Christina Lindvall-Nordin Damväskor

4 och 5. Belangers (bild 4) och Mörners (bild 5) morakvinna står ensam och blickar ut i landskapet, men vi känner utan tvekan igen henne från Hilleströms tavla (bild 3) där hon uppmärksamt lyssnar till vad bergsmannen har att förtälja.

lare och illustratör till det aldrig utgivna men stort planerade verket "Voyage pittoresque de la Suede" . I Kulturens samlingar finns en skissbok av hans hand med bl.a. akvareller av företrädesvis svensk allmoge. Mörner, Belanger och Svedman skulle under 1800-talets lopp följas av andra folklivsskildrare t.ex. Sandberg, Wallgren, Nordenberg och Wallander, för att nämna några.

Den store föregångaren inom den realistiska folklivs- och folkdräktsskildringen är emellertid Pehr Hilleström, tapetvävaren och hovmålaren, född 1732. Han kallades till ledamot av Konstakademien år 1773 och var verksam som lärare och slutligen direktör vid samma institution till sin död år 1816. På 1780-talet målade han några tavlor med bönder i dräkter åt

6. Svedmans morakvinna är flitigt sysselsatt med sin stickning och här är det väl mera tveksamt om förebilden är densamma som i bild 4 och 5.

"' t' -t . . ·.

Gustav 111. Men det har hållits för troligt, att han redan dessförinnan på order av kungen studerat dräkter från Skåne och Blekinge till införandet av Nationella dräkten år 1778. Hans målningar av vingåkersbor, dalfolk, smålänningar, skåningar och blekingebor m.fl. blev mycket popoulära. J. F. Martin tryckte 1797-98 "Costumes des paysans de divers cantons en Suede" innehållande 10 akvatintgravyrer efter Hilleströms målningar. För Vingåkersmålningarna tros Hilleström ha gjort sina iakttagelser direkt på platsen. Om han också besökte de andra landsändarna är däremot oklart. Gerda Cederblom hävdar beträffande hans dräktbilder från Karelen och Savolax i Finland " att Hilleström endast valt motiv från dessa finska provinser talar för att han på ort och ställe gjort dräktstudier, ehuru något belägg för att så varit fallet ej anträffats" .

Hilleström har haft ett stort inflytande på sina samtida kolle-

7 och 8. En gemensam förlaga har säkert funnits till Mörners (bild 7), Svedmans (bild 8) och Belangers (färgbild) teckningar av två vingåkerskvinnor. Sättet att återge den högra kvinnans kjolliv går igen i alla tre bilderna. Kanske var förebilden en dräkt som användes som rekvisita på Konstakademien?

gor och elever. Det framgår med önskvärd tydlighet av den här återgivna bildsviten av en man med bergsmansyxa som direkt går tillbaka på en av Hilleströms morainteriörer. Christine Charlotte Mörner har visserligen klätt sin dalkarl i mörk rock med axelkarmar, men släktskapet med de övriga bilderna är ändå omisskännligt. På Hilleströms tavla står en kvinna bredvid mannen, och även hon återfinns bland Belangers och Mörners skisser. Svedmans morakvinna står och stickar och här är det väl mera tveksamt, om förebilden är densamma.

Hos både Svedman, Mörner och Belanger finns en bild med två kvinnor från Vingåker. Svedmans komposition skiljer sig även här från de övrigas, som är nästan identiska. Sättet att framställa den högra kvinnans kjolliv går igen i alla tre bilderna. Det har endast färgen gemensamt med liven som de ser ut på bevarat material och som de framställs på Hilleströms målning-

9 och 10. Mörner (bild 9) och Belanger (bild 10) har båda tecknat en vingåkersman med stånka i handen som mycket påminner om en figur på Hilleströms tavla " Interiör med vingåkersfolk och en gammal västgötaknalle" (bild 11 ).,

ar. Hos Svedman återkommer ett likadant liv i andra färgställningar på flera bilder från olika landskap. Övriga plagg är helt korrekt tecknade. En gemensam förlaga har säkert funnits. Kanske en dräkt som använts som rekvisita på Konstakademien?

Belanger och Mörner har båda tecknat en man från Vingåker med en stånka i handen och på hans dräkt finns ingenting att anmärka. Rocken han bär, är av den äldre typen med kvarsittande halsringningsflik, som vi ofta ser avbildad på Hilleströms målningar. På hans tavla "Interiör med vingåkersfolk och en gammal västgötaknalle" står också en man med stånka i handen och samtalar med två kvinnor. Belangers Vingåkersinteriör är som framgår av bilderna en direkt kopia av en av Hilleströms målningar.

