Kulturens årsbok 1978 by Kulturen

Kulturen 1978

En årsbok till medlemmarna av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige

Omslaget återger en vägg med en "Stockholmspendyl" i Thomanderska hu set på Kulturen, ses 121. Redaktion: Bengt Bengtsso n och Jan Gerber Fotograf: Lars Wes trup Upplagan är 30.000 exem plar Tryckt på Berlings i Lund 1978 ISSN 0454-5915

Innehåll

7 Bengt Bengtsson Vad som sig ... 21 Bengt Bengtsson Tre lundensare 28 Sten-Bertil Vide "Ord-Språks Boken" på Björnstorp 41 Sigfrid Svensson Bröstsöljor med " elefantsjuka" 49 Britta Hammar En "ritbok" med problem 61 Christina Lindvall-Nordin Damväskor 79 Nils-Arvid Bringeus Giriga präster - modegalna fruntimmer 91 Eva Kjerström-Sjölin Malmö Porslinsfabrik 109 Lars Österlin Johan Henrik Thomander och hans tid 121 Barbro Åstrand Klockor i det Thomanderska hemmet 129 Nils Nilsson Jordbruksmaskiner 141 Anders W. Mårtensson Från värdshus till bankpalats 1-51 Kerstin Emmelin Rosorna i Kulturens rosengård 160 Gunilla Eriksson En TING-skål från Sung 165 Bengt Bengtsson Konst i Vita huset 167 Cecilia Nils son Några attiska lekyter 175 Gunilla Eriksson "Hemliga boken" 179 Redogörelser

B ENGT BENGTSSON

Vad som sig ...

Denna årsbok har bekostats av Skånska Brand , vår goda granne och vän sedan många år, som ett led i firandet av den anrika ' ' Brandförsäkringsinrättningens' ' 150-årsjubileum. För Kulturens styrelse och personal innebär detta ett erkännande av museets ställning inom det svenska kulturlivet, speciellt det lundensiska. När vi tagit 1800-talet som tema för denna årgång är det naturligt, att vi - när vi vill skildra strömningar och händelser i Skåne under denna tid - ägnar Skånska Brand några sidor. Därtill kommer, att de tre huvudan svariga för bildandet av Skånska Brand - Agardh , Berling och Borg (märk den alfabetiska följden!) - representerade rikspolitik angående bl.a. kyrka och skola , näringsliv i flera vä sentliga avseenden, universitet , press och lantbruk . Därför är det avsnitt av vår årsbok , som behandlar dessa lundensiska föregångsmän under Karl Johan stiden inte enbart en bugning mot Skånska Brand , utan en väl motiverad granskning av framstående mäns perso nligheter och gärningar.

Förklaringen till att årsboken kommer ut med f. intendenten som redaktör är den , att boken förberedes under hösten och ju st vid nyår - dv s. tiden för chefsskiftet - är arbetet med sättning , ombrytning , lay-out etc. som livligast. Det skulle varit en alltför stor belastning på en nytillträdande chef att ovanpå allt annat få överta ett så omfattande - och brådskande! arbete.

Kulturens medlemsantal växer. Det är ytterst glädjande, när vi 1976 kunde notera en ökning, trots att vi höjt medlemsavgiften från 25 till 40 kronor. Och under 1977 har vi kunnat notera ytterligare tillväxt, nu har vi 27 198 medlemmar. Vi måste varje år räkna med att några medlemmar lämnar oss, t.ex. på grund av dödsfall, men också av andra anledningar. Under 1977 miste vi sammanlagt I 634 medlemmar och ökningen med 420 innebär alltså att vi fått inte mindre än 2 054 nya. Många har nog genom boken "Kulturen runt" fått impulsen att teckna medlemskap, det ser vi på det relativa stora antal, som tillkommit under senare halvåret. Hur håller man på Kulturen reda på denna stora medlemsstock , hur går värvningen till och vilka hjälpmedel har man? Tills för ca 10 år s·e dan sköttes allt "för hand" med skrivmaskinen som enda tekniska inslag. Vi är inte helt fria från dessa metoder, men det mesta sker nu med hjälp av den moderna datatekniken. Förr skrevs adresserna till medlemmarna ut delvis som hemarbete för några ören per adress i arvode - nu skrivs 27 000 adresser ut på mindre än en timme av en specialmaskin. För att datatekniken skall kunna utnyttjas på ett rationellt sätt , krävs ett siffersystem och vi har - i likhet med vad man gjort på de flesta håll - valt att använda personnummer, vilket i hög grad underlättar arbetet. Det finns dock medlemmar som opponerat sig mot detta i den "personliga integritetens" namn och vi har tillfredsställt även denna kategori, som får "specialnummer " . Men man kan ju fråga sig varför en liten procent opponerar sig här, när man tolererar användningen av personnummer i alla möjliga andra sammanhang? Data eller icke, det behövs dock en särskild avdelning för att hålla reda på de 27 000 medlemmarna, att tillfredsställa deras önskemål av skilda slag, t.ex . beträffande inköp av våra trycksaker, och inte minst att värva nya medlemmar. Värvningen sker på olika sätt, i första hand genom att sända broschyrer med personlig inbjudan till dem vi tror kan vara intresserade men också genom annonsering. Urvalet av tilltänkta medlemmar ger bara det en mängd arbete. Det är märkligt (och för många svårt att fatta) att vi har en 8

I. Kulturens medlemsregister fyller väggarna i expeditionens tjänsterum . Kortlådorna innehåller uppgifter till grund för dataregistret.

majoritet av medlemmarna bosatta utanför Skånes gränser, och Sveriges alla städer och landskap är representerade, med Stor-Stockholm som vårt på medlemmar rikaste distrikt , inte mindre än 6 124 personer. Även om medlemsregistrets damer och herrar nog skulle vilja ha in flera skåningar i föreningen , så betonas vår karaktär av riksförening genom de "skeva" proportionerna. Utom de uppgifter som ovan nämnts sköter medlemsavdelningen en ständigt fortlöpande kontroll av namn och adresser, noterande av frånträdande och nykomna medlemmar och därtill allmän "medlemsvård" genom att besvara alla de frågor av skilda slag, som kommer pr brev och telefon. Ett meningsfullt och för medlemsregistrets anställda stimulerande arbete är kontakten med de må nga utlandssvenska medlemmarna , av 9

vilka åtskilliga regelmässigt hör av sig, bl.a. inför jul- och nyårshelgen. Distributionen av trycksaker sker också i stor utsträckning härifrån . 7 000 bildalmanackor och över 25 000 julkort hör till normal rutin och nu kom också handhavandet av 6 000 "Kulturen runt"! Här utföres alltså ett stort och viktigt arbete , som inte gör så mycket väsen av sig, men som är av grundläggande vikt för föreningens och museets utveckling.

Ekonomin under 1977 var den bästa på flera år, det framgår av bokslutet (som man hittar sist i denna årsbok). När man analyserar presentationen av debet och kredit, finner man emellertid, att de glädjande nog ökade inkomsterna motsvaras av i lika hög grad ökade utgifter, där ökningarna ligger jämnt spridda över alla konton , med stor kvantitativ övervikt för lönekontot. Den utvecklingen torde inte gå att hejda, medan vi däremot inte kan förvänta oss fortsatt ökning av inkomsterna i motsvarande grad. Den definitiva budgeten för 1978 räknar med att året inte skulle visa något underskott, men för 1979 ser det mörkt ut. Med nuvarande förutsättningar måste vi räkna med ca 200 000 i förlust, trots att styrelsen avstått från "extravaganser" , t.ex . i form av angelägna byggnadsrestaureringar och allmän upprustning av basutställningar. En höjning av årsavgiften fr.o.m. 1979 blir då ganska självklar. Om man ser på inkomstsidan, utgjorde årsavgifterna år 1961 40 % av den totala inkomsten, en andel , som efter hand sjönk , tills man 1966 hade 25 % , 1967 (efter höjning) 37 % , 1968 32 %, 1969 30 % , 1970 och 1971 28 %, 1972 25 %, 1973 23 % , 1974 22 % , 1975 21 % , 1976 25 % (efter höjning) och 1977 20 % av den totala inkomsten. En höjning av årsavgiften för 1979 - låt oss säga från 40 till 60 kronor - torde inte på långt när räcka för att uppnå de 40 % från 60-talets början, men optimismen siktar mot 30 % , vilket är vackert så .

2. En gatubild frå n Tomegapsgatan på förmiddagen den I maj . Man köar utanför Kulturens hökeri. Foto Lars A. Joha nsso n.

En av det gångna årets roligaste händelser var tillkomsten av boken "Kulturen runt", tryckt i en stor upplaga och tack vare samarbetet med förlaget Bra Böcker i Höganäs spridd över hela Sverige. Att boken tillägnats mig inför min avgång som intendent för Kulturen, har föranlett mig att vid dess överlämnande uttala mitt ödmjuka och varma tack, och även här vill jag ge uttryck för min stora tacksamhet och även min beundran. Det är ett stort arbete som lagts ner av redaktion , författare och formgivare , utan att det löpande arbetet blivit lidande och utan att jag vetat annat än att något stort var i görningen. Resultatet har överträffat alla förväntningar. Boken är i sig själv ett mäktigt bevis på en samarbetsanda, som jag har kunnat glädjas åt under 16 för mig givande år på Kulturen . Och de, som har åstadkommit boken, har förenats i en samfälld satsning på att främja Kulturens syften, genom att visa en bred allmänhet vad Kulturen kan erbjuda i form av samlingar och byggnader, från enkla redskap till dyrbara klenoder, från torpstugan till den borgerliga stadsmiljön. 11

Boken har fått ytterst positiva recensioner och jag vill med varmt instämmande citera: "För oss som bor en bit från Lund blir den här boken som ett lustfyllt mu seibesök vi ständigt kan göra om utan att anlita sj :s njugga service , ett länstolsmuseum , som alltid finn s inom räckhåll" (Göteborgsposten). "Har De icke tid eller lyst til att tage til Lund, kan De hjemme i laenestolen nyde mange av de spaendende ting , som museet har at byde på idet det netop er utsendt en saerdeles velillustreret bog, der fortaeller om museets virke och udstillinger" (Berlingske Tidende) . Redan nu kan man med säkerhet slå fast, att boken blir en ekonomisk framgång för Kulturen. Nettoinkomsten skall utgöra en fond till fromma för fortsatt utgivning av värdefulla trycksaker. Man får hoppas , att medlemmarna tar tillfället i akt och rekvirerar boken, inte bara åt sig själva utan också som present åt släkt, vänner och - varför inte - affärsbekanta!

Till årsmötet 1977 öppnades i Vita huset fyra salar innehållande verk av lika många framstående lundakonstnärer , nämligen Carl Fr Hill (på plats redan 1970), Gösta Adrian-N ilsson (GAN), Johannes Collin och Johan Johans son. Kulturen hade förut en aktningsvärd samling GAN , men frånsett en oljemålning, huvudsakligen bestående av teckningar och collage. Genom makarna Sjöstrands testamentariska donation (fru Esther Sjöstrand var GAN:s syster) tillfördes ett 20-tal arbeten och genom älskv ärt tillmötesgående från Bertil Wickm ans död sbo kunde vi förvärva ytterligare 15 målningar. Nu torde Kulturens GAN-samling vara den främsta existerande. Från dödsboet förvärvades också Bertil Wickmans fem Collin-skulpturer, vilka med tanke på konstnärens ytterst fåtaliga produktion faktiskt utgör en betydande samling. Fru Gerda Johan-Johanssons donation av inte mindre än 24 målningar av hennes år 1965 avlidne make gav upphov till ett Johan Johansson-rum i den längst mot norr belägna salen. Henne s storartade gåva visar målarens utveckling, från studi etiden 12

3. Från " julstöket" på Kulturen : det bakas gorån i Thomanders kök .

till den mogne mästarens blomstring som en av de främsta Skåneskildrarna i konsten. Det var år 1962, som första steget togs i det tidsödande arbetet att frilägga Vita husets övervåning för utställningar, i och med att gamla " Minnessalen" befriades från magasinshyllor och utsikten öppnades mot Tegnersplatsen och Lundagård. Sedan kom turen till södra gavelrummet, där Hillsamlingen är utställd, och som öppnades 1970. En fortlöpande upprustning (innebärande bl.a. opåräknade och dyrbara förstärkningar av bjälklag!) ledde fram till parkettgolv , elutrustning och monterinredningar, vilket allt sålunda nu efter 15 år fullbordats i och med Johan Johansson-rummet.

En höstdag kunde basutställningen för fiske öppnas. Förarbetet hade pågått länge , med insamling, dokumentering m.m. Fyra båtar representerar dekorativt fiskarnas bestånd av farkoster och utställningar av nät , rys sjor och andra redskap torde 13

------

4. Från öppnandet av "Sydsvensk folkkonst" i Paris. Fransk-svensk förbrödring kring det skånska festbordet.

vara tillräckligt fyllig för att ge en god bild av fisket i södra Sverige och dess förutsättningar. I och med denna utställnings fullbordan var den nyordning av allmogehallen färdig, som fortgått planenligt sedan 1972 - om än med vissa uppehåll, förorsakade av brist på medel.

En inom ramen för Kulturens utställningsverksamhet viktig begivenhet var när "Sydsvensk folkkonst" gick vidare på sin vandring. Från Warszawa kom den till Stettin , där Nationalmuseet stod som värd. Museichefen Wladislaw Philipowiak, gammal Sverigevän, tog gästfritt emot med en effektiv medarbetarstab, som gjorde utställningsarbetet till en lek för de utresta Kulturen-funktionärerna. En livligt besökt vernissage i glad och otvungen stämning var upptakten till en publiksucces; inte minst visades utställningen för skolklasser. Sedan kom turen till Paris, där Biblioteque Forney, inrymt i det utsökt vackra palatset Hötel de Sens från 1400-talet, kunde 14

5. Från utställningen "Känn på keramik". Den sy nskad ade läser etiketternas blindskrift med vänster hand och lär känna keramikens former med höger.

bjuda på moderna utställningssalar med förträffligt ljus. I den stämningsfulla miljön kom Kulturens vackra ting verkligen till sin rätt. Kulturen har anledning att varmt tacka svenska ambassaden och dess chef, ambassadör Ingemar Hägglöf, för stor vänlighet och gästfrihet, och inte minst chefen för Centre Culturel Suedois, docent Pontus Grate och hans hjälpsamma stab. Chefen för Biblioteque Forney, Mme Jacqueline Viaux och hennes medhjälpare gav oss stöd och gästfrihet. Utställningens vackra affisch fanns över hela Paris och lockade god publik. En polsk "återvisit" fick vi genom utställningen " Polska leksaker", ordnad av Warszawamuseet genom dr Teresa Levinska , som även satte upp den i Lindforska huset. En särskild attraktion var ett lekrum, där besökande barn fick pröva de 15

Kollationen under kastanjen efter årsmötet 1977.

ofta fintligt och roligt rörliga halvmekaniska leksakerna, samtliga produkter av polsk hemslöjd.

" Känn på keramik", en utställning som var bekostad av Malmöhus läns landsting , innebar en satsning på något nytt , då den var avsedd att "ses" i första hand av synskadade och 16

dövblinda. Det gällde förhistorisk keramik och vid sidan av produkterna, mestadels kopierade, kunde man i skulpterade reliefer studera förhistoriska miljöer och arbetsmetoder, företrädesvis då på keramikens område. Utställningen gjorde stor lycka och är nu vandringsutställning. Den ser ut att få efterföljare på olika håll. Konstnären Annki Bolander hade utfört skulpturerna och för uppläggningen svarade AB Hyrrokkin.

Gåvobrev I Holger Crafoords namn skänker Tetra Pak International AB Kronor Tvåhundratusen till Kulturhistoriska föreningen för Södra Sverige att användas enligt hans anvisningar. Gåvan markerar Crafoords avgång som mångårig styrelseledamot i Tetra Pak, som på detta sätt gynnar en sak, som ligger honom varmt om hjärtat. Kulturens varma tack riktas åt två håll! "Avkastningen skall i första hand användas för inköp till samlingarna eller till andra för museet viktiga ändamål", så lyder statuterna för "Holger Crafoords fond", ett ytterst välkommet tillskott till Kulturens resurser.

" Kulturen-mecenaterna" har varit oss gunstiga även under 1977. Bidragen - från fem till tiotusen kronor! - uppgår sammanlagt till över 57.000, vilket betyder att vi kunnat förvärva många i samlingarna välkomna nytillskott och därtill viktig, för vår forskning kring samlingarna nödvändig facklitteratur. Vi hoppas , att dessa våra vänner visar sin välvilja även under 1978 och att mecenatkontot också skall finna nya, givmilda gynnare!

Till sist har jag bara att hälsa Eva Nordenson välkommen. När jag skrev, att medlemmarnas fördelning över Sverige vittnade om att Kulturhistoriska föreningen var riksomfattande, så kan något liknande sägas om valet av ny intendent. Inte så att styrelsen föredrog henne därför att hon är "uppifrån landet" , nej meriterna skärskådades utan hänsyn till hemvist. Den fjärde 2- Kulturen 1978

intendenten i Kulturens 96-åriga historia är väl skickad att förkovra förening och museum och göra Kulturen alltmera känt över Sverige - och utöver gränserna!

Wilhelm och Ebba Jönsson t t Under senare delen av året avled rustmästaren och antikvarien Wilhelm Jönsson samt även hans maka Ebba. Wilhelm Jönsson , som varit anställd som rustmästare vid Kulturen sedan 1930, avled den 12/9. Hans maka Ebba, som likaledes tillbragt en väsentlig del av sitt liv i Kulturens tjänst, överlevde inte länge sin " Ville", utan avled den 13/12. Om Wilhelm Jönsson bör sägas, att han var i sällspord grad ägnad att fylla en sådan uppgift, som kom att åvila en rustmästare vid ett så stort museum som Kulturen. Under Karlins stränga färla skolades han till de mest skilda slag av arbeten och speciellt när det gällde möbler, porslin och glas. Men han behärskade också målning och husbyggnadsteknik ; Kulturen har må nga konkreta minnen av hans mångsidighet. 19

Ebba Jönsson, som tidigt hade anknytning till familjen Karlin, inträdde i Kulturens tjänst 1953 som biljettkassörska, en uppgift som hon skötte med intresse och ambition, tills hon 1969 på egen begäran och med ålderns rätt lämnade sin befattning. Ebba Jönsson skall länge minnas för sin redbarhet och plikttrohet och sitt sinne för humor, vilket var av stort värde vid kontakten med den besökande allmänheten, vars fordringar ofta kunde vara prövande. Makarna Jönsson utgjorde en levande förbindelselänk med den karlinska epoken, en länk, som nu brustit. De var inte bara för alla Kulturens närmare vänner välkända företrädare för allt det som museet representerar, de gjorde sig omtyckta i långt vidare kretsar, som i likhet med kulturens anställda och dess styrelse uppriktigt sörjer Wilhelm och Ebba Jönsson. B.B.

