Cecilia Nils son Några attiska lekyter 175 Gunilla Eriksson "Hemliga boken"

behov. År 1871 vände sig företrädare för banken till förmyndarna för källaremästaren Thor Andersson och hans barn för att försöka förvärva den ännu obebyggda tomtdelen vid hörnet av Klostergatan-Kyrkogatan. Man köpte hela tomten nr 291 med samtliga byggnader samma år för 65 000 R:dr och projekterade för en ny byggnad på den obebyggda delen. Medan uppförandet av det nya bankhuset pågick under hösten 1872 försåldes i december Hotell Altona med tillhörande ekonomibyggnader till handlanden P. Larsson för 46 500 R:dr. År 1874 tog banken sina nya lokaler i besittning och därmed var denna tomtdel bebyggd, förmodligen för första gången sedan medeltiden.

Samma år avsålde banken tomtens västligaste del, nuvarande kvarter Al tona nr 6, utmed Klostergatan till murarmästaren H. Ekelund, samme man som byggt bankhuset. Under 1890-talet fick banken på nytt behov att utvidga sina lokaler, vilket löstes genom att gamla Altona blev till salu. För IOOOOO kronor blev banken åter ägare till fastigheten. 4 Al tona revs och det av arkitekten Alfr. Hellerström ritade huset med gatufasaden inspirerad av gotisk italiensk palatsarkitektur, uppfördes under åren 1898-1899, bild 5. För fullständighetens skull bör kanske tilläggas att på den resterande obebyggda tomtmarken utmed Klostergatan uppförde sparbanken 1904 ytterligare ett trevåningshus, i detta fall ritat av arkitekten Fredrik Sundbärg.

Därmed är den i stora stycken kortfattade bebyggelsehistorien på tomt nr 291 genomgången med hjälp av bevarade brandförsäkringsbrev ur Skånska Brands arkiv. Nitiska förrättningsmäns noggranna besiktningar omsatta i detaljerade beskrivningar har blivit en ovärderlig källa till kunskap om gångna tiders bebyggelsehistoria.

Noter

I. Gunnar Carlquist, Skånska Brandförsäkringsinrättningen 1828-1928. Minnesskrift. Lund 1928. Sid. 134. 2. Enligt uppgift från samtida ögonvittnen var stentrappan hög och försedd med iögonfallande ledstänger av järn. Se nedan. 3. Nils Petter Osberg, Lundaminnen från 1820-, 30- och 40-talen. Lund 1927.

Sid. 46. 4. Gunnar Carlquist, Sparbanken i Lund 1833-1933. Minnesskrift. Lund 1933.

Sid. 222.

Rosorna i Kulturens rosengård

En nyanläggning vid V. Vrams prästgård

Till färgbilderna XII-XIII 1700-talets flitiga botaniska resenärer förde med sig många vackra och intressanta växter till europeiska trädgårdar och orangerier, bland annat några små kinesiska rosenbuskar, som i sinom tid skulle få stor betydelse för den moderna villaträdgårdens utformning. Medan de gamla trädgårdsrosorna blommar endast en kort tid -i Sydsverige från midsommar några veckor framåt - sätter de kinesiska rosorna ständigt nya blommande skott tills frosten tar dem. Det blev naturligtvis mycket lockande att försöka överföra denna värdefulla egenskap till de härdigare och mera starkväxande europeiska rosorna. Under 1800-talets första decennier började resultaten visa sig. De tidiga hybriderna, noisette- och bourbonrosor, liknade mycket de gamla, men så småningom kom rosorna att alltmer förändras, både till utseende och användning. En tid dominerade tearosorna, ömtåliga drivhusblomster, som i sin tur fick vika för de härdigare remontanterna och teahybriderna. Omkring år 1900 lyckades en fransman med konststycket att få den nästan sterila persiska gulrosen att dela med sig av sin starka färg, ungefär samtidigt som Mendels lagar återupptäcktes och förädlingsarbetet sköt fart över hela världen. På 20-talet kom de danska polyantharosorna och så rullade utvecklingen vidare fram till våra dagars färgsprakande, ständigt blommande rabatt- och snittrosor, som vi alla så väl känner: Nina Weibull, Allgold, Queen Elisabeth, Super Star, H55 och många tusen andra som kommit och gått. 1800-talets början brukar alltså sättas som gränsen mellan gammalt och nytt, men man måste hålla i minnet att nya varieteter av de " gamla" rosorna fortsatte att produceras, järn-

