Recension - Boken eller filmen?

Boken eller filmen?

RECENSION

Simon Wessbo: Fiktion genom två medier. En studie om gymnasieelevers meningsskapande utifrån Hjalmar Söderbergs novell ”Pälsen” och dess adaption till film.

Linköpings universitet, 2021. 228 sidor.

”När barn och unga väljer medier så väljer de alltid rörlig bild”, säger Anette Novak, nyvald vd för Svenska Filminstitutet, när hon i en radiointervju uttrycker sin glädje över att ha fått jobb i en framtidsbransch. Har vi således nått den punkt där det är dags att öppna klassrumsfönstret och kasta ut böckerna?

Men trots att film funnits med i skolan redan i ett sekel har mediet ännu inte riktigt funnit sin plats i svenskundervisningen. Sedan länge pågår till exempel en lågintensiv debatt mellan filmförespråkare och litteraturapologeter om filmens och bokens roll. Ska vi läsa romanen eller se filmatiseringen?

Ett sätt att närma sig frågan är att ta avstamp i den dystra statistiken över det minskade läsintresset bland unga. Är film ett hot mot skönlitteraturen eller tvärtom kanske en del av räddningen? Vill vi som lärare lyfta fram det mediespecifika – litteraturens och filmens särart – eller betona det gemensamma, till exempel i termer av fiktionsförståelse?

Utgående från ett brett fiktionsbegrepp som inkluderar allt från böcker till film och dataspel har Stefan Lundström och Anette Svensson beräknat att ungdomar lägger närmare 20 timmar per vecka av sin fritid på fiktionsanvändning. Hur skolan behandlar fiktion i olika former är således en angelägen fråga.

En som föresatt sig att tränga djupare in i ämnet är Simon Wessbo som i sin doktorsavhandling Fiktion genom två medier (Linköpings universitet, 2021) har som syfte att ”bidra med detaljerad kunskap om gymnasieelevers meningsskapande utifrån fiktion i olika medier”. Hans forskning går i korthet ut på att olika elevgrupper tagit del av en berättelse – Hjalmar Söderbergs välkända ”Pälsen” – genom olika medier och sedan i en öppet formulerad skrivuppgift uppmanats att beskriva vad de ”tänkt och lagt märke till”.

Gymnasieeleverna har fått fyra olika förutsättningar för skrivandet. En första grupp har bara läst novellen, en andra har bara sett en filmadaption av Björne Larson från 2008. Den tredje gruppen har först sett filmen och sedan läst novellen, den fjärde har tvärtom läst först och sedan fått se filmen. Utgående från de olika uppläggen har Wessbo sedan analyserat vilka likheter och skillnader det finns mellan de sammanlagt 186 elevtexterna i materialet.

Tre positioner I en induktiv kategorisering av texterna urskiljer Wessbo tre olika positioner som eleverna tar i förhållande till novellen och filmen. För det första återfinns en intrigposition där deras texter mest är handlingsreferat. För det andra förekommer en analogiposition när texterna berör budskapet. För det tredje finns även en objektsposition, vilken innebär att eleverna skriver om till exempel novellens och filmens formspråk. En och samma text har vid behov dubbel- eller trippelkategoriserats.

I den elevgrupp som läste novellen är fördelningen mellan de tre positionerna jämnast, medan den som såg filmen har störst andel texter med fokus på intrigen. De två grupper som både läst novellen och sett filmen har däremot

haft störst anledning att reflektera över mediernas respektive formspråk och där ser Wessbo mest av objektsposition.

När eleverna i novellgruppen skriver om karaktärerna blir det med mer refererande distans än i filmgruppen, där större vikt läggs på inlevelse i karaktärernas känslor. Detta är ett intressant resultat sett mot bakgrunden att ett argument för litteraturläsning som ofta nämns är att just läsningen tränar inlevelse i andra människors situation. I den här undersökningen är det tvärtom filmgruppen som oftast ”uppvisar inlevelse, empati och närhet” till karaktärerna i berättelsen.

När det gäller analogipositionen och filmens budskap har de som läst novellen i högre grad skrivit om sensmoralen i berättelsen. Är det för att elever helt enkelt oftare tränat att leta efter budskap i litterära texter än i film?

