Sten-Bertil Vide "Ord-Språks Boken" på Björnstorp 41 Sigfrid Svensson Bröstsöljor med "elefantsjuka"

Stäket vid St. Södergatan i Lund, som ägts av familjen Borg i över 200 år. Men till yrket hörde också att behandla kläde, och detta innebar stampning, ruggning och överskärning, med allt vad detta innebar av dyrbara maskiner och redskap och därtill utrymmeskrävande verkstäder. Jöns Petter Borg inköpte tidigt Håstads mölla och inrättade den till klädesstamp. Därigenom kunde färgeriet tillgodose alla krav, som rimligen kunde ställas på en för den tiden modernt utrustad rörelse.

Borg övertog ett väl etablerat företag och utvecklade det till ett av de främsta i sitt slag i södra Sverige. Han blev följdriktigt en i Lund mycket betrodd man med mängder av förtroendeuppdrag. Han tycks också ha varit uppslagsrik utöver det vanliga, vilket bl.a. framgår av hans initiativ att rädda S:t Petri kyrkogård och i stället anlägga Mårtenstorget. Man ville nämligen göra denna kyrkogård vid Bredgatan till kreaturstorg, vilket skulle innebära raserande av alla grav anläggningar, bl.a. den borgska familjegraven. Borg erbjöd då som ersättning tomter vid Mårtensgatan - varigenom det stora torget kunde bildas - på villkor att Petri kyrkogård aldrig fick bebyggas eller användas till torg och att den alltid "skulle vara en tillhörighet åt Academiens trädgård". Lund är alltså J. P. Borg stor tack skyldig!

Karl XIV Johan lär ha fäst sig vid Borgs utseende, som skulle vara frapperande likt Napoleons. Och minnestecknaren Achates Kahl säger vid jordfästningen 1851: "Hvarhelst han blifvit ställd skulle han hafva gjort sig bemärkt, vunnit anseende och höjt sig öfver det vanligas och alldagligas krets."

Dessa tre herrar: botanikern, ekonomen, matematikern, rikspolitikern och biskopen Carl Adolph Agardh; juristen, boktryckaren, tidningsutgivaren, räntmästaren och författaren Carl Fredrik Berling; den latinkunnige färgarmästaren, riksdagsmannen och donatorn Jöns Petter Borg, vad hade de gemensamt? Ja, de grundade tillsammans Skånska Brand, men de var framstående representanter för det tidiga 1800-talets Lund, det akademiska Lund och det borgerliga Lund. Och deras samfällda handlande i denna och andra angelägenheter kan ses mot bakgrunden av den symboliska åtgärden, rivningen av Lundagårdsmuren.

"Ord-Språks Boken" på Björnstorp

Bland volymerna i Björnstorps slotts bibliotek finns ett halvfranskt band med ryggtiteln "Ordspråk och Wersar Teckn. och Skrifna af Friherrinnan Chr. Ch. Gyllenkrok född Mörner. " Första delen av boken, som har titeln "Ord-Språks Boken", består av 100 akvareller, som illustrerar lika många ordspråk och talesätt. I den senare delen finns 107 sidor dikter med en sammanfattande rubrik "Poesier af Ch: Ch: M: Samlade Sedan 1800." I ett särskilt häfte skrivet av annan hand, finns "Uttydning på Ordspråken". Siffrorna inom parentes hänvisar till " Uttydning" sid. 37 ff.

Christina Charlotta Mörner af Morlanda var född 1760. Hon uppfostrades på Duveke i Skåne och senare på herrgårdar i närheten av Växjö. I samband med sitt giftermål med friherre Axel Ture Gyllenkrok kom hon 1780 till Björnstorp. Äktenskapet upplöstes emellertid 1799, och året därpå gifte hon sig med friherre Bror Cederström. Efter att från 1802 ha bott i Stockholm flyttade hon 1809 med maken till Oby i Småland, där hon bodde kvar även efter makens död 1816. 1829 bosatte hon sig på den närbelägna Benestads herrgård, där hon dog 1832.

Eftersom de "poesier", som är sammanbundna med "ordspråksboken", uppges vara samlade efter 1800, alltså efter det Christina Charlotta lämnat Björnstorp, bör väl detsamma gälla akvarellerna. Hon hade emellertid flera barn med Axel Ture Gyllenkrok, och det är väl genom något av dessa, som boken kommit till slottets bibliotek. Att den fanns där under första seklet framgår av en anteckning på försättsbladet av slottets dåvarande innehavare: "Axel A500 Gyllenkrok, Björnstorp Decemb. 1886."

I. Hvar och en har sin sed, sad Bruden förde Waggan med sig (30). Samtliga bilder ur Christine Charlotte Mörners " Ord-Språks Boken", Björnstorp.

Illustrerade ordspråk har gamla anor. Mest känd är väl Pieter Brueghel den äldres tavla Nederländska ordspråk, som finns i Dahlem museum i Västberlin. Den målades 1559 och på den finns 118 ordspråk återgivna. Men Brueghel har tydligen som förlaga till ett parti av sin målning haft en tavla av Frans Hogenberg, som är från 1558. Efter den huvudbonad en av personerna bär har den kallats Den blå huvan, ett namn som ibland också getts åt Brueghels tavla. Som exempel på vår egen tids illustrerade ordspråk kan nämnas Ossian Elgströms illustrationer till Fredrik Ströms Svenska ordspråk 1939.

Det har gjorts många försök att definiera vad ett ordspråk egentligen är, men inget är väl helt korrekt. Enklast är kanske Pelle Holms: "Ordspråken är korta och fyndiga tänkespråk. De handlar om alla och allting." Man kan tillägga att de i regel förmedlar en mer eller mindre nyttig lärdom, som ofta grundar sig på e1farenhet och som är känd och accepterad av folk inom

ett större eller mindre område. Någon gräns mellan ordspråken och vad man brukar kalla stående talesätt kan man knappast dra. Hur gamla ordspråken är vet ingen. De existerade dock utan tvekan långt innan skrivkonsten fanns, och säkerligen lever en del av dessa ordspråk alltjämt. Ibland läggs ett ordspråk i en viss persons eller annan varelses mun, tex "Hvar och en har sin sed, sad Bruden förde Waggan med sig" (30), bild I, eller "Det ger sig i ändan sa Repslagaren" (94), bild 3, och det blir då vad man kallar ett ordstäv. I regel är ordstäven kända inom mindre områden än ordspråken, och de har oftast kortare livslängd. Mången gång för man som här samman ordspråk, talesätt och ordstäv och kallar dem gemensamt för ordspråk.

Redan tidigt började man teckna ned ordspråk. Ordspråksboken och Jesu Syraks bok i Bibeln tillhör de äldsta samlingarna liksom här i Norden den fornisländska dikten Havamal. Den äldsta tryckta ordspråkssamlingen i Norden är dansk, nämligen Peder Låles samling från 1300-talet som trycktes 1506. (En svensk upplaga trycktes först 1889-94.) I Sverige trycktes Swenske Ordsedher Eller Ordsaghor år 1604. 1665 kom Christoph: L. Grubbs Penu Proverbiale, i en andra upplaga 1678 med "Tilökning" av L D Törning, och 1807 trycktes Samling af Swenska Ordspråk av Lars Rhodin.

När det gäller en ordspråkssamling som den här publicerade undrar man nog, hur den har kommit till. Är ordspråken hämtade ur en tryckt samling? Är de upptecknade i en viss trakt? Eller kanske inom en viss personkrets? De handskrivna ordspråkssamlingar som finns, har dessa ursprung, ett eller flera i kombination. I fråga om den här publicerade samlingen gäller det nog både - och.

Den mest kända av de äldre tryckta ordspråkssamlingarna är Grubbs. Av de här upptagna ordspråken återfinnes åtminstone en fjärdedel - exakt lika eller i något avvikande form - hos Grubb. Det gäller tex "Många hundar är harens död" (3), "Den kom ej för sent som hängdes vid ljus" (9), " I det stilla Vattnet går de största Fiskarna" (38), "Den drunknar ej som hänga skall" (43), "Det man äter i Grytan, Äter man ej på fatet" (93), bild 2. En del återfinnes också i Ordseder, tex

2. Det man äter i Grytan, Äter man ej på fatet (93).

"Tillfälle gör Tjufven" (88), och hos Rhodin, "Den som sofver

med hundar stiger opp med Loppor" (57).

Det är mycket möjligt, att den som samlat de här ordspråken har hämtat en del från Grubb och andra tryckta samlingar. Men å andra sidan möter man en del i Peder Låles handskrivna samling i Uppsala universitetsbibliotek, tex "Många Bäckar små gör en stor Å" (42), liksom i den där också förvarade handskriften Nicolai Celsii Sambling aff swenske Ordspråk från åren 1700-1710, tex "Två hundar förlikes ej om ett Ben" (75), och det är väl högst osannolikt, att dessa handskrifter kan ha tjänat som förlagor.

Ser man på materialet som helhet, så framgår det, att det är känt från olika samhällsskikt och från olika trakter. Sannolikt är det upptecknat direkt efter en sagesman eller kanske flera. Ett exempel på hur en enda person kan bära på ett mycket rikt traditionsstoff i fråga om ordspråk är en samling om mer än tusen ordspråk och talesätt, som professor C W von Sydow gjorde på 1930-talet med en ställmakare på Tagels herrgård i

3. Det ger sig [i] ändan sa Repslagaren (94).

Småland som meddelare. Vanligare är dock, att flera personer medverkat. På grund av de här samlade ordspråkens karaktär av allmängods är det inte möjligt att hänföra dem till något visst geografiskt område. Möjligen kan man av vissa ordböjningar m m anta, att de inte härstammar från sydligaste Sverige. Å andra sidan är kanske just de ordspråken antecknade efter en uppsvensk sagesman eller en tryckt förlaga.

Som redan nämnts har många av ordspråken mycket gamla anor. I 3 Mosebok 20:4 möter "se genom finger" som motsvarar nr 67 här. "Man gräfver en grop, för en annan, och faller sjelf deruti" (25) har sin motsvarighet i Bibeln i Jesu Syraks bok 27:29, "Then ena grop gräfwer, han faller sielf ther uthi", och med något avvikande formulering i Salomos ordspråk 26:27 och Predikaren 10:8. Det finns också hos Aisopos (ca 550 f Kr) och Cicero (första århundradet f Kr). Aisopos har också motsvarigheter till "Det är bätre ha en fågel i hand, än tio i luften" (28) och "Åsnan må kläda sig i lejonhuden, hon käns igen på örona" (56).

Ofta är det en berättelse, som är bakgrunden till ett ordspråk eller ett stäv. "Skomakare blif vid din läst" (63) går tillbaka till 400-talet f Kr. Det berättas nämligen, att Alexander den stores hovmålare Apelles en gång blev kritiserad av en skomakare för en sandal på en figur på en av hans tavlor. Apelles godtog kritiken, men när skomakaren så fortsatte med att kritisera andra detaljer på tavlan, ilsknade Apelles till och fällde det citerade yttrandet.

Från ungefär samma tid härstammar " En svala gör ingen Sommar" (14). Alexanders lärare och vän Aristoteles återger nämligen en fabel om en slösaktig yngling, som gjorde slut på alla sina ägodelar tills han bara hade kappan kvar. När han såg den första svalan trodde han, att sommaren skulle komma på allvar, och så sålde han kappan också. Men det blev frost på nytt, och han frös utan sin kappa. Och han fick också bevittna hur den stackars svalan frös ihjäl. "De som kommer först till quarnen, får först malit" (10) är belagt på såväl latin som franska redan mot slutet av 1100-talet. Från förra hälften av 1200-talet är Freidanks Bescheidenheit, som innehåller en motsvarighet till "Nya Qwastar sopar bäst" (55). "Han bär Kappan, på båda Axlarna" (32) går tillbaka till en tid, då man hade kappor som bars endast över vänstra axeln. Högra sidan behövde man i regel ha fri, bl a för att man vid behov skulle kunna hantera ett vapen med höger hand. I blåsväder tex kunde man dock flytta över kappan på den andra axeln, för att inte vinden skulle blåsa in i kappan. Ordspråket möter redan i en tysk skrift från ca 1215.

Från vårt eget land är talesättet "Han får sticka pipan i Säcken" (4) känt från Laurentius Petri, och även "Han fick en lång Näsa" (89) är känt från 1500-talet. "De ville Yxan skulle gå, men ingen hålla i Skaftet" (62) är ett gammalt ordspråk som vanligen har formen "alla vill att yxan skall gå, men ingen vill hålla i skaftet". Enligt Peder Svarts krönika skall Gustav Vasa ha citerat det vid riksdagen i Västerås 1527. Ett annat gammalt ordspråk som en svensk kung använt sig av är "Krukan går så länge [efter] Vatn, att hon går sönder" (53). Gustav Il Adolf skall ha haft det med i sitt avskedstal till ständerna 1630.

Förutom att vi fått många ordspråk från latinet och tyskan,

4. Prästen, och Hunden, skall · föda sig med Munnen 03).

har vi en hel del som har sina motsvarigheter i andra språk. "Man klappar Amman för Barnets skull" (87), som finns redan hos Grubb, svarar tex mot det franska "caresser l'enfant pour l'amour de la nourrice". "Han är Naken som en Ål" (82) finns också i danskan, "n!/Jgen som en ål". Men vi har i svenskan också "naken som en nål", och det ligger nära till hands att tro, att man ansett n i en som dubbelt, så att det också hört till nästa ord, som alltså blev nål. (V i har ju en parallell i "saden l ", som blev "sade ni".) Men i England finns uttrycket " naked as a needle", och det tyder på, att de två ordspråken har olika ursprung. Troligen bygger det senare på att synålen går naken in i tyget, när man syr, och går naken ut men är "påklädd" den stund den passerar tyget. Kanske syftar det bara på att den är slät och glatt.

5. När Änden är god är allting godt ( 100).

Ett exempel på hur ett tydligen välkänt ordspråk kan bli ett ordstäv är "Jag trodde väl Mor skulle dö, hon gapade så illa" (6). Det finns redan hos Johan Runius 1715. På 1930-talet hörde jag i södra Småland ordstävet "Det visste jag mor skulle dö, för hon gapade, sa Friberg". Men vem Friberg var visste mgen.

Ordspråk kunde nog vara olika kända inom olika samhällsgrupper. De som var utsatta för dem kände dem kanske minst. För en del år sedan talade jag med en präst i södra Småland om ordspråk och stäv som rörde kyrkan och kyrkans tjänare. Jag nämnde då "Prästen och hunnen tjänar födan med munnen" (jfr 13) och prästen sa: "Det har jag aldrig hört, men det är ju sant", bild 4.

Det sista ordspråket, "När Änden är god, är allting godt" (100), återfinner man hos Grubb, men det är kanske mer känt i formen "När slutet är gott är allting gott", vilket Shakespeare-översättaren W Hagberg använde som svensk titel på komedien "All's well that ends well", och det kan väl gälla den här samlingen alltifrån början.

6. Falskheten slår sin egen herre på Nacken (15).

7. Kärlek, fattigdom, och ondt i Magen, har man svårt att dölja (19).

8. Njugg spar, och Fan tar (23).

Litteratur förutom vad som nämnts i texten:

Sven B Ek, Den som kommer först till kvarns-, Lund 1964. Pelle Holm, Bevingade ord, 9 uppi, Sthlm 1961. Pelle Holm, Ordspråk och talesätt, Sthlm 1964. Sten-Bertil Vide, Ordspråk, ordstäv och talesätt från sydvästra Småland, Lund 1957.

Uttydning på Ordspråken

I. Skatan ser väl, hvad So hon rider på. 2. Litet och godt skall man högt uppsätta. 3. Många hundar är harens död. 4. Han får sticka pipan i Säcken. 5. Den som långt har, låter långt hänga. 6. Jag trodde väl Mor skulle dö, hon gapade så illa. 7. Den som har en stor Mund, få ha en bred Rygg. 8. Där vet ingen var haren har sin gång, sad Bonden la snaran på taket. 9. Den kommer ej för sent som hängdes vid ljus.

10. De som kommer först till quarnen, får först malit. 11. De lefva, som hund och katt. 12. Han fölger henne, som Skuggan fölger kroppen. 13. Prästen, och Hunden, skall föda sig med Munnen. (Bild 4.) 14. En svala gör ingen Sommar. 15. Falskheten slår sin egen herre på Nacken. (Bild 6) 16. Det skall ändå wara klipt, sa Kärringen låg i strömmen. 17. Det faller af sig sjelf, som gamla trädhus. 18. Kloka Höns värper och i Nässler. 19. Kärlek, fattigdom, och ondt i Magen, har man svårt att dölja. (Bild 7) 20. Där Geten är bunden, gnager han. 21. Två stora höns förliks icke i en korg. 22. Många Munnar gör tomma fat. 23. Njugg spar, och Fan tar. (Bild 8) 24. Alla svin äro svarta i Mörker. 25. Man gräfver en grop, för en annan, och faller sjelf deruti. 26. Kaka söker Maka. 27. Han slår två flugor i en smäll. 28. Det är bätre ha en fågel i hand, än tio i luften. 29. Ungdom och Visdom fölgs inte åt. 30. Hvar och en har sin sed, sad Bruden förde Waggan med sig. (Bild I.) 31. Der rinner mycket Watten bort, då Mölnaren sofver. 32. Han bär Kappan, på båda Axlarna. 33. Små Grytor har också Öron. 34. Små sår och fattiga fränder, skall man icke föragta. 35. Han lägger Sten på bördan. 36. Hvar en är sin gåfva lik, sade kärringen gaf Hofmannen en Spik. 37. Två Narrar gör ett par. 38. I det stilla Vattnet går de största Fiskarna. 39. Lika Barn leka Bäst. 40. Den Spiken drog, sade Timmermannen stack honom i fickan. 41. Det går ej så lätt att klifva till Månen. 42. Många Bäckar små gör en stor Å. 43. Den drunknar ej som hänga skall. 44. Som man ropar i Skogen, får man svar. 45. Om inte busken hade varit, så hade Kärringen [fångat eller tagit] Björnen. 46. Där var inte att ta, sa Tjufven tog dörren. 47. Han står emellan två Eldar. 48. Derföre har Smeden tänger, att han ej skal bränna sina händer. 49. Alla klifva öfver Gärds Gården där han är lågast. 50. De äro sura sad Räfven om Rönnebären. 51. Äpplet faller ej långt ifrån trädet. 52. Ju mer man stryker katten på Ryggen, ju mer sätter han upp Svansen. 53. Krukan går så länge /efter/ Vatn, att hon går sönder. 54. Det hjelper ej att slå Vatten på Gåsen. 55. Nya Qwastar sopar bäst.

9. För lite och för mycket skämmer allting (76).

56. Åsnan må kläda sig i lejonhuden, hon käns igen på örona. 57. Den som sofver med hundar stiger opp med Loppor. 58. Ansning gör häst, Kappa gör Präst, Sorg gör gamla Käringar. 59. Den är lätt att locka, som efter vill hoppa. 60. Det är för sent slå igen Buren, sedan fogelen är utflugen. 61. Han skonar inte Barnet i vaggan. 62. De ville Yxan skulle gå, men ingen hålla i Skaftet. 63. Skomakare blif vid din läst. 64. Hvar och en Tupp är herre på sin sophög. 65. Alla känner Apan, men Apan känner ingen. 66. Alla ville skjuta på dit lasset lutar. 67. Han ser genom finger. 68. Det är lätt att skära breda Remmar af en annans mans hud. 69. Hon har fådt kam, till sitt långa hår. 70. Om alla fåglar flyga bort, sitter ändå Ugglan qwar. 71. Den högt vill klifva faller ofta ner. 72. Det är ej borta, hvad som rinner ur Näsan i Munnen. 73. I Nödfall dansar man på Trädben. 74. Han slår en Spik i hennes lik-kista. 75. Två hundar förlikes ej om ett Ben. 76. För lite och för mycket skämmer allting. (Bild 9) 77. Det ej Fan kan uträtta kan gaml,a Käringar.

10. När Tjuvarne träts får Bonden sin Ko ig[en] (83).

78. Hårdt emot hårdt, sa käringen satte Gumpen [i sten.] 79. Han får taga skeden i Wackra handen. 80. Han har satt sig på sina höga häst[ar.] 81. Allting har en Ända men Korfven har två. 82. Han är Naken som en Ål. 83. När Tjuvarne träts får Bonden sin ko ig[en]. (Bild 10) 84. Det är att köra hufvudet i Väggen. 85. Han sätter inte sina påsar vid dörren. 86. En dålig Fågel som träeker i eget Näste. 87. Man klappar Amman för Barnets skull. 88. Tillfälle gör Tjufven. 89. Han fick en lång Näsa. 90. Han är rädd som en Backhare. 91. Han spåttar i skålen och super sjelf ut det. 92. Där finnes flera Brokiga hundar än Prestens, ty Klockkaren har en. 93. Det man äter i Grytan, Äter man ej på fatet. (Bild 2.) 94. Det ger sig [i] ändan sa Repslagaren. (Bild 3.) 95. Här lucktar Brändt Horn. 96. Ingen Rök utan Eld. 97. Långt här och dit, sad Käringen pekte till Månen. 98. Man dansar ej alltid på Rosor. 99. Han flyger högre än Vingarne vill bära honom. 100. När Änden är god, är godt. (Bild 5.)

Bröstsöljor med "elefantsjuka"

Till färgbild I Bröstsöljor har hört till de vanligaste silversmyckena i de svenska folkdräkterna. I södra Sverige har de förekommit tätast i de västra kustlandskapen, där varje vuxen kvinna synes ha haft åtminstone en sådan sölja. Men såsom kartan antyder har bröstsöljor varit allmänt förekommande också i delar av Västergötland, i södra Småland och i östra Blekinge. I det på dräktsilver så rika Skåne har däremot dessa söljor endast förekommit i landskapets båda hörn i sydväst och nordväst och inom båda områdena i sena och blygsamma former, jfr bild I.

Det är möjligt att bröstsöljornas rika förekomst i sydvästra Sverige ursprungligen beror på kontinentalt inflytande. Såväl runda som hjärtformiga söljor är kända redan från förhistorisk tid. I sin vanliga form torde dock bröstsöljorna inte vara äldre än från 1600-talets senare del, det dekorativa krönet med krona och fåglar präglas av barockstilens former. Tidigast skulle då söljor av detta slag kommit i bruk hos allmogen i centrala Sverige, där barockkaraktären har motsvarighet i dräkt och möbler. De har sedan bibehållits i socknar med ålderdomligt dräktskick såsom Vingåker, Sorunda och i Roslagen. Norr om det mellansvenska området har bröstsöljor varit vanliga i de landskap, där äldre dräkter längst kvarlevt: Dalarna, Hälsingland, Härjedalen och Jämtland.

Bröstsöljornas användning återspeglas i deras benämningar och källan för sådana har i denna framställning utgjorts av bouppteckningarna. Bröstsöljan höll ihop, fäste samman lintygets halssprund och i Höks och Tönnersjö härader i södra Halland har söljan helt enkelt kallats "fäste". Såsom kartan visar är det en benämning som förekommer även på andra sidan gränsen

till Småland. Det kan betyda, att den gamla riksgränsen inte på länge varit någon spärrgräns, utan befolkningen på ömse sidor haft nära kontakt och lånat varandras benämningar.

Men att kalla söljan "fäste" kan möjligen också ha spritts genom tillverkarna. I t.ex. bouppteckningen 1765 efter guldsmeden Peter Gadd i Kristianstad upptages 43 "särkfästen" och guldsmederna i denna stad har utsträckt sin försäljning även till sydvästra Småland. Däremot fick de enligt kartan inte avgång på bröstsöljor i sin närmaste omgivning. Kundernas dräktvanor har guldsmederna haft svårt att ändra, utbudet fick istället anpassa sig efter dessa.

Enligt bouppteckningarna har i södra Sverige "särkspänne" varit den vanliga benämningen på bröstsöljan, ibland förtydligad som "kragspänne" eller "särkekragsspänne". I bouppteckningar från Bohuslän stöter man dock också ibland på "särkasölja" och "kragesölja". För vad som i folkmun kallats "spänne", ett ord med flera betydelser, har som riksspråk i denna uppsats använts ordet sälja. Därmed avses, att i eller kring föremålets yttre kant finns en rörlig torn. Denna nål har trätts i de vid halssprundet sydda knapphålen, som liksom i mansskjortan också kunde användas för en lös knapp med fot. Tornen har också kunnat trädas genom isydda trådöglor. Enklast har halssprundet sammanhållits med ett stygn eller genom isatta band.

För sin praktiska uppgift kunde söljorna vara helt små, det finns sådana vilkas mått i diameter eller i höjd inte varit mer än ett par centimeter. Men senare växte de hjärtformiga söljorna på ett sätt som med rubrikformuleringars benägenhet för överdrift här liknats vid "elefantsjuka". Utvecklingen nådde sin höjdpunkt vid 1800-talets början och kan följas i det bevarande materialet och i bouppteckningarna. Vad som kom söljorna att växa var påsättningen av hängen och eftersom dessas mängd också var ett mått för storlek och vikt angavs antalet.

