Nils Nilsson Jordbruksmaskiner

ligat. Ja, man ser ännu idag ganska tydligt - t.ex. i hela kyrkastatdebatten - att vi alltjämt befinner oss i ett slags förlängning av det väldiga framtidsperspektiv för Svenska kyrkan som en gång på 1830-talet hade utarbetats av en radikal teolog vid Paradisgatan i Lund.

Men till sist skall vi stanna inför något av det som samtiden, både åsiktsfränder och meningsmotståndare, satte så högt hos honom - det som var den främsta anledningen till att han blev invald i Svenska Akademin: hans talekonst. Den kan ju aldrig fullt återges. Vi har inget prov på hans röst, och oftast och bäst talade han utan manuskript. Bland de många tal och predikningar som har tryckts väljer jag några rader ur hans predikan vid en magisterpromotion i Lunds domkyrka. Det är några ord som vittnar om språkkonstnären i romantikens anda men också om den oförvägne sanningssökaren. "Det högre lifvet är ett kärlekens lif. Kunskapen kan sättas i sammanhang med den gudomliga kärleken, och detta är också ett af kunskapens företräden. I kunskapen är en försakelse och i all försakelse är kärlek. Tager icke tidigt allvaret den vetgiriges hjerta i besittning? förer det icke ynglingen bort ifrån lekarne och skämtet och stänger hans kammardörr och sätter sig invid hans sida och uppfläktar nattlampan och förjagar hvilan? anvisar honom icke ofta kunskapen under ett hårdt himmelsstreck fattigdomen såsom följesven och näringsbekymren som ett dagligt umgänge? plockar den icke helsans rosor bort ifrån kinden såsom alltför bjerta prydnader för en sanningens prest? och lida icke menniskor allt detta tåligt i vetenskapens tjenst, visserligen ofta med orent hjerta - hvem vill neka det? - men också icke sällan förda och upprätthållna af en oemotståndlig längtan att en gång få se sanningen, den obekanta, besjungna och beslöjade?"

Klockor i det Thomanderska hemmet

Till färgbilderna X och XI Efter det att Johan Henrik Thomander 1833 blivit utnämnd till teologie professor i Lund inköpte han den Agardhska fastigheten vid Paradisgatan mitt emot Botaniska trädgården, då belägen på den nuvarande Året därpå gifte han sig med Emilie Louise Meyer från Karlshamn, dotter till en rik grosshandlare och brukspatron.

Vid den tiden hade industrialismen tagit fart ordentligt ute i Europa. Armodet bland fattigt folk ökade. Borgerskapet hade fått en ny ställning och betydelse. Tåg hade börjat rulla på kontinenten och i England, medan man i Sverige fortfarande fick resa med häst och vagn. H. C. Andersen skrev sina sagor för barn och vuxna, Fredrika Bremer var mitt uppe i sitt författarskap och 1831 hade Tegners Fritjofs Saga kommit ut i sin femte upplaga.

Ett professorshem i 1830-talets Lund var inte bara en bostadslägenhet. Till den Thomanderska gården vid Paradisgatan hörde förutom bostaden med skafferi, visthus och brygghus ett tvåvåningshus i korsvirke med drängkammare, stall med spiltor för tre hästar och två kor, foderlada och avträdeshus. Bostaden innefattade bl.a. matsal, salong, förmak, musikrum, bibliotek, vävkammare och rum för en husjungfru. I köket lagades maten på öppen härd.

Trots inslag av äldre möbler och inredningsdetaljer liksom av nymodigheter från 1840- och 50-talen, har hemmet fått sin huvudsakliga prägel av den sena Carl Johansstilen. Här har den svenska empiren knutit an till tysk-österrikisk Biedermeier, som genom ett borgerligt livsideal och hantverksmässig snarare än arkitektonisk syn på möblernas form, gav empirens stilele-

ment en förändrad karaktär. Bostaden fick därmed en viss intimitet ägnad till umgänge inom familjen och en mindre vänkrets, något som bör ha lämpat sig väl för det Thomanderska sällskapslivet.

I högborgerliga hem fanns från och med 1800-talet mycket fler klockor än det hade funnits tidigare. Nu hade välbärgat folk klockor, om än ej i varje rum, så mång<\ håll i bostaden framför allt väggpendyler och bordstudsare.