sides med de "nya", under nästan hela seklet. Det är alltså härstamning och utseende, mer än ålder, som avgör om en ros ska betecknas som gammal. "Kinablodet" slår igenom hos de moderna rosorna. lngen annan blomma har så troget följt den västerländska civilisationen genom årtusendena som rosen. Det första skriftliga omnämnandet är mer än 4500 år gammalt. Det berättar om en sumerisk kung, som återvände till sin stad Ur i Kaldeen med vinstockar, fikonträd och rosor som krigs byte. Den tidigaste avbildningen av en ros har man funnit på minoiska väggmålningar från omkring 1600 f.Kr. Här finns inte plats att rekapitulera rosens långa kulturhistoria. Den handlar om grekisk kult och romerska orgier, om hur Afrodites blomma blir Den Heliga Jungfruns symbol, om rosenvatten för sjuka ögon och rosenkonfektyrer till franska hovet, om röda och vita rosor i Rosornas krig. Alltsammans är mer eller mindre väl skildrat i de många rosenböcker, som tidvis översvämmat marknaden.

Till Nordvästeuropa kom kulturrosorna först med romerska legionärer och senare med munkar och korsfarare och det var här, i holländska och franska trädgårdsmästares skickliga händer, som de förädlades till stor skönhet och mångfald. Här uppstod på 1600-talet centifoliarosen och dess variant mossrosen, som med sina "mossiga" knoppar kommit att bli den typiska "gammaldags" rosen.

De gamla europeiska rosorna härstammar från 4 arter, hemmahörande i länderna kring och öster om Medelhavet: Rosa gallica, R. phoenicia, R. moschata och en troligen vitblommig form av vår vanliga vildros. Ur dessa har genom hybridisering uppstått fem, eller om man så vill sex, mer eller mindre distinkta grupper: provinsrosor (R. gallica), damaskrosor (R. damascena och R. damascena bifera), de vita rosorna (R. alba), provencerosorna (R. centifolia) och mossrosorna (R. centifolia muscosa). De är alla större eller mindre buskar, ofta med starkt taggiga grenar, därav det gamla svenska namnet törnrosor. Den största gruppen, provinsrosorna, har emellertid små, tidigt avfallande taggar. Bladen är grå- eller mörkgröna och matta. De moderna rosornas släta blad är ett arv från

Rosengårdens placering vid V Vrams viisrra gavel. Teckning av Klas Wengerr .

kinarosen. De blommar, med undantag för R. dam. bifera, endast under en kort tid en gång per sommar. Provinsrosen har en del halvenkla former, men i regel är blommorna starkt fyllda med en stor mängd små kronblad, som kan bilda s.k. "kvarter" (se färgbild XII av Charles de Milis). Fullt utslagen är blomman flat eller bollformad; ibland bildar den en skål. Nästan alla har den karaktäristiska, friska rosendoften, som i mångas tycke ger dem deras speciella charm; även blad och stjälkar har en doft, som dröjer kvar på handen efter beröring. Färgskalan går från vitt över skärt, rosa och rosenrött till purpur och gråviolett; strimmiga former är inte ovanliga, se färgbild XII. Klart rött och laxrosa, den gula rosens bidrag, saknas helt. Det är den för oss något främmande färgskalan, som gör de gamla rosorna svårplacerade i en modern trädgård. De kommer bäst till sin rätt tillsammans med väl valda, rejäla gamla perenner, så som man kan se dem i V. Sackville-Wests berömda trädgård Sissinghurst i Kent söder om London.

I Sverige torde de gamla rosorna ha dominerat under hela 1800-talet. Trädgårdsmästare Johan Peter Wennström presenterar i sin Handbok i Blomsterkulturen för .fruntimmer (Sthlm