BENGT BENGTSSON

Tre lundensare

Om Lundagårdsmuren och Skånska Brand Muren kring Lundagård uppfördes på 1740-talet i samband med den av Carl Hårleman uppgjorda planen över gångar och trädplantering. En sista rest av muren kan ses vid Paradisgatan och en av de tre stora grindarna - den östra - bildar entre till Kulturen. Muren som "kringgärdade akademiens heligaste mark och som på ett särskilt sätt markerade gränsen mellan det akademiska och det borgerliga Lund" (Gierow) blev dock inte så långlivad. Fördelarna visade sig inte kunna uppväga nackdelarna och den akademiska isoleringen var inte till större glädje. Förbudet av år 1797 för "gesäller, lärpojkar eller löst folk" att överhuvudtaget förekomma innanför murarna antyder vad slags olägenheter det bl.a. rörde sig om. År 1815 beslöt man att successivt riva Lundagårdsmuren, vilket skedde i etapper under de följande decennierna. I Lunds Universitets historia, del 111, betecknar Krister Gierow rivningen "som en förändring av stor praktisk men framför allt symbolisk betydelse''. Man instämmer helt i detta, särskilt när man tänker på vad som även på andra områden rörde sig i tiden . Den akademiska isoleringen hade luckrats upp, i en så liten stad som Lund knöts allt fler förbindelser mellan akademiker och " borgare" och man ser en ofta mycket fruktbärande samverkan inom de flesta områden i samhället. Ett gott exempel på en sådan samverkan är grundandet av '' Skånska Brandförsäkringsinrättningen" och det är tre av de främsta bland stiftarna som det finns anledning att ägna några rader i denna årsbok. I den stora jubileumsskrift, som utgavs 1928 till Skånska Brands 100-årsjubileum, är det Carl Adolph Agardh, Carl Fredrik Berling och Jöns Petter Borg, som författaren Gunnar Carl21

I. Carl Adolph Agardh (1785-1859). Gouache o 1820. Lunds universitet..

quist framhåller som de viktigaste initiativtagarna. Bakgrunden var Allmänna Brandförsäkringsverkets fallissemang 1827 och skåningarnas negativa hållning till att bilda ett nytt riksomfattande bolag. Denna hållning bottnade delvis i det för Skåne karakteristiska byggnadssättet, med sten- och korsvirkeshus dominerande över mera brandriskabel trähusbebyggelse. Agardh var en av de kommitterade, som hade till uppdrag att reda upp Allmänna Brandförsäkringsverkets obestånd . Han hade sålunda skaffat sig en aktningsvärd sakkunskap även på försäkringsväsendets område. När man skånestäderna emellan diskuterade vad som kunde göras, utsågs Agardh till medlem av den tremannadelegation, som skulle föra Lunds talan. Han var nu sedan 1812 professor i botanik och praktisk ekonomi och hade redan i ett par omgångar varit riksdagsman, med flera specialuppdrag i ekonomiska frågor. C. A. Agardh föddes 1785 och var son till en köpman i Båstad och han anses redan under uppväxtåren ha fått intresse för botaniken, där han kom att uträtta sitt viktigaste vetenskapliga 22

arbete. Han disputerade 1805, men då ingen lärostol fanns i botanik, började han studera matematik och blev 1807 docent i detta ämne. Under ett par år i Stockholm vidgades hans intressen till att omfatta bl.a. filosofi och skönlitteratur i nyromantisk anda. Som professor i Lund författade han banbrytande botaniska verk, framför allt om alger, men man finner också en Granskning av statsekonomiens grund/ärar 1-5, tryckt 1829, i hans bibliografi . År 1825 tillsattes den s.k. uppfostringskommitten, även kallad "snillekommitten", som Agardh tillhörde, och där han i inlagor och betänkanden framlade en syn på folkundervisningen, som visade framåt mot 1842 års folkskolestadga. Under sina år i Lund tillhörde Agardh akademiens spetsar. Han var en av de tongivande i "Härbärget", han var personlig vän med Esaias Tegner, han var universitetets rektor 1819-20 och han inträdde i Svenska Akademien 1831. Som svärson till handelsmannen Jacob Lindschoug d.y. blev han befryndad med en av Lunds mera framstående och förmögna borgerliga familjer och han uppförde åt sig 1814 en ståndsmässig bostad intill svärfaderns ännu bevarade handelsgård i hörnet Bredgatan-Paradisgatan. Agardhs gård låg "rygg i rygg" med köpmansgården med fasad åt Paradisgatan, och den är identisk med Thomanderska gården på Kulturen. Det var alltså inte endast akademikern, som ägnade intresse åt lokala ekonomiska förhållanden , det var också den i Lunds och Skånes ekonomiska liv väl insatte besuttne fastighetsägaren. Han var också en av initiativtagarna till Lunds sparbank, grundad 1833. En lundensisk kulturfaktor av rang var det Berlingska boktryckeriet och detta i hög grad genom att dess innehavare förmått sträcka sina ambitioner längre än till den hantverksmässiga driften av en tryckeriverksamhet. Den förste var Carl Gustaf Berling, som via Köpenhamn invandrat från Tyskland, närmare bestämt Lauenburg i närheten av Hamburg. Hans äldre broder Ernst Heinrich övertog i Köpenhamn 1733 ett tryckeri och grundade tidningen Berlingske Tidende . Carl Gustaf övertog i Lund det gamla tryckeri, som förut drivits av Abraham Haberegger och efter 1727 av Ludvig Decreaux. Berling övertog också den senares ställning som akademiboktryckare. 23

Även om Berling - såvitt man vet - "blev vid sin läst", fick han erkännande för duglighet genom att tilldelas titeln direktör och sedermera hovkamrerare. Ett prov på hans affärssinne var att vid sidan av den ordinarie verksamheten trycka s.k. kistebrev, som i stor mängd spreds över södra Sverige. Ett annat var grundandet av Lunds Weckoblad, som började utkomma 1775, med ett sällskap höga akademiker som stöttepelare. Skalden Bengt Lidner var en av de första medarbetarna, och han följdes av en rad tillfälliga bidragsgivare, där Esaias Tegner sedermera blev det främsta namnet. Sonen Christian Fredrik Berling övertog tryckeriet efter faderns död 1789 och fortsatte som boktryckare och tidningsutgivare till sin död 1809. Efterträdaren blev hans son Carl Fredrik, född år 1785 (samma år som C. A. Agardh!). Han blev student 1800 och tog juridisk examen efter två år, varefter han reste runt i Balticum och Ryssland under ett knappt år. Som resultat av resan publicerade han ett par småskrifter och i den ena kunde han t.o.m. analysera den ryska nationalkaraktären, inte dåligt av en 17-åring! Han tjänstgjorde sedan vid hovrätt och domsagor, blev 1807 vice notarie vid akademien, 1808 docent i juridik och 1810 förordnad som professor. En akademisk karriär kunde tyckas självklar. Men redan den unge vicenotarien började hjälpa fadern med tryckeriet - han hade säkert i unga år fått teknisk utbildning - och från 1807 redigerade han Weckobladet. Före faderns död hade han berikat tryckeriet med nya typsnitt, bl.a. orientaliska, så att man kunde åstadkomma ett så krävande arbete som Norbergs Codex Nasaraeus. Carl Fredrik Berling tog på ett annat sätt än fadern och farfadern del i Lunds och provinsens angelägenheter. Han ägnade sig med stor energi åt såväl tryckeri som tidning och genom sin gedigna utbildning - framför allt på det ekonomiska området kunde han i spalterna yttra sig i aktuella frågor. År 1813 grundade han Malmö tidning och fick härigenom ännu ett språkrör. Universitetets räntmästare J. M. Lindfors hade i början av 1820-talet gått i konkurs och akademien hade stora fordringar i denna. Den nye räntmästaren blev C. F. Berling, som tillträdde 1822. Han fick en brydsam uppgift, särskilt som dessa fordringar 24

2. Carl Fredrik Berling (1785-1847). Pennteckning 1840 av sonen Christian Berling. Kulturen s arkiv.

endast var ett av många dystra ekonomiska problem. Man finner av handlingarna (citerade av Gierow) , att C. A. Agardh tog verksam del i att sanera ekonomin och det måste ha utvecklats ett livligt samarbete mellan honom och Berling i dessa frågor. Berling donerade 10 000 rdr banco till en "balansersättningsfond", och detta vittnar om att han var en förmögen man. Han måste ha ägt en ovanlig arbetsförmåga; tryckeri , två tidningar och så universitetets dåliga affärer, allt detta bör ha givit honom fullt upp att göra. Agardh och Berling var jämnåriga och 35-årsåldern, då detta samarbete inom universitetet inleddes.

3. Jöns Petter Borg med maka. Silhuett av okänd, o 1820.

Jöns Petter Borg var färgare och tredje generationen i en hantverkardynasti, grundad av farfadern Hans, som fick burskap i Lund något av åren före 1737. Dennes son och efterträdare Fredrik avled 1796, då Jöns Petter var endast 15 år gammal. Hans utbildning kom att bli mångsidig; vid sidan av sin hantverkskarriär som lärling och gesäll tog han juridisk examen och enligt traditionen behärskade han latinska språket. Efter sin gesällvandring kunde han förestå färgeriet som "verkgesäll" i fem år. Burskap som färgarmästare fick han 1806. Som fackkunnig ledare för ett stort färgeri behärskade J. P. Borg en lång rad av tekniska processer, som man i allmänhet inte förknippar med färgeriteknik i egentlig mening. Den huvudsakliga verksamheten var förlagd till den fastighet söder om

Stäket vid St. Södergatan i Lund, som ägts av familjen Borg i över 200 år. Men till yrket hörde också att behandla kläde, och detta innebar stampning, ruggning och överskärning, med allt vad detta innebar av dyrbara maskiner och redskap och därtill utrymmeskrävande verkstäder. Jöns Petter Borg inköpte tidigt Håstads mölla och inrättade den till klädesstamp. Därigenom kunde färgeriet tillgodose alla krav, som rimligen kunde ställas på en för den tiden modernt utrustad rörelse. Borg övertog ett väl etablerat företag och utvecklade det till ett av de främsta i sitt slag i södra Sverige. Han blev följdriktigt en i Lund mycket betrodd man med mängder av förtroendeuppdrag. Han tycks också ha varit uppslagsrik utöver det vanliga, vilket bl.a. framgår av hans initiativ att rädda S:t Petri kyrkogård och i stället anlägga Mårtenstorget. Man ville nämligen göra denna kyrkogård vid Bredgatan till kreaturstorg, vilket skulle innebära raserande av alla grav anläggningar, bl.a. den borgska familjegraven. Borg erbjöd då som ersättning tomter vid Mårtensgatan - varigenom det stora torget kunde bildas - på villkor att Petri kyrkogård aldrig fick bebyggas eller användas till torg och att den alltid "skulle vara en tillhörighet åt Academiens trädgård". Lund är alltså J. P. Borg stor tack skyldig! Karl XIV Johan lär ha fäst sig vid Borgs utseende, som skulle vara frapperande likt Napoleons. Och minnestecknaren Achates Kahl säger vid jordfästningen 1851: "Hvarhelst han blifvit ställd skulle han hafva gjort sig bemärkt, vunnit anseende och höjt sig öfver det vanligas och alldagligas krets." Dessa tre herrar: botanikern, ekonomen, matematikern, rikspolitikern och biskopen Carl Adolph Agardh; juristen, boktryckaren, tidningsutgivaren, räntmästaren och författaren Carl Fredrik Berling; den latinkunnige färgarmästaren, riksdagsmannen och donatorn Jöns Petter Borg, vad hade de gemensamt? Ja, de grundade tillsammans Skånska Brand, men de var framstående representanter för det tidiga 1800-talets Lund, det akademiska Lund och det borgerliga Lund. Och deras samfällda handlande i denna och andra angelägenheter kan ses mot bakgrunden av den symboliska åtgärden, rivningen av Lundagårdsmuren. 27

STEN-BERTIL VIDE

"Ord-Språks Boken" på Björnstorp

Bland volymerna i Björnstorps slotts bibliotek finns ett halvfranskt band med ryggtiteln " Ordspråk och Wersar Teckn. och Skrifna af Friherrinnan Chr. Ch. Gyllenkrok född Mörner. " Första delen av boken , som har titeln "Ord-Språks Boken ", består av 100 akvareller, som illustrerar lika många ordspråk och talesätt. I den senare delen finns 107 sidor dikter med en sammanfattande rubrik " Poesier af Ch: Ch: M: Samlade Sedan 1800." I ett särskilt häfte skrivet av annan hand , finns "Uttydning på Ordspråken". Siffrorna inom parentes hänvisar till " Uttydning" sid. 37 ff. Christina Charlotta Mörner af Morlanda var född 1760. Hon uppfostrades på Duveke i Skåne och senare på herrgårdar i närheten av Växjö. I samband med sitt giftermål med friherre Axel Ture Gyllenkrok kom hon 1780 till Björnstorp. Äktenskapet upplöstes emellertid 1799, och året därpå gifte hon sig med friherre Bror Cederström. Efter att från 1802 ha bott i Stockholm flyttade hon 1809 med maken till Oby i Småland, där hon bodde kvar även efter makens död 1816. 1829 bosatte hon sig på den närbelägna Benestads herrgård, där hon dog 1832. Eftersom de "poesier", som är sammanbundna med "ordspråksboken", uppges vara samlade efter 1800, alltså efter det Christina Charlotta lämnat Björnstorp , bör väl detsamma gälla akvarellerna. Hon hade emellertid flera barn med Axel Ture Gyllenkrok , och det är väl genom något av dessa , som boken kommit till slottets bibliotek. Att den fanns där under första seklet framgår av en anteckning på försättsbladet av slottets dåvarande innehavare: "Axel A 500 Gyllenkrok, Björnstorp Decemb. 1886." 28

I. Hvar och en har sin sed, sad Bruden förde Waggan med sig (30). Samtliga bilder ur Christine Charlotte Mörners " Ord-Språks Boken ", Björnstorp .

Illustrerade ordspråk har gamla anor. Mest känd är väl Pieter Brueghel den äldres tavla Nederländska ordspråk , som finns i Dahlem museum i Västberlin. Den målades 1559 och på den finns 118 ordspråk återgivna. Men Brueghel har tydligen som förlaga till ett parti av sin målning haft en tavla av Frans Hogenberg, som är från 1558. Efter den huvudbonad en av personerna bär har den kallats Den blå huvan, ett namn som ibland också getts åt Brueghels tavla. Som exempel på vår egen tids illustrerade ordspråk kan nämnas Ossian Elgströms illustrationer till Fredrik Ströms Svenska ordspråk 1939. Det har gjorts många försök att definiera vad ett ordspråk egentligen är, men inget är väl helt korrekt. Enklast är kanske Pelle Holms: "Ordspråken är korta och fyndiga tänkespråk. De handlar om alla och allting." Man kan tillägga att de i regel förmedlar en mer eller mindre nyttig lärdom , som ofta grundar sig på e1farenhet och som är känd och accepterad av folk inom

ett större eller mindre område. Någon gräns mellan ordspråken och vad man brukar kalla stående talesätt kan man knappast dra. Hur gamla ordspråken är vet ingen. De existerade dock utan tvekan långt innan skrivkonsten fanns, och säkerligen lever en del av dessa ordspråk alltjämt. Ibland läggs ett ordspråk i en viss persons eller annan varelses mun, tex "Hvar och en har sin sed, sad Bruden förde Waggan med sig" (30), bild I, eller "Det ger sig i ändan sa Repslagaren" (94), bild 3, och det blir då vad man kallar ett ordstäv. I regel är ordstäven kända inom mindre områden än ordspråken, och de har oftast kortare livslängd. Mången gång för man som här samman ordspråk, talesätt och ordstäv och kallar dem gemensamt för ordspråk. Redan tidigt började man teckna ned ordspråk. Ordspråksboken och Jesu Syraks bok i Bibeln tillhör de äldsta samlingarna liksom här i Norden den fornisländska dikten Havamal. Den äldsta tryckta ordspråkssamlingen i Norden är dansk, nämligen Peder Låles samling från 1300-talet som trycktes 1506. (En svensk upplaga trycktes först 1889-94.) I Sverige trycktes Swenske Ordsedher Eller Ordsaghor år 1604. 1665 kom Christoph: L. Grubbs Penu Proverbiale, i en andra upplaga 1678 med "Tilökning" av L D Törning, och 1807 trycktes Samling af Swenska Ordspråk av Lars Rhodin. När det gäller en ordspråkssamling som den här publicerade undrar man nog, hur den har kommit till. Är ordspråken hämtade ur en tryckt samling? Är de upptecknade i en viss trakt? Eller kanske inom en viss personkrets? De handskrivna ordspråkssamlingar som finns, har dessa ursprung, ett eller flera i kombination. I fråga om den här publicerade samlingen gäller det nog både - och. Den mest kända av de äldre tryckta ordspråkssamlingarna är Grubbs. Av de här upptagna ordspråken återfinnes åtminstone en fjärdedel - exakt lika eller i något avvikande form - hos Grubb. Det gäller tex "Många hundar är harens död" (3), "Den kom ej för sent som hängdes vid ljus" (9), " I det stilla Vattnet går de största Fiskarna" (38), "Den drunknar ej som hänga skall" (43), "Det man äter i Grytan, Äter man ej på fatet" (93), bild 2. En del återfinnes också i Ordseder, tex 30

2. Det man äter i Grytan, Äter man ej på fatet (93).

"Tillfälle gör Tjufven" (88), och hos Rhodin , "Den som sofver med hundar stiger opp med Loppor" (57). Det är mycket möjligt , att den som samlat de här ordspråken har hämtat en del från Grubb och andra tryckta samlingar. Men å andra sidan möter man en del i Peder Låles handskrivna samling i Uppsala universitetsbibliotek , tex "Många Bäckar små gör en stor Å" (42), liksom i den där också förvarade handskriften Nicolai Celsii Sambling aff swenske Ordspråk från åren 1700-1710, tex "Två hundar förlikes ej om ett Ben " (75), och det är väl högst osannolikt, att dessa hand skrifter kan ha tjänat som förlagor. Ser man på materialet som helhet, så framgår det , att det är känt från olika samhällsskikt och från olika trakter. Sannolikt är det upptecknat direkt efter en sagesman eller kanske flera. Ett exempel på hur en enda person kan bära på ett mycket rikt traditionsstoff i fråga om ordspråk är en samling om mer än tusen ordspråk och talesätt, som professor C W von Sydow gjorde på 1930-talet med en ställmakare på Tagels herrgård i 31

3. Det ger sig [i] ändan sa Repslagaren (94).

Småland som meddelare. Vanligare är dock, att flera personer medverkat. På grund av de här samlade ordspråkens karaktär av allmängods är det inte möjligt att hänföra dem till något visst geografiskt område. Möjligen kan man av vissa ordböjningar m m anta, att de inte härstammar från sydligaste Sverige. Å andra sidan är kanske just de ordspråken antecknade efter en uppsvensk sagesman eller en tryckt förlaga. Som redan nämnts har många av ordspråken mycket gamla anor. I 3 Mosebok 20:4 möter "se genom finger " som motsvarar nr 67 här. "Man gräfver en grop, för en annan, och faller sjelf deruti" (25) har sin motsvarighet i Bibeln i Jesu Syraks bok 27:29 , " Then ena grop gräfwer, han faller sielf ther uthi ", och med något avvikande formulering i Salomos ordspråk 26:27 och Predikaren 10:8. Det finns också hos Aisopos (ca 550 f Kr) och Cicero (första århundradet f Kr). Aisopos har också motsvarigheter till "Det är bätre ha en fågel i hand , än tio i luften " (28) och "Åsnan må kläda sig i lejonhuden , hon kän s igen på örona" (56). 32

Ofta är det en berättelse , som är bakgrunden till ett ordspråk eller ett stäv. "Skomakare blif vid din läst" (63) går tillbaka till 400-talet f Kr. Det berättas nämligen , att Alexander den stores hovmålare Apelles en gång blev kritiserad av en skomakare för en sandal på en figur på en av hans tavlor. Apelles godtog kritiken , men när skomakaren så fortsatte med att kritisera andra detaljer på tavlan, ilsknade Apelles till och fällde det citerade yttrandet. Från ungefär samma tid härstammar " En svala gör ingen Sommar" (14). Alexanders lärare och vän Aristoteles återger nämligen en fabel om en slösaktig yngling, som gjorde slut på alla sina ägodelar tills han bara hade kappan kvar. När han såg den första svalan trodde han, att sommaren skulle komma på allvar, och så sålde han kappan också. Men det blev frost på nytt, och han frös utan sin kappa. Och han fick också bevittna hur den stackars svalan frös ihjäl. "De som kommer först till quarnen, får först malit" (10) är belagt på såväl latin som franska redan mot slutet av 1100-talet. Från förra hälften av 1200-talet är Freidanks Bescheidenheit, som innehåller en motsvarighet till "Nya Qwastar sopar bäst" (55). "Han bär Kappan, på båda Axlarna" (32) går tillbaka till en tid, då man hade kappor som bars endast över vänstra axeln. Högra sidan behövde man i regel ha fri , bl a för att man vid behov skulle kunna hantera ett vapen med höger hand . I blåsväder tex kunde man dock flytta över kappan på den andra axeln, för att inte vinden skulle blåsa in i kappan. Ordspråket möter redan i en tysk skrift från ca 1215. Från vårt eget land är talesättet " Han får sticka pipan i Säcken" (4) känt från Laurentius Petri , och även "Han fick en lång Näsa" (89) är känt från 1500-talet. "De ville Yxan skulle gå, men ingen hålla i Skaftet" (62) är ett gammalt ordspråk som vanligen har formen "alla vill att yxan skall gå, men ingen vill hålla i skaftet". Enligt Peder Svarts krönika skall Gustav Vasa ha citerat det vid riksdagen i Västerås 1527. Ett annat gammalt ordspråk som en svensk kung använt sig av är "Krukan går så länge [efter] Vatn , att hon går sönder" (53). Gustav Il Adolf skall ha haft det med i sitt avskedstal till ständerna 1630. Förutom att vi fått många ordspråk från latinet och tyskan, 3-Kulturen 1978

4. Prästen, och Hunden, skall · föda sig med Munnen 03).

har vi en hel del som har sina motsvarigheter i andra språk. " Man klappar Amman för Barnets skull" (87), som finns redan hos Grubb, svarar tex mot det franska "caresser l'enfant pour l'amour de la nourrice" . "Han är Naken som en Ål" (82) finns också i danskan , "n!/Jgen som en ål". Men vi har i svenskan också "naken som en nål", och det ligger nära till hands att tro , att man ansett n i en som dubbelt, så att det också hört till nästa ord, som alltså blev nål. (V i har ju en parallell i "saden l ", som blev "sade ni".) Men i England finns uttrycket " naked as a needle", och det tyder på, att de två ordspråken har olika ursprung. Troligen bygger det senare på att synålen går naken in i tyget , när man syr, och går naken ut men är "påklädd" den stund den passerar tyget. Kanske syftar det bara på att den är slät och glatt. 34

5. När Änden är god är allting godt ( 100).

Ett exempel på hur ett tydligen välkänt ordspråk kan bli ett ordstäv är "Jag trodde väl Mor skulle dö , hon gapade så illa" (6). Det finns redan hos Johan Runius 1715. På 1930-talet hörde jag i södra Småland ordstävet "Det visste jag mor skulle dö , för hon gapade, sa Friberg". Men vem Friberg var visste mgen. Ordspråk kunde nog vara olika kända inom olika samhällsgrupper. De som var utsatta för dem kände dem kanske minst. För en del år sedan talade jag med en präst i södra Småland om ordspråk och stäv som rörde kyrkan och kyrkans tjänare. Jag nämnde då "Prästen och hunnen tjänar födan med munnen" (jfr 13) och prästen sa: " Det har jag aldrig hört, men det är ju sant", bild 4. Det sista ordspråket, "När Änden är god, är allting godt" (100), återfinner man hos Grubb, men det är kanske mer känt i formen "När slutet är gott är allting gott", vilket Shakespeare-översättaren W Hagberg använde som svensk titel på komedien "All's well that ends well", och det kan väl gälla den här samlingen alltifrån början. 35

6. Falskheten slår sin egen herre på Nacken (15) .

7. Kärlek, fattigdom , och ondt i Magen, har man svårt att dölja (19) .

8. Njugg spar, och Fan tar (23).

Litteratur förutom vad som nämnts i texten: Sven B Ek , Den som kommer först till kvarns-, Lund 1964. Pelle Holm , Bevingade ord , 9 uppi , Sthlm 1961. Pelle Holm , Ordspråk och talesätt , Sthlm 1964. Sten-Bertil Vide , Ordspråk , ordstäv och talesätt från sydvästra Småland, Lund 1957.