I södra Sverige har hängena utgjorts av små runda skålar av silverplåt. Från och med Dalarna och norrut har hängena genomgående haft en rombisk form och i enstaka exemplar är sådana bröstsöljor också bevarade från Värmland och nordligaste Dalsland. Sett i stort har här funnits två skilda traditionsom-

'·----.(-o

0 = a () = b • = c = d ? = e

,.'·

0 :=cx9 0 000 0

0 .J Oo 8 8 r·---,.r-

-6\ 0 o /o }b -,.[') _._c_.r . --. _ .:b 0 ,O oo /cxt) ? 00 o 0 c9 o

0

0 0

0

.. -@ o ? -Et-. 0 o • 0 • :,:e*"t. o 06 "· c?oo oc8 o • o c;t_ .... .Q.._ •

- r. 0 "·;

! ....

I. Bröstsöljor i södra Sverige enl. bouppteckningar ca 1700 - ca 1825 a = 0--4 hängen; b = 5-6 hängen; c = 7 el. flera hängen; d =benämningen "fäste" ; e =bouppteckningar saknas (Östbo hd). För varje socken har endast det maximala antalet hängen markerats.

råden. Detta gäller dock först i sen tid. Att även bröstsöljorna i södra Sverige en gång haft rombiskt lövformade hängen framgår av att benämningen "löv" levt kvar även sedan hängena gjorts runda och skålformade. Att "lövespännen" är detsamma som bröstsöljor framgår t.ex. av en bouppteckning från Värö sn, Viske hd, Halland 1753: " l förgyllt särkaspänne med löv uti".

De tidigaste uppgifterna i bouppteckningarna omtalar tre hängen. I Småland blir det redan under 1700-talets senare hälft vanligt, att bröstsöljor försetts med fem hängen och vid seklets slut har antalet stigit till sju eller fler, t.ex. Örs sn, Allbo hd 1786: "silverspänne med 9 löv" . Särskilt i bouppteckningarna från det bördiga S. Möre hd i sydöstra Småland möter vi sådana bröstsöljor. Hängena har här liksom i N. Möre och Västra härad ibland den mer korrekta benämningen "skålar", t.ex. från Arby sn, S. Möre hd 1785: "spänne med 7 skålar". Med 1800-talets början träffar man också på söljor av liknande storlek i bouppteckningarna från Halland, t.ex. från Vessige sn, Årstads hd 1800: "l spänne med 7 löv".

Beträffande bouppteckningarnas årtal bör observeras att här föreligger en naturlig eftersläpning: anskaffningsåret kan ju vara flera årtionden tidigare. Även kunde bröstsöljorna vid samma tidpunkt vara av växlande storlek. Belysande är att i bouppteckningen 1798 efter guldsmeden Christian Rothe i Karlshamn upptages "2 st sjulövaspännen, 4 st 51övaspännen, 3 st 31Övaspännen, I st särkspänne" . Det sistnämnda smycket vägde 1,75 gram, det största 17,4 gram. I början av 1800-talet växte hängenas antal och i samband därmed också söljornas storlek. Från Nöttja sn, Sunnerbo hd, omtalas 1820: " l fäste med 13 löv". I sitt pionjärarbete Svenska folkdräkter (1907) omtalar P. G. Wistrand, att i Unnarydsdräkten kunde "lövaspännet" eller "skålafästet" ha ända till 15 hängen.

Under 1700-talets senare del kom efter borgerlig förebild halsdukar i bruk även hos allmogen. De kunde vara av siden men också av enklare material. Tidigast användes de av kvinnorna men senare också av män. Till mansdräkten veks halsduken samman till ett brett band, som korsades kring halsen och knöts framtill. I kvinnodräkten låg halsduken lös kring halsen och kunde sammanhållas genom att stoppas in under livstycket. Men i Wi-

2. Bröstsöljor av delvis förgyllt silver. Den lilla frän Våxtorps socken, Halland. Troligen tillverkad av Paul Romare, mästare i Helsingborg 1972-1841 KM 14.159. Den stora söljan är tillverkad av Adam Tillström, som var mästare i Växjö 1795- 1837, KM 29.339.

strands ovannämnda bok säges (s. 34, 39) om Unnarydskvinnornas dräkt, att " kring halsen lades en eller ett par halsdukar, som på västbomål kallades ärmkläde och som hopfästes över bröstet med ett silverspänne". Och i fortsättningen jämte bilder: "Till en rik bondhustrus klädsel hörde vanligen tre dylika spännen nämligen ett stort för det yttre halsklädet, ett något mindre för det inre halsklädet och ett litet, antingen ringformigt eller hjärtformigt, det senare av samma typ som skålafästet, men utan hängen, för hopfästandet av linnet". Bouppteckningarnas

benämningar och deras uppgifter om hängen visar dock, att Wistrands beskrivning här är missvisande. Söljor med hängen har allmänt använts för !intygens sammanhållande. Istället är det endast undantagsvis som i boupptecknil).garna bröstsöljornas användning för halsdukar omtalas, t.ex. Sävedals hd, Västergötland 1776: "kvinshalsduksspänne"; Högsby sn, Handbörds hd, Småland 1796: "halsduksspänne"; Svartrå sn, Faurås hd, Halland 1820: "halsklädesspänne". En kontroll som man vid Nordiska museet och Kulturen i Lund varit vänlig nog att göra för denna uppsats har visat, att det varit svårt, för att inte säga omöjligt, att i samlingen av halsdukar från södra Sverige finna märken efter en hopfästning, där söljans torn skulle ha trätts igenom duken. Ofta har man velat bespara sina halsdukar denna hårdhänta behandling genom att istället stoppa in halsduksflikarna under livstycket. Äldre bilder visar dock, att bruket har växlat i olika orter. Missvisningen i museimaterialet kan bero på att det i första hand är felfria exemplar som blivit bevarade och sedan kunnat förvärvas.

Att den yttre anledningen till bröstsöljornas efter hand ökade storlek var önskan att kunna förse dem med fler hängen är tydligt nog. Denna strävan efter en till överdrift gående uppförstoring har en allmän motsvarighet i dräktskickets utvecklingshistoria. Den möter ofta i olika europeiska folkdräkter. I t.ex. sydöstra Estland utvecklade sig den lilla runda bröstsöljan till en kupol nära 20 cm i diameter. Amagerdräktens stora bröstspännen är ett motsvarande exempel. Samma företeelse har också funnits i förhistorisk och primitiv dräkt: den sena bronsålderns dräktspännen och afrikanska kvinnors läppskivor och ringgarnityr. I svenska folkdräkter framträder denna tendens til barockisering, elefantiasis, särskilt starkt under 1800-talets början, alltså under det lokala dräktskickets sista tid. Bröstsöljan är ett exempel härpå, andra har lämnats i uppsatsen Överdrifternas betydelse, tryckt i samlingsvolymen Folklig dräkt (1974).

Trots att det alltså är fråga om en internationell och tidlös företeelse kan det vara anledning att även här hemma söka efter särskilda orsaker vid den aktuella tiden och i detta fall speciellt ifråga om silversmyckena. Sådana ägde och bar man av dubbel anledning: de utgjorde en kapitalplacering och de hade statuska-

3. Kvinna från Skytts härad. Litografi ur Otto Wallgren, Skånska Allmogens klädedrägter. Bilden visar hur bröstsöljan användes.

raktär. De skulle finnas och de skulle synas. Silverföremål hade i oroliga tider fördelen att i förhållande till sitt värde lätt kunna döljas och föras i säkerhet. Silversmyckena till dräkten och silverbägarna på bordet uppvisade vid fest och samling ägarnas burgen het.

Vid slutet av 1700-talet kunde det rörliga kapitalet lättare än förr finna inkomstbringande placeringar. De äldre smyckena hade sitt värde genom sin vikt och garanterade silverhalt. Vikten blev nu av mindre betydelse. Att guldsmederna började använda tunn silverplåt fäste man sig mindre vid, om blott smyckena samtidigt blev praktfullare och mer iögonfallande genom pressade eller pålödda figurer, isatta färgade "stenar" och påhängda "löv". Detta gäller hela beståndet av folkligt dräktsilver. "Elefantsjuka" innebär dock inte enbart förstoring utan också deformering. I rubriken ovan är den senare innebörden en delvis orättvis karakteristik av de hjärtformade bröstsöljorna. Dessa bibehöll nämligen trots ökat format en enkel och ren ytterkontur i kontrast mot folkdräkternas stora silverkors, som genom att förses med så många hängen som möjligt kom att groteskt förändras från sin länge bevarade strama T-form.