1831) de olika grupperna av gamla rosor, och endast dem, som lämpliga för odling på kalljord, centifolior och damaskrosor dock med någon hjälp av granris under "ostadiga" vintrar. Vilka varieteter som förekom går han tyvärr inte in på. Om provinsrosorna säger han kort och gott: " Hit hör flera varieteter med ljusare eller mörkare, även strimmiga, flammiga och sammetslika blommor". De tryckta plantskolekatalogerna, som börjar komma under senare hälften av 1800talet, ger inte heller mycket hjälp med sortvalet. På katalogers vanliga vis intresserar de sig mest för nyheterna. Mossrosor är fortfarande populära, men provinsrosor och vitrosor lyser med sin frånvaro, trots att de med sin överlägsna härdighet torde ha varit de mest odlade. Ännu i mitten av 1900talet var det inte svårt att hitta former av provinsrosen på landsbygden. De hade då varit försvunna ur plantskolesortimenten i över 50 år. Vid den tiden gick de gamla rosorna mot en renässans i Europa, och engelska odlare hade imponerande listor. I dag har vi i Sverige åter ett litet men representativt urval hos Lars Cedergren i Råå. Den verkliga guldgruvan finns emellertid på Själland, i V. Petersens plantskola i Löve. Som ung elev i en fransk rosenfirma greps Petersen av en stor kärlek till de gamla rosorna och har ägnat sitt liv åt att samla ihop ett sortiment utan motstycke i världen. Han har också skrivit en charmfull och faktaspäckad liten bok: Gamle raser i nye haver, Århus 1968, utgiven av Det Jydske Haveselskab.

Vi har alltså tvingats konstatera, att vi inte vet mycket om vilka varieteter en kyrkoherde i Västra Vram kan ha haft i sin trädgård under 1800-talets första hälft, om han nu alls hade några. Förmodligen behövde han sin öppna jord till kål och potatis åt en stor barnskara. Låt oss emellertid anta, att han var barnlös och en lidelsefull blomsterälskare. Kanske hade han som ung informator farit med en adlig elev på bildningsresa genom Europa och sett rosorna i kejsarinnan Josephines berömda rosenkvarter på Malmaison, så utomordentligt exakt och vackert bevarade åt eftervärlden på Redoutes planscher. Hur och var kyrkoherden fick sina buskar kan vi bara gissa. De närbelägna slotten hade kanske rosen-

Rosa alba ur Ellen Willmott's The Genus Rosa står förmodligen den ursprungliga hybriden nära. Den är mycket lik R. alba suaveolens, vars blommor dock brukar vara något större.

gårdar. Trädgårdsmästarna var ofta danskar eller tyskar och kunde genom sina kontakter i hemlandet skaffa skott och okulerade plantor. Han lär väl knappast ha kommit upp till de 65 olika sorterna i Kulturens rosengård.

Vår avsikt med rosengården är, att den skall vara en demonstrationssamling; så här såg de rosor ut, som kunde ha vuxit i en skånsk prästgårdsträdgård under 1800-talets första hälft. Vi har också, i all blygsamhet, velat försöka intressera en och annan för de gamla rosorna och på det sättet hjälpa till att bevara dem åt eftervärlden. Oöverskådliga mängder av vackra och intressanta trädgårdsformer av alla slags växter, utvalda och förädlade med stor möda, har försvunnit och försvinner därför att ingen längre har råd och tid att bevara dem. Vårt sortiment av trädgårdsväxter krymper stadigt och blir allt mindre varierat, och det är tyvärr inte alltid det bästa som blir kvar. En rosensort kan inte, som tex en vacker kruka, ställas i en museimonter till betraktarens glädje. Den måste förökas, planteras och vårdas, annars upphör den förr eller senare att finnas till.

Rosengården är indelad i två kvarter, i vilka rosorna grupperats med viss hänsyn till storlek och färg. Klängrosen på ställningarna i hörnen är "Venusta pendula'', en dubbel form av den vilda R. arvensis. Urvalet av klängrosor var inte stort under 1800-tal ets förs ta hälft.

Provinsrosen, R. gallica,

"den röda rosen'', fyller med all rätt hela det ena kvarteret. Den bildar den största och äldsta gruppen. Omkring år 1800 lär det ha funnits mer än 1000 namnsorter, många tvivelsutan omöjliga att skilja från varandra för en vanlig dödlig. 1848 hade William Paul 471 olika provinsrosor i sin katalog, mer än dubbelt så många som i de andra grupperna tillsammans. I sin vilda dvärgform har arten i dag en utbredning som sträcker sig från Frankrike till Persien, där kulturformer odlats sen förhistorisk tid. Den röda rosen är " urrosen", anmodern; något av hennes " blod" finns j nästan alla våra trädgårdsrosor. Provinsrosorna är utomordentliga trädgårdsväxter, anspråkslösa och härdiga. Buskarna är låga, kompakta och hanterliga; de tunna, raka taggarna faller snart av. Grönskan är riklig och ganska mörk. Bladen är mycket karaktäristiska med sina långa, snett nedåtriktade småblad. Den korta, breda knoppen slår ut till en flat blomma, som "för sig väl" på sitt styva skaft. Rosenrött och purpur dominerar;

randiga och flammiga former är inte ovanliga. Gamla sorter som R. gallica officinalis, Tuscany och Conditorum är halvenkla medan senare former som Charles de Milis och Belle de Crecy är tätt fyllda. Se färgbilder XII. Rosa gallica officinalis och dess randiga form Rosa Mundi har placerats i örtagården på norra området.