När det Thomanderska huset återuppfördes på Kulturen 1925, kunde Thomanders dotter Ida Thomander-Warholm övervaka att man rätt återgav hemmets interiörer, som hon mindes väl, då hon var 14 år gammal när familjen 1851 lämnade Lund. Av de klockor som nu finns i huset är det emellertid bara tre, som man vet har tillhört J. H. Thomander.

Den äldsta av dessa är en nästan en meter hög väggpendyl med förgyllt fodral , skuret i trä - omslagsbild och bild I. Klockans uppbyggnad liksom dess dekorationselement bär den gustavianska stilens tydliga prägel. En pärlstavsomgiven urtavla flankeras av kolonnskaft samtidigt som den vilar mot en antikiserande fris med löpande hund och droppar. Frisen har paralleller i repstaven nertill och i krönets horisontella parti, som dock bryts av en oval medaljong med motsvarighet i det pärlstavsförsedda pendelfönstret. Kvistar av nyss utslagna rosor hänger och ligger, ibland tillsammans med en enkel anemon. Från sida till sida, upplyft med ett omtag mitt fram på klockan, löper en guirland med vinlöv och svällande druvklasar. Men trots att de enskilda delarna så väl passar in i det gustavianska schemat, finns i fodralets uppbyggnad en motsättning mellan den horisontala och vertikala principen snarare än en balans. Det är som ville träskäraren ha med allt på en gång. Och därför har klassicismens måttfullhet gått förlorad. Ornamentiken hänger heller inte alltid organiskt samman. Denna upplösning i formspråket, som man skönjer i helheten, talar för att klockan är tillverkad mot slutet av perioden, kanske fram emot 1800. Men fodralets träskärning är elegant utförd och överensstämmer i detaljerna så nära med den man möter på 1780-talets Stockholmspendyler, bild 2, att man kan ta för givet att klockan är

Väggpendyl med vitemaljerad urtavla och fodral av förgyllt trä, troligen tillverkad i Stockholm, 1790-talet. Krönets oval bär en medaljong av bisquit-porslin med ett antikiserande huvud målat i sepia av Ingeborg Holck, 1890. H 98,5 cm. KM 36 277.

tillverkad i Stockholm. För det talar också det faktum att klockan i Ida Thomander-Warholms testamente, genom vilket den kom till Kulturen, omtalas som ett Stockholmsväggur.

Den gustavianska pendylen hänger i förmaket mot en nyrokokotapet i blåviolett och gyllenbrunt, som måste ha varit senaste modet, när Thomander lät sätta upp den 1848. 1 Att ställa samman gammalt och nytt var inte någon allmän tendens i tidens inredningssmak, men man använde det man fått i arv eller som gåva liksom man skaffade nytt, när hemmet behövde kompletteras. Klockan hade Emilie Thomander säkert fått som gåva från någon i sin familj.

Fru Thomanders far Ernst Fredrik Meyer (1782-1851) var en förmögen man. Han hade invandrat från Tyskland och 1810 hade han gift sig med Christine Tauson (1791-1870). Men även om makarna Meyer hade bohag från hustruns föräldrahem, hade de säkert företrädesvis nyare ting att ge till sin dotter i hemgift 1834. Därför är det troligare att pendylen kommer från Emilie Thomanders morföräldrahem, som bildades någon gång på 1780-talet. När tullförvaltaren Tauson, som också var en mycket välbärgad man, dog 1828, fanns i hans stora kvarlåtenskap bland allt silver och tenn, alla speglar och möbler också en "bordstutsare och två Vägguhr med foderal". Boet skingrades inte utan hans änka fick behålla det orört. Vad kan vara mera naturligt än att Brita Catharina Tauson gav en av klockorna i sitt stora hem till sin dotterdotter Emilie, när hon gifte sig med professor Thomander?

Det måste vara i samband med giftermålet eller tiden däromkring som makarna själva eller någon anhörig inköpte den andra av husets klockor (färgbild X). Det är en svartpolerad " bordstudsare" med ett cylinderformat urhus upphängt i ett f..irkroppat gavelfält som via " bjälklag" bärs upp av två par alabasterkolonetter vilande på ett postament. Urtavlan är av silver. De vita alabasterkolonetternas baser och kapitäl är av förgylld brons liksom pendeln med sin genombrutna bladrosett. Pärlemorbeslag understryker och lättar upp krönets svarta. I tyskspråkig litteratur brukar sådana här bordspendyler kallas " Wiener Portaluhr" .

Väggpendyl med fodral av förgyllt trä. Tillverkad av Johan Nyberg dy, Stockholm 1780-talet (ur Sidenbladh)

Klockor uppbyggda i form av en portal i sträng empir förekommer från och med 1800-talets början i Frankrike liksom på andra håll i Europa. Den här speciella kategorin av portalur, vars representanter är varandra mycket lika, har formats utifrån Biedermeiers stilideal. Sockel och krön är alltid av svartpolerat trä och kolonetterna, vare sig de har doriskt, joniskt eller korintiskt kapitäl , är alltid av alabaster och ansvällda som vore de en smula uppblåsta. Ibland finns på sockeln en genombruten dekoration av förgyllt trä, som bildar bakgrund till pen-

deln. Krönet har alltid omisskännlig Biedermeierkaraktär. Dekorativa detaljer är oftast av pärlemor och gärna just i form av sådana små blomliknande knappar som pryder den Thomanderska pendylen. Ibland finns i krönet en fönsterförsedd nisch med pappersblommor eller blomsteromgivna svanar. Just svanen var en älskad dekorationsdetalj under Biedermeiertiden, bild 3.

Dessa "Wiener Portaluhr" har, som namnet säger, sitt ursprung i Wien. Urmakeriet hade nämligen fått ett kraftigt uppsving från och med slutet av 1700-talet och blomstrade när empiren gick över i Biedermeier. Samtidigt var ju Wien en av huvudorterna för Biedermeiersmaken med betydelsefull möbeltillverkning. Också urtillverkningen var betydande, inte min.st vad gäller portalur. De exporterades i mängd ut i Europa, i synnerhet till Syd- och Östeuropa.

Huruvida de "Wiener Portaluhr" man finner i Sverige och på andra håll är importerade från Wien, eller typen på sina håll har tagits upp för inhemsk tillverkning, är svårt att avgöra. De saknar oftast signatur. Men det finns åtminstone i Polen exempel på sådana här klockor, som är signerade av polska urmakare. Något liknande exempel från Sverige har jag emellertid inte stött på.

I de Thomanderska räkenskaperna möter man då och då notiser om mindre utbetalningar till urmakare för reparationer utan närmare specifikation. Men en räkning, kvitterad den 12 mars 1841 av urmakare J. Holmberg i Lund för att han " Reparerat Bordstussare" för 2 Rdr 24, avser förmodligen Wienerklockan.

Enligt samma räkning hade urmakaren också reparerat ett "dalkars Väguhr" . Ett sådant väggur, som Thomanders säkert köpt i Lund av någon kringresande Moraförsäljare, hade förmodligen sin plats i köket eller i vävkammaren. Den klockan kom aldrig till Kulturen.

Den 8 juli 1849 var Thomanders i Köpenhamn. De var på Tivoli och de hand-lade: nattrock och kragar, kikare, klänning, "klädning till Emma'', mantilj och "parapluier", och de köpte en "pendule" för 128 Rdr. Det är utan tveckan den förgyllda bronspendylen i nyrokoko, som står under sin kupa i det rum,

Portalur av svartpolerat trä med alabasterkolonnetter, förgyllda trädetaljer, pärlemordekorationer och vitemaljerad urtavla. Svanar och blommor i krönets rum är av polykromt papper. 1830-talet H 48 cm. KM 36 305.

som blev omtapetserat med en nyrokokotapet året dessförinnan, färgbild XI.

Pendylen måste ha tillhört det nyaste som fanns i urväg. Nyrokokoklockor av det här slaget tillverkades knappast förrän på 1840-talet, och de är mestadels importerade från Frankrike. Uppbyggnaden hos en del av empirens bronspendyler har tillsammans med rokokons dekorationsförråd givit dem dess form. Den Thomanderska pendylen är en typisk representant för sin sort. Den är helt gjuten i brons och förgylld. Ett massivt podium med en rikedom av symmetriskt ordnande rokokoornament i relief - snäckor, voluter, rocailler och spaljedekor -bär urhuset. Detta är krönt av en druvplockerska vid en vinstock men är samtidigt en del av hela scenen, som innefattar fritt modellerade kvistar, klasar och löv av vin och en korg fylld av druvor. " Vendange", det franska ordet för vinskörd, har någon skrivit för hand på undersidan av det sammetsklädda träpostamentet på vilket klockan står. Det är väl ditskrivet för att man skulle veta, till vilken klocka det hörde, när akantusblad och klasar modellerats fram i krederingsmassan och postamentet förgyllts. Klockans andra postament är svartpolerat och har ett spår för att hålla den dammskyddande glaskupan på plats. Att sätta en pendyl under glaskupa är något som kom på modet från och med nyrokokon. Klockan har därmed i viss utsträckning blivit ett utställningsföremål, vilket knyter an till nyrokokons karaktär som en stil gjord för representation. Och denna anda går igen också i det fortsatta 1800-talets nystilar liksom den blåsta urkupan.

Det skulle vara roligt att veta mer om det hem som Thomanders skapade i Biskopshuset, när de 1856 återvände till Lund som biskopspar.

' I Thomanders räkenskaper står antecknat att man den 14 oktober 1848 betalde 10 riksdaler 4 shilling för tapeter i znc rum.

IX Skål av porslin, s.k. Ting yao, med skuren och ristad dekor. Kina 1100-talets början. Diam. 19,5 cm, höjd 5 cm. KM 69.480.

XI Bordspendyl, tillverkad i Frankrike ca 1850. H 46 cm. KM 36 305

XII R. cent. cristata är med sina fransiga foderblad en av de intressantaste mutationsformerna av R. centifolia. Namnet Chapeau de Napoleon erinrar om knoppens likhet med en kokard. Tricolore de Flandre är en av de vackraste strimmiga formerna av R. gallica. Bilderna av Tuscany och Charles de Milis visar hur olika varandra två provinsrosor kan vara. Tuscany, hal ven kel och med en krans av gula ståndare är en mycket gammal form medan Charles de Milis är en sen produkt med inslag av R. damascena.

' ']%,«;._,,, .!!it,,,,;,,..,,;;

XIII Redoute's Rosa gallica Pontiana är en utsökt bild av en ros som idag inte längre går att hitta i något plantskolesortiment. Man kan bara hoppas att den finns bortglömd i någon trädgård.

x1v a Johan Johansson: Bethackare, Kåseberga, 1923. b Johan Johansson: Brunnby kyrka, 1930-talet.

xv1 Gösta Adrian-Nilsson GAN: " SPAHI" målad i Paris omkr 1924.

Jordbruksmaskiner

Såningsmaskinen Att så är inte något lätt arbete. I gamla tider då allting gjordes för hand, var man också mycket noga med att sådden inte fick skötas av vem som helst. Det var en uppgift för husfadern eller som i Norrland husmodern - eller eljest den mest erfarne och betrodde i hushållet. Knappheten på spannmål gjorde det inte mindre angeläget att utsädet hanterades riktigt. Inte att undra på att tekniskt sinnade personer tidigt började fundera ut apparater för ändamålet!

Inom de gamla jordbrukskulturerna i Främre Orienten och Ostasien tycks ett slags enkla såningsapparater ha varit i bruk sedan något årtusende tillbaka eller mera, medan man i västerlandet först på 1500-talet börjat pröva sådana. Och inte förrän långt senare, mot slutet av följande århundrade och under 1700-talet, då intresset för modernäringen-jordbruket blommade upp i Västeuropa, kom det till nya försök med såningsmaskiner.

Den första maskinen av detta slag i vårt land konstruerades man är frestad att säga naturligtvis - av Christoffer Polhem. Det var omkring 1720 och den finns bevarad i modell, men om den någonsin varit i praktiskt bruk är högst ovisst. Detsamma gäller en såningsmaskin som byggdes av uppfinnaren Daniel af Thunberg på 1740-talet. I andra fall vet man att uppfinningarna ifråga verkligen använts, låt vara i mycket begränsad omfattning. Sålunda byggde greve C. J. Cronstedt på Fullerö, en av tidens stora jordbruks pionjärer, en såningsmaskin som skall ha fått en viss spridning, bild l.

Alla dessa konstruktioner byggde egentligen på en och samma grundprincip, som ännu tillämpas på nutidens såningsma-

I. " Sånings-Machine" efter ritningar av C. J. Cronstedt 1765. Efter Berg 1931.

skiner: sädeskornen matas fram av något slags roterande valsar, drivna av maskinens hjul, och faller ner bakom en bill, som öppnar en ränna i jorden. Men även andra principer prövades. En kyrkoherde Zackarias Westbeck i Löfsta konstruerade omkring 1740 en såningsmaskin i form av en skottkärra försedd med låda för utsädet och en utmatningsanordning som skakades av ett fjädrande spån mot kuggar på hjulet. Redskapet påminner om den kinesiska såplogen som vid denna tid möjligen kan ha blivit känd i Europa, men något direkt samband har inte kunnat påvisas.

En tredje grundtyp, centrifugalsåningsmaskinen, var också föremål för experiment vid den här tiden. I första hand prövades små bärbara apparater med en enkel handdriven spridarmekanism. Senare under 1800-talet återupptogs centrifugalspridningen i bredsåningsmaskinerna, som lanserades som alternativ till radsåningsmaskinen och tidvis ansågs denna överlägsen.

För framtiden fick emellertid de svenska 1700-talsuppfinningarna knappast någon betydelse, inte annat än som ett slags

2. James Cooks säningsmaskin frän 1783. Efter Juhlin-Dannfeldt 1925.

förelöpare till den mekanisering av arbetet som skedde under 1800-talet. Såningsmaskinens utveckling till ett brukbart redskap kom heller inte att ske i vårt land utan i England, där andra förutsättningar fanns, inte bara ifråga om intresset för lantbrukets förnyelse i allmänhet utan också i form av en utvecklad industri.

Här hade en jurist vid namn Jethro Tull redan 170 I konstruerat en såningsmaskin som ett led i sina experiment med olika metoder att så. Maskinen var treradig med roterande cylindrar som matade fram kornen. Den väckte trots sin ofullkomlighet åtskillig oro bland arbetarna vid hans gods och i rädslan att förlora sitt levebröd ställde de till strejk. Farhågorna måste ha varit betydligt överdrivna och Tulls maskin gjorde nog knappast någon lantarbetare överflödig. Först vid slutet av 1700talet kom det fram en såningsmaskin som fick någon nämnvärd spridning, nämligen prästen James Cooks konstruktion, bild 2.

Denna radsåningsmaskin hade 6 billar och en utmatningsanordning i form av små skopor, fästa vid roterande trissor.

3. Garrett & Sons mindre radsåningsmaskin från 1850-talet. Efter Bergelins Tidskrift 1862.

Märkligt nog påminner den i vissa avseenden om greve Cronstedts ovan omtalade maskin, som mycket väl kan ha varit bekant för Cook genom dess beskrivning i Vetenskapsakademiens handlingar, men något direkt samband har naturligtvis inte kunnat bevisas. Cooks radsåningsmaskin tycks emellertid ha införts i ett eller annat exemplar till Sverige.

James Cooks konstruktion anses vara den som betytt mest för den framtida utvecklingen av redskapet. Men även Jethro Tulls experimentverksamhet hade bidragit med viktiga erfarenheter, inte minst ifråga om jordens luckring och rensning. Utvecklingen kom sedan att föras vidare av maskinfirman Garrett & Sons i England och under första hälften av 1800-talet är detta den ledande tillverkaren av radsåningsmaskiner. På Världsutställningen i London 1851 väckte de stor uppmärksamhet och blev därigenom ytterligare kända och spridda, bild 3.

Vid den här tiden bö1jade också såningsmaskiner användas i vårt land, låt vara ännu så länge bara på enstaka större gårdar. I första hand var det naturligtvis importerade maskiner, framför allt då av Garretts fabrikat, men nu fanns också sådana att

4. Katrineholms radsåningsmaskin från 1904. Troligen tillverkad vid Grönkvists Mekaniska Verkstad. Använd i Skåne, först i Truedstorp i Ekeby socken, senare i Bjärnarp vid Axelvold. Gåva till Kulturen 1975. KM 67.850.

tillgå som tillverkats i Sverige. Visserligen hade enstaka såningsmaskiner i mer eller mindre hantverksmässiga former framställts långt tidigare, t.ex. hos de tekniskt intresserade jordbrukspionjärerna och vid lantbruksinstituten, men det är först på 1850-talet som en industriell produktion kommmer igång. Bland de första fabrikanterna var Överums bruk och Ystads mekaniska verkstad. Efterhand tillkom flera, t.ex. AB Vesteråsmaskiner, Gefle Åkerredskaps AB, Klosters Gjuteri och Mekaniska Verkstad i Lund, Grönkvists Mekaniska Verkstad i Katrineholm (bild 4-5) m.fl.

Alla dessa fabrikat och många därtill återfinner man i handlingarna från de många lantbruksmötena som hölls i vårt land vid denna tid. Till en början hade dessa närmast karaktären av kongresser, men efterhand blev redskapsprovningarna och i samband därmed även utställningar av lantbruksredskap och

5. Utmatningsmekanismens reglage för olika slag av utsäde. Detalj av katrineholmsmaskinen KM 67 .850.

produkter alltmer dominerande. Viktigast var de s.k. allmänna svenska lantbruksmötena, som med bö1jan på 1840-talet ägde rum först varje år men senare endast vartannat och vart femte år, till ett gott stycke in på 1900-talet. Från dessa riksomfattande möten trycktes officiella berättelser där bl.a. också redovisades resultaten från olika slags redskapsprovningar, plöjningstävlingar m.m.

Uppenbarligen spelade dessa lantbruksmöten en mycket viktig roll som nyhetsförmedlare och som led i maskinfirmornas marknadsföring. Men ännu under hela 1800-talet måste det ha varit ganska få " vanliga bönder" som bevistade lantbruksmöten eller läste berättelser därifrån. Det var godsägarna och storbönderna som hade möjligheter och intresse att satsa på nyheter och blev föregångarna inom jordbrukets mekanisering. Man får inte heller glömma att det var en fråga om ekonomi. För att kunna köpa maskiner krävdes kontanta medel i en utsträckning som bönderna i allmänhet med sin naturahushållning knappast förfogade över. Jordbrukets mekanisering var således inte bara en teknisk process utan också ett led i en ekonomisk strukturomvandling.

6. Patrick Bell's " reaper" från 1826. Efter West, Agriculture, 1967.

Skördemaskinen

r likhet med såningsmaskinen har skördemaskinen haft sina föregångare mycket långt tillbaka i tiden. Man vet sålunda genom bl.a. den romerske författaren Plinius d.y. att ett slags mekanisk skördevagn varit brukad i Gallien vid vår tideräknings början. Den omnämnes också senare på 300-talet och något slags liknande maskin finns vidare avbildad på en relief från 200-talet, ett fynd från nuvarande Belgien. I vilken omfattning denna antika skördemaskin verkligen använts och inom vilka landområden är inte närmare bekant. I varje fall måste den så småningom ha kommit ur bruk och fallit i glömska, då ingenting i den vägen tycks vara känt från Europas medeltid och århundradena närmast därefter. Först i slutet av 1700-talet, under jordbruksreformernas glansperiod, vaknar intresset på nytt för skördemaskinerna.

England var det stora föregångslandet inom jordbruket vid denna tid och det var också till en början här som skördemaskinen utvecklades. Många olika principer prövades och flera patenterade konstruktioner, mer eller mindre obrukbara, hade sett dagens ljus, när den skotske prästen J. Patrik Bell

7. Självavläggare, fabrikat Deering från omkring 1900. Använd i Tullstorp i Ö. Klagstorp socken Skåne. Stången avkortad för att passa till traktor. Gå va till Kulturen 1956. KM 50.770.

kom fram med sin "reaper" 1826, bild 6. Det var den första, i egentlig mening användbara skördemaskinen och här fanns på avgörande punkter tekniska lösningar som för framtiden skulle få stor betydelse. Viktigast var naturligtvis skärapparaten, som bestod av en horisontell rad av saxliknande, parvis arbetande eggjärn. Den var en direkt föregångare till den knivstångsmekanism som några år senare konstruerades av amerikanen Hussey och som fortfarande i princip användes på våra skördemaskiner. Inte mindre intressant var avläggarapparaten, bestående av en rörlig duk som förde undan de avskurna stråna så att de lade sig i en sträng vid sidan om maskinen. Även om denna lösning inte vann omedelbar efterföljd, kom den senare att spela en avgörande roll för utvecklingen av självbindaren.

Liksom på sin tid den gamla galliska skördevagnen, sköts också Bell's " reaper" framåt av dragdjuren, som gick bakom maskinen. Av allt att döma måste det ha inneburit att skördemaskinen varit ytterst svår att styra och även i andra avseenden lär den har varit tämligen svårhanterlig. Något större antal

8. Självavläggare oc.h skördefolk i arbete i trakten av Perstorp vid början av 1900-talet. Foto Per Stiemberg, Kulturens arkiv.

9. Självbindare, fabrikat Deering, med traktor, i arbete utanför Lund vid början av 1940-talet. Foto Otto Ohm, Kulturens arkiv.

10. Wood's slåttermaskin från 1850-talet. Efter Bergelins Tidskrift 1860.

av maskinen kom väl heller inte i bruk, även om man vet att den t.o.m. exporterades till Amerika i några exemplar.

Amerika var just det land där skördemaskinerna hade sin framtid. Här hade sedan lång tid ett par andra uppfinnare arbetat med dessa problem, nämligen den redan nämnde Abed Hussey och Cyrus McCorrnick. Den förre, som fick sin maskin patenterad 1833, hade förutom den ovannämnda knivstångsanordningen också konstruerat ett rörligt vippbord som tippade av den mejade säden. Cyrus McCormick, som egentligen byggde på sin fader Roberts uppfinningar, fick sina patent året efter Hussey och hans viktigaste nyhet var den roterande haspeln som förde undan stråna från bordet bakom kniven. Båda dessa maskiner rönte mycket stor uppmärksamhet på Londonutställningen 1851, men ännu hade ingen lyckats finna en tillfredsställande form för avläggarmekanismen. Den slutliga lösningen kom först under 1860-talet genom flera samverkande uppfinningar, med McCormicks roterande räfsor som den avgörande faktorn. Självavläggaren som denna maskin kallas blev världsbekant genom en utställning i Paris 1867 och kom efterhand att tillverkas och användas överallt i Europa och U.S.A., bild 7-8.

11. Slåttermaskin, fabrikat McCormick frän 1930, avsedd för en häst. Använd i Hasslaröd i Osby socken Skåne. Gåva till Kulturen 1976. KM 68.621.

Det dröjde nu inte många år förrän nästa stora steg i den maskintekniska utvecklingen var ett faktum. Självbindaren, som inte bara hugger säden utan också för upp den på ett bord där den bindes till kärvar, färdiga att sättas i skylar, förelåg färdig omkring 1875, bild 4. Någon större spridning hos oss fick den dock först på 1900-talet bl.a. på grund av sin dyrbarhet till följd av den förhållandevis invecklade konstruktionen. Självbindaren förblev också den viktigaste skördemaskinen ända till tiden efter andra världskriget då skördetröskan började komma på allvar. Det hade då gått 20 år sedan den första togs i bruk i Sverige, närmare bestämt på Axelvold vid Svalöv år 1930. Den var importerad från U.S.A. där de allra första skördetröskorna var igång redan på 1890-talet.

Slutligen några ord om slåttermaskinen. Som vi sett var intresset för mekaniska skörderedskap framför allt inriktat på

stråsädens behandling. Exakt när de första maskinerna för grässlåtter såg dagens ljus är väl knappast känt, men skärapparaten på de äldsta skördemaskinerna som Bell's, Husseys och McCormicks var knappast tillräckligt effektiva för att kunna avmeja det sega och böjliga gräset. Först sedan knivstångsmekanismen nått en viss grad av fulländning kunde man tänka på att använda maskinerna för höskörd, bild 9-10. 1850-talet brukar anges som slåttermaskinens begynnelsetid och den första tillverkningen i vårt land tog sin början under det följande årtiondet. Genom sin enklare konstruktion var den inte bara billigare och mera lättåtkomlig utan även mindre ömtålig och mera allsidigt användbar. På många smågårdar blev slåttermaskinen den enda "skördemaskin" som kunde komma ifråga och fick då göra tjänst vid både höslåtter och sädesskörd. I det senare fallet krävdes naturligtvis skördefolk, som gick direkt efter maskinen, för att räfsa ihop och binda säden.