I den tredje kategorin, objektspositionen, finns det också en tydlig skillnad mellan grupperna: ”Filmgruppens elever skriver om vad de ser och vad de hör, men detta återspeglar i högre grad deras upplevelser och i mindre grad deras iakttagelser gällande med vilka medel dessa bilder och ljud förmedlas.” Trots att elever är rutinerade filmkonsumenter använder de spontant bara sparsamt med facktermer. Novellgruppen tar till fler adekvata begrepp som hör till litterär analys. De kommenterar också språket i berättelsen mer än vad filmgruppen gör.

Kärnfunktioner

När Wessbo går vidare i sin undersökning fördjupar han sig i hur intrigförståelse tar sig uttryck när eleverna utgår från novell respektive film. Han tar hjälp av Roland Barthes begrepp ”kärnfunktion” som avser de händelser som är avgörande för berättelsens framåtskridande, ”där möjligheter öppnar sig eller stängs”.

I Söderbergs novell återfinner Wessbo fem sådana kärnfunktioner: pengar, olyckan, pälsen, förväxlingen och tack. Eftersom doktor Henck är utan pengar går han till Richardt för att låna, eftersom han är med om en olycka blir rocken förstörd, eftersom rocken är trasig får han ta Richardts päls, eftersom han har pälsen förväxlar hans fru honom med Richardt och eftersom doktor Henck inser hur det ligger till med hustruns svek riktar han ett sista tack till Richardt för ”de sista sekunder av lycka” han känt i livet. Utan de här kärnfunktionerna skulle vi få en annan berättelse.

Filmen följer samma schema, utom på den sista punkten där den mer uttalat än novellen signalerar att doktor Henck dör. Den sista kärnfunktionen benämns därför tack/ död. Nåväl, det spännande är då att se i vilken utsträckning novell- och filmgruppen uppmärksammar de fem kärnfunktionerna. Den stora skillnaden är att novellgruppen inte nämner att doktor Henck beger sig ut för att han behöver pengar, medan filmgruppen skriver betydligt mindre om olyckan. Förvånansvärt många i novellgruppen nämner inte heller förväxlingen i slutet av novellen.

Skillnaderna tolkar Wessbo som verkspecifika snarare än mediespecifika: novellen och filmen är inte identiska utan mer eller mindre explicita i behandlingen av kärnfunktionerna. Rent allmänt påpekar han att fokus på kärnfunktioner kan hjälpa elever att se strukturen i en berättelse. Med hjälp av kärnfunktioner går det även att täcka mer av en berättelse än vad en intrigkurva gör.

Tomrum

En sista fördjupning i materialet gör Wessbo när han studerar hur de olika elevgrupperna förhåller sig till tomrummen i berättelsen. En förutfattad mening som många elever har är att film per automatik är lättare att förstå än en skriven text. Wessbo håller inte med: ”Att se en film som bygger på en litterär förlaga innebär inte att få en färdig tolkning serverad.” Men eleverna i undersökningen som sett filmen är i viss mån djärvare i sina tolkningar. De i novellgruppen är mindre självständiga, vilket kan ha att göra med att de indirekt känner sig mer bundna av originalet när de skriver text om text.

En annan möjlig förklaring till skillnaderna mellan novell- och filmgruppens är att Söderbergs 1800-talssvenska kan ha utgjort ett visst hinder för novellgruppen. De som inte riktigt förstått förväxlingsscenen i slutet av novellen kan ha varit försiktigare i sina tolkningar.

Sammanfattningsvis ser Wessbo fördelar med att använda adaptioner i litteraturundervisningen, som ”ett sätt att främja läsning, metakognition och mediereflexivitet”. I synnerhet om målet med läsning är att främja mångfald i tolkning snarare än entydighet och rätta svar kan användning av fiktion genom olika medier ge ett mervärde i undervisningen.

Som så ofta är det mest avgörande således inte vad man väljer att ta med i undervisningen – boken eller filmen – utan vad man har för mål, vad man gör med materialet.

TEXT: ANDERS WESTERLUND