Till gallicagruppen brukar föras frankfurterrosorna, hybrider mellan R. gallica och R. cinnamomea, den hos oss vildväxande kanelrosen. Av den gruppen har vi endast Josephine de Beauharnais.

Damaskrosorna är egentligen två grupper: R. damascena (gallica x phoenicea) och R. damascena bifera (gallica x moschata). De är svårare att karaktärisera: mera storväxta med starkt taggiga grenar och grågröna, något ludna blad. Blommorna är ofta samlade i stora klasar eller kvastar; varmt rosa är den vanligaste färgen, men även vitt och purpur förekommer. Former av R. dam. bifera ger en mer eller mindre god andra blomning på hösten. Doften är mycket stark. Damaskrosor odlas, tillsammans med R. alba suaveolens, för framställning av den äkta rosenoljan i Bulgarien.

Som namnet antyder kom damaskrosen till Europa frän Damascus med återvändande korsfarare. Gruppen är mycket gammal. Den minoiska rosen och abessiniernas Rosa sancta anses ha varit hybrider mellan R. gallica och phoenicea; romarnas R. centifolia, som bl a odlades i Paestum och Pompeji torde ha varit en form av R. dam. bifera.

Den vita rosen, Rosa alba (gallica x phoenicea x canina), jungfrurosen, är troligen den mest älskade av de gamla rosorna. I vårt land har R. alba maxima och Maiden's blush aldrig helt försvunnit ur katalogerna, som provinsrosorna gjort. Vitrosorna är rikblommande, härdiga och långlivade, ofta storvuxna (2-3 m) med stadiga grenar, kraftiga glesa taggar och prydligt, något gråaktigt bladverk. Blommorna är flata, ofta mycket välformade, doftande och med några undantag tätt fyllda. Färgen är mer eller mindre ljuvt skär; endast några få är rent vita, tex den halvenkla R. alba suaveolens.

Trots att de vita rosorna odlats sedan antiken, har gruppen alltid varit liten. Man anser, att den ursprungliga hybriden kan ha uppstått på Krim. De italienska 1400-talsmästarna avbildade gärna R. alba maxima och alba regalis (Maiden's blush). Under Rosornas krig gick huset York till strids under en vit ros.

Endast Maiden's blush och Königin von Dänemark har fått plats i rosengården; andra har på grund av sin storlek placerats på annat håll: R. alba suaveolens i Kulturens örtagård, Celestial vid Dygdernas hus. Några stora, gamla exemplar av R. alba max. växer vid planket på Lilla Torg.

Rosa centifolia (gallica x phoenicea x moschata x canina), som saknar ett bra svenskt namn, är i sina typiska former, t.ex. R. cent. major, cristata och bullata, mycket lätt att känna igen: glesa, starkt taggiga buskar med stora, mjuka, grovt sågtandade blad och tunga, nickande, rosa blommor. De många kronbladen i mitten omslutas så tätt av de större yttre, att blomman inte

Bilden av R. centifolia muscosa visar tydligt de förgrenade körtelhårens likhet med mossa. Efter Ellen Willmott.

öppnar sig helt, utan förblir bollformad. The Cabbage Rose, kålhuvudsrosen, kallar engelsmännen den. Foderbladen uppvisar flera vackra och karaktäristiska variationer. Se färgbild XII, R. cent. cristata.

Centifoliarosen har länge varit ett problem för systematikerna. Namnet är gammalt och man har gärna velat tro att " rosornas drottning" , centifoliarosen, var vår äldsta kulturros, samtidigt som man varit medveten om att de typiska centifoliadragen inte dyker upp i konst och litteratur förrän omkring år 1700. Modern kromosomforskning har visat, att det inte rör sig om en egen art, som Linne trodde, utan om en komplex hybrid av fyra vilda arter. Det anses nu klart att centifoliarosorna framförädlades under 1600talet i Holland och alltså - tillsammans med sin undergrupp mossrosorna i själva verket utgör den yngsta gruppen. Romarnas R. centifolia, som förvirrat bilden, var med all sannolikhet R. damascena bifera.

Mossrvsen R. centifolia muscosa, skiljer sig från R. centifolia endast i en egenskap: de hartsproducerande körtelhåren på stjälk och foderblad är starkt förstorade och förgrenade på ett sätt, som kommer dem att likna mossa. Se bild s. 158. Mossrosen uppstod i början av 1700-talet ur centifoliarosen genom en s.k. knoppmutation, ett fenomen som förekommer hos starkt hybridiserade växter som kulturrosorna och innebär att det ibland bildas skott, som avviker från moderplantan.

Förädlarna visade stort intresse för mossrosen under hela 1800-talet; flertalet nu tillgängliga namnsorter har tillkommit efter år 1850, vilket är orsaken till att det finns så få mossrosor i rosengården.

Litteratur

E. Kiaer. Den store Rosenbog. Köpenhamn 1965. Eva Mann ering, The best of Redoute's Roses, London 1959. V. Petersen, Gamle Roser i Nye Ha ver, Aarhus 1968. G. S. Thomas, The Old Shrub Roses , London 1955. Johan Peter We1111ström , Handbok i Blomsterkulturen för Fruntimmer. Stockholm 1831. Ellen Willmott, The Genus Rosa, London 1914.

En TING-skål från Sung

Till färgbild IX Vår kinesiska samling rymmer sedan 1920- och 30-talen vackra exempel på de klassiska Sung-varorna: Lung-ch'uan yao eller vad vi kallar celadon, Chiin yao, Chien yao, Tz'u-chou-typerna, alla karakteristiska stengodsvaror som fått namn efter kända och viktiga tillverkningsorter. Av det vita porslinet har v.i en god samling ch 'ing pai, men har kännbart saknat det mera exklusiva Ting yao, kännetecknat av ett klingande, tunnväggigt och genomlysbart gods och en elfenbensvit glasyr. I år har denna lucka lyckligt fyllts genom ett förvärv från London, färgbild IX och bild s. 162.

Under de senaste decennierna har kinesiska och japanska forskare företagit utgrävningar och med arkeologiskt material berikat den kunskap som litterära källor och bevarade föremål kunnat ge om Ting yao. I början av seklet letade man förgäves efter tillverkningsplatsen. Man vilseleddes av att Ting nu är beteckning på en ort, men under Norra Sung, då varan fick sitt namn, var Ting förutom en ort också benämning på en av de större administrativa enheter, chou, som inom sig rymde mindre enheter, hsien. Denna administrativa indelning övergavs efter 1912. I en av de åtta hsien som tillhörde Ting chou låg Chien-tz'u Ts'un, och det var här som man 1934 påträffade ugnarna. Utgrävningar har sedan ägt rum 1941, 1951 och 1957. Resultaten presenterades 1964 för västerländsk publik i en katalog över Percival Davids samling i London. 1

I Hin-Cheung Lovell, Illustrated catalogue of TING Y AO and related white wares in the Percival David Foundation of Chinese Art. Section 4. 1964. Resultaten av den första verkligt omfattande utgrävningen, som företogs 1961-62, har senare publicerats i Kao Ku 1965.

PEKlNG a

TING CHou•

Karta över Kina med de för stengodsbenämningarna aktuella orterna. Tecknad av Rie Hägerdal.

LUNG - CHUAN e CHIEN-YANG •. CH LEN-AN

Ting yao-ugnarna ligger till största del samlade inom ett område som i omfattning bara kan jämföras med Lung-ch 'i.ianområdet i Chekiang, där huvudparten av celadonerna från Sung och fram till och med Ming tillverkades. Ruinerna i Ch 'ien-tz'u Ts'un breder ut sig över en yta av ca 1600 m x 320 m, och avfallshögarna kan vara upp till åtta meter höga, med en diameter av 30 m. Vid utgrävningarna kunde man för det första konstatera att det vid sidan av huvudproduktionen av Ting yao också fanns en sidotillverkning av andra berömda godstyper, med mörka glasyrer. Vidare visade det sig, vad Ting yao beträffar, att formförrådet var ganska begränsat, att större delen av