom rocken är trasig får han ta Richardts päls, eftersom han har pälsen förväxlar hans fru honom med Richardt och eftersom doktor Henck inser hur det ligger till med hustruns svek riktar han ett sista tack till Richardt för ”de sista sekunder av lycka” han känt i livet. Utan de här kärnfunktionerna skulle vi få en annan berättelse.

Filmen följer samma schema, utom på den sista punkten där den mer uttalat än novellen signalerar att doktor Henck dör. Den sista kärnfunktionen benämns därför tack/ död. Nåväl, det spännande är då att se i vilken utsträckning novell- och filmgruppen uppmärksammar de fem kärnfunktionerna. Den stora skillnaden är att novellgruppen inte nämner att doktor Henck beger sig ut för att han behöver pengar, medan filmgruppen skriver betydligt mindre om olyckan. Förvånansvärt många i novellgruppen nämner inte heller förväxlingen i slutet av novellen.

Skillnaderna tolkar Wessbo som verkspecifika snarare än mediespecifika: novellen och filmen är inte identiska utan mer eller mindre explicita i behandlingen av kärnfunktionerna.

Rent allmänt påpekar han att fokus på kärnfunktioner kan hjälpa elever att se strukturen i en berättelse. Med hjälp av kärnfunktioner går det även att täcka mer av en berättelse än vad en intrigkurva gör.

rummen i berättelsen. En förutfattad mening som många elever har är att film per automatik är lättare att förstå än en skriven text. Wessbo håller inte med: ”Att se en film som bygger på en litterär förlaga innebär inte att få en färdig tolkning serverad.” Men eleverna i undersökningen som sett filmen är i viss mån djärvare i sina tolkningar. De i novellgruppen är mindre självständiga, vilket kan ha att göra med att de indirekt känner sig mer bundna av originalet när de skriver text om text.

En annan möjlig förklaring till skillnaderna mellan novell- och filmgruppens är att Söderbergs 1800-talssvenska kan ha utgjort ett visst hinder för novellgruppen. De som inte riktigt förstått förväxlingsscenen i slutet av novellen kan ha varit försiktigare i sina tolkningar.

Sammanfattningsvis ser Wessbo fördelar med att använda adaptioner i litteraturundervisningen, som ”ett sätt att främja läsning, metakognition och mediereflexivitet”. I synnerhet om målet med läsning är att främja mångfald i tolkning snarare än entydighet och rätta svar kan användning av fiktion genom olika medier ge ett mervärde i undervisningen.

Som så ofta är det mest avgörande således inte vad man väljer att ta med i undervisningen – boken eller filmen – utan vad man har för mål, vad man gör med materialet.

TEXT: ANDERS WESTERLUND

Tomrum En sista fördjupning i materialet gör Wessbo när han studerar hur de olika elevgrupperna förhåller sig till tom-

ARENA 37

Empati, hållbarhet och samarbete i Snälla hjältar Årets upplaga av Snälla hjältar riktade sig till daghem och förskolor, och uppgiften gick ut på att tillsammans skapa en fortsättning på Linda Bondestams Mitt bottenliv, i form av en berättelse och ett collage där hållbarhet, kreativitet och empati syntes.

Sammanlagt kom det in 40 bidrag och av dessa valde juryn (bestående av Christoffer Wärn och Sofie Lundell från SMLF, Johanna Karlsson från projektet Läsiver inom Helsingfors stad, Lena Sågfors från Kronoby bibliotek, samt författaren Linda Bondestam) ut 10 finalister. Allmänheten och daghemmen röstade sedan fram de tre vinnarna.

Rit- och skrivtävlingen Snälla hjältar arrangerades av SFV i samarbete med Förlaget M, projektet Läsiver inom Helsingfors stad, Svenska modersmålslärarföreningen i Finland rf, Barn- och ungdomsstiftelsen som en del av deras läskampanj Read Hour, samt med Moomin Characters initiativ Från A till Ö med Mumin, vars mål är att sprida läs- och skrivglädje bland barn och unga.

38 ARENA

Sviby daghem, Jomala Axolotlarnas barn växte upp och blev större och större, som mammor och pappor. De födde också fler axolotlar.

Dom hade många olika färger, gula, svarta och rosa.

Dom började på dagis och i skolan och sedan började de jobba när de blev vuxna. De jobbade med att plocka skräp, städa och leta efter sjögräs och bär till mat.

Tigersalamandrarna rymde och de bodde kvar i stan.

Sedan flyttade de alla till en sjö med finare vatten, vid en finare stad.

Vattnet var rent och turkosfärgat och där växte sjögräs och fanns sand och stenar på botten.

Staden var också ren och fin som i början av sagan. Där fanns träd, blåbärsbuskar, rosenbuskar, solrosor och andra blommor.