Belanger har tecknat dräkter från Lappland, Karelen och Sa-

12. Pehr Hilleström "Vingäkersinteriör". Observera den sittande mannen som i sin hand häller en stänka där lockets form är fint avpassad till själva kärlet. Foto Nordiska museet, Stockholm.

11. Detalj av Pehr Hilleströms " Interiör med vingäkersfolk och en gammal västgötaknalle". Den stående mannen har samma hållning och sätt att gripa om stånkan som figurerna på bild 9 och 10. Foto Nationalmuseum, Stockhoim.

13. Belangers kopia av Hilleströms målning " Vingåkersinteriör" (bild 12). Stånkan i mannens hand har förlorat sin snäs medan locket däremot fått behålla den ursprungliga formen.

volax och också här finns stora likheter med Hilleströms bildframställningar på sarrima tema. Figurerna i Hilleströms målning "Savolax bönder" återfinns, obetydligt förändrade, bland Belangers skisser. Men är Hilleström här föregångaren eller kan förhållandet rent av vara det motsatta? Tanken är inte orimlig. Vi vet, att Belanger passerade Finland på sin resa till Sverige och det är hittills inte med säkerhet bevisat att Hilleström besökt någon annan plats än Dalarna. Men den 23 december 1797 skriver dåvarande överintendenten vid konstakademien, Carl Fredenheim i sin dagbok, å propos sin korrespondens med baron Schutz i Berlin, "at jag den 29 Novembr. med en Courier skickade 10 stycken Bondesamquäm, graverade och colorerade

14. Belangers interiör av en bondstuga frän Savolax uppvisar stora likheter med Hilleströms målning på samma tema (bild 15) särskilt i framställningen av de enskilda figurerna. Kompositionerna skiljer sig dock som helhet avsevärt frän varandra.

af Martin efter Hilleström" . I serien fanns också ett blad med dräkter från Savolax och ett annat med titeln "Almoge i Karelen" som för övrigt är förbryllande likt målningen "Savolax bönder". Ortsuppgifterna var det tydligen inte så noga med! Hilleström målade alltså finska motiv redan innan Belanger anlände till Stockholm år 1798. De för Belanger och Hilleström gemensamma förlagorna återstår att finna. Att sådana existerat verkar troligare än att Belanger, i föreliggande fall , kopierat sin svenska kollega. Trots stora likheter i de enskilda figurerna skiljer sig kompositionerna som helhet, särskilt i bilderna av ''Lappländarne' '.

15. Pehr Hilleström " Savolax bönder". Likheten mellan Belangers akvarell (bild 14) och Hilleströms målning torde i detta fall bero på att det existerat en gemensam förlaga snarare än att Belanger som så ofta tidigare kopierat sin svenske kollega.

Vi har här kunnat konstatera att Mörner, Svedman och Belanger i många bilder direkt bygger på Pehr Hilleströms folkdräktsmålningar och att det till andra teckningar måste finnas gemensamma förlagor. En intressant fråga, som inte kan få sitt svar i denna lilla uppsats, återstår. Vad låg till grund för Pehr Hilleströms dräktskildringar? Studier på ort och ställe eller målning efter modeller, iförda till Stockholm anskaffade dräkter, är två tidigare framlagda hypoteser. Kopiering eller omarbetning av redan existerande förlagor är en annan obevisad möjlighet.

16. Skånsk baksida. Ur Mörnerska ritboken.

Damväskor

Tillfärgbilderna V-VI Ursprungligen betyder väska egentligen förvaringspersedel, och under 1600-talet användes väskor till allt man kunde tänka sig, från penningar till mjöl. Linne skrev i ett brev år 1732 att han hade omkostnader för bl.a. en "vetska at hafva journalen med några små linnekläder uti". Det framgår av olika arkivalier att det hundra år tidigare också gick an att förvara linkläder i en " wätscha". Det har under vårt århundrade skrivits åtskilliga rader och tecknats många skämtteckningar på temat med en kvinnovarelse som tappar sin handväska. Ut faller då alla upptänkliga saker, kam, spegel, läppstift, puderdosa, nycklar, tablettaskar, plåster, börs och lösa mynt, gamla biljetter och kolapapper, näsduk och hårnålar ... Den artige kavaljeren i kvinnans närhet böjer sig förstås ner och hjälper till att samla ihop alla sakerna. Hur länge har då sådana här händelser kunnat utspela sig? Jo, så länge som d!imväskan varit en viktig detalj i en välklädd dams garderob, med andra ord från andra hälften av 1800-talet. Det fanns damväskor redan tidigare, men de hade en något annorlunda karaktär.

Det var under medeltiden som damväskan uppstod på kontinenten. Det fanns redan på 1300-talet tofsprydda väskor och penningpungar, utförda i kostbara material. Bygelväskan kom därefter att bli 1500-talets vanligaste väsktyp och den förblev populär under de båda följande århundradena. 1500-, 1600- och 1700-talets vida kjolar tillät dock att man knöt lösfickor runt midjan under kjolen och de har varit den vanligaste förvaringspersedeln för kvinnor under dessa århundraden.

Det är mera sällan som väskor avbildats på modeplanscher från 1700-talets slut och under 1800-talet. Det utgick förvisso

1. Guld- och silkebroderade blomster, fåglar och ymnighetshorn pryder denna väska av grönt siden. Väskor av den här typen kallas "aumoniere" och användes bl.a. till småpengar. Mått 13 x 12 cm. 1600-tal. KM 14.212.

praktfulla modejournaler från tryckerier i bl.a. Paris, London, Leipzig och Köpenhamn, men damerna på bilderna har sällan väska,_ även om de har utomhuskläder på sig. De flesta väskor

2. Arbetspåse från 1700-talets sista decennium. Väskan har genombruten bas och är sydd av sidentaft med silkebroderier i schattersöm, plattsöm och stjälksöm. Enligt märkning har väskan tillhört " Magdalena Philippa Sylwan" . KM 2.723.

som avbildats är små, mjuka väskor eller rättare sagt påsar. I modebulletinerna i de svenska tidningarna under 1800-talets första hälft och fram till 70-talet rapporteras det mycket utförligt om hur dräktplagg och accessoirer, som hattar, handskar, solfjädrar, parasoller och schalar ·skulle se ut. Tyvärr är notiserna om väskor mycket knapphändiga. Men tillsammans med bevarade väskor ger de i alla fall en ganska klar bild av olika väsktyper, när de var moderna, till vilken slags dräkt de bars och vid vilka tillfällen.

I museets samlingar finns utsökta små väskor för damerna från 1700-talets sista decennier. Det är sådana påsar, som Per Hilleström och andra konstnärer placerade på stolskarmar, bord eller hyllor i sina modellers närhet, på målningar från 1700-talets andra hälft. Påsarna är oftast rektangulära och upptill avslutas de med en dragsko som det löper ett band i, vilket tjänar till att dra ihop påsen med. Många av påsarna är sydda av finaste, blankaste atlassiden och broderade med tunt silke. Sömsätten varierar från schattersöm, plattsöm, stjälksöm, knutsöm till tambursöm och kedjesöm. Det finns även många påsar av tunt linnelärft och bomull. Mönstertyperna hör hemma i rokokon och i gustaviansk tid. Det är graciösa blomster- och bladrankor, sirligt och varligt tecknade blombuketter, inramade av bandslingor. Omkring 1800 tillkommer antikiserande mönsterelement, med festonger och medaljonger, lyror och urnor, som placerats på blomstersmyckade piedestaler. Många av väskorna, eller ridikyJerna, som de kallades, bär monogram och årtal. Det var även vanligt att man applicerade smala sidenband, metallpaljetter eller fiskfjäll samt metallspröt på och runt de små väskorna.Ridikyl är enligt Ekborn i Främmande ord och namn 1868, benämning på "en liten påse i hvilken fruntimmer pläga medföra åtskilliga småsaker". Invändigt fodras ridikylen med siden, ofta i avvikande färg. Småpåsar med skinnfoder var däremot ämnade för tobak, de är ofta förvillande lika ridikylerna både i storlek, material och mönsterhänseende. Som vi sett har man inte använt sig av vävbundna sömsätt och inte heller av material, där man lätt kunnat räkna trådar och på så vis överfört mönstren. De måste därför antingen ha tecknats direkt på tyget eller överförts på det sätt, som beskrives i Journal för Damer 1853:

3. Tunnaste, fina svarta och grå silke har använts till de empirbetonade ornamenten på damväskan frän tiden omkring 1800. Höjd 40 cm. KM 43.089.

4. Pärlstickad ridikyl från 1820-30-talen av idel glaspärlor i de flesta av palettens kulörer. Väskans botten pryds av en stor stjärna och en ljusblå silketofs. Höjd 20 cm. KM 18.454.

Mönsterpapperet spänns ut och linjerna punkteras med en grov nål. Därefter placeras mönstret på det tyg man tänker brodera på och fäster det med nålar eller syr fast det. Sot eller pulvriserat kol dustas över noga, så att det tränger ner genom hålen i papperet. På mörkt tyg använder man i stället puder eller mjöl. Sedan tar man bort mönstret och fixerar mjölet eller sotet med hjälp av förtunnat blyvitt, som blandats med gummilösning. På liknande sätt har man fört över mönster in i våra dagar.

Kan då dessa väskor vara sydda av ägarinnorna själva? Knappast alla. Det var då liksom nu inte allom givet att kunna brodera. Även om det hörde till att unga flickor av god familj skulle lära sig att brodera. Genom biografier, dagboksanteck-

5. Väska från början av 1800talet av mönsterstickat vitt bomullsgarn med istickat mönster av glaspärlor i blått, grönt och guld. Fodret som lyser igenom det transparenta mönstret är av vitt siden. KM 9.124.

ningar och annonser i dåtidens tidningar vet man, att det fanns kvinnor, som åtog sig lönsömnad i hemmen. Många hade även små broderi- och syateljeer. Självklart var det endast de välbärgade, som hade råd att låta göra broderier på olika klädesplagg och dräkttillbehör.

Dessa 1700- och tidiga 1800-tals ridikyler är ganska stora till formatet, alldeles för stora för det lilla, som behövdes för hygien och skönhetsvård, och för slantar, klocka och näsduk. Glasögon var sällsynta och nycklar hade man inte med sig, vare sig man gick på visit eller på "spectacler". Hade man råd med en

elegant pås-väska, hade man tjänstefolk hemma som såg till huset och släppte in sitt herrskap vilken tid på dygnet det än var. Penningarna hade männen hand om. Friserade och sminkade sig gjorde man en gång för alla hemma vid sitt toalettbord. Möjligen hade man ibland med sig en liten kikare på teatern, precis som nu. Vad har det då funnits för anledning att bära väska över huvudtaget? Sin näsduk bar man ju oftast i kjortelfickan. Väskorna måste ha varit till för handarbeten - de var med andra ord arbetspåsar. I dem _stoppade man sina handarbeten, stickning och sömnad, när man gick på dambjudningar eller visiter. Många av ridikylerna är stora nog att rymma strumpstickor, sybaron och sybåge.

Parallellt med arbetsväskorna fanns små väskor för aftonbruk. Vid 1800-talets början broderade man gärna mönster med hjälp av sandkornsstora glaspärlor och metallpärlor. Antingen täcker pärlorna tyget helt och hållet eller också blandas de in i det övriga trådbroderiet. Mönstren består mestadels av blomgirlander eller blombuketter med rosor och förgätmigej. Inte så sällan försågs ridikylerna med årtal och monogram, ibland till och med med små tänkespråk. På en liten stickad ridikyl från 1811 står att läsa i pärlor: "Mes mains l'ont fait 1811 Mon creur vous le donne' ', poängterat av rosa rosenknoppar och ljusblå förgätmigej. De flesta ridikylerna pryds med en pärlbesatt hängtofs i botten, som fylls med ett stjärnmönster. Stjärnans uddar viker sig upp från botten och bildar bas för det egentliga mönstret på ridikylens sidor.

Förutom konsten att sy fast pärlor på ett underlag, kunde man sticka in pärlor. Det är en svår konst att avpassa exakt det antal pärlor som går till mönstret. Pärlorna träs upp på garnet, och det säger sig självt att pärlornas hål och garnets kvalitet måste korrespondera. Under 1800-talets första decennium var det en omtyckt sysselsättning att sticka in pärlor. De skimrande pärlorna stod så vackert mot det vita bomullsgarnet, som man med förkärlek använde vid denna tid. Andra ridikyler och påsar är virkade eller stickade i geometriska mönster. Empirdräktens snäva snitt tillät inte att man sydde in eller försökte dölja en liten kjolficka under tyget, därför blir de små ridikylerna vanliga under den här tiden. Men med ändrade modeideal i Sverige

6. Arbetsväskor med kraftig bas, utförda i petit points och pärlbroderi. Från vänster: petit points på rött ylle, KM 65.840, broderad hund och en flicka iklädd byxholkar, KM om., samt helt pärlbroderad väska, KM 26.273.

frampå 1820-talet blir kvinnodräkten mera veckrik och vid man kan mycket väl ha en isydd ficka i sidosömmen, utan att den för den skull stör modesilhuetten.

Åter till empirdräkten. På ganska många modeplanscher ses damerna bära små ridikyler eller penningpungar i händerna. Trots det är till exempel 1815 års utgåva av Journalför Konster, Moder och Seder helt i avsaknad av bilder eller notiser om väskor. Moderapporterna beskriver däremot hattar och konstgjorda blommor mycket ingående.

Vid sidan av de broderade finns under 1800-talets första årtionden väskor med målade mönster. Det är de vita sammetsväskorna, som i likhet med vissa klänningar smyckas av pastellartat målade åkervindor, rosor o.ch förgätmigej.