Litteratur (urval)

Berg, G., Carl Johan Cronstedt som jordbruksrefonnator. Västmanlands fomminnesförenings årsskrift XIX, 193 I. Berge/in , J . T., Tidskrift för Svenska lantbruket och dess binäringar. 1855-1864. Berglund, A. (utgivare), Uppfinningarnas bok del IV Lanthushållninger och dess binäringar. 1899. Eskeröd, A., Jordbruket under femtusen år. Redskapen och maskinerna. 1973. Jirlow, R., Bidrag till några europeiska jordbruksredskaps historia. Kungl.

Lantbruksakademiens Handlingar och Tidskrift 1936. Juhlin-Dannfeldt, H .. Lantbrukets historia. 1925. Mauisson , K., Skörden genom tiderna. 1953. West, L. A., Agriculture. Hand tools to Mechanization. (A Science Museum illustrated booklet) London 1967.

Från värdshus till bankpalats

En lundatomts historia genom brandförsäkringsbreven

I Skånska Brands arkiv i Lund förvaras ett försvarligt antal inbundna folianter innehållande brandförsäkringsbrev från Skånska Brandförsäkringsinrättningens bildande 1828 och fram till våra dagar. "Uti Skånska Brandförsäkrings-Inrättningen tilllåtas alla husägare och förmyndare att försäkra deras egne eller pupillers hus, som under städernes domwärjo lyda, ware sig af sten, lera eller korswirke byggde." l reglementet som antogs den 19 januari 1828 avvisades de brandfarliga trähusen såsom försäkringsobjekt. En annan inskränkning var att inrättningen endast skulle vara giltig för husen i städerna och icke för landsbygdens byggnadsbestånd. Inrättningens namn anger slutligen den geografiska avgränsningen.'

Den som bedriver studier i de skånska städernas byggnadsskick har i brandförsäkringsbeskrivningarna ett synnerligen användbart och i många fall ovärderligt hjälpmedel. Alltsedan starten 1828 har de för försäkring aktuella objekten erhållit detaljerade beskrivningar. I samband med reparationer eller ägoskiften utfärdades nya brev och därmed också nya beskrivningar, vilka ofta ger god vägledning vid bedömningen av husens kulturhistoriska och byggnadstekniska levnadsförlopp. Detta gäller inte minst för bebyggelsen i Lunds medeltida stadskärna, som,starkt präglas av 1800-talets skiftande bebyggelseformer.

I försäkringsbreven erhålles uppgifter om förekommande hus på den vid försäkringstillfället aktuella tomten och husens läge relateras även till grannfastigheternas bebyggelse. Husens mått är alltid noggrant återgivna, i de äldre breven i alnar, därefter i fot och slutligen i meter. Antalet rum beskrivs liksom deras

I. Utsnitt ur Andreas karta över Lund från ca 1669. Kyrkogatan har vid denna tidpunkt ännu ej erhållit sin nuvarande sträckning framför domkyrkans västfasad.

funktion och inredning. Vidare anges antalet dörrar och fönster och deras utseende. Vad gäller golv, väggar och tak redovisas åtskilliga detaljer, som ger värdefulla upplysningar om förekommande standard. Andra uppgifter rör eldstadstyper och de för sin tid så revolutionerande standardförbättringarna såsom installation av gas, vatten, avlopp och elektricitet. Beskrivningarna av ekonomihusen ger flera intressanta upplysningar om de lantliga binäringarna, som under 1800-talets första hälft fortfarande satte sin prägel på bebyggelsen i Lund. I flera brev erhålles även kompletterande informationer om gårdsmiljöerna, genom att olika typer av uthus såsom avträden, lutor, svinstior osv. registrerades, även om de inte var försäkrade.

Här följer en redovisning av några resultat som erhållits vid en genomgång av brandförsäkringsbreven till en slumpvis utvald tomt i Lund. Denna tomt hade i äldre tider beteckningen nr 291 och hörde till S:t Clemens rote. Tomten var belägen omedelbart väster om domkyrkan i nuvarande kvarteret Altona.

På Andreas karta över Lund från ca 1669 framgår att Kyrkogatan ännu ej anlagts förbi domkyrkan och att det med S:t Laurentius kyrkogård sammanhängande kvarteret väster om