Hon vill skapa plats i skolan

I grunderna för läroplanerna och i våra lokala läroplaner står det tydligt utskrivet att alla människor är likvärdiga, oberoende av funktionsvariation, kön, könsidentitet, könsuttryck, sexuell läggning, religion, hälsotillstånd och så vidare. Dessutom skapar alla skolor jämställdhets- och likabehandlingsplaner, i vilka arbetet med dessa frågor konkretiseras. Hur jämlikhetsarbetet går till i praktiken kan variera ganska mycket, och risken finns att planerna förblir dokument som finns till för syns skull. Vad kan vi göra för att skapa plats för alla i skolan?

2018 startade Ekvalita projektet Vem é man? – maskulinitet i skolor. Nina Blomberg arbetade då vid Gymnasiet Grankulla Samskola som lärare i religion, filosofi och livsåskådning. Vid sidan av det arbetet blev hon involverad i maskulinitetsprojektet, ett arbete som utmynnade i handboken Skapa plats – en normutmanande bok för en mer inkluderande skola. Blomberg ville med den boken ge lärare verktyg för att skapa plats för alla olika elever i klassrummet. Sedan hösten 2021 arbetar Blomberg som lärare i hälsokunskap och religion vid Gymnasiet Lärkan, och alla hennes undervisningsämnen tangerar också i allra högsta grad jämlikhetsfrågor.

Medmänsklighet som ledord

Att Blomberg intresserar sig för dessa frågor handlar enligt henne om medmänsklighet. – Personligen vill jag tänka på dessa frågor, eftersom det är viktigt att se andra människor och kunna bekräfta andra människor så som de är, berättar Blomberg.

I lärarrollen finns det enligt Blomberg också ett stort ansvar att aktivt arbeta med jämställdhet och likabehandling. Hon understryker att vi verkligen ska se andra i vår omgivning, möta dem som människor och på det sättet kan vi ens lite minska på det illamående som elever och personal kan lida av till följd av ojämlikt bemötande, oberoende av orsak. – Lärare har ofta en bild av sig själva som jämlika och inkluderande, men enkätundervisningar bland elever och studerande kan visa annat, menar Blomberg. Det kan bero på att man inte själv är medveten om vilka normer man utgår ifrån och förstärker, eller vilka privilegier en själv har.

Den som hör till normen har ofta svårt att se sådana som är utanför dem. Blomberg säger att man lätt blir blind för sina egna privilegier och sin egen position i samhället. Den som hör till en minoritet eller en utsatt grupp lägger däremot märke till attityderna som finns i samhället. – Man måste våga be om hjälp om det känns som att man inte behärskar ämnet, eller inte vet hur man ska utmana normerna, menar Blomberg. Det börjar med en själv, för att arbetet ska komma igång måste man ifrågasätta sina egna normer och granska introspektivt. Det kan vara ett väldigt obekvämt men viktigt arbete, säger Blomberg.

Utmana normer

Skolan ska vara en trygg plats för alla, såväl för eleverna som för personalen. Blomberg menar därför att jämställdhets- och likabehandlingsarbete är något som bör tas på allvar. Genom att utmana rådande normer som begränsar människors liv och gör att någon känner sig utesluten, öppnar vi upp en miljö där alla kan känna sig sedda och välkomna. – I skolan ska alla få känna sig trygga i sig själva och i andra, säger Blomberg. Undersökningar som Hälsa i skolan visar att till exempel regnbågsungdomar och personer med funktionsvariation oftare känner sig utsatta och ensamma i skolmiljön jämfört med cisheterounga utan funktionsvariation.

Ibland märker vi när någon mår dåligt eller blir utsatt för mobbning, men det syns inte alltid utåt. På samma sätt är det inte alltid synligt utåt att någon hör till en minoritet. Blomberg tipsar om att du kan tänka dig att någon som hör till en viss minoritet sitter i din klass eller finns i ditt kollegium. Hur skulle du då ta dig an ett visst ämne eller hurdant språkbruk skulle du då ha? – När man granskar sig själv och sina normer för att kunna utmana dem, är det bra att göra det i små steg, säger Blomberg. Det är en del av processen att inse misstag man gör eller har gjort och lära sig av dem. Då kan man utvecklas och gå vidare.

Ett normutmanande förhållningssätt borde enligt Blomberg genomsyra hela verksamhetskulturen. Därför har skolledningen en viktig roll då det kommer till hur jämställdhets- och likabehandlingsarbetet planeras, genomförs och granskas. – Våren 2021 gav Ekvalita ut Att leda jämlikhet i skolan – en handbok för skolledare som vill göra skillnad, berättar Blomberg. Där behandlas allt från jämlikhetsarbete i styrdokument till konkreta övningar som kan göras med personalen och eleverna. Trots att den är riktad till skolledningen kan handboken också vara till nytta för alla som leder arbetet med jämställdhet och likabehandling, till exempel skolans jämlikhetsgrupp.

Att reflektera kring vilka normer som råder på arbetsplatsen innebär enligt Blomberg inte bara att tänka på hur olika människor behandlas. Det kan också handla om hur jämlika läroämnena är, prioriteras alltid ett visst läroämne i olika situationer? För personalens välmående är det också skäl att fråga sig om alla har ett eget klassrum eller en egen arbetsplats, och om det inte är så är det skäl att reflektera över vem som drabbas och varför just den/de lärarna?