Då kom många djur tillbaks. Det var fiskar, hajar och hammarhajar, sjösniglar, bläckfiskar, maneter, krokodiler, axolotlar, mullvadssalamandrar, pirayor, clownfiskar, guldfiskar, musslor, sköldpaddor och krabbor.

Tigersalamandrarna ville också komma tillbaks när naturen och vattnet blev fint.

Lunsarna kom också tillbaks och nu hade dom blivit klokare och förstod att man inte ska kasta ”skatter” i sjön. De satte upp soptunnor som de kunde kasta skräpet i och de började sopsortera.

Sedan kunde alla leva tillsammans och ha det bra och fint i sin nya miljö.

Dom levde länge till de blev gamla och sen dog de.

"Lunsarna kom också tillbaks och nu hade dom blivit klokare och förstod att man inte ska kasta ”skatter” i sjön."

ARENA 39

Friluftsdaghemmet Skogsgläntan, Larsmo Efter den stora översvämningen kom det nya djur som blandade sig med axolotlarna och bosatte sig i den nya stora sjön som hade bildats.

Det mesta var hav men några små landfläckar hade Axolotln och hennes barn sett när dom simmat runt i den nya sjövärlden. Uppe på land bodde det stora svarta containrar dit alla kunde föra skräp och sortera. Ett av de nya djuren var blåa bläckfiskar med toppiga vassa huvuden som hade utvecklat städa armar och städade upp alla saker och skräp som låg kvar efter översvämningen och tömde skräpet ur sina huvuden i containrar.

Lunsarna, för det fanns några kvar förstod att de hade gjort fel och ville hjälpa till att få den nya världen

40 ARENA

att må bättre och fin igen så de gick på sjöns botten och dammsög och plockade upp telefoner och batterier och snart började sjöns botten se ut som den en gång sett ut.

Alla kom överens om att ta bra hand om jorden, sortera, hjälpas åt och inte skräpa. Sen levde alla 100000 Axolotlar, tigersalamandrar, lunsar (som numera hade gälar), fiskar, nya djur, växter och containrar tillsammans på den nya rena sjöplaneten och bäst av allt, den ensamma Axolotln behövde aldrig mera känna sig ensam (eller få röda prickar på sig).

"Ett av de nya djuren var blåa bläckfiskar med toppiga vassa huvuden som hade utvecklat städa armar och städade upp alla saker och skräp som låg kvar efter översvämningen och tömde skräpet ur sina huvuden i containrar."

"Några fiskar har skickat en flaskpost med ett brev i för att hitta nya vänner. Axelotln hittade flaskan med inbjudan och karta."

Hulta daghem, Kimitoön Lunsarna har städat upp sjön och djuren kan nu bo i en värld som dom trivs i, där vattnet är rent och fräscht.

Där det växer massor med sjögräs och det doftar gott. En värld där alla är tillsammans oberoende hur man ser ut!

Här är namnet på alla som bor i Guldfisksjön: Saga: en blå fisk som inte mår så bra, den har tappat sina kompisar.

Lana: en sjöjungfru som simmar med sina kompisar och leker kurragömma. men plötsligt tappade hon bort sina kompisar för att det kom en jättestor våg som gjorde att hon flög upp på land där hon såg solen och ett rosa moln.

Lasse: en bläckfisk som är jättearg för att hans kompisar är bråkiga, dom tar hans leksaker.Han bor med fiskarna.

Ronja är en människa som simmar, hon dyker ner i vattnet och tittar på alla fiskar som finns det, hon tycker att det doftar sjögräs i vattnet.

Petra: en bläckfisk som simmar och gungar i sjögräset. hon äter grönsaker och korv och kött som människorna slänger i vattnet. hon äter också fisk som hon själv fångar. hon brukar ibland simma upp på land för att hämta mat, hon har tappat alla sina armar, men hon använder sig av ryggen för att transportera maten.

Vattendinosurien: äter fiskar som den fångar med sjögräs. den är arg just nu för en haj jagar den.

Findus: en sjöjungfru som leker med sina kompisar. bor i ett gult och rött hus på botten av sjön, har en TV. Leker med en bläckfisk.

Casper: en röd fisk som äter fåglar som den fångar med sitt spindelnät.

Casper har tappat bort sitt hus.

Ninja fisk: har tappat bort sitt namn. Ninja Fisken gräver hål i sjöbotten för att söka efter fina stenar som han sedan kan laga statyer av.

Gluffmouf: en jättemask som simmar och jagar små fiskar. det doftar sten där hon bor för hon bor i en grotta.

Vilda: är en fågelfisk som inte kan flyga men som har vingar som den kan simma med. Den leker sjukskötare och fiskarna får vara dess patienter i leken.

Emeline: sjöjungfru som har en extra fena som den kan sätta på sig ifall den behöver simma jättesnabbt.

Emma: är också en sjöjungfru som leker i sjögräset kurragömma med sina kompisar.

Arielle: en sjöjungfru som leker kurragömma med sina kompisar. äter fisk till mat som hon fångar med sina händer när hon har simmat fast med i en grotta.

Ariel: en sjöjungfru som söker

en skatt. hon har en skattkarta och enligt den skall skatten finnas i en grotta.

Sjöjungfru: simmar omkring i vattnet och äter bananer som människorna har kastat i vattnet.

Darrius: en sjökossa som är rädd för alla filurer som bor i sjön. Hon gömmer sig i sjögräset. hon skulle vilja leka med alla som bor i sjön men hon vågar inte.

Grönis: en gubbe som bor i sitt hus på botten av sjön. han tycker om att hoppa bomb och simma och han är mycket glad Alla trivdes i Guldfisk sjön och tycker om att bo där. men några har tappat sina kompisar och vissa har bråkat med varandra och det känns inte bra att inte vara sams med sina kompisar. därför har några kommit på att de skall ordna en kompis fest där alla är välkomna med. Men hur skall man göra för att alla skall få inbjudan? Eftersom Findus har en TV, lyfter han ut den så att alla kan se den. I Nyheterna läser de upp att det skall ordnas en kompis fest där alla välkomna!

Sedan funderar man tillsammans vad skall man göra på festen? vad skall man bjuda på? och man kommer fram till att man skall bjuda på snäcktårta och ha ballonger och som man gör av tång som växer i sjön. det viktigaste är att alla kommer och att man har roligt tillsammans. då lär alla känna varandra och på det viset får man många kompisar och så vågar Sjö Kossan Darrius leka med sina kompisar som den skulle vilja. Några fiskar har skickat en flaskpost med ett brev i för att hitta nya vänner. Axelotln hittade flaskan med inbjudan och karta. Där stod börja här och följ spåret. Spåret bestod av smulor från snäcktårtan.

När axolotln kom fram till Guldfisksjöns festplats blev han glad av att få många nya kompisar.

Nu har det äntligen blivit en sådan värld som alla filurer i Guldfisk Sjön trivs i, en värld där alla är lika värdefulla där man är snälla med varandra och hjälper varandra. där alla lyssnar på varandra och där det råder harmoni!

FOTO: SFV

ARENA 41

En novelLtävLinG för dig | åk 7—9

­

42 ARENA

SVENSKA MODERSMÅLSLÄRARFÖRENINGEN I FINLAND R.F.

­

­

­

­

­ ­ ­ ­ ­

­ ­ SVENSKA MODERSMÅLSLÄRARFÖRENINGEN I FINLAND R.F.

VINNARBIDR AGET 2021

­

­

­

­

I många år har ”Språkspalten” varit ett återkommande inslag i Arena. I våras ingick den sista ”Språkspalten” och från och med detta nummer blickar vi ut i Norden och välkomnar röster och tankar från våra nordiska kollegor. Nytt för detta nummer är alltså ”Brev från Norden”.

BREV FRÅN NORDEN

Flerspråkighet är vägen framåt

J

ag minns från min egen uppväxt i 70-talets Dalarna hur finskan, som då ännu inte hade någon officiell status, var ständigt närvarande. Den hördes på skolgården, hemma hos kamrater i finsktalande familjer och i de finskspråkiga programmen i Sveriges Television, vars två kanaler var de enda som fanns att tillgå.

Ibland också i skolundervisningen då vi fick lära oss räkneord och några enkla fraser. Finska var det dominerande invandrarspråket. Samtidigt hade finländsk – inte minst finlandssvensk – kultur och finländska kulturpersonligheter en given plats i medieutbudet.

Sedan dess har mycket hänt. Sverige ratificerade Europarådets minoritetskonventioner år 2000 och finska blev ett erkänt nationellt minoritetsspråk tillsammans med jiddisch, romani chib, meänkieli och samiska. 2009 beslutade Sverige om en språklag som slog fast att svenskan är huvudspråk i Sverige, men också att de nationella minoritetsspråken och det svenska teckenspråket ska skyddas. Sveriges riksdag har sedan dess beslutat om en minoritetslag och regeringen och riksdagen har fattat olika beslut och gjort insatser för att stärka minoritetsspråken.

Samtidigt har finskan tappat mark i Sverige.

Utan att veta säkert är bedömningen att antalet talare av finska blir färre och genomsnittsåldern allt högre. Orsaken är att arbetskraftsinvandringen från Finland till Sverige har avtagit. Men det är också en effekt av att sverigefinnar som grupp integrerats i Sverige och att svenska blivit första språket för dagens unga generation sverigefinnar.

En grupp forskare från bl.a. Institutet för språk och folkminnen och Göteborgs universitet har

inom ramen för ett forskningsprojekt om språkliga landskap i Göteborg, gjort en jämförande studie av stadens finsk- respektive somalisktalande minoritet. Bland annat konstaterar forskarna att finskan, som länge var det största minoritetsspråket i Göteborg och historiskt sett haft låg status, i dag har liten synlighet. Somaliskan som är ett nyare minoritetsspråk i Göteborg tycks ha låg social status men präglas av en större medial och visuell synlighet.

Sverige är 2021 ett mångspråkigt land. Intresset för att ta reda på hur många talare som de olika språken i Sverige har är stort, men i Sverige görs inga officiella undersökningar av hur många talare enskilda språk har. Lingvisten Mikael Parkvall gjorde dock i boken ”Sveriges språk i siffror” (2015) ett försök att bedöma antalet talare av de olika språken i Sverige. Då bedömdes antalet finsktalande uppgå till cirka 175 000 och antalet arabisktalande till 155 000. I maj 2018 gjorde Parkvall i en uppmärksammad kolumn i Svenska Dagbladet bedömningen att antalet talare av arabiska på 10 år har fördubblats i Sverige och att språket nu var större än finska. Orsaken var de senaste årens omfattande migration från Irak, Syrien, Libanon och andra arabisktalande länder.

Det finska och det svenska språket talas i huvudsak i två länder − Sverige och Finland. Arabiska däremot är ett världsspråk och officiellt språk i 20-talet länder vilka sträcker sig i ett bälte från Arabiska halvön till västra Afrika, med sammanlagt kanske 300 miljoner talare. I och med att Koranen är skriven på arabiska är språket också viktigt för muslimer utanför Arabvärlden, t.ex. för många av de somalier som lever i Sverige. De dialektala skillnaderna i talad arabiska

ILLUSTRATION: AMANDA HELLING

över ett så stort område är så betydande att de skulle kunna ses som olika språk, men det finns också en standardarabiska som de flesta arabisktalande förstår.

800 år. Finskan har tappat sin helt dominerande ställning bland minoritetsspråken, men det märks ett ökat intresse bland yngre svenskar med sverigefinska rötter att lära sig språket.

Även om migrationen har minskat sker det fortfarande en betydande invandring från arabisktalande länder till Sverige. Förutom att vara islams språk är levande kunskaper i arabiska förutsättningen för att kunna hålla liv i kontakterna med familj och vänner i de länder där invandrade personer från arabiska länder har sina rötter. Till följd av att Sverige till stora delar är segregerat lever många arabisktalande i områden där även omgivningen talar språket.

Kanske kommer arabiskan i Sverige att genomgå en liknande process som finskan om någon generation. Kanske kommer utvecklingen att se annorlunda ut. Men arabiskan kommer fortsatt att vara ett av de stora språken i Sverige.

Den politiska debatten i Sverige har de senaste åren till stora delar dominerats av frågor som rör flyktingpolitik och integration och om att det svenska språket är nyckeln till att integreras i det svenska samhället. Att på olika sätt ställa hårdare krav på kunskaper i svenska drivs nu av allt fler partier längst den politiska skalan. Däremot är det färre röster som lyfter fram värdet av modersmålsundervisning i skolan även för dem som inte har svenska som första språk. Ibland framställs till och med andra språk som ett hot mot svenskan, trots att den samlade forskningen ger en ganska entydig bild av modersmålsundervisningens fördelar för både annan språkinlärning och kunskapsinhämtning.

Sverige och Finland ligger nära varandra.

Svenskan är ett nationalspråk i Finland och finskan har en speciell ställning i Sverige som det största av de nationella minoritetsspråken.

Finska har talats på vår sida av Östersjön i minst

De allra flesta av de tusentals språk som talas runt om i världen är mycket små. Små språk som också är minoritetsspråk i länder där ett eller flera andra språk dominerar är så gott som alltid under stark press. Det går verkligen att tala om hotade språk. Däremot är vi inne på en problematisk väg om vi börjar tala om hotande språk.

Vägen framåt – oavsett om vi talar om skyddet av de nationella minoritetsspråken eller integreringen av nya svenskar – är att även i Sverige främja flerspråkighet och ha en generös inställning till språk och språklig mångfald.

MARTIN SUNDIN Generaldirektör Institutet för språk och folkminnen

Mer om Sveriges olika språk finns att läsa i boken Sveriges språkflora – Handbok för ett flerspråkigt samhälle av Sofia Malmgård och Morena Azbel Schmidt (Morfem 2019) Länk till projektet Göteborgs språkliga landskap: https://www.gu.se/forskning/sprakliga-landskap