ligat. Ja, man ser ännu idag ganska tydligt - t.ex. i hela kyrkastatdebatten - att vi alltjämt befinner oss i ett slags förlängning av det väldiga framtidsperspektiv för Svenska kyrkan som en gång på 1830-talet hade utarbetats av en radikal teolog vid Paradisgatan i Lund. Men till sist skall vi stanna inför något av det som samtiden, både åsiktsfränder och meningsmotståndare, satte så högt hos honom - det som var den främsta anledningen till att han blev invald i Svenska Akademin: hans talekonst. Den kan ju aldrig fullt återges. Vi har inget prov på hans röst, och oftast och bäst talade han utan manuskript. Bland de många tal och predikningar som har tryckts väljer jag några rader ur hans predikan vid en magisterpromotion i Lunds domkyrka. Det är några ord som vittnar om språkkonstnären i romantikens anda men också om den oförvägne sanningssökaren. "Det högre lifvet är ett kärlekens lif. Kunskapen kan sättas i sammanhang med den gudomliga kärleken, och detta är också ett af kunskapens företräden. I kunskapen är en försakelse och i all försakelse är kärlek. Tager icke tidigt allvaret den vetgiriges hjerta i besittning? förer det icke ynglingen bort ifrån lekarne och skämtet och stänger hans kammardörr och sätter sig invid hans sida och uppfläktar nattlampan och förjagar hvilan? anvi sar honom icke ofta kunskapen under ett hårdt himmelsstreck fattigdomen såsom följesven och näringsbekymren som ett dagligt umgänge? plockar den icke helsans rosor bort ifrån kinden såsom alltför bjerta prydnader för en sanningens prest? och lida icke menniskor allt detta tåligt i vetenskapens tjenst , visserligen ofta med orent hjerta - hvem vill neka det? - men också icke sällan förda och upprätthållna af en oemotståndlig längtan att en gång få se sanningen, den obekanta, besjungna och beslöjade?"
120