Sätt i system

För att få jämlikhetsarbetet att genomsyra hela verksamheten är det enligt Blomberg viktigt att diskutera dessa frågor i kollegiet. Hon menar att det är bra att våga diskutera sina misstag öppet för att kunna bolla tankar om hur man går vidare från det. På samma sätt är det också bra att dela med sig av sina goda erfarenheter och på det sättet lära sig tillsammans. Blomberg säger att det är bra att sätta det i system, det vill säga göra upp de planer som ska finnas och sedan kontinuerligt utgå ifrån dem i det dagliga arbetet. – Det gäller att ha tydliga mål med i jämlikhetsarbetet, understryker Blomberg. Vem gör vad och vad vill vi lyfta fram? Man kan också ta som vana att visa planen för eleverna och studerandena, så att också de är medvetna om vad som gäller.

För att lyckas med detta arbete förslår Blomberg att man inledningsvis kartlägger vad kollegiet har för behov. Det kan till exempel handla om att få kunskap om någon minoritet, ordna fortbildning om jämlikhet och normutmanande arbete, pedagogiska diskussioner eller att möta lärare från andra skolor och utbyta erfarenheter. Blomberg påpekar ändå att det inte handlar om att riva upp alla rutiner och börja om på nytt, utan att granska den verksamhet som finns i skolan och försöka utkristallisera vad som fungerar och vilka behov som finns.

När Blomberg skrev Skapa plats redde hon ut sådant som hon själv upplevde att hon skulle ha behövt veta för att kunna skapa en normutmanande undervisning. – På sätt och vis består boken av mina misstag som jag gjorde på grund av okunskap, skrattar Blomberg. Det var en tung process att granska mig själv för att kunna skriva boken, men jag lärde mig samtidigt och fick en bredare kunskap om ämnet.

– Läser man till exempel en text om en transperson är det bra att lyfta fram att det här gäller just den personen, det här är den personens sanning. Det som skrivs behöver inte vara sant för alla transpersoner, påpekar Blomberg.

Förändring genom aktivt arbete

En normutmanande undervisning kan enligt Blomberg betyda att man skapar en känsla av samhörighet och trygghet. På det sättet kan eleverna känna sig sedda och bekräftade. Fokus ska ligga på normen, det vill säga att man kritiskt granskar normen istället för att sätta fokus på minoriteterna. – Lyssna på eleverna, vad vill de att ska ändras och vad kan jag göra? föreslår Blomberg. Vi är där för elevernas skull, och de skulle gärna få kritisera och utmana normerna. Någon gång har mina studerande reagerat på mina exempel och tyckt att de är lite väl heteronormativa, och jag välkomnar sådan kritik.

Hur vi använder vårt språk speglar också vilken inställning vi har till normer och framför allt förändringar i normerna. Ordet hen har redan etablerats i vårt språk, även om det också mötte på motstånd inledningsvis. Däremot är det hittills färre som använder cisperson, medan transperson redan en längre tid har varit en del av vårt språk. Det här beror enligt Blomberg på att det är lätt att ta fasta på det som är avvikande enligt normen, och därför lär vi oss de rätta orden för minoriteterna snabbare än sådant som gäller normen.

– När det kommer till normutmanande arbete, oavsett om det handlar om att använda rätt termer eller att förändra större strukturer i verksamhetskulturen, är det lätt att tänka på det som extra arbete, säger Blomberg. Det är det kanske också till en början, men när man väl har gjort det arbetet en gång blir det lättare.

Blomberg berättar om hur hon har varit tvungen att ta reda på mer om kvinnor i religionen, eftersom de saknas i läromedlen. Nu är det materialet ihopsamlat och hon kan använda sig av det i sin undervisning utan att behöva göra samma arbete flera gånger. Därför uppmanar hon också andra lärare att granska läromedlen kritiskt och fråga sig vad som saknas och varför. Det är också en diskussion man kan ta med eleverna och studerandena, då arbetar också de med att granska vilka normer som styr och varför, tipsar Blomberg. Om det finns texter som berör olika typer av människor är det också skäl att minnas att den inte nödvändigtvis illustrerar hela bilden. – Läser man till exempel en text om en transperson är det bra att lyfta fram att det här gäller just den personen, det här är den personens sanning. Det som skrivs behöver inte vara sant för alla transpersoner, påpekar Blomberg.

Precis som Levi Karvonen konstaterar (s.34) kan något som känns litet för en vara stort för någon som hör till en minoritet. Blomberg är inne på samma linje och säger att redan det att man använder personernas namn istället för att säga ”hör ni flickor/ pojkar” kan vara ett stort steg på vägen mot en inkluderande undervisningsmiljö. – När man talar om minoriteter eller grupper av människor bör man också akta sig för att skapa ett vi–de-scenario, säger Blomberg. Om det händer pekar vi bara ut vad som är normen och vad som är avvikande. Att arbeta normutmanande och att upprätta en skola där jämställdhet och likabehandling råder, kan med andra ord vara en process som kräver en del av oss som personer. Det handlar om att medvetandegöra oss själva om på vilka premisser vi baserar vårt tänkande och vår undervisning, för att skapa en trygg och inkluderande miljö för såväl elever som personal. På samma gång kan det också handla om små förändringar som gör att någon i din omgivning känner sig sedd och bekräftad. – Läs på, ta in kunskap och lyssna på eleverna, sedan börjar processen med dig själv, avslutar Blomberg.

TEXT: CHRISTOFFER WÄRN FOTO: PRIVAT ILLUSTRATIONER: AMANDA HELLING