Uttydning på Ordspråken I. Skatan ser väl, hvad So hon rider på. 2. Litet och godt skall man högt uppsätta. 3. Många hundar är harens död. 4. Han får sticka pipan i Säcken. 5. Den som långt har, låter långt hänga. 6. Jag trodde väl Mor skulle dö , hon gapade så illa. 7. Den som har en stor Mund , få ha en bred Rygg. 8. Där vet ingen var haren har sin gång, sad Bonden la snaran på taket. 9. Den kommer ej för sent som hängdes vid ljus.

10. De som kommer först till quarnen , får först malit. 11. De lefva , som hund och katt. 12. Han fölger henne, som Skuggan fölger kroppen. 13. Prästen, och Hunden, skall föda sig med Munnen . (Bild 4.) 14. En svala gör ingen Sommar. 15. Falskheten slår sin egen herre på Nacken. (Bild 6) 16. Det skall ändå wara klipt , sa Kärringen låg i strömmen. 17. Det faller af sig sjelf, som gamla trädhus. 18. Kloka Höns värper och i Nässler. 19. Kärlek, fattigdom , och ondt i Magen , har man svårt att dölja. (Bild 7) 20. Där Geten är bunden , gnager han. 21. Två stora höns förliks icke i en korg. 22. Många Munnar gör tomma fat. 23. Njugg spar, och Fan tar. (Bild 8) 24. Alla svin äro svarta i Mörker. 25. Man gräfver en grop, för en annan , och faller sjelf deruti. 26. Kaka söker Maka. 27. Han slår två flugor i en smäll . 28 . Det är bätre ha en fågel i hand , än tio i luften . 29. Ungdom och Visdom fölgs inte åt. 30. Hvar och en har sin sed, sad Bruden förde Waggan med sig. (Bild I.) 31. Der rinner mycket Watten bort, då Mölnaren sofver. 32 . Han bär Kappan , på båda Axlarna. 33 . Små Grytor har också Öron . 34. Små sår och fattiga fränder , skall man icke föragta . 35. Han lägger Sten på bördan . 36. Hvar en är sin gåfva lik, sade kärringen gaf Hofmannen en Spik. 37. Två Narrar gör ett par. 38. I det stilla Vattnet går de största Fiskarna. 39. Lika Barn leka Bäst. 40. Den Spiken drog, sade Timmermannen stack honom i fickan . 41. Det går ej så lätt att klifva till Månen. 42. Många Bäckar små gör en stor Å. 43. Den drunknar ej som hänga skall. 44 . Som man ropar i Skogen , får man svar. 45 . Om inte busken hade varit , så hade Kärringen [fångat eller tagit] Björnen. 46. Där var inte att ta, sa Tjufven tog dörren . 47 . Han står emellan två Eldar. 48. Derföre har Smeden tänger, att han ej skal bränna sina händer. 49. Alla klifva öfver Gärds G ården där han är lågast. 50. De äro sura sad Räfven om Rönnebären . 51. Äpplet faller ej långt ifrån trädet. 52. Ju mer man stryker katten på Ryggen, ju mer sätter han upp Svansen . 53 . Krukan går så länge /efter/ Vatn, att hon går sönder. 54. Det hjelper ej att slå Vatten på Gåsen . 55. Nya Qwastar sopar bäst.

9. För lite och för mycket skämmer allting (76) . 56. Åsnan må kläda sig i lejonhuden, hon käns igen på örona. 57. Den som sofver med hundar stiger opp med Loppor. 58. Ansning gör häst, Kappa gör Präst, Sorg gör gamla Käringar. 59. Den är lätt att locka , som efter vill hoppa. 60. Det är för sent slå igen Buren , sedan fogelen är utflugen. 61. Han skonar inte Barnet i vagga n. 62. De ville Yx an skulle gå, men ingen hålla i Skaftet. 63. Skomakare blif vid din läst. 64. Hvar och en Tupp är herre på sin sophög. 65. Alla känner Apan , men Apan känner ingen . 66. Alla ville skjuta på dit lasset lutar. 67. Han ser genom finger. 68. Det är lätt att skära breda Remmar af en annans mans hud. 69. Hon har fådt kam , till sitt långa hår. 70. Om alla fåglar flyga bort , sitter ändå Ugglan qwar. 71. Den högt vill klifva faller ofta ner. 72. Det är ej borta, hvad som rinner ur Näsan i Munnen. 73. I Nödfall dansar man på Trädben . 74 . Han slår en Spik i hennes lik-kista. 75. Två hundar förlikes ej om ett Ben . 76. För lite och för mycket skämmer allting. (Bild 9) 77 . Det ej Fan kan uträtta kan gaml,a Käringar.

10. När Tjuvarne träts får Bonden sin Ko ig[en] (83).

78 . Hårdt emot hårdt, sa käringen satte Gumpen [i sten.] 79. Han får taga skeden i Wackra handen. 80. Han har satt sig på sina höga häst[ar.] 81. Allting har en Ända men Korfven har tv å. 82. Han är Naken som en Ål. 83. När Tjuvarne träts får Bonden sin ko ig[en]. (Bild 10) 84. Det är att köra hufvudet i Väggen. 85 . Han sätter inte sina påsar vid dörren. 86. En dålig Fågel som träeker i eget Näste. 87 . Man kla ppar Amman för Barnets skull. 88 . Tillfälle gör Tjufven. 89. Han fick en lång Näsa. 90. Han är rädd som en Backhare. 91. Han spåttar i skålen och super sjelf ut det. 92. Där finnes flera Brokiga hundar än Prestens, ty Klockkaren har en. 93 . Det man äter i Grytan, Äter man ej på fatet. (Bild 2.) 94. Det ger sig [i] ändan sa Repslagaren. (Bild 3.) 95 . Här lucktar Brändt Horn. 96. Ingen Rök utan Eld. 97. Långt här och dit, sad Käringen pekte till Månen. 98. Man dansar ej alltid på Rosor. 99. Han flyger högre än Vingarne vill bära honom . 100. När Änden är god, är alltin~ godt. (Bild 5.)

SIGFRID SVENSSON

Bröstsöljor med "elefantsjuka"

Till färgbild I

Bröstsöljor har hört till de vanligaste silversmyckena i de svenska folkdräkterna. I södra Sverige har de förekommit tätast i de västra kustlandskapen, där varje vuxen kvinna synes ha haft åtminstone en sådan sölja. Men såsom kartan antyder har bröstsöljor varit allmänt förekommande också i delar av Västergötland, i södra Småland och i östra Blekinge. I det på dräktsilver så rika Skåne har däremot dessa söljor endast förekommit i landskapets båda hörn i sydväst och nordväst och inom båda områdena i sena och blygsamma former, jfr bild I. Det är möjligt att bröstsöljornas rika förekomst i sydvästra Sverige ursprungligen beror på kontinentalt inflytande. Såväl runda som hjärtformiga söljor är kända redan från förhistorisk tid. I sin vanliga form torde dock bröstsöljorna inte vara äldre än från 1600-talets senare del, det dekorativa krönet med krona och fåglar präglas av barockstilens former. Tidigast skulle då söljor av detta slag kommit i bruk hos allmogen i centrala Sverige , där barockkaraktären har motsvarighet i dräkt och möbler. De har sedan bibehållits i socknar med ålderdomligt dräktskick såsom Vingåker, Sorunda och i Roslagen . Norr om det mellansvenska området har bröstsöljor varit vanliga i de landskap, där äldre dräkter längst kvarlevt : Dalarna, Hälsingland, Härjedalen och Jämtland. Bröstsöljornas användning återspeglas i deras benämningar och källan för sådana har i denna framställning utgjorts av bouppteckningarna. Bröstsöljan höll ihop, fäste samman lintygets halssprund och i Höks och Tönnersjö härader i södra Halland har söljan helt enkelt kallats "fäste". Såsom kartan visar är det en benämning som förekommer även på andra sidan gränsen 41

till Småland. Det kan betyda, att den gamla riksgränsen inte på länge varit någon spärrgräns, utan befolkningen på ömse sidor haft nära kontakt och lånat varandras benämningar. Men att kalla söljan "fäste" kan möjligen också ha spritts genom tillverkarna. I t.ex. bouppteckningen 1765 efter guldsmeden Peter Gadd i Kristianstad upptages 43 "särkfästen" och guldsmederna i denna stad har utsträckt sin försäljning även till sydvästra Småland. Däremot fick de enligt kartan inte avgång på bröstsöljor i sin närmaste omgivning. Kundernas dräktvanor har guldsmederna haft svårt att ändra, utbudet fick istället anpassa sig efter dessa. Enligt bouppteckningarna har i södra Sverige "särkspänne" varit den vanliga benämningen på bröstsöljan, ibland förtydligad som "kragspänne" eller "särkekragsspänne". I bouppteckningar från Bohuslän stöter man dock också ibland på "särkasölja" och "kragesölja". För vad som i folkmun kallats "spänne", ett ord med flera betydelser, har som riksspråk i denna uppsats använts ordet sälja. Därmed avses, att i eller kring föremålets yttre kant finns en rörlig torn . Denna nål har trätts i de vid halssprundet sydda knapphålen, som liksom i mansskjortan också kunde användas för en lös knapp med fot. Tornen har också kunnat trädas genom isydda trådöglor. Enklast har halssprundet sammanhållits med ett stygn eller genom isatta band. För sin praktiska uppgift kunde söljorna vara helt små, det finns sådana vilkas mått i diameter eller i höjd inte varit mer än ett par centimeter. Men senare växte de hjärtformiga söljorna på ett sätt som med rubrikformuleringars benägenhet för överdrift här liknats vid "elefantsjuka". Utvecklingen nådde sin höjdpunkt vid 1800-talets början och kan följas i det bevarande materialet och i bouppteckningarna. Vad som kom söljorna att växa var påsättningen av hängen och eftersom dessas mängd också var ett mått för storlek och vikt angavs antalet. I södra Sverige har hängena utgjorts av små runda skålar av silverplåt. Från och med Dalarna och norrut har hängena genomgående haft en rombisk form och i enstaka exemplar är sådana bröstsöljor också bevarade från Värmland och nordligaste Dalsland . Sett i stort har här funnits två skilda traditionsom42

0 =a () = b • =c

? =e

'·----.(-o 0

,.'·

:=cx9

000 0

Oo 8 8

0 .J

-6\

(~,

r·---,.r-

,.[') - _.:b 0 ,O oo -- - . --. /cxt) _._c_.r

~..-@

00 0

c9 o

ct~~ct0 -Et-. 0 ?

o •

• :,:e* "t. o oc8 o • • 06 "· c?oo o ' ~~~B------j-·-------_;r-._# c;t_ . . .Q.._ -

· ---- - --~()

"·;

~.-.---1-'r"\

! ,___---n.~i"?<'....

I. Bröstsöljor i södra Sverige enl. bouppteckningar ca 1700 - ca 1825 a = 0--4 hängen ; b = 5- 6 hängen ; c = 7 el. flera hängen ; d =benämningen " fäste" ; e =bouppteckningar saknas (Östbo hd) . För varje socken har endast det maximala antalet hängen markerats .

råden. Detta gäller dock först i sen tid. Att även bröstsöljorna i södra Sverige en gång haft rombiskt lövformade hängen framgår av att benämningen "löv" levt kvar även sedan hängena gjorts runda och skålformade. Att "lövespännen" är detsamma som bröstsöljor framgår t.ex. av en bouppteckning från Värö sn, Viske hd, Halland 1753: " l förgyllt särkaspänne med löv uti" . De tidigaste uppgifterna i bouppteckningarna omtalar tre hängen . I Småland blir det redan under 1700-talets senare hälft vanligt, att bröstsöljor försetts med fem hängen och vid seklets slut har antalet stigit till sju eller fler, t.ex. Örs sn , Allbo hd 1786: "silverspänne med 9 löv " . Särskilt i bouppteckningarna från det bördiga S. Möre hd i sydöstra Småland möter vi sådana bröstsöljor. Hängena har här liksom i N. Möre och Västra härad ibland den mer korrekta benämningen "skålar", t.ex. från Arby sn, S. Möre hd 1785: "spänne med 7 skålar". Med 1800-talets början träffar man också på söljor av liknande storlek i bouppteckningarna från Halland, t.ex. från Vessige sn, Årstads hd 1800: "l spänne med 7 löv". Beträffande bouppteckningarnas årtal bör observeras att här föreligger en naturlig eftersläpning: anskaffningsåret kan ju vara flera årtionden tidigare. Även kunde bröstsöljorna vid samma tidpunkt vara av växlande storlek. Belysande är att i bouppteckningen 1798 efter guldsmeden Christian Rothe i Karlshamn upptages "2 st sjulövaspännen, 4 st 51övaspännen, 3 st 31Övaspännen, I st särkspänne " . Det sistnämnda smycket vägde 1,75 gram, det största 17,4 gram. I början av 1800-talet växte hängenas antal och i samband därmed också söljornas storlek. Från Nöttja sn, Sunnerbo hd, omtalas 1820: " l fäste med 13 löv". I sitt pionjärarbete Svenska folkdräkter (1907) omtalar P. G. Wistrand , att i Unnarydsdräkten kunde "lövaspännet" eller "skålafästet" ha ända till 15 hängen. Under 1700-talets senare del kom efter borgerlig förebild halsdukar i bruk även hos allmogen. De kunde vara av siden men också av enklare material. Tidigast användes de av kvinnorna men senare också av män. Till mansdräkten veks halsduken samman till ett brett band, som korsades kring halsen och knöts framtill . I kvinnodräkten låg halsduken lös kring halsen och kunde sammanhållas genom att stoppas in under livstycket. Men i Wi44

2. Bröstsöljor av delvis förgyllt silver. Den lilla frän Våxtorps socken , Halland. Troligen tillverkad av Paul Romare, mästare i Helsi ngborg 1972-1841 KM 14. 159. Den stora sö ljan är tillverkad av Adam Tillström , som var mästare i Växjö 1795- 1837 , KM 29.339.

strand s ovannämnda bok säges (s . 34, 39) om Unnaryd skvinnornas dräkt , att " kring halsen lades en eller ett par halsdukar, som på västbom ål kallades ärmkläde och som hopfäste s över bröstet med ett silvers pänne". Och i fortsättningen jämte bilder: "Till en rik bondhustru s kl ädsel hörde vanligen tre dylika spännen nämligen ett stort för det yttre halskl ädet , ett något mindre för det inre hal skl ädet och ett litet , antingen ringformigt eller hj ärtformigt, det senare av samma typ som skålafästet, men utan hängen , för hopfästandet av linnet ". Bouppteckningarnas 45

benämningar och deras uppgifter om hängen visar dock , att Wistrands beskrivning här är missvisande. Söljor med hängen har allmänt använts för !intygens sammanhållande. Istället är det endast undantagsvis som i boupptecknil).garna bröstsöljornas användning för halsdukar omtalas, t.ex. Sävedals hd, Västergötland 1776: "kvinshalsduksspänne"; Högsby sn, Handbörds hd , Småland 1796: "halsduksspänne"; Svartrå sn, Faurås hd , Halland 1820: "halsklädesspänne". En kontroll som man vid Nordiska museet och Kulturen i Lund varit vänlig nog att göra för denna uppsats har visat, att det varit svårt, för att inte säga omöjligt, att i samlingen av halsdukar från södra Sverige finna märken efter en hopfästning, där söljans torn skulle ha trätts igenom duken. Ofta har man velat bespara sina halsdukar denna hårdhänta behandling genom att istället stoppa in halsduksflikarna under livstycket. Äldre bilder visar dock , att bruket har växlat i olika orter. Missvisningen i museimaterialet kan bero på att det i första hand är felfria exemplar som blivit bevarade och sedan kunnat förvärvas. Att den yttre anledningen till bröstsöljornas efter hand ökade storlek var önskan att kunna förse dem med fler hängen är tydligt nog. Denna strävan efter en till överdrift gående uppförstoring har en allmän motsvarighet i dräktskickets utvecklingshistoria. Den möter ofta i olika europeiska folkdräkter. I t.ex. sydöstra Estland utvecklade sig den lilla runda bröstsöljan till en kupol nära 20 cm i diameter. Amagerdräktens stora bröstspännen är ett motsvarande exempel. Samma företeelse har också funnits i förhistorisk och primitiv dräkt: den sena bronsålderns dräktspännen och afrikanska kvinnors läppskivor och ringgarnityr. I svenska folkdräkter framträder denna tendens til barockisering, elefantiasis, särskilt starkt under 1800-talets början , alltså under det lokala dräktskickets sista tid . Bröstsöljan är ett exempel härpå, andra har lämnats i uppsatsen Överdrifternas betydelse, tryckt i samlingsvolymen Folklig dräkt (1974). Trots att det alltså är fråga om en internationell och tidlös företeelse kan det vara anledning att även här hemma söka efter särskilda orsaker vid den aktuella tiden och i detta fall speciellt ifråga om silversmyckena. Sådana ägde och bar man av dubbel anledning: de utgjorde en kapitalplacering och de hade statuska46

3. Kvinna från Skytts härad. Litografi ur Otto Wallgren , Skånska Allmogens klädedrägter. Bilden visar hur bröstsöljan användes.

raktär. De skulle finnas och de skulle synas. Silverföremål hade i oroliga tider fördelen att i förhållande till sitt värde lätt kunna döljas och föras i säkerhet. Silversmyckena till dräkten och silverbägarna på bordet uppvisade vid fest och samling ägarnas burgen het. Vid slutet av 1700-talet kunde det rörliga kapitalet lättare än förr finna inkomstbringande placeringar. De äldre smyckena hade sitt värde genom sin vikt och garanterade silverhalt. Vikten blev nu av mindre betydelse. Att guldsmederna började använda tunn silverplåt fäste man sig mindre vid, om blott smyckena samtidigt blev praktfullare och mer iögonfallande genom pressade eller pålödda figurer, isatta färgade "stenar" och påhängda "löv". Detta gäller hela beståndet av folkligt dräktsilver. "Elefantsjuka" innebär dock inte enbart förstoring utan också deformering. I rubriken ovan är den senare innebörden en delvis orättvis karakteristik av de hjärtformade bröstsöljorna. Dessa bibehöll nämligen trots ökat format en enkel och ren ytterkontur i kontrast mot folkdräkternas stora silverkors , som genom att förses med så många hängen som möjligt kom att groteskt förändras från sin länge bevarade strama T-form.

Det folkliga dräktsilvrets förändringar var dock inte föranledda enbart av tekniska och ekonomiska orsaker utan hade också sin sociala bakgrund. Genom befolkningsökningen breddades underlaget av bärare samtidigt som de ekonomiska resurserna tunnades ut. De egendomslösa växte i antal men också deras behov att hävda sig. Från Nordsveriges kustbygder finns exempel på att även torparhustrur vid denna tid - alltså 1800-talets början - klädde sig i siden. En motsvarighet söderut var att de skaffade sig silversmycken. Och för köpare av alla kategorier gällde att man för pengarna ville ha något som syntes. Flertalet av de sydsvenska guldsmederna är representerade i museernas samlingar av bröstsöljor. Men det betyder inte , att de med sina gedigna hantverkstraditioner alltid gillade den nya utvecklingen. Guldsmedernas ekonomiska omständigheter var dock ofta sådana, att de hade behov av att omgående tillfredsställa kundernas önskemål. Här har funnits en växelverkan mellan konsument och producent. Och konkurrensen var stor. Vid försäljningen av bröstsöljor utanför det egna landskapet är det framför allt guldsmederna i Växjö, Jönköping, Karlskrona och Kristianstad som konkurrerat om den sydsvenska landsbygdens kunder. Inom den egna stadens hantverksskrå var däremot konkurrensen mindre framträdande. Det kunde hända att guldsmederna i samma stad gemensamt ägde t.ex. för bröstsöljornas tillverkning använda gjutmodeller. En samling sådana modeller från Jönköpingsämbetet finns i Nordiska museet.

Kvinna från Skytts härad . Litografi ur Otto Wallgren, Skånska Allmogens klädedrägter. D etalj.

111

b 11

Två madamer, på väg från torget med dagens inköp. Ur Christine Charlotte Mörners skissbok. Två livreklädda betjänter. Ur Christine Charlotte Mörners skissbok . Louis Belangers kopia av Hilleströms målning " En bergsman kommer på besök" . Jmf bild I, 2 och 3.

Louis Belangers akvarell av två vingåkt:rskvinnor. Färgställningen och sätte t att återge den högra kvinnan s kjolliv finn s också i Mörners och Svedmans ski sse r. Se bild 7 och 8. Förmodligen går bilderna tillbaka på en gemensam förlaga.

Ridikyler från 1800-talets första hä lft , a kvarellerade kataloglappa r. KM 8. 764, 8.845 , 9.2 16, 31.042, 35.959.

VII

b VI a

"En Engelsk Präst uptager sin Lön." Akvarell 335 x 205 mm. Tillhör fru Margaretha We ma n, f. Ask , Stockholm. En e ngelsk la ntpräst på kvicktio ndeuppbörd (som innebä r levande djur), Handkolorerat kopparstick. Holtermanska samlinge n, Kungliga biblioteket. Damväska, 1800-talets mitt. Broderier i korss tygn och pet it points. KM 49.704. Na ttsäc k och ä mne till axelväska broderade i korsstygn och pärlor. Nattsäcken 34 x 47 c m. , väskan 22x 27 c m. 1850-60 talen . KM 27.749, 14.942.

BRITTA HAMMAR

En "ritbok" med problem Mömer, Belanger, Svedman och Hilleström som folkdräktsskildrare

Till färgbilderna Il-IV

På Björnstorps slott, strax utanför Lund, förvaras en skissbok med akvareller från stad och land, tillkomna någon gång under 1800-talets början. Boken innehåller inalles 40 bilder. På insidan av pärmen finns en dedikation: "Dessa, mina lediga Stunders Arbeten, Tillägnas min Yngsta Kära Sohn Thure Gabriel Gyllenkrok, som jag hoppas, wet at dem wårda och at påminna Sig Sin hulda mamma, då han genomögnar Hennes händers wärk." Den första bilden föreställer en milsten i ett landskap och på stenen står följande lilla vers : "Av Elisabeth Charlott Har jag denna ritbok fått" och initialerna CCM. De senare står för Christine Charlotte Mörner af Morlanda, född 1760, och gift första gången med friherre Axel Ture Gyllenkrok år 1780. Makarna skildes år 1799 efter 19 års olycklig samvaro. Året därpå gifte Christine Charlotte om sig med friherre Bror Cederström. I det första äktenskapet föddes sju barn, varav dedikationens Ture Gabriel var det näst yngsta. Själva "ritboken" med blanka blad var förmodligen en gåva av svärdottern, Elisabet Charlotta Horn af Rantzien, med vilken Ture Gabriel år 1815 gifte sig. Christine Charlotte Mörner blev änka år 1816 och hon dog 1832 på Benestad i Kronobergs län, en av sonen Ture Gabriels egendomar. Det verkar troligt att teckningarna tillkommit under denna sista period av hennes levnad. vm a

Tillbringare av B-modell, 1875, h 15 ,5 cm, KM 69.082 resp A-modell , 1874, h 16,5 cm, KM 68 .731. Koppartryckt dekor i gråviolett resp ljust lila. Motivet som även förekommer på kaffekannor, trycktes också i grönt. Färgprovstallrik från Malmö Porslinsfabrik. Sign AM 1875 , diam 25 cm, Malmö museum. 4-Kulturen 1978

I och 2. Mörner (bild I) och Svedman (bild 2) har förmodligen hämtat förebilden till bergsmannen med yxan från Hilleström s morainteriör (bild 3). C hri stine C harlotte Mörner har visserligen klätt sin dalkarl i mörk rock med axelkarmar, men släktska pet med de övriga bilderna är änd å omisskännligt.

Tecknat och skrivit hade hon emellertid gjort hela sitt liv , 1803 blev hon hedersledamot av Konstakademierna i Sverige och Frankrike. Hon har av konsthistoriker beskrivits som en begåvad amatör och det omdömet finns det ingen anledning att ändra på. Konstnärligt är bilderna inte särskilt märkvärdiga, men vad de kan berätta om sin tid gör dem spännande och värdefulla. Det är livet på gator och torg och ute i naturen som skildras på dessa blad. Vi möter enkla människor i vanliga vardagliga sysselsättningar. Barn leker och rasar. Magra, eländiga hästkrakar drar tunga lass. Belåtna polisbetjänter för bort beskänkta, illa klädda typer till finkan. En liten borgarmadam blåser iväg i medvinden och två livreprydda sprättar är inbegripna i ett livligt samtal. Och vi kan nästan höra klockan klämta i S:t Jakobs kyrka. En tjock präst, i vars fotspår vandrar en lång, mager karl, för tanken till liknande bilder i Christine Charlotte 50

3. Pehr Hilleströms morai nteriör "En bergsman kommer på besök " har, so m vi kan se, direkt tjänat som förlaga för Mörner, Svedman och Belanger. Jfr bild I och 2 samt fä rgbild .

Mörners bok med ordspråksillustrationer, som behandlas på annan plats i denna årsbok. Allmoge från D alarna, Södermanland och Skåne vandrar kyrkklädda i väg eller möts till en pratstund. Just dessa folkliga bilder har inspirerat mig till följande funderingar kring våra tidiga folkdräktsskildrare. Intresset för folket, dess seder , bruk och klädedräkt låg i tiden . Christine Charlotte Mörner var inte den enda som ritade svenska bönder, fi skargummor och tj änsteflickor. Carl Wilhelm Svedman, född 1762, först elev och sedermera också professor vid Konstakademien , var en annan av tiden s nu glömda konstnärer. Han har gjort teckningarna till boken " Costumes of Sweden'' , som år 1823 trycktes i London och som innehåller 22 handkolorerade planscher. Till samma tid hörde också Louis Belanger, född i Pari s 1756 och död i Stockholm 1816, ledamot av Kon stakademien 1799. H an är me st känd som land skapsmå51

4 och 5. Belangers (bild 4) och Mörners (bild 5) morakvinna står ensam och blickar ut i landskapet, men vi känner utan tvekan igen henne från Hilleströms tav la (bild 3) där hon uppmärk samt lyssnar till vad bergsmannen har att förtälja.

lare och illustratör till det aldrig utgivna men stort planerade verket "Voyage pittoresque de la Suede " . I Kulturens samlingar finns en skissbok av hans hand med bl.a. akvareller av företrädesvis svensk allmoge. Mörner, Belanger och Svedman skulle under 1800-talets lopp följas av andra folklivsskildrare t.ex. Sandberg, Wallgren, Nordenberg och Wallander, för att nämna några. Den store föregångaren inom den realistiska folklivs- och folkdräktsskildringen är emellertid Pehr Hilleström, tapetvävaren och hovmålaren , född 1732. Han kallades till ledamot av Konstakademien år 1773 och var verksam som lärare och slutligen direktör vid samma institution till sin död år 1816. På 1780-talet målade han några tavlor med bönder i dräkter åt

t'"' -t .

·.

·; ~ .

6. Svedmans morakvinna är flitigt sysselsatt med sin stickning och här är det väl mera tveksamt om förebilden är densamma som i bild 4 och 5.

Gustav 111. Men det har hållits för troligt, att han redan dessförinnan på order av kungen studerat dräkter från Skåne och Blekinge till införandet av Nationella dräkten år 1778. Hans målningar av vingåkersbor, dalfolk, smålänningar, skåningar och blekingebor m.fl. blev mycket popoulära. J. F. Martin tryckte 1797-98 " Costumes des paysans de divers cantons en Suede" innehållande 10 akvatintgravyrer efter Hilleströms målningar. För Vingåkersmålningarna tros Hilleström ha gjort sina iakttagelser direkt på platsen. Om han också besökte de andra landsändarna är däremot oklart. Gerda Cederblom hävdar beträffande hans dräktbilder från Karelen och Savolax i Finland " att Hilleström endast valt motiv från dessa finska provinser talar för att han på ort och ställe gjort dräktstudier, ehuru något belägg för att så varit fallet ej anträffats " . Hilleström har haft ett stort inflytande på sina samtida kolle53

7 och 8. En gemensam förlaga har säkert funnit s till Mörners (bild 7), Svedmans (b ild 8) och Belangers (färgbild ) teckningar av två vingåkerskvinnor. Sättet att åte rge den högra kvinn ans kjolliv går igen i all a tre bildern a. Kanske var förebilden en dräkt so m användes so m rekvisita på Konstakademien ?

gor och elever. Det framgår med önskvärd tydlighet av den här återgivna bildsv iten av en man med bergsmansyxa som direkt går tillba ka på en av Hilleströms morainteriörer. C hri stine Charlotte Mörner ha r visserligen klätt sin dalkarl i mörk rock med axelkarm ar, me n slä kt skapet med de övriga bilde rna är ändå omisskännligt. På Hilleström s ta vl a står en kvinna bredvid mannen , och även hon å terfinn s bland Belange rs och Mörners s ki sser. Svedmans morakvinna står och stickar och här är det väl mera tveksamt , om förebilden är de nsamm a . Hos både Svedman , M örner och Bel a nger finn s en bild med två kvinnor från Vi ngåker. Svedmans komposition skiljer s ig även här från de öv rigas, som är nästan id e nti ska. Sättet att framställa de n högra kvinnans kjolliv går ige n i alla tre bilderna . Det ha r e nd ast fä rgen geme nsamt med li ven som de se r ut på bevarat material och so m de framställs på Hilleström s målning54

9 och 10. Mörn er (b ild 9) och Bela nger (b il d 10) har båda tecknat en vingå kersma n med stånka i ha nden som mycket på minne r o m en fig ur på Hill eströ ms tavla " Interi ör med vingåkersfo lk och e n ga mmal västgötaknalle" (b ild 11 ).,

ar. H os Svedm an återkomm er ett likadant li v i a nd ra fä rgs täll ningar på fl era bilder från olika land ska p. Övriga plagg är helt korrekt teckn ade . En gemensam förl aga har säkert funnit s. Kanske en dräkt som använts som rekvi sita på Kon stakademien? Belanger oc h M örner har båd a tec kn at e n man från V ingåker med en stånka i hand en och på hans dräkt finn s ingenting att anmärka. Rocken han bär, är av den äldre typen med kva rsittande halsringningsfli k, som vi ofta ser avbild ad på Hill eströms målningar. På hans tav la " In teriör med vingåkersfolk och en gammal väs tgötakna lle" står också en man med stånka i ha nd en och samtalar med två kv innor. Belangers V ingåkers interi ör är som framgår av bilderna e n di re kt kopia av e n av Hill eströms målningar. Belanger har tec knat d räkter frå n Lappland , Karele n och Sa55

12. Pehr Hilleström "Vingäkersinteriör". Observera den sittande mannen som i sin hand häller en stänka där lockets form är fint avpassad till själva kärlet. Foto Nordiska museet, Stockholm.

11. Detalj av Pehr Hilleströms " Interiör med vingäkersfolk och en gammal västgötaknalle". Den stående mannen har samma hållning och sätt att gripa om stånkan som figurerna på bild 9 och 10. Foto Nationalmuseum , Stockhoim.

13 . Belangers kopia av Hilleströms målning " Vingåkersi nteriör" (bild 12). Stånkan i mannens hand har förlorat sin snäs medan locket däremot fått behålla den ursprungliga formen.

volax och också här finns stora likheter med Hilleström s bildframställningar på sarrima tema. Figurerna i Hilleström s målning "Savolax bönder" återfi nn s, obetydligt förändrade, bland Belangers ski sser. M en är Hilleström här föregångaren e ller kan förh ållandet rent av vara det motsatta? Tanken är inte orimlig. Vi vet, att Belanger passerade Finland på sin resa till Sverige och det är hittills inte med säkerhet bevisat att Hilleström besökt någon an nan plats än D alarna. Men den 23 december 1797 skriver dåvarand e överinte nd ente n vid konstakad emie n, Carl Fredenheim i sin dagbok , å propos sin korres pondens med baron Schutz i Berlin , "at jag den 29 N ovembr. med en Courier skickade 10 stycken Bondesamquäm , graverade och colorerade 57

14. Belangers interiör av en bondstuga frän Savolax uppvi sar stora likheter med Hill eström s målning på sa mma te ma (bild 15) särs kilt i framställningen av de e nskilda figurern a. Kompo sitione rn a sk iljer sig dock som helhet a vsevärt frän varandra.

af Martin efter Hilleström " . I serien fanns också ett blad med dräkter från Savolax och ett annat med titeln " Almoge i Karelen " som för övrigt är förbryllande likt målningen "Savolax bönder". Ortsuppgifterna var det tydligen inte så noga med ! Hilleström målad e alltså finska moti v redan innan Belanger anlände till Stockholm år 1798. De för Belanger och Hilleström gemensamma förlagorna återstår att finna. Att sådana existerat verkar troligare än att Bela nger , i föreliggande fall , kopierat sin svenska kollega. Trots stora likheter i de e nskild a figurerna skiljer sig kompositionerna som helhet , särskilt i bilderna a v ' 'Lappländarne ' ' . 58

15. Pehr Hilleström " Savolax bönder" . Likheten mell an Belangers akvarell (b ild 14) och Hilleström s målning torde i detta fa ll bero på att det exis terat en gemensam fö rl aga snarare än att Belanger som så ofta tidigare ko pierat sin svenske koll ega .

Vi har här kunnat konstatera att Mörner, Svedman och Belanger i många bilder direkt bygger på Pehr Hilleströms folkdräktsmålningar och att det till and ra teckningar mås te finna s gemensamma förlagor . En in tressant fråga, som inte kan få sitt svar i denn a lilla uppsats , återstår. Vad låg till gru nd för Pehr Hill eströms dräktskildringar ? Studier på ort och ställ e eller målning efter mod ell er, iförda till Stockholm anskaffade dräkter , är tv å tidigare framl agda hypoteser. Kopiering ell er omarbetning av redan ex isterand e förlagor är en annan obevisad möjlighet.

16. Skånsk baksida. Ur Mörne rska ritboken.

CHRISTINA LINDVALL-NORDIN

Damväskor

Tillfärgbilderna V-VI Ursprungligen betyder väska egentligen förvaringspersedel , och under 1600-talet användes väskor till allt man kunde tänka sig, från penningar till mjöl. Linne skrev i ett brev år 1732 att han hade omkostnader för bl.a. en "vetska at hafva journalen med några små linnekläder uti". Det framgår av olika arkivalier att det hundra år tidigare också gick an att förvara linkläder i en " wätscha". Det har under vårt århundrade skrivits åtskilliga rader och tecknats många skämtteckningar på temat med en kvinnovarelse som tappar sin handväska. Ut faller då alla upptänkliga saker, kam, spegel, läppstift, puderdosa, nycklar, tablettaskar, plåster, börs och lösa mynt, gamla biljetter och kolapapper, näsduk och hårnålar ... Den artige kavaljeren i kvinnans närhet böjer sig förstås ner och hjälper till att samla ihop alla sakerna. Hur länge har då sådana här händelser kunnat utspela sig? Jo , så länge som d!imväskan varit en viktig detalj i en välklädd dam s garderob , med andra ord från andra hälften av 1800-talet. Det fanns damväskor redan tidigare , men de hade en något annorlunda karaktär. Det var under medeltiden som damväskan uppstod på kontinenten. Det fanns redan på 1300-talet tofsprydda väskor och penningpungar, utförda i kostbara material. Bygelväskan kom därefter att bli 1500-talets vanligaste väsktyp och den förblev populär under de båda följande århundradena. 1500-, 1600- och 1700-talets vida kjolar tillät dock att man knöt lösfickor runt midjan under kjolen och de har varit den vanligaste förvaringspersedeln för kvinnor under dessa århundraden. Det är mera sällan som väskor avbildats på modeplanscher från 1700-talets slut och under 1800-talet. Det utgick förvi sso 61

1. Guld- och silkebroderade blomster, fåglar och ymnighetshorn pryder denna väska av grönt siden. Väskor av den här typen kallas "aumoniere" och användes bl.a. till småpengar. Mått 13 x 12 cm . 1600-tal. KM 14.212.

praktfulla modejournaler från tryckerier i bl.a. Paris, London , Leipzig och Köpenhamn , men damerna på bilderna har sällan väska,_ även om de har utomhuskläder på sig. De flesta väskor

2. Arbetspåse frå n 1700-talets sista decennium . Väska n ha r genombruten bas oc h ä r sydd av sidentaft med silkebroderier i sc ha ttersö m, plattsöm och stjä lksö m. Enligt märkning har väs ka n tillhört " Magdalena Philippa Sylwan" . KM 2.723 .

som avbildats är små, mjuka väskor eller rättare sagt påsar. I modebulletinerna i de svenska tidningarna under 1800-talets första hälft och fram till 70-talet rapporteras det mycket utförligt om hur dräktplagg och accessoirer, som hattar, handskar, solfjädrar, parasoller och schalar ·skulle se ut. Tyvärr är notiserna om väskor mycket knapphändiga. Men tillsammans med bevarade väskor ger de i alla fall en ganska klar bild av olika väsktyper, när de var moderna, till vilken slags dräkt de bars och vid vilka tillfällen. I museets samlingar finns utsökta små väskor för damerna från 1700-talets sista decennier. Det är sådana påsar, som Per Hilleström och andra konstnärer placerade på stolskarmar, bord eller hyllor i sina modellers närhet, på målningar från 1700-talets andra hälft. Påsarna är oftast rektangulära och upptill avslutas de med en dragsko som det löper ett band i, vilket tjänar till att dra ihop påsen med. Många av påsarna är sydda av finaste, blankaste atlassiden och broderade med tunt silke. Sömsätten varierar från schattersöm, plattsöm , stjälksöm, knutsöm till tambursöm och kedjesöm. Det finns även många påsar av tunt linnelärft och bomull. Mönstertyperna hör hemma i rokokon och i gustaviansk tid. Det är graciösa blomster- och bladrankor, sirligt och varligt tecknade blombuketter, inramade av bandslingor. Omkring 1800 tillkommer antikiserande mönsterelement, med festonger och medaljonger, lyror och urnor, som placerats på blomstersmyckade piedestaler. Många av väskorna, eller ridikyJerna, som de kallades, bär monogram och årtal. Det var även vanligt att man applicerade smala sidenband, metallpaljetter eller fiskfjäll samt metallspröt på och runt de små väskorna.Ridikyl är enligt Ekborn i Främmande ord och namn 1868, benämning på "en liten påse i hvilken fruntimmer pläga medföra åtskilliga småsaker". Invändigt fodras ridikylen med siden, ofta i avvikande färg. Småpåsar med skinnfoder var däremot ämnade för tobak, de är ofta förvillande lika ridikylerna både i storlek, material och mönsterhänseende. Som vi sett har man inte använt sig av vävbundna sömsätt och inte heller av material, där man lätt kunnat räkna trådar och på så vis överfört mönstren. De måste därför antingen ha tecknats direkt på tyget eller överförts på det sätt, som beskrives i Journal för Damer 1853:

3. Tunnas te, fina svarta och grå silke har a nvä nt s till de e mpirbeto nade orname nten på da mväs ka n frä n ti de n omkring 1800 . Höjd 40 c m. KM 43. 089.

5-K ulturc n 1978

4. Pä rlstickad ridikyl frå n 1820-30-talen a v idel glaspä rlor i de fle sta a v palettens kulörer. Väs kan s botten pryds av en stor stjä rna och en ljusbl å silketofs. Höjd 20 cm. KM 18.454.

Mönsterpapperet spänns ut och linjerna punkteras med en grov nål. Därefter placeras mönstret på det tyg man tänker brodera på och fäster det med nålar eller syr fast det. Sot eller pulvriserat kol du stas över noga , så att det tränger ner genom hålen i papperet. På mörkt tyg använder man i stället puder eller mjöl. Sedan tar man bort mönstret och fixerar mjölet eller sotet med hjälp av förtunnat blyvitt, som blandats med gummilösning. På liknande sätt har man fört över mönster in i våra dagar. Kan då dessa väskor vara sydda av ägarinnorna själva ? Knappast alla. Det var då liksom nu inte allom givet att kunna brodera . Även om det hörde till att unga flickor av god familj skulle lära sig att brodera. Genom biografier, dagboksanteck-

5. Väska från början av 1800-

talet av mönsterstickat vitt bomullsgarn med istickat mönster av glaspärlor i blått , grönt och guld. Fodret som lyser igenom det transpare nta mönstret är av vitt siden. KM 9.124.

ningar och annonser i dåtidens tidningar vet man, att det fanns kvinnor , som åtog sig lönsömnad i hemmen. Många hade även små broderi- och syateljeer. Självklart var det endast de välbärgade, som hade råd att låta göra broderier på olika klädesplagg och dräkttillbehör. Dessa 1700- och tidiga 1800-tals ridikyler är ganska stora till formatet, alldeles för stora för det lilla, som behövdes för hygien och skönhetsvård, och för slantar, klocka och näsduk. Glasögon var sällsynta och nycklar hade man inte med sig, vare sig man gick på visit eller på "spectacler". Hade man råd med en

elegant pås-väska, hade man tjänstefolk hemma som såg till huset och släppte in sitt herrskap vilken tid på dygnet det än var. Penningarna hade männen hand om. Friserade och sminkade sig gjorde man en gång för alla hemma vid sitt toalettbord. Möjligen hade man ibland med sig en liten kikare på teatern, precis som nu. Vad har det då funnits för anledning att bära väska över huvudtaget? Sin näsduk bar man ju oftast i kjortelfickan. Väskorna måste ha varit till för handarbeten - de var med andra ord arbetspåsar. I dem _stoppade man sina handarbeten, stickning och sömnad, när man gick på dambjudningar eller visiter. Många av ridikylerna är stora nog att rymma strumpstickor, sybaron och sybåge. Parallellt med arbetsväskorna fanns små väskor för aftonbruk. Vid 1800-talets början broderade man gärna mönster med hjälp av sandkornsstora glaspärlor och metallpärlor. Antingen täcker pärlorna tyget helt och hållet eller också blandas de in i det övriga trådbroderiet. Mönstren består mestadels av blomgirlander eller blombuketter med rosor och förgätmigej. Inte så sällan försågs ridikylerna med årtal och monogram, ibland till och med med små tänkespråk. På en liten stickad ridikyl från 1811 står att läsa i pärlor: " Mes mains l'ont fait 1811 Mon creur vous le donne' ', poängterat av rosa rosenknoppar och ljusblå förgätmigej. De flesta ridikylerna pryds med en pärlbesatt hängtofs i botten, som fylls med ett stjärnmönster. Stjärnans uddar viker sig upp från botten och bildar bas för det egentliga mönstret på ridikylens sidor. Förutom konsten att sy fast pärlor på ett underlag, kunde man sticka in pärlor. Det är en svår konst att avpassa exakt det antal pärlor som går till mönstret. Pärlorna träs upp på garnet, och det säger sig självt att pärlornas hål och garnets kvalitet måste korrespondera. Under 1800-talets första decennium var det en omtyckt sysselsättning att sticka in pärlor. De skimrande pärlorna stod så vackert mot det vita bomullsgarnet, som man med förkärlek använde vid denna tid. Andra ridikyler och påsar är virkade eller stickade i geometriska mönster. Empirdräktens snäva snitt tillät inte att man sydde in eller försökte dölja en liten kjolficka under tyget, därför blir de små ridikylerna vanliga under den här tiden. Men med ändrade modeideal i Sverige

6. Arbetsväskor med kraftig bas, utförda i petit points och pärlbroderi. Frå n vänster: petit points på rött ylle, KM 65.840, broderad hund och en flicka iklädd byxholkar, KM om ., samt helt pärlbroderad väska, KM 26.273 .

frampå 1820-talet blir kvinnodräkten mera veckrik och vid man kan mycket väl ha en isydd ficka i sidosömmen, utan att den för den skull stör modesilhuetten. Åter till empirdräkten. På ganska många modeplanscher ses damerna bära små ridikyler eller penningpungar i händerna. Trots det är till exempel 1815 års utgåva av Journalför Konster, Moder och Seder helt i avsaknad av bilder eller notiser om väskor. Moderapporterna beskriver däremot hattar och konstgjorda blommor mycket ingående. Vid sidan av de broderade finns under 1800-talets första årtionden väskor med målade mönster. Det är de vita sammetsväskorna, som i likhet med vissa klänningar smyckas av pastellartat målade åkervindor, rosor o.ch förgätmigej.

7. Bredrandig väska utförd i krokning eller tunesisk virkning i ullgarn. Väska n lämpar sig väl att rymma stick-hand arbe te, eftersom den ä r så lå ngsträc kt , 37 c m. 1800-tale ts mitt. KM 30.248.

På 30-talet tyck s det bli mera modernt att bära väska. Nu börjar man kunn a läsa i tidningarn as modespalter om hur väskorna skulle se ut. I tv å vårnummer från 1832 i Ma gasin för Konst, Nyheter och Moder kan man läsa, under rubriken Modenyheter från Paris: " De nya ridicyler som likväl ombytt namn egentligen nu först göra skäl för namnet , kallas Pirater (sjöröfvare) och bestå i en stor , nästan quadratformig påse, rät och slät, hvars hela elegans består i det mer eller mindre vackra virkmönster som dertil begagnas, ty de äro med kors- eller enkla stygn sydda med silke och ullgarn på hårduk , och tyckas beräknade på att kunna medföra nattsaker hvadan de också likna de så kall ade sacs nuit. " Och i samm a tid skrifts marsnummer står det att damerna föredrar pochettes i stället för ridikyler och pirater. Pochetterna (eg. liten ficka) broderades med guld på slät sammet. De var ämnade att bäras på promenader och på

8. " Journal för Damer" innehöll i mars 1853 bland a nnat det här virkmönstret till en damväs ka med byge l och litet bä rha ndtag .

"spectacler" och hade pl ats bara för näsduk , kikare och portmonnä. En väsktyp, som främ st verkar höra 1830-40-talen till, är den lilla påsen , som har en bred , pås ydd bård nertill . Bårderna kan vara upp till tjugo centimeter breda. Flera av dem är sydd a på yllestramalj med petit points och mönstren består av blomsterornament, meanderbårder samt små figurala scener med männi skor och djur. Andra är sydd a på gles linneväv , kanfas. Pärlbroderi sa knas inte heller från den här perioden. Det speciella med väsktypen ifråga är, att från den breda bas-bården utgår själva handtaget. Vid behov kan den mjuka påsen , av siden eller bomull (som alltid avslutas med dragsko upptill) stoppas in och döljas i basen . På så sätt uppstår en liten, platt, rektangulär tingest, som tar mycket liten plats. När väskan är uppfälld , påminner den något om den modesilhuett som var modern vid den här tiden , det vill säga den vasformade, bred nertill och avsmalnande upptill. I början av 1850-talet bö1jar nya väsktyper dyka upp . Bl.a . blev den gamla bygelväskan åter populär, liksom axelremsväs71

9. Axelremsväska i svart och rött med kraftig bygel. Banderollen med felstavat "Au revoir" omges av eleganta kastanjeblad. Korstygn och pärlbroderi på stramalj. 1860-70-talet. KM 42 .951.

kan. De förra hade kraftiga byglar av stål, silver eller mässing och var fint broderade med korsstygn och petit points , som syddes med ullgarn och något silke. Ibland finns pärlor insydda även i dessa mönster. Förutom kraftfulla, naturalistiskt tecknade blomster förekom landskapsbilder och djurmotiv. De romantiska landskapen ser. en smula främmande ut - husen är långt ifrån nordiska och bakgrunderna består mestadels av snöklädda alptoppar. Mönsterförlagorna kommer antagligen från Tyskland. Av fåglarna tycks svanen vara mest omtyckt; på ett par väskor i samlingarna simmar svanar, elegant och majestätiskt, och på stranden syns en kolonnprydd estrad, som kantas av piedestaler och draperingar. Hundar och kaniner förekommer ofta på den här typen av väskor och på nattsäckarna. De senare användes främst till handbagage för lätt packning. Nattsäc karna fanns också i andra textila material , bl.a. plysch och wilton. 72

10. Modeplansch ur " Ny a Bazaren" med elegant dam, so m är stadd pä resa med handväs ka i knäet. 1870-tal.

! I. År 1862 har "Journal des Dames et des Demoiselles " bland annat en beskrivning på broderier till en sådan här väska , som man kallar " sac de voyage, dit chemin de fer'' - en väska att ha med på järnvägs resor.

Baksidorna på axelremsväskorna gjordes ofta av läder, som präglats i fina geometriska mönster, och de kantas i allmänhet av en passpoal. Det _är inga små väskor, de är mellan 20-30 cm breda och höjden varierar mellan 25 och 30 cm. Man frågar sig hur de här väskorna kom till, var de tillverkades osv. Det visar sig vara svårt att finna några faktiska uppgifter. Men det förefaller otroligt att man monterade baksida och bygel själv. Broderiet har man möjligen själv gjort, och sedan lämnat in det till en väsk- eller sadelmakare för slutgiltig montering. Kanske är en del av väskorna hantverksprodukter; fabrikanten kan då ha lämnat ut broderimaterial och mönster till hemarbetande kvinnor, för att sedan slutmontera väskorna i verkstaden. I Journal för Damer förekommer under 1853 ett par mönster till väskor av precis samma typ med bygel. Mönstren är gjorda att virkas. Det rör sig om blombuketter som inramas av stiliserade växtornament och rocailler. Väsktypen är aktuell även långt in på 1860-talet. Under 50-talet ges det ut ett flertal textila

12. Väskor knutna i makrame hör främst 80- och 90-talen till. De fanns i flera färger , vanligast i oblekt lingarn och svart si lke. De fodrades med siden i skarpa färger och försågs antingen med dragsko eller bygel. KM 50.320, KM 52.169:2 , KM 63 .926.

handböcker t.ex. Nyaste Wirkboken 1852, oc h år 1848 både Ny wirkbok och Ny stickbok , där man utlovas "allt i nyaste rikaste och smakfullaste mönster". Trots att det är populärt att brodera oc h virka väskor, finns det underligt nog inte ett enda ridikyleller väskmönster i Journal des Dames et des Demoiselles under åren 56-57. Där finns däremot mönster för börsar och tobakspungar i alla tänkbara modeller! Tio år senare började det bli modernt med damväskor av våra 75

13 . Väska från 1880-90-talen av pressat, ljust skinn , grönt atlassiden och sammet med stålpaljetter. Ena sidan går att öppna och inuti finns plats för bl.a . nålhus och spegel. Tillverkad i Tyskland . KM 41.000:34.

dagars snitt; skinnväskor med bälg och bygel, eller med lock som kan vikas över och låsas. I Journal des Dames ... finns flera beskrivningar på sådana väskor. Förutom av slätt, odekorerat skinn gjorde man väskor som man broderade med silkesnoddar och glaspärlor. Enligt kommentarer och beskrivningar var dessa väskor främst ämnade att användas vid järnvägsresor och som arbetsväskor. Detta kan vara värt att poängtera , eftersom de flesta av 70-talets damer, på modeplanscherna , inte ses med handväskor, med undantag för dem, som väntar på tåg eller båtlägenhet. 1873 föds Freja , Illustrerad Skandinavisk Modetidning, som innehöll många mönsterblad både för dräkt och heminredning, och den måste ha betytt ganska mycket för spridningen av mode och ideer. Tidningen innehåller under årens lopp många mönster och beskrivningar på arbetsväskor, påsar och handväskor. Bland annat lanserar man broderade väskor "att bära vid bältet" . Det står vidare att "dylika små väskor att bära vid bältet är högst moderna och särdeles omtyckta såsom både vackra och praktiska. Till resor har man dem helst af skinn eller af grå

14. Grönsvart läderväska med mässingsbygel. En modell som funnit s redan på 1850-talet. Denna är troligen gjord på · 1890talet. KM 43.968.

segelduk , som mycket väl kan användas till allehanda vackra småsaker och utan svårighet förarbetas äfven af fruntimmer shänder". Berlinertidningen Die Modenwelt slår på trumman för återupplivandet av en gammal teknik i ett av vårnumren 1883 . Det är knytning och fl ätning , med andra ord makrame. På fyra sidor lär man ut kon sten att knyta otaliga mön ster. M ånga av mön stren återkommer senare på väskor och påsar. Även i vårt land tycks man vara mogen för makrameväskor vid den här tiden. I Kulturens samlingar finns många sådana väskor, antingen av oblekt lingarn eller av svart silke . De genombrutna mön stren avtecknar sig di stinkt mot fodren, som ofta är gjorda av blankt atlassiden i grälla färger , lil a, rött och påfågelsblått. Enfärgat svart var också omtyckt. De sydda ridikylerna finns fortfarande , men under annat namn och i början av 1890-talet kallas de för " pompadourer". Speciellt inom modevärlden är det vanligt att gamla pl agg eller företeelser får nya namn , för att de skall kännas nya och lockande. Om pompadourerna kan möjligtvis till äggas att de var om 77

möjligt ännu mera utstyrda än ridikylerna, mera tofsar och band . Många av dem syddes i silkerips , andra i glänsande silkesammet. Man broderade med silke, guldtråd och paljetter ; stili serade växt- och snäckornament är mycket populära. En del av väskorna förses med parfymerad vadd inuti fodret, för att a ngenäm doft ska sippra ut när man öppnar sin lilla väska! Modejournals-damerna bär nu , oftare än under föregående decennier, handväska. Till såväl sällskapsdräkter som hemmaklänningar kan man gärna bära en liten bygelväska hängande i skärpet. Promenerande damer, både under den varma och den kalla årstiden ses med små, styva läderväskor, som ibland har pressade mönster, i sina behandskade händer. /duns Mönstertidning innehåller under 1890-talet åtskilliga beskrivningar på arbetspåsar och har många modebilder av damer med väskor i händerna. Riktiga damväskor börjar också så smått att annonseras ut i dags- och veckopress. Ett belägg på att väskan spritt sig över snäva klassgränse r ges av Åhlen och Holm. Denna postorderfirma gav ut sin första katalog 1899, och i 1909 års katalog hade man många olika damväskor att erbjuda sina kunder ute i landet. De flesta väskorna är av mönsterpressat skinn eller klot och handtagen är antingen av kedjor eller av skinn . De senare är enligt texten " moderna handtag". Då som nu utbjudes varorna i postorderkatalogerna som " moderna och trefliga " och väskorna är både "starka och omtyckta". Priserna ligger mellan 1:40 och 2 :40 kronor stycket - enklare damväskor kostar idag, sjuttio år se nare, mellan I00 och 200 kronor!

Källor och littera tur S. Blum: Yictorian Fashions and Costume s. New York 1974. v. Boehn : Die Mode , 1790-1817 . Miinchen 1920. F. Boucher: Klädedräkten s hi storia. Malmö 1969. G. Cede rblom: Per Hilleström so m kulturskildrare . Upsala 1927. C. W. Cummington: Costume in Pictures. - Dictionary of English Costume 900-1900. 1960. K. Sjöqvist: Deras händers verk. Stockholm 1977.

NILS-ARVID BRINGEUS

Giriga präster - modegalna fruntimmer Några nidbilder med engelska förlagor

Tillfärgbild VII Albert Engström är inte den förste som ritat prästkarikatyrer i vårt land. England , som under 1700-talet betraktades som karikatyrkonstens hemland, utsatte gärna prästerskapet för denna form av samhällskritik. Talrika belägg härför lämnar den Holtermanska samlingen av engelska karikatyrer i Kungliga biblioteket, sammanbragt av grosshandlaren Niklas Holterman (1758-1824). Ett exempel på hur en engelsk karikatyr tjänat som förebild för en vida spridd nidbild i vårt land lämnar Torkel Eriksson i Kulturens årsbok 1965. Bilden , som förekommer i flera versioner föreställer biskopen Johan Wingård i Göteborg ( 1738-1818), svävande över fyra kyrkor och i färd med att nå en femte. Förebilden är ett kopparstick från 1744, en satir mot prästeståndet, som här fått åsyfta biskop Wingårds kända lust att gripa för sig så många pastorat och därmed så stora inkomster som möjligt. Utöver de av Torkel Eriksson redovisade Wingård-karikatyrerna är åtminstone ytterligare en bevarad. 1 Den har formen av en tuschteckning och ingår i Strickerska brevsamlingen på Kungliga biblioteket såsom bilaga till ett brev från H. E. Pettersson till hans styvfar kyrkoherden i Karlshamn, hovpredikanten Johan Christopher Stricker (1726-1792). 2 Brevet är daterat den 15 april 1785 och troligen skrivet i Göteborg, en vecka före det skandalösa domprostvalet, där biskopen själv var en av de sökande i avsikt att ytterligare bättra på sina inkomster. 3 Genom gamla förbindelser med Gustav III hade Wingård lyckats utöva stark påtryckning både på landshövdingen och stadens borgerskap, trots att det fanns en 79

annan mycket förtjänt medsökande. Brevskrivaren är väl initierad men samtidigt rädd att råka i förtret för brevets skull varför han varken satte ut adressat eller avsändare och uttryckligen bad att brevet skulle brännas. Själv anade han också utgången av valet den 22 april ty "B. W. [biskop Wingård] har stort anhang". Vi bör vara tacksamma att brevet likväl bevarats ty det ger en hållpunkt för karikatyrens tillkomst och säkrare möjlighet att förstå dess innebörd. De kyrkor som biskopen trampar på symboliserar uppenbarligen Tölö pastorat, vilket ingick i biskopsprebendet. Under den främsta kyrkan står nämligen med svag skrift "Tölö". De kyrkor Wingård håller i händerna bör då åsyfta Fjärås och Förlanda pastorat, där han samtidigt var kyrkoherde. Den femte kyrkan som biskopen ännu inte infångat men kastar blickarna på är enligt påskriften på karikatyren domkyrkan. Nidbilden återspeglar alltså den aktuella situationen före domprostvalet och därmed förfaller också en tidigare uppfattning att det femte ouppnådda pastoratet skulle vara Fässberg, som Wingård också lär ha eftertraktat, bild I. Karikatyren i Kungliga biblioteket skiljer sig från de tidigare kända bl.a. därigenom att Wingård står i upprätt ställning i stället för att sväva i luften. Den företer därigenom väl så stor likhet med ett äldre satiriskt ettbladstryck från England som Torkel Eriksson avbildar, som med "The Pluralist". Innebörden är dock densamma. Karikatyren är definitivt elakare än de tidigare påträffade. Inte nog med att biskopen som här är prydd med mitra på huvudet, jagas av en djävul (Mamon?). Bibelstället som karikatyren hänvisar till (Jesaia 5:8) lyder: " Ve eder som läggen hus till hus och fogen åker till åker, intill dess att rum ej mer finnes och I ären de enda som bo i landet!" Profetens domsord får inte mindre udd då man läser dem i deras sammanhang. De riktar sig emot Herrens vingård! Efter domprostvalet kunde statssekreteraren Elias Schröderheim , som varit den som utövat påtryckningar i Göteborg å konungens vägnar, i dennes namn bättra på ordleken genom att i stället citera Jesaia 5:4: " Vad kunde mer göras för min vingård, än vad jag har gjort för den?" 4 Att Johan Wingård tog illa vid sig av de " pasqviller" som var i

I. Karikatyr av biskop Jo han Wingå rd , Kungliga bibl ioteket.

omlopp visar hans självbiografi. Men prästhumorn kunde också uppskattas i prästerliga kretsar , det visar ett exempel från ett annat biskopshu s, nämligen det Hultmanska i Växjö. I anledning av Torkel Erikssons artikel sände fru Margaretha Weman, f. Ask en fotokopia till Kulturen med en akvarell, färgbild VII. " Nog är väl denne engelske präst besläktad med biskopen ?!" 6-Kult uren 1978

skriver hon och fortsätter: "Var akvarellen kommer ifrån vet jag inte, men den fanns bland allt möjligt annat i en 'rolig låda', vars innehåll fröjdade mig i min barndom ... Den välfödde 'engelske prästen' på sin grå hästkrake färdas ju tydligen genom ett svenskt landskap, en sådan kyrka och sådana hus hittar man väl inte i England". Senare har fru Weman meddelat mig att karikatyren måste ha tillhört en av hennes förfäder, biskopen H. C. Hultman i Växjö (1817-1879), som lär ha varit mycket road av sådana ting. Texten på akvarellen, färgbild VII, bär underskriften: "En Engelsk Präst uptager sin Lön. Han tycktes hafva ganska gott skäl att önska: 'Gud gifve jag vore väl hemma'.'' Akvarellen har alltså utförts i Sverige, sannolikt i början av 1800-talet. Den okände konstnären förefaller ha hyst ett visst medlidande med den överlastade lantprästen som bär upp sitt kvicktionde. Men i själva verket är det också här fråga om en ståndssatir. Den girige prästen är en ofta förekommande gestalt i folkhumorn. "Det finns ingen botten i prästsäcken'' är ett uttryck som man alltjämt kan få höra någon gång. Det är alltså en riktig förmodan , att prästen på tiondeuppbörd är besläktad med den svävande biskopen. Förlagan finns också i detta fall i den Holtermanska samlingen, färgbild VII, och jag har funnit ytterligare ett exemplar i Statens museum for Kunst i Köpenhamn. Det engelska handkolorerade kopparsticket bär titeln: "The sow in a hobble or the country-parson collecting his tythes". Bilden är anonym, men det finns ett snarlikt kopparstick som avslöjar konstnären. Det bär titeln "The Old Sow in Distress, or the Country Parson 's return from Tithing". Denna karikatyr är utförd av Thomas Colley omkring 1780 och från samma tid bör vår bild vara. Vill man proveniensbestämma den så skvallrar en milsten på det andra kopparsticket om att det är "120 Miles to London''. 5 En jämförelse mellan akvarellen och kopparsticket visar så stora likheter att sambandet mellan bilderna är ställt utom all tvekan . Vissa skillnader kan bero på att tecknaren stått främmande för somliga detaljer på den engelska förebilden. Det gäller t.ex. prästens huvudbonad och peruk, ridpiskan och hästens stubbade svans. Även landskapsbilden följer nära förlagan. Vi känner igen grindvaktaren, men den gröna häcken på den 82

engelska bilden har utbytts mot ett skedgärde. Det flacka , engelska bylandskapet i bakgrunden har förvandlats till ett kuperat mellansvenskt (?) med kyrkan överst på backkrönet. Bondgården som sticker fram till höger på det engelska sticket har ersatts av en svensk herrgård med brutet tak. Ovanför gavelröstet på en av ekonomibyggnaderna hänger en vällingklocka. Även om den svenske prästen vid denna tid själv kunde räkna tiondekärvarna på bondens åker så var det dock inte hans sak att själv uppbära kvicktiondet. Den okände konstnären har därför funnit för gott att låta den välmående lantprästen förbli "en engelsk präst". När karikatyren drabbat kvinnokönet är det ofta för modegalenskapens skull. En oljemålning i Kulturen gav S. T . Kjellberg anledning att 1937 berätta om damfrisering på Gustav III:s tid i en ensidesartikel (se även årg. 1972). Damen sitter tåligt i sin puderkappa medan frisören på en stege bränner hennes lockar. Så långt är det en tämligen realistisk situationsbild från en tid då hårmodet nått det möjligas gräns. Medan rokokodamerna bar ett minimum av hår med en blomma eller rosett vid hjässan hade modevågen vänt sig på 1760-talet. Håret kammades nu upp från pannan i en hög tupe efter mönster från Paris. Särskilt den unga drottningen Marie Antoinette bidrog med sina frisörers hjälp till att skapa de fantastiska frisyrer som nu blev moderna. De växte till tornlika byggnader och smyckades med påsatta fåglar, blommor, band , fjädrar, målade figurer och allt upptänkligt. Stora mängder mjöl åtgick till att pudra dem. Att samtiden gjorde sig lustig över dessa frisyrer ger målningen på Kulturen ett exempel på. På andra sidan om damen med frisyren står en herre och "tar höjden" med hjälp av en sextant. Oljemålningen som även illustrerar Christina Lindvall-Nordins uppsats om perukmakeri i Kulturens årsbok 1972 är utförd av en okänd målare. Vi kan i detta fall utesluta att konstnären avbildat bestämda personer. I själva verket är det nästan en genremålning. Den danske kistebrevsförläggaren Joh. Rud. Thiele utgav 1772 ett träsnitt som påminner om Kulturens målning, bild 2. Det bär titeln " Afbildning paa det store Sorge-Sret for Nym83

2. " Afbildning paa det store Sorge-Saet , for Nympherne a t baere efter den fordum greve Joha n Friderich Struensee. " Träsnitt , Köpenhamn 1772 .

pherne at brere efter den fordum greve Johan Friderich Struensee". 6 Thiele har här utnyttjat Struensees fall för en nidbild , som visar hur Köpenhamns lätta garde iför sig sorgdräkt efter sin beskyddare. Också här har frisören klivit upp på en stege för att kunna lägga sista handen vid den höga fri sy ren. Bortsett från det rutiga golvet finns det dock inte fler likheter mellan träsnittet och målningen på Kulturen. Däremot får vi hjälp att datera hårmodet. l Köpenhamn var det tydligen highest fa shion 1772. Kan ske det nya hårmodet nådde Stockholm litet senare än Köpenhamn . I Stockholmsposten 1779 finner vi emellertid en artikel om " fontangen och de blotta brösten ", i vilken den anonyme författaren "aftagit och ridiculiserat et alamodiskt Fruentimmer med en ofanteligen hög Coeffure , hwilken en Hårfriseur , stående öfwerst uppå en hög Stega, håller på at ajustera". Artikeln blev förem ål för åtal av stadsfiskalen i Stockholm som krävde att författarens namn uppgavs. Denne åberopade i sin tur tryckfrihetslagen som ett skäl att förbli anonym.

3. Träsnitt i Stockholm s Posten lördagen den 17 juli 1779.

Träsni~tet i Stockholmsposten , bild 3, visar att målningen på Kulturen haft en förlaga. Kompositionen är identisk med tidningsillustrationens. Att oljemålningen förlägger scenen till en inomhusmiljö skulle kunna vara konstnärens egen insats. Å andra sidan tyder underskriften på att det snarare är träsnittet som bearbetats . Bilden som kallas " Ridiculous Tas te ar the Ladies Absurdity" är "efter et Engelskt Original aftagen. Den är graverad i Stil-composition " . Källhänvisningen leder oss alltså ännu en gång till de engelska karikatyrerna och med hjälp av Holtermanska samlingen kan förlagan till målningen på Kulturen direkt fastställas. J en av portföljerna finns ett kopparstick som bär exakt samma rubrik, bild 4. Överensstämmelsen gäller de minsta detaljer både ifråga om de tre personernas klädsel och kroppsställning. Också interiören med väggarnas listverk har målaren hämtat från kopparsticket, fast han förenklat den något. Stolen och bordet i bakgrunden , liksom spegeln och väggillustrationerna har utelämnats . Mattan har liksom på tidningsbilden ersatts med ett rutgolv. Konstnären har gjort ett föga lyckat försök att ge bilden rumsverkan genom att tillfoga en tredje vägg, varigenom rummet får egendomliga proportioner. Ansiktsuttrycken har mild-

4. Ridicul ous T aste or th e Ladies Absurdity . Ano nymt kopparstick i Holtermanska sa mlingen, Kungliga biblioteket.

l.11 F r11 111 · u i li• ;'1 l.011ilrt•1J .

Till· FH.ENTll LADYi 11 LOXDON. 0 1· t li C' 11 EAI> J)l\ ESS for tlu · Y E .'\H. 177 1 . J) , 0 11,·ji·, •m

fi•1· 0/Uf; J .\". 11. /JJ<. Jlrl .\ "t ;

f: 1· ,f.

fl . f.' /U . 1/ . 1/ .

5. ' The Frenc h Lad y in London o r the H ead Dress for the Year 1771. " Kopparstic k efte r originaltec kning av J. H. Grimm. Ho lte rma nska sa mlingen , Kungliga bibliote ket.

6. " Oh , quante di sgrazie oime , per causa del tope." Träs nitt ur en italiensk bild serie (med föregåe nde bild som förl aga). Efter Stampe populari itali ane (Milano 1964) bild 98 .

rats något. Man saknar frisörens väldiga örnnäsa och den unga damen fäster ögonen mera direkt på betraktaren av tavlan än hennes syster på kopparsticket. Det engel ska sticket publicerades i enlighet med en parlamentsakt av den 15 juli 1771 och fann s till salu " at the Golden Buch Fleet Street". Därmed har vi även fått ett datum post quem för målningen på Kulturen. En genomgång av den Holtermanska samlingen visar att karikatyren har snarlika motsvarigheter. Kopparsticket bild 5, visar en herre som varit fördjupad i "Lecture upon Heads ", men som överrumplats av verkligheten själv i gestalt av en dam med en hårprydnad som t.o.m överträffar den tidigare. Katten , hunden och fågeln i rummet verkar lika förskräckta som den staekars karlen som tappar konceptet och välter bordet. Denna alamodiska dam konkurrerar framgångsrikt med väggdekorationens "Representation/ar the Peak ofTeneriffe" . Underskriften " La Francoi se a Londres " _liksom den engelska översättningen antyder modets upphov. Sticket är från samma år som det föregående och visar " the H ead Dress for the Year 1771 " . Det är utfört efter en originalteckning av J. H. Grimm och förlagt av en " printseller" i Covent Garden .

Detta kopparstick mås te i sin tur ha varit den direkta eller indirekta förlagan till ett italienskt träsnitt, bild 6, som bär texten " vare care, vare Per causa del Tope! " Bilden har här förenklats betydl igt, men en sådan perifer detalj som katten på stolen visar tydligt sambandet mellan bilderna. Liknande nidbilder över de höga hårupp sättningarna förekom också i Ryssland. 7 Modet höll sig i England några år framöver. 1 den Holtermanska samlingen finn s ett par variationer på samm a tem a från 1776. Ett stick föreställer en dam , vars håruppsättning håller på att fatta eld då den snuddar vid takkronan. Att detta 1700-talets Farah Diba-mode dock bara kom att omfattas av damer inom de högsta skikten inom den borgerliga kulturen ger redan karikatyrerna en anvi sning om . Att vi ssa nymfer i Köpenhamn likv äl försökte följa modet är naturligt eftersom de umgicks med grevar och baroner. Dock verkar peruken på Thieles ki stebrev , bild 2, som en ganska enkel efterbildning av den koaffyr som damen på Kulturens målning bär. Liksom modet med de höga håruppsättningarna had e utgått ifrån Paris så skull e signalerna till deras upphörande komma därifrån. Franska revolutionen medförde även perukmodets fall i Europa. Kanske har karikatyrer av den typ som vi här betraktat också haft sin betydelse. D e skull e därigenom , som Torkel Eriksson påpekat, kunna exemplifiera Boyerbruns bekanta yttrande att karikatyrern a är den mätare som visar kraften i folkopinionen .

I. Enligt brev till Torkel Eriksso n i anl edning av dennes a rtikel skall ytl e rligare e n framställning av den svävande biskopen (olj emålning 30 x 40 c m) ha fun nit s 1%6 på det Wrange lska fideikomisset Säby i Aspö församling , Södermanland s lä n. 2. D et är docent lngm a r Brohed som fä st min uppm ärksamhet på brevet med karikatyren . 3. Biographisk t lex ico n öfver na mnkunnige svenska män 20 (1852) s. 343 ff Ep. S . 52: 11 . Om brevskrivarens släktförhåll ande n se G. Hell ström , Stoc kho lm s stads herd aminn e ( 195 1) s . 541.

4. C. W. Skarstedt , Göteborgs stifts herdaminne (1948) s. 31. 5. Hogarth and English Caricature ed by F . D. Klingender. London 1945 . 6. V. E. Clausen , Folkelig grafik i Skandinavien (Khvn 1973) s. 41. Jfr G . Wolf, Geschichte der Fri sur in allen Zeiten (Darmstadt 1952) bild 115 , 118-120, 149. 7. C. Claudon-Adhemar, Populäre Druckgraphik Europas. Russland (Miinchen 1975) bild 165.

EVA KJERSTRÖM-SJÖLIN

Malmö Porslinsfabrik

Tillfärgbild VIII

"Det händer ej så sällan, att personer med stor undran och förvåning i rösten spörjer: 'Har det funnits en porslinsfabrik i Malmö?' Jo, en sådan har verkligen existerat där, men dess tillvaro var av så kort varaktighet, att dess namn ej på allvar ens hann arbeta sig in i samtidens medvetande och ännu mindre gå till eftervärlden . . . '' Så inledde f. antikvarien vid Kulturen fil.dr William Karlson en artikel i Sydsvenska Dagbladet Snäll posten den 22 april 1954, en artikel som ger en utförlig beskrivning av Malmö Porslinsfabrik. Med utgångspunkt från arkivmaterial i Malmö Stadsarkiv och Commers Collegii berättelser tecknar han här huvuddragen i fabrikens historia. Redan tre decennier tidigare kunde man emellertid i samma tidning (den 26 september 1926) läsa om fabriken och dess produkter. Artikeln var signerad De la Pierre, dvs. konstnären Anders Sten, och illustrerades med en teckning av Malmöporslin, som kommit från hans föräldrahem. Utöver dessa tidningsartiklar har ingenting utförligt skrivits om fabriken och det känns därför angeläget att här närmare presentera produktionen och de till vår tid bevarade föremålen. Underlag för denna studie är ca 200 föremål, som bevarats på framför allt Malmö museum , Kulturen och i privat ägo , excerpter från William Karl sons arkivforskning, material i Riksarkivet, Kungl. Biblioteket , Malmö Stadsarkiv och Malmö Byggnadsnämnd. Redan 1872 gjordes de första förberedelserna för att starta en porslinsfabrik i Malmö. En interimstyrelse tecknade i juli kontrakt med ingeniör Ludwig Hammar och anställde honom som 91

Öst ra Förstadsga tan

NYA B YGG NADER

G AMLA B YGGNA DER D ELVI S B EGA GNA DE TI Ll UPPLAG

•

FABRI KSSKO RSTEN FA BR I KENS TO MTGRÄN S BEF INTLI GA GATOR OCH KA NA L 18 73 GATOR T I LLKO MN A I SA MB AND MED FA BR IKS B YGGET

'\ \

GATA TI LL KO MM EN PÅ 1900 TAL ET \

'' \ nuv. kv. AXEL

'\ \

\ \

.......... ......

\ \ \

~I :J

I I

(lJ

(i;

I \

I I \

I I

\ \

I ,_

\ \

I . Malmö Porslinsfabrik s tomt oc h byggnader. Ka rta n ä r en sa mma nställning av byggnadsritninga rnas situation spla ner. Det nuva ra nde gatunätet och kv artersind elninge n ä r inritat.

.(, 0

som

2. Porslinsfabrikens verk stads hu s. T.v. s kymta r porslins magasinets sydgave l. Foto c. 1900, då byggnaderna tagits i bruk för a nn a n verksamhet. Malmö mu seums arkiv.

föreståndare " vid dess här i staden ofördröjligen inrättade porcellaine-fabrik" med tillträde I april 1873. Den 29 november 1872 erhöll man " Kongl. Majts Nådiga resolution " på fastställande av bolagsordning för Malmö Porslinsfabriksaktiebol ag som bildats "i ändamål att i staden Malmö bedrifva tillverkning af porslinsfabrikater". Som bolags bildare står Sten Lewenhaupt , F. H. Kockum , C. A. Skarstedt, A. C . Holm och Johan Lindh. Anders Casper Holm , som troligen var initiativtagare till projektet , blev bolagets direktör. I bolagsordningens paragraf 2 stadga s att aktiekapitalet skall vara minst 200.000 och högst 400.000 riksdaler fördelat på a ktier lydande vardera på 1.000 riksdaler och att bolaget må träda i verk samhet så snart 200 aktier blivit tecknade. Den 12 maj 1873 inlämnar " Herr Konsuln och Riddaren A . C. Holm " till stadens myndigheter en anhållan om lagfart på två 93

lj - iJ

..........

........

-·'5"-

. . . . ...... fltOddl.

. ' ~ . . . . . . 1ulod1 , l-"9Clddl.

fUlrtbr, C· •oddl.

llnft, 11 11.11.lock ,

..,,..,, med fat ,

• .~u.

I ·~

THlllkntut,1-IPIOdtU.

-·""''"· 'i. C·•odcll.

'---- ----..,,..,-.,.......-----·--- -·

3-6. Bildsidor ur Malmö Porslinsfabriks prislista, tryckt 1875. Föremålen presenteras i bokstavsordning, oberoende av användningsområde. Karottmodellerna bär reliefdekor av palmetter, veckband , treklöver eller hjulformade ornament. Grä ddkannan oc h kaffekannan av B-modell röjer inflytande frå n samtida silv er- och nickelkannor. Muggarn a av B- och C-modell har reliefornamentik av a nsiktsmasker och groteskornament i nyrenässansstil. Med sin dekor av godronnering nertill och på locket visar de tydlig på verka n frå n meta llkärl. Två av tallriks modellerna prydes av palmett- re sp . veckba nd sreliefer på brämen . Foto Kungl. Biblioteket , Stockholm.

tomter under nr 35 i Ö. Förstaden som bolaget förvärvat den 28 mars och I april samma år av arbetskarlen Rasmus Larsson resp. åkerbrukaren Nils Persson för sammanlagt 30.162:50 riksdaler riksmynt. Tomterna sträckte sig från Ö. Förstadsgatan i norr utmed Ö. Förstadskanalens planerade nya sträckning till nuvarande Malmgatan i söder. I öster utgjorde nuvarande Porslinsgatan gräns, bild 1. Fabriken skulle inrättas i nya för ändamålet byggda lokaler och de byggnader, som redan fanns på tomten skulle endast användas som upplag. I byggnadsnämn-

·- -~---·· -- . --- ..

·1

l i

LKt·llnn, l ·• oddl .

...... A.-d.U.

....... 1-aocfcU.

~. • · Mocl4a..

••tt.

Clllt04kU.

CjJ

.... .

~) \~,!!!,,

___

L_~·~ ~~~·~~._-_·-~_"·

dens arkiv finns ntnmgar, daterade maj, juli och september 1873 , över ett verkstadshus , även betecknat slamhus , ett porslinsmagasin och en ugnsbyggnad. Såväl verkstadshus som magasin utgjordes av tvåvåningsbyggnader i tegel. Verkstadshuset hade fasta flyglar åt norr och en sydfasad med risaliter, krönta av frontoner. Mittpartiet var upphöjt med en 3:e våning, bild 2. De bevarade ritningarna ger tyvärr inga upplysningar om hur de olika utrymmena i byggnaderna använts. Idag finns bara magasinsbyggnaden kvar. Den är starkt ombyggd och hösten 1977 under rivning. Utöver kontraktet med fabriksföreståndaren Ludwig Hammar är ytterligare två anställningskontrakt påträffade. Det ena är undertecknat 17 jan. 1874 och gäller Anton Vetter från Liegnitz, som förbinder sig att som modellör från I mars 1874 tio timmar dagligen (sön- och helgdagar undantagna) arbeta i fabriken "med all möjlig flit och av all kraft göra sin plikt " . Härför lovades han fri resa till Malmö och en månadslön av 133 svenska 95

kronor. Det andra kontraktet gäller anställning av ma skinisten Frithiof Holmberg, som förbinder sig att från den 15 juni 1874 " med största omsorg vårda fabrikens ångm askin panna och axelledningar, att hålla god uppsikt över eldaren och under måltidstimmarna sköta dennes åligganden ". Ersättningen var 80 kr i månaden "och trettio öre för varje timma han är med maskinen sysselsatt från kl 6.30 efterm. till kl 5.30 på morgonen " samt fri läkarvård. Inga arkivalier har påträffats, som anger namnen på formare oc h målare vid fabriken, men i en mantalslängd för Caroli församling 1876 finns en särskild förteckning över en del av de anställda. Listan är undertecknad A. C . Holm , Disponent , direktör. Förteckningen upptar förutom ovannämnda verkmästare, modellör och maskinist , namnen på en bokhållare , en packhusbokhållare, en översorterare och en portvakt. Under rubriken fabriksarbetare namnges 22 män och 3 kvinnor och som daglönare finns uppfört namnen på 29 män och I kvinna samt slutligen " diverse flickor och gossar'', samtliga boende i Caroli församling i fabrikens närmaste omgivning. Tillverkningen vid fabriken kom troligen igång på hösten 1874. Ett flertal föremål är daterade detta år. Det faktum att tillverknings värdet 1874 bara uppgick till 23. l 00 rd, dvs. endast I /4 av följande års tillverknings värde talar även för en start i slutet av 1874. Kommerskollegiets fabriksstatistik visar, att man vid starten hade 84 arbetare varav 18 var under 18 år. För bränningen fanns 15 ugnar. Vidare var fabriken utrustad med I ångmaskin , I kro ss verk , 2 pulverisatorer, 2 blockkvarnar , 2 massapressar för beredning av den keramiska massan samt 8 tallriks- och tefatsmaskiner, I koppmaskin , I kopps varv , 9 formskivor m.m. för formning av de keramiska föremålen. 1875 hade arbetarstaben ökat till 127 personer, ytterligare en brännugn var byggd och antalet maskiner hade också ökat något. För 1876 saknas statistik. 7. Del av textsida ur Malmö Porslinsfabriks prislista , tryckt 1875. Vänstra kolumnen anger kärlens rymdmått i det gamla måttet kannor (I kanna= ca 2,5 liter) . Lock karotternas mätt anges dessutom i tum ( I tum= 25,4 mm) . Foto Kungl. Biblioteket, Stockholm .

pO PPT r: RRIN .

J-oOK- JCAROTT . r.

~~ . 7

H,·itt .

k-:;-;;:

k ronor .

nor.

ijf('

7;-, ; :\

:10

;,o

-I

(l()!

!°">0 1·

-l

7;)

-I

-lO '

:, 50

0 -on

o ,~ o

roö r1· knor .

C-111urll'll,

-. I

nor .

Lo•k-K<rott, B mw lcll, 111

0 · 30

kro

ör <'

o,, .. 0 ·10

M:\ la dt. T ryrkt.

f. s i.

i I

o,.o 0 .2'

25 50 j 70 170

Mugg, A-uwdell , N:o I 2 3

!l(t

o,'.!)

B mudcll,

c mudcll,

rn cd )O('. k ,

O, :.o

-- 1

!10

- 1

2:-, ·

I I - -

10 !\

-I

I ·10

;;I)

!IO .

Paatejterrin, A-'lllo rlcll , l\:o

-1

10:

--1·

-, ,) - I,

:.0 1 :. ',:, ·-- 1 7 !

Ii I

1 1111

Potta, A-111odcll , !\ :o I :!

l no

B 11wdcll ,

(I,.,

8!;

O. o

l ,u

1-;u

O·os O·r;,1

~l l

.to l

:,o : ;,o

- I l

'°I :111

Smöra sk, P.-111utlt:ll, Soppterrin, f.- 111utl· Il, t'i:o

111 c1 l fat,

:. :10 1

-I

l ·oo

·l

l ,:1:.

2 20 75 ~

-I

:10 [ :.

·-- 1

1. ~IJ O.,u

11:. 0

7- Kul!uren 1978

8- mudt ll

C modell , 111 c1 l fa t

111

501 :l

:1 :IO • 4

:10 10 :,11

111

8. Pastejterrin med fat, 1875, h. 18 ,5 cm. Malmö museum. Modellen finns inte med i fabrikens prislista frän 187 5.

Sitt namn till trots tillverkade Malmö Porslinsfabrik aldrig porslin. Produktionen inrättades helt för flintgod stillverkning. Flintgodset var det material , som vid 1700-talets slut hade kon kurrerat ut fajansen i Sverige. Det var det dominerande materialet för servi sgods under hel a 1800-talet oc h utgjorde äve n huvuddelen av såväl Rörstrand s- som Gu sta vsbergsfabrike ns samtida tillverkningar. Flintgodset, som bestod av vit lera, mald flinta, kvarts och fältspat var lju st som porslin och hade dess utom fördelen att vara starkt och billigt. Vid 1800-talets mitt var det allmä nt brukat i de borgerliga hemmen i städerna och spreds under de följande fyra decennierna också bland landsbygdens befolkning. Malmö Porslinsfabrik startade vid en tidpunkt , då marknaden för indu striellt tillverkad keramik ständigt vidgades och efterfrågan på nya servismodell er oc h nya dekorer ledd e till en kapprustning mell an landets tv å etablerade keramikfabriker. Malmöfabrikens varusortiment var starkt begränsat. I motsa ts till Gustavsberg och Rörstrand prese nterade man inga kompl et-

9. Tallrikar och kaffekopp med handmålad dekor i blått. Fr. v. 2 tallrikar 8-modell , 1875 resp . 1874, priv . ägo. Tallrik C-modell , 1876 och kopp med fat 1874 , Malmö museum .

ta servismodeller eller hela serviser med ett bestämt antal pjäser avsedda för 12-48 personer, vilket var regel hos konkurrenterna. Samtliga föremål såldes styckevis med undantag för koppar och tallrikar, där priset gällde per dussin . Fabrikens prislista från år 1875 upptar 30 föremålstyper presenterade i bokstavsordning, bild 7. Modellerna betecknas med bokstäver A, B, C och D. Man erbjöd fat i tre modeller, ovalt, runt och med fördjupningar, s.k. rostbiffat. Vidare fiskfat med silplatta samt tallrikar i tre modeller, bild 4. Karotter tillverkades dels utan lock i fyra modeller, dels med lock i tre modeller, bild 3 och 6. Av servisgods saluförs även såsspilkumar, såsskålar med fat samt två olika såsterriner med lock och fat , bild 4. Pastejterriner tillverkas bara i en modell medan soppterriner erbjudes i tre modeller, en låg oval och två runda på fot, bild 5. Utöver de traditionella servisdelarna tillverkas även smöraskar med lock , syltfat i två modeller, bild 5, frukostservis (s.k. kabaret) samt bålar och spilkumar i två modeller. Muggar saluförs i tre modeller, en cylindrisk slät samt två med kraftig nyrenässansorna-

10. Tallrik av B-modell med blå dekor , 1876, Malmö mu seum . Det naivt tecknade fågel- och blommönstret är eventuellt målat med hjälp av schablon och verkar besläktat med det populära Fasanmönstret och Meissens Fels- und Vogeldekorer.

mentik, bild 6. För kaffebordet erbjuds kaffekoppar i tre modeller, varav en utan hänkel samt gräddkannor i tre modeller, bild 3, det ena med kraftig reliefdekor. Modellen kommer igen bland kaffekannorna men dess utom erbjuds en slät modell , bild 3. Tekannor saluförs bara i en modell och tillbringare i två modeller. Utöver servi s- och kaffegod s tillhandahöll fabriken enligt priskuranten även toilettgods. I två modeller tillverkades handkannor , pottor, bild 6, spottlådor, ta ndborstaskar och tvättfat. Tvålaskar gjordes i fyra modeller. Vidare gjordes stickbäcken , svampspilkumar, bild 5 samt tvättstolskärl dv s. bideer. De bevarade föremålen visar, att man tillverkade ytterligare några modeller utöver dem , som prese nteras i prislistan. En tekanna daterad 1876 svarar i form och dekor till kaffe- och gräddkannorna i B-modell. Utöver priskura nten s pas tejterrinmodell tillverkades en mod ell i nykl ass isk stil med raka sidor oc h ka ntvul st nertill , bild 8. En ofta förekommande karottmodell är oval med nervikta brämkante r, som bildar ha ndtag. Karotter i de nna modell tillverkades både 1875 och 1876. Flera av fabrikens modeller är snarlika dem som salufördes av 100

11. Kopp och fat samt kaffekanna av A-modell, 1876, Malmö museum. Koppmodellen utan hänkel går ursprungligen tillbaka på de kinesiska teskålarna . Modellen levde kvar vid de svenska porslinsfabrikerna ända till 1800-talets senare del. Koppen bär en dekor i grönt och svart som troligen stämplats på . Kaffekannans målade gröna ränder skär tvärs över den naturalistiska konvaljreliefen vid handtaget.

konkurrenterna, t.ex. fat och tallrikar, kaffekoppar, karotter utan lock m.m. Men fabriken visar i flera fall även prov på egen självständig formgivning t.ex. i handkannan och kaffekannan av A-modell med dess reliefdekor av konvaljer, som växer fram från grepens fäste. I prislistan numreras såsskålar, terriner, kannor, koppar m.m. från 0 och uppåt beroende på i hur många storlekar artikeln gjordes. Kärlens rymd anges i kannor, medan tallrikarnas och fatens mått anges i tum, bild 7. Merparten av fabrikens varor såldes såväl vita som med målad eller tryckt dekor. Rubriken "tryckt" anger att dekoren är koppartryckt, dvs. att mönstret via ett tunt papper överförts från en graverad infärgad plåt till godsets yta , en metod som uppfunnits vid 1700-talets mitt i England. Det vita odekorerade godset var billigast. Det kostade cirka hälften mot det tryckdekorerade, medan det handmålade låg i mellanprisklass. En relativt stor del av de bevarade föremålen är odekorerade, ett faktum som kanske beror på att mycket av detta material härstammar från lagret som fanns när fabriken lades ner. Mycket av det som 101

12. Djup tallrik av A-modell , 1876, och gräddkanna av A-modell, omärkt. Malmö museum . Blåmålat musselmönster eller s.k . sachsiskt mönster, en dekor som målades flitigt vid de flesta porslinsfabriker i Europa .

Malmö museum äger kom redan på 1890-talet som gåva från f.d. styrelsen för fabriken och är daterat 1876, det år fabriken upphörde. Prislistan lämnar inga uppgifter om vilka tryckta eller målade dekorer man kunde erbjuda köparen eller i vilka färger trycken utfördes. Det får vi sluta oss till av de bevarade föremålen . Blåmålade underglasyrdekorer dominerar det handmålade godset. Koppar och tallrikar med en blå bladkrans hör till fabrikens vackraste produkter. De visar i all sin enkelhet konstnärlig friskhet och originalitet. Bladkransen förekommer i flera varianter, antingen yvigt målad och täckande tallrikens kälning och bräm eller stram och begränsad till tallriksbrämen. En tredje variant har fyra större bladknippen som strålar ut från en tunn ranka som markerar övergång mellan kälning och bräm, bild 9. Det finns ytterligare en typ, där kransen är kombinerad med ett mittmotiv med blommor och fågel, klumpigt målat i prickmaner. Tillsammans med några andra dekorer utgör det senare troligen prov på lekfulla experiment, som inte kommit i produktion, bild 10. Till de enklaste handmålade mönstren hör smala ränder. 102

13. Servisdekor med koppartryckt dekor i flytande blått. Palmettbården med bandflätning kombinerat med ett rosettmönster var Malmö Porslinsfabriks populäraste servismönster. Fr.v . karott, 1875, Malmö museum . Modellen finns ej med i prislistan. Fat av 8-modell, 1875, d 34 cm, KM 21.351. Soppterrin av A-modell , 1875 , h 22 cm, KM 65.005 .

De förekommer både i grönt och blått på tallrikar och kaffegods, bild 11. Musselmönstret eller s .k. sachsiskt mönster var en av fabrikens blåmålade dekorer. Det hämtades utifrån och förekommer på såväl servisgods som kaffe- och tegods. Det ursprungliga mönstret, såsom det målades på 1700-talet vid t.ex . Meissen och den Kongelige Porcelainsfabrik i Köpenhamn, är kinainspirerat och föreställer spröda växtrankor, som svingar sig upp från en blomma - växelvis krysantemum och ros. Vid Malmö porslinsfabrik förenklades mönstret så kraftigt, att blommorna och rankorna reducerades till linjer, prickar och cirklar. Malmövarianten är nästan en kopia av "Danskt mönster" , som infördes redan på 1860-talet vid Gustavsberg. Det hörde där till de billiga servismönstren. Se bild 12! 103

14. Servisdelar med koppartryckt dekor med palmettbård i violett . Fr.v. lockkarott C-modell (locket saknas) , 1875, I 35 ,5 cm, KM 41. 287. Fat, 1875, I 48,5 cm , KM 68.711. Tallrik och assiette, 1875 , KM 68 .727 resp. KM 68.729. Soppterrin B-modell (lock saknas), 1875 , h 12 ,5 cm , KM 41.217 .

Av fabrikens polykromt målade produktion finn s inte mycket bevarat. Troligen var denna del av tillverkningen inte särs kilt stor. Färgprovstallriken, färgbild VIII , visar fabrikens färgskala målad på tallriksbrämen med färgernas nummer och engelska namn . I botten ses en bukett av rosor och förgätmigej samt målarens initialer AM och årtalet 1875. Samma målare har troligen också målat en blomsterdekorerad tillbringare med bl.a. en stor tulpan på ena sidan. Den är daterad samma år. Det enkla målade mönstret på kaffekoppen, bild 11, utgöres av en tunn krans av blad i grönt och blommor i svart. Till kategorin kuriositeter får räknas en tallrik i Malmö mu seum s ägo. Det är en väggtallrik med texten " Skåne " som återger en interiör av en " dragen " skånsk stuga med husfar sittande till bords. En stor del av fabrikens produkter var tryckdekorerade, men mönstren var ganska få. Det vanligaste servismönstret visar en 104

15. Kopp och fat, 1875, KM 68.730. Lila koppartryckt bärdmön ster som inspirerats av nyantikens " pompejanska" dekorer. Motivet är päfäglar som flankerar ett ymnighetshorn kombinerat med smala antikiserande bärder av "Löpande hund" . Mönstret tycks endast ha använts pä kaffegods.

stram bård av hjärtformade palmetter i bandflätning. I botten på fat och tallrikar bildar palmetterna rosettmönster, bild 13 och 14. Mönstret, som trycktes i ljust lila, grönt och flytande blått var helt i tiden s smak. På 1870-talet dominerades även Gustavsbergs och Rörstrands nyproduktion av strama dekorer med ränder, band och geometriska mön ster. De andra för Malmö Porslinsfabrik mest karakteristiska tryckta dekorerna återges på bilderna 13-16 samt färgbild VIII. Några tallrikar med monogram visar att fabriken även dekorerade på beställning. En del föremål skvallrar om de tekni ska problem fabriken hade att brottas med. De tillklippta pappersavdragen kan vara illa anpassade till formerna eller slarvigt hopfogade, oc h mön sterskarvarna är därför ofta klart synliga . Den flytande blå färgen vållade också svårigheter. Fabriken drogs med svåra ekonomiska bekymmer. Red a n i december 1875 annonserar man i Sydsvenska Dagbladet om extra bolagsstämma , för att besluta om eventuell upplösning av bolaget. Man lyckas då skaffa mer kapital , men den 8 maj 1876 försattes bolaget i konkurs . En skrivelse till fordringsägarna anger, att "såsom orsak ... kunna endast angifvas att bolaget varit grundadt på för ringa kapitaltillgångar samt att anläggningskostnaderna för dess byggnader och inrättningar måhända blifvit drygare än på förhand kunnat förutses ". Tillgångarna i konkursen uppgick till 486.006 kr. Däri ingick fastigheten till ett 105

16. Tekanna av A-modell , 1875 , h 20 cm , Malmö museum . Denna koppartryckta naturalistiska dekor med blommande gren och fjäril påträffar man på muggar samt te- och kaffegods. Mönstret förekommer i blått och grönt. Geometriska bårder markerar kannans lockkant och handtag .

värde av 266.000 kr samt inventarier, maskiner och lager av färdigt och halvfärdigt gods värderat till 192.993 kr. Skulderna uppgick till 341. 720 kr. Av en förteckning (rescontra) i konkurshandlingarna framgår , att fabriken hade fordringar för porslin , som levererats till bolag och privatpersoner över hela landet. Skånska, småländska och blekingska kunder dominerar, men även i Mellansverige och så långt norr ut som i Umeå och Sundsvall hade man kunder. En genomg~ng av Sydsvenska Dagbladet årgång 1875 visar, att fabriken inte någon gång annonserar i pressen. En fordran i konkursen från Johan Ekelund, Belysningsmagasinet i Ystad visar, att försäljningen handhades av handelsresande, som bedrev handel både i parti och minut. Ekelund kräver bolaget på bl.a. en fyraprocentig provision uppgående till 1.232 kr för " under hästresan 1875 försåldt porslin enligt insända orderli stor till belopp kr 30.988". Bolagets fastighet med inventarier och lager övertogs av borgenärerna. Ännu 1881 hade varken byggnaderna eller redskapen 106

17. Muggar av B-modell , 1875 , h 12 cm, KM 34.389 resp 1876, h 15 cm, Malmö museum. Dessa drickakrus tycks ha varit mycket populära även pä den skånska landsbygden . De tillverkades ocksä med markerande målning i blätt. Enkla drickakrus av denna typ hörde till de första föremål av flintgods som landsbygdens bönder och s mäbrukare hade räd att skaffa sig. Ofta stod drickakruset mitt pä bordet och alla drack ur samma krus .

tagits i bruk för annan verksamhet. Syskonbarn till Joseph Swensson, som fick lagfart på fastigheten 1898 , berättar hur man då fann halvfärdigt porslin inne i de jättelika ugnarna. En del av lagret fanns också kvar. Det togs till vara och något finns ännu i släktens ägo. Det berättas hur dessa föremål användes som enklaste hushålls- och vardagsgods. Vita karotter i flera storlekar användes i köket vid julslakten. I dessa borgerliga Malmöhem kom aldrig Malmöporslinet in på matbordet utan användes i kök och källare. En sagesman berättar, att man i de vita terrinerna till julen sådde rödbetsfrön, som växte upp med stora röda blad och bidrog till julstämningen. Föremålen hade 107

18. Malmö Porslinsfabriks stämpel inpressad i godset. Siffrorna under Malmö stadsvapen anger årtalet, här 1875 . Årsstämplar användes såväl 1874, 1875 som 1876. I ett fall har en rak stämpel med enbart texten MALMÖ använts. Siffran 14 anger här storleken dv s. fatets längd är 14 tum . Bokstäver placerade över och under fabriksstämpeln t.ex. P, E, HO m.fl. är svåra att tolka. Tre målarsignaturer återfinns dels på fabrikens färgprovstallrik (AM) dels på blåmålat se rvi sgods med mu sselmön ster , L. Pettersson och A E.

låg status i denna miljö, men värdesattes ändå som kuriositeter. Anders Sten skildrar i den ovannämnda tidningsartikeln , att fabrikens drickakrus med ansiktsmasker var speciellt populära på den skånska landsbygden bl.a. därför att " di va ' frå de ' egna lannet", bild 17. Gömmer sig i Skåne ännu några föremål från denna provinsens egen fabrik, som kan komplettera den bild vi nu har av tillverkningen eller berätta om tingens bruk i hemmen? Källor Otryckta Civildepartementets registratur, Riksarkivet. Kommerskollegiets fabriksstatistik, Riksarkivet. Magistratens i Malmö protokoll 1873 § 223 , Malmö Stadsarkiv. Protokoll rörande lagfarter 1873 , § 227 , 228, Malmö Stadsarkiv . Mantalslängd 1875 , Caroli församling , Malmö Stadsarkiv . Konkurshandlingar , Malmö Stadsarkiv . Byggnadsritningar, Malmö Byggnadsnämnd . Lagfartsprotokoll, Malmö Tingsrätt. Intervjuer . Tryckta I. Arnö-Berg: Serviser från Gustavsberg , Örebro 1971. B. Lagercrantz: Iris , Vineta och Gröna Anna , Stockholm 1970. P. Palme: Svensk keramik, Stockholm 1947. Prislista från Malmö Porslinsfabriks Aktiebolag 1875, Kungl. Biblioteket. Tidningsnotiser och artiklar i SDS, 1875 , 1926, 1954, 1958.

108

LARS ÖSTERLIN

Johan Henrik Thomander och hans tid

Om man vill välja en tidpunkt och en bestämd plats som karakteristiska för ett helt människoliv och en epok - nu gäller det Johan Henrik Thomander och hans tid - då vill jag välja hösten 1838 och som plats hans professorshem , som hundra år senare rekon struerade s och överflyttades till "Kulturen" i Lund. 1838 var Thomander 40 år. Han hade varit lärare i teologiska fakulteten i tolv år och därav professor i fem. 1833 hade han tillträtt den då nyinrättade professuren i pastoralteologi. Han hade redan lagt fram sina mest väsentliga arbeten inom vitterhet och teologi och sitt program inom den praktiska reformverksamhet för kyrka och samhälle som utgjorde hans viktigaste insats i livet. Han hade just nu börjat träda fram med detta progra m på rik splanet. Men i Lund var han redan en av de ledande. På sommaren 1838 hade han inte bara firat sin 40-årsdag uta n också tillträtt posten som universitetets rektor. En journalist på en av stockholm stidningarna, som den hösten gjorde ett litet reportage om Lund , skrev att han hade besö kt fyra perso ner. Det var professor Holmbergson - jurist och lärjunge till prosten Henrik Schartau. Det var Brunius, professor i grekiska oc h arkitekt , den man so m jämte Zettervall ha r varit den so m hittill s mer än någon anna n präglat be byggelse n i det centrala Lund. Det var professor Lindfors, vars hu s vid Ade lgatan oc kså ingår .i Kulturhi stori ska mu seet. Och det var T homander . Stoc kholm sredaktöre n har inte stann at länge i Lund. Ha n hade bl.a . svårt med språ ket. Ha n var inte vidare hemm astad d vare sig i skå nska eller latin . Han fortsatte till Köpenhamn och 109

reste över slätten till Malmö mellan pilevallarna i ett obekvämt fordon som kallades "rapphöna ", på studentspråket " kärlekens vingar". Det var - tror jag - ett slags gigg. Hösten i Lund är väl inte alltid särskilt angenäm. I november 1838 utspann sig i Lunds Weckoblad en liten diskussion , om det var med rätt eller orätt som en tysk besökande hade kallat Lund för en lortstad ("eine rechte Dreckstadt"). Gatubeläggning och renhållning var det tydligen klent med. Thomander skrev i varje fall i ett brev till sin vän författaren C. F. Dahlgren i Stockholm så här om situationen i Lund: " Sädespriserna äro höga, husen låga, läran ren och galoscherna orena." Sädespriserna var f.ö. viktiga inte minst för professorerna som avlönades i sådan valuta. Läran var nog mestadels ren, och den var i Lund fördjupad i sitt allvar genom det ännu bestående inflytandet från Henrik Schartau. Husen var låga. Lund var, som de flesta städer i Sverige vid den tiden , en mycket liten ort med c:a 5 000 invånare . Vid universitetet var 439 studenter inskrivna. Ungefär hälften hörde till Skånska nationen. De andra nationerna var mycket små. Västgöta hade 16, Småland 50 medlemmar. Den nation som Thomander tillhörde, den blekingska, hade 45 medlemmar. Då fanns vid universitetet 13 adelsmän , som på grund av sina ståndsprivilegier icke var inskrivna vid någon nation. Thomander bodde vid Paradisgatan i ett stort hus som han hade köpt av C. A . Agardh , den berömde botanikprofessorn , kryptogamernas utforskare , som hade blivit biskop i Karlstad. Thomander köpte huset på hösten 1833. Han var då redan säker på att få ordinarie tjänst vid universitetet och han var förlovad. Hans fästmö hette Emelie Meyer, dotter till en rik handelsidkare , industriman och skeppsredare i Karlshamn. Thomander skrev till henne att platsen måste vara lyckosam, för kvarteret hette - som det alltjämt heter - Paradislyckan. Thomander och Emelie Meyer gifte sig 1834. Vigseln förrättades av Thomanders kollega och vän, Henrik Reuterdahl. Han var kyrkohistoriker och f.ö. den som i Sverige först introducerade och tillämpade den moderna källkritiken som historisk vetenskaplig metod. Reuterdahl steg efter hand till höga poster: statsråd , bisskop i Lund före Thomander och slutligen ärkebiskop. Det var 110

I. Joha n He nrik Thom a nd er , b ys t i marmor a v den da nske bildhugga re n Herma n Vilhe lm Bisse n. Fo tograferad på sin pl ats i biblio te ket i Tho ma nd e rska hu set. KM 36.535.

också han som drygt tv å årtionden senare i Lunds domkyrka vigde Thomander till bi skop. Thomander och Re uterd ahl var parhästar seda n ungdom såren . De samarbetade i Lund med utgivningen av Theologisk 111

Quartalskrift - vår första teologiska tidskrift med vetenskapliga ambitioner - och de båda hade tillsammans reformerat och utvecklat hela den teologiska studieordningen. 1838 - men faktiskt inte längre - var samarbetet gott. Sedan började de glida i sär. Reuterdahl blev den ledande i den konservativa falangen inom kyrkan. Thomander visade sig alltmer liberal. Jfemmet som Thomander och Emelie Meyer inredde åt sig i Paradisgatan var redan från starten ett burget hem. Man ser det på möblerna, på det dyrbara ostindiska porslinet och framför allt på den väldiga boksamlingen. Thomander hade själv, långt ifrån , någon förmögenhet att börja med. Pengarna kom från hustruns familj.

Härkomst och utveckling

Thomander var född utom äktenskapet. Hans mor var en prästdotter från Fjälkinge i Skåne. Hon hette Thomaeus. Fadern var en genom hela livet vagabonderande pastorsadjunkt kanske en slags Gösta Berling-typ av ursprungligen polsk härkomst. Han hette Pisarski . Föräldrarna gifte sig aldrig. Modern lämnade genast den lille pojken ifrån sig. Han uppfostrades av sin gamla mormor som bodde i Karlshamn . Och han tog sig själv namnet Thomander. Så fattig hade Thomander varit att han aldrig hade haft någon ordnad studiegång. Under två mycket korta perioder vistades han som student i Lund. Men han hade annars skaffat sig hela sin beläsenhet under de år han var informator. Det var först hos grosshandlaren och skepp s redaren C. U. Winberg i Karlshamn och sedan hos familjen Wachtmeister på TrolleLjungby och Årup. Hos Winberg blev Thomander upptagen nära nog som son i huset och det är det Winbergska hemmet so m man bör se so m Thomanders faktiska bakgrund. Winberg bebodde herrgården Stensnäs strax utanför Karlshamn, och här levde Thomander i en förnäm borgarmiljö , där det fanns gott om pengar men också livliga intressen för politik och för litteratur och teater. De litterära salongerna hos konsul Winberg besöktes någo n gång t.o . m. av Tegner. I de kretsarna var 112

2. J . H. Thomanders svärfader handl anden, bruks patron en m.m. Ern st Fredrik Meyer med sin so nson oc h namn e i knät. Akva rell av August T holand er 1848 . KM 48.124.

det också Thomander fann sin fru. Emelie var dotter till E. F. Meyer som var Winbergs kompanjon. Hos Winberg på Stensnäs hade Thomander börjat si n litterära bana. H an skrev teaterrecensioner och översatte Shakespeare. Hela fem dramer av Shakespeare gav Thomander ut i rask följd på 1820-talet. Det var en pionjärinsats i Sverige. C. A. Hagberg , som längre fram tog över, har i stor utsträckning byggt på Thomander. 8-Kulturen 1978

I 13

Thomander översatte dessutom bl.a. lord Byrons Manfred. Det var djärvare. För Byrons verk ansågs av många vara moraliskt tvivelaktiga. Thomander deklarerade emellertid att esteterna inte fick dömas efter moralens måttstockar. Hans Manfred-översättning fick f.ö . rätt stor betydelse för romantikens genombrott i Sverige på 1830-talet. På gott och ont kan man säga. För den återspeglades i åtskilliga Byron-demoniska gestalter som dök upp hos svenska småpoeter under det årtiondet. Jämsides med skönlitteraturen översatte Thomander också kristna uppbyggelseskrifter. Det var fr.a . medeltidsmystikerna, f.ö. nästan exakt desamma som i vår egen tid kom att betyda så mycket för Dag Hammarskjöld . Anknytningen till mystiken var på det religiösa området en parallell till romantikens brytning med upplysningstidens mentalitet och andliga inriktning. Hos Thomander banade dessa studier vägen för en större förståelse för väckelserörelsernas religiositet - något som sedan i hög grad kom att påverka hans kyrkopolitik. Rebell och snille

Thomanders väg till den teologiska fakulteten var alltså ganska ovanlig. Den hade fr.a. gått via skönlitteraturen. Man ser ännu spåren härav i hans stora bibliotek . Men här är också en annan sak att nämna som kanske inte är mindre anmärkningsvärd . Thomander var från allra första början känd som en mycket radikal person när det gällde hans åsikter både inom kyrka och samhälle. Thomander - biskopen, prokanslern, en av de aderton i Svenska Akademin - ingår till den grad i en ärevördig lundensisk tradition att man riktigt måste påminna om att han egentligen var en rebell. Thomander var en av de tidiga liberalerna i Sverige och han blev en av de ledande. I fyra årtionden, från 1820-talets mitt till sin död år 1865 kämpade han med sin penna och med sin bitande och kvicka talekonst för att bryta ned det gamla stånds- och skråsamhället och i stället bygga upp ett nytt och, som han menade, mera fritt och levande modernt Sverige. Han anslöt sig som samhällstänkare till Johan Gabriel Richert, och 114

han var nära vän med Lars Johan Hierta. Han blev själv riksdagspolitiker i främsta ledet och var vid ett tillfälle - f.ö. just den höst vi valt att möta honom, 1838 - allvarligt påtänkt som regeringsmedlem. För en sådan post var han emellertid vid den tiden för radikal - och alltför mycket fruktad för sina skarpa repliker och för sin ofta nästan mördande ironi och humor. Den sidan hos honom hade blommat ut fullt och ohämmat vid 30-talets början i Lund. Riksbekant blev striden kring domprosttjänsten i Lund, då förenad med en professur i teologiska fakulteten. Thomander var en av de sökande, och han och hans vän, docent Nils Otto Ahnfelt, gav ut en särskild tidning med befordringsärendet som tema. Den tidningen hette Gefion och kom ut en gång i veckan under hela år 1832. Där gjordes Thomanders medtävlare och många fler till åtlöje. Också på Akademiska Föreningen vållade domproststriden rabalder. AF hade grundats 1830 och Thomander var dess förste ordförande. Det var också han som startade Atheneum eller Aten som vi sedan har brukat säga. Gefion var utlagd på Aten men blev indragen genom en aktion från de akademiska lärarnas sida. Då svarade Thomander med en ännu värre flod av gyckel om Lund och AF - som Thomander nu i bladet döpte om till "Epidemiska förkleningen". Det var 1832. Men året efter fick Thomander i alla fall en professur om också inte den som var förenad med domprosttjänsten. Och bara några år senare möter vi honom som universitetets rektor. Han var en stridens man. Och han var - som det på den tiden brukade heta utan omsvep - ett snille. Agardh skrev om honom i ett brev till Tegner mitt under befordringsstriden (han jämförde honom närmast med Reuterdahl): "Thomander är en vida öfverlägsen person; öfverlägsen genom sin friska natur, sin duktiga kropp, sina lifliga maner, sin lustighet, sin kvickhet, sin kännedom om modern litteratur, sin förmåga att träda fram när det gäller, sin oförsynthet, sin dristighet, sin aplomb, sitt sätt att göra sig viktig och andra till bagateller. Han är duglig till allt, till hofman, till småpoet, till statsman, till litteratör, till öfversättare, till recensent, till jurist, till präst, till professor, hvarför då icke till domprost?" Thomander fick många fiender genom sin radikalism, men 115

han hade alltid studenternas öra. Bernhard Tarschys säger om Thomander att han i Lund på 1830- och 1840-talen betydde ungefär detsamma bland studenterna som tidigare Tegner. Han tänker då på den lundaradikalism som kännetecknade Tegner i yngre dagar - förenad med nordiskt nationellt patos och kulturoptimism. Om Tegner hade inlett den traditionen i Lund så fortsattes den av Thomander, och i sin generation var Thomander nästan lika beundrad av ungdomen som förut Tegner, beundrad för just det han var: manlig, djärv, i oppositionsställning. Genom de egenskaperna fick han också trogna vänner bland sina yngre kollegor inom universitetet och kyrkan. Låt oss bara nämna en: den stora nykterhetskämpen och litteratören Peter Wieselgren.

Thomander och Almqvist Höstterminen 1838, den första under Thomanders rektorat, var det särskilt en händelse som dominerade Lund. Det var tillsättningen av den norbergska professuren, d. v .s . i litteraturvetenskap och moderna språk. Thomander engagerade sig starkt i detta ärende. Han hade sin egen kandidat som han gick in för med liv och själ. Det var rektorn vid elementarskolan i Stockholm, Carl Jonas Love Almqvist. Planen att göra Almqvist till professor vid Lunds universitet ingick i Thomanders strävanden att förnya universitetet, föra det ut ur sin skråtillvaro med privilegier och Iatinläsning, närmare samhället i liberalismens anda. Almqvist gick genast in på Thomanders ide. Han kom till Lund redan i mitten av september och bodde medan han speciminerade hela två månader som Thomanders gäst i huset vid Paradisgatan. Här skrev han samman sina disputationsprov och under tiden fördjupades vänskapen mellan dessa båda märkliga män. De kände varandra innan. Almqvist hade kommit till Lund föregående år för att träffa Thomander, men han hade inte funnit honom där utan i Bosarps prästgård, hos prosten P. G. Ahnfelt - förkämpe för djärva frikyrkoideer och för eftervärlden fr.a. känd som författare av memoarverket "Studentminnen''. När Thomander ute i Bosarp fick höra om vilken gäst ll6

3. För att fin ansiera sitt köp av den agardh ska fastigheten lånad e Tho mand er under flera år pengar av sin svärfader. Bilden visar kvittense n på det första årets lån. (Lunds Universitetsbibliotek)

som hade anlänt - händelsen är ofta berättad och den är typisk för Thomanders impulsivitet - sprang han ut på gården och lyfte Almqvist ur vagnen , satte honom mitt på salsgolvet och sa: " Detta är Lov e Almqvist! " Nu bodde alltså Almqvist ho s honom en hel höst , 1838. Det var under ett av han s mest produktiva år. Han hade just gett ut 117

fyra böcker av Törnrosens bok och nu skrev han flera vetenskapliga arbeten bl.a. ett på franska om Rabelais. Han disputerade två lördagar efter varandra den 7 och 14 november. Disputationerna ägde rum i gamla akademihuset i "Auditorium majus", d.v.s. Carolinasalen . Händelsen väckte stor uppmärksamhet. Studenterna - Almqvist säger själv, att det var en massa studenter närvarande - följde honom upp till Thomanders hus i Paradisgatan. Det låg f.ö. på den tiden ännu inte någon universitetsbyggnad däremellan utan i stället den gamla botaniska trädgården . Utanför Thomanders hus hölls en sångarhyllning. Lundastudenterna hade en sångförening under Otto Lindblads ledning sedan 1831 . Nu sjöng de en av Almqvists egna visor, " Engelns kallelse " som de i hast hade lärt sig, och så hyllade de dagens hjälte med att ropa vivat och hurra. Detta var en stor och lycklig dag inte bara för Almqvist utan också, och kanske inte mindre, för Thomander. Denne lyckades visserligen inte med att få sin vän utnämnd till professor, men förbindelsen fortsatte . Man kan följa den i Almqvists brev . Korrespondensen var särskilt livlig under det följande året, då Almqvist hade givit ut Det går an, och med den boken föranlett 1800-talets stora strid om äktenskapet som institution . Det är känt att Thomander hjälpte Almqvist med att utarbeta svars yttranden inför Uppsala domkapitel. Fullt ut så radikal som Almqvist var dock inte Thomander i äktenskapsdebatten. Almqvist skrev ett långt brev om vad han menade var orsaken härtill. Det var Emelie. "Nog inser du att det är medan du eger vid din sida en sådan person som Emelie, so m Du känner Dig lycklig . . . det är inte den omständigheten so m institutionen kall ar äktenskap so m gör det. " Emelie Thoman der var helt visst både söt och rar och dess utom klok i sin hu shållning och i sina ekonomi ska kalkyler. Hon var faktiskt påfallande lik Sara i Det går an! Annars var nog inte Thomanders äktenskap fullt så problemfritt som Almqvist hade uppfattat det. Thomander hoppade i varje fall i yngre år stundom över skaklarna. Men det var nog i stort sett ett mycket lyckligt hem . Emelie var fylld av beundran för sin man och hennes Johan Henrik skrev förtjusande brev till de sina då han var borta från Lund under 11 8

riksdagar och kommittearbeten. Almqvist nämner i ett brev flickorna Ida och Fredrika och ber Thomander klappa dem som hälsning. Ända fram till 1932 levde fru Ida Thomander-Warholm ute på Tuna slott. Hon var på sin tid något av en institution i Lund - tillsammans med sin syster och sin man, godsägare Warholm, donator i stor omfattning. Bl.a. grundade de Johan Henrik Thomanders studenthem på Sandgatan. 1925 återköpte Ida Thomander-Warholm och skänkte till Kulturen inrett på nytt så autentiskt som det var möjligt - det gamla barndomshemmet på Paradisgatan. Hon kunde ännu vid 1930talets början berätta om hur hon som barn hade suttit i Carl Jonas Love Almqvists knä. Ett kyrkligt reformprogram

Men vi återvänder ännu en gång till Thomanders stora år, 1838. Det viktiga arbete som han själv vid denna tid lyckades full borda var förslaget till en ny svensk kyrkolag. Han hade året innan , 1837, själv publicerat ett helt kyrkolagsförslag och d.e t lyckades han få antaget i Kyrkolagskommitten. Det skedde efter ett intensivt kommittearbete som pågick hela augusti månad 1838 i Stockholm. Han hade lagom kommit hem till Lund för att ta emot Almqvist. Thomanders kyrkolagsförslag var ingenting mindre än en helt ny grundritning till Svenska kyrkans organisation. Han bröt med detta arbete upp från den gamla uppfattningen att kyrka och samhälle var ett och detsamma. Nej , kyrkan är ett samfund för sig, och den behöver därför sina egna organ . Samhällets differentiering måste ha som konsekven s att man gjorde en distinktion mellan kyrklig församling och borgerlig kommun , mellan kyrkomöte och riksdag. Och i kyrkan själv måste finna s rum för större frihet. Konventikelplakatet måste upphävas. Kyrka och rättsväsen måste skiljas åt. Den gamla kyrkoplikten skulle försvinna. Thomanders kyrkolagsförslag gick aldrig igenom i sin helhet. Det stjälptes genom en formlig kupp, ledd av biskoparna Tegner och Heurlin . Men i enskilda reformer och nyskapelser blev faktiskt det ena efter det andra av hans många förslag förverk119

ligat. Ja, man ser ännu idag ganska tydligt - t.ex. i hela kyrkastatdebatten - att vi alltjämt befinner oss i ett slags förlängning av det väldiga framtidsperspektiv för Svenska kyrkan som en gång på 1830-talet hade utarbetats av en radikal teolog vid Paradisgatan i Lund. Men till sist skall vi stanna inför något av det som samtiden, både åsiktsfränder och meningsmotståndare, satte så högt hos honom - det som var den främsta anledningen till att han blev invald i Svenska Akademin: hans talekonst. Den kan ju aldrig fullt återges. Vi har inget prov på hans röst, och oftast och bäst talade han utan manuskript. Bland de många tal och predikningar som har tryckts väljer jag några rader ur hans predikan vid en magisterpromotion i Lunds domkyrka. Det är några ord som vittnar om språkkonstnären i romantikens anda men också om den oförvägne sanningssökaren. "Det högre lifvet är ett kärlekens lif. Kunskapen kan sättas i sammanhang med den gudomliga kärleken, och detta är också ett af kunskapens företräden. I kunskapen är en försakelse och i all försakelse är kärlek. Tager icke tidigt allvaret den vetgiriges hjerta i besittning? förer det icke ynglingen bort ifrån lekarne och skämtet och stänger hans kammardörr och sätter sig invid hans sida och uppfläktar nattlampan och förjagar hvilan? anvi sar honom icke ofta kunskapen under ett hårdt himmelsstreck fattigdomen såsom följesven och näringsbekymren som ett dagligt umgänge? plockar den icke helsans rosor bort ifrån kinden såsom alltför bjerta prydnader för en sanningens prest? och lida icke menniskor allt detta tåligt i vetenskapens tjenst , visserligen ofta med orent hjerta - hvem vill neka det? - men också icke sällan förda och upprätthållna af en oemotståndlig längtan att en gång få se sanningen, den obekanta, besjungna och beslöjade?"

120

BARBRO ÅSTRAND

Klockor i det Thomanderska hemmet

Till färgbilderna X och XI Efter det att Johan Henrik Thomander 1833 blivit utnämnd till teologie professor i Lund inköpte han den Agardhska fastigheten vid Paradisgatan mitt emot Botaniska trädgården, då belägen på den nuvarande Univer~itetsplatsen. Året därpå gifte han sig med Emilie Louise Meyer från Karlshamn, dotter till en rik grosshandlare och brukspatron. Vid den tiden hade industrialismen tagit fart ordentligt ute i Europa. Armodet bland fattigt folk ökade. Borgerskapet hade fått en ny ställning och betydelse. Tåg hade börjat rulla på kontinenten och i England, medan man i Sverige fortfarande fick resa med häst och vagn. H. C. Andersen skrev sina sagor för barn och vuxna, Fredrika Bremer var mitt uppe i sitt författarskap och 1831 hade Tegners Fritjofs Saga kommit ut i sin femte upplaga. Ett professorshem i 1830-talets Lund var inte bara en bostadslägenhet. Till den Thomanderska gården vid Paradisgatan hörde förutom bostaden med skafferi , visthus och brygghus ett tvåvåningshus i korsvirke med drängkammare, stall med spiltor för tre hästar och två kor, foderlada och avträdeshus. Bostaden innefattade bl.a . matsal , salong, förmak , musikrum, bibliotek, vävkammare och rum för en husjungfru. I köket lagades maten på öppen härd. Trots inslag av äldre möbler och inredningsdetaljer liksom av nymodigheter från 1840- och 50-talen, har hemmet fått sin huvudsakliga prägel av den sena Carl Johansstilen. Här har den svenska empiren knutit an till tysk-österrikisk Biedermeier, som genom ett borgerligt livsideal och hantverksmässig snarare än arkitektonisk syn på möblernas form , gav empirens stilele121

ment en förändrad karaktär. Bostaden fick därmed en viss intimitet ägnad till umgänge inom familjen och en mindre vänkrets , något som bör ha lämpat sig väl för det Thomanderska säll skapslivet. I högborgerliga hem fanns frå n och med 1800-talet mycket fler klockor än det hade funnit s tidigare . Nu hade välbärgat folk klockor , om än ej i varje rum , så p~ mång<\ håll i bostade n framför allt väggpendyler och bordstud sare. När det Thomanderska hu se t återuppförd es på Kulturen 1925 , kunde Thom anders dotter Id a Thomander-Warholm övervaka att man rätt återgav hemmets interiö rer , som hon minde s väl, då hon var 14 år gammal när familjen 1851 lämnade Lund . Av de klockor so m nu finns i hu set är det emellertid bara tre , so m man vet har tillhört J. H . Thomander. Den äldsta av dessa är en nästan en meter hög väggpendyl med förgyllt fodral , skuret i trä - omslagsbild och bild I. Klocka ns uppbyggnad likso m dess dekorationselement bä r den gustavianska stil ens tydliga präge l. En pärl stavso mgiven urtav la fl ankera s av kolonnskaft samtidigt som den vilar mot en antiki serande fris med löpande hund och droppar. Frisen har paralleller i repstaven nertill och i krönets horisontell a parti , som dock bryts av en oval med aljong med motsvarighet i det pärlstavsförsedd a pendelfön stret. Kvi star av nyss utslagna rosor hänger och ligger, ibland till samm ans med en enkel anemon . Från sida till sid a, upplyft med ett omtag mitt fram på kl oc kan, löper en guirland med vinlöv och svällande druvkl asar. M en trots att de enskilda delarna så väl passar in i det gustavianska schemat, finn s i fodralet s uppbyggnad en mot sättning mell an d en hori sontal a och vertikala principe n snarare än en balans. D et är som ville träskärare n ha med allt på en gång. Och d ärför har klass icismens måttfullhet gått förlorad. Ornamentiken hänger hell er inte alltid organiskt samm an. Denna uppl ösning i formspråket , som man skönj er i helheten , tal ar för att kl ockan är tillverkad mot slu tet av perioden, kanske fram emot 1800. Men fodralets träs kärning är elegant utförd och övere nss tämmer i detaljerna så nära med den man möter på 1780-talets Stockholm spendyler, bild 2, att man kan ta för givet att klocka n är 122

V äggpendyl med vitemaljerad urt av la och fodral av förgyllt trä, troligen till verkad i Stockholm , 1790-talet. Kröne ts ova l bär e n medaljong av bi squit -po rslin med ett a ntiki serande huvud må lat i sepia av In geborg H olck , 1890. H 98 ,5 c m. KM 36 277.

123

tillverkad i Stockholm . För det talar också det faktum att klockan i Ida Thomander-Warholms testamente, genom vilket den kom till Kulturen, omtalas som ett Stockholmsväggur. Den gustavianska pendylen hänger i förmaket mot en nyrokokotapet i blåv iolett och gyllenbrunt, so m måste ha varit senaste modet, när Thomander lät sätta upp den 1848. 1 Att ställa samman gammalt och nytt var inte någon allmän tendens i tidens inredningssmak , men man använde det man fått i arv eller som gåva liksom man skaffade nytt , när hemmet behövde kompletteras . Klockan hade Emilie Thomander säkert fått som gåva från någon i sin familj. Fru Thomanders far Ernst Fredrik Meyer (1782-1851) var en förmögen man . Han hade invandrat från Tyskland och 1810 hade han gift sig med Christine Tauson (1791-1870). Men även om makarna Meyer hade bohag från hustruns föräldrahem, hade de säkert företrädesvis nyare ting att ge till sin dotter i hemgift 1834. Därför är det troligare att pendylen kommer från Emilie Thomanders morföräldrahem , som bildades någon gång på 1780-talet. När tullförvaltaren Tauson , som också var en mycket välbärgad man , dog 1828, fanns i han s stora kvarlåtenskap bland allt silver och tenn , alla speglar och möbler också en "bordstutsare och två Vägguhr med foderal". Boet skingrades inte utan hans änka fick behålla det orört. Vad kan vara mera naturligt än att Brita Catharina Tau son gav en av klockorna i sitt stora hem till sin dotterdotter Emilie, när hon gifte sig med professor Thomander? Det mås te vara i samband med giftermålet eller tiden däromkring so m makarna själva eller någon anhörig inköpte den andra av husets klockor (färgbild X). Det är en svartpolerad " bordstudsare" med ett cylinderformat urhus upphängt i ett f..irkroppat gavelfält som via " bjälklag" bärs upp av två par alabasterkolonetter vilande på ett postament. Urtavlan är av silver. De vita alabasterkolonetternas baser och kapitäl är av förgylld brons liksom pendeln med sin genombrutna bladrosett. Pärlemorbeslag understryker och lättar upp krönets svarta. I tyskspråkig litteratur brukar sådana här bordspendyler kallas " Wiener Portaluhr" .

124

Väggpendyl med fodral av förgyllt trä. Tillverkad av Joh an Nyberg dy , Stoc kho lm 1780-talet (ur Side nbl ad h)

Klockor uppbyggda i form av en portal i strä ng empir förekommer frå n och med 1800-talets börj a n i Frankrike liksom på a ndra håll i Europa . Den hä r speciella kategorin av porta lur , vars representanter är vara ndra mycket lika, har formats utifrå n Biedermeiers stilideal. Sockel och krön är alltid a v svartpolerat trä och kolonettern a, vare sig de har doriskt , joniskt eller korintiskt kapitäl , ä r alltid a v alabaster och a nsvä llda so m vore de en smul a uppblås ta. Ibland finns på sockeln en genombruten dekoration av förgyllt trä, so m bildar bakgrund till pen125

deln. Krönet har alltid omisskännlig Biedermeierkaraktär. Dekorativa detaljer är oftast av pärlemor och gärna just i form av sådana små blomliknande knappar som pryder den Thomanderska pendylen. Ibland finns i krönet en fönsterförsedd nisch med pappersblommor eller blomsteromgivna svanar. Just svanen var en älskad dekorationsdetalj under Biedermeiertiden, bild 3. Dessa "Wiener Portaluhr" har, som namnet säger, sitt ursprung i Wien. Urmakeriet hade nämligen fått ett kraftigt uppsving från och med slutet av 1700-talet och blomstrade när empiren gick över i Biedermeier. Samtidigt var ju Wien en av huvudorterna för Biedermeiersmaken med betydelsefull möbeltillverkning. Också urtillverkningen var betydande, inte min.st vad gäller portalur. De exporterades i mängd ut i Europa, i synnerhet till Syd- och Östeuropa. Huruvida de "Wiener Portaluhr" man finner i Sverige och på andra håll är importerade från Wien, eller typen på sina håll har tagits upp för inhemsk tillverkning, är svårt att avgöra. De saknar oftast signatur. Men det finns åtminstone i Polen exempel på sådana här klockor, som är signerade av polska urmakare . Något liknande exempel från Sverige har jag emellertid inte stött på. I de Thomanderska räkenskaperna möter man då och då notiser om mindre utbetalningar till urmakare för reparationer utan närmare specifikation. Men en räkning, kvitterad den 12 mars 1841 av urmakare J. Holmberg i Lund för att han " Reparerat Bordstussare" för 2 Rdr 24, avser förmodligen Wienerklockan. Enligt samma räkning hade urmakaren också reparerat ett "dalkars Väguhr" . Ett sådant väggur, som Thomanders säkert köpt i Lund av någon kringresande Moraförsäljare, hade förmodligen sin plats i köket eller i vävkammaren. Den klockan kom aldrig till Kulturen. Den 8 juli 1849 var Thomanders i Köpenhamn. De var på Tivoli och de hand-lade: nattrock och kragar, kikare, klänning, "klädning till Emma' ', mantilj och "parapluier", och de köpte en "pendule" för 128 Rdr. Det är utan tveckan den förgyllda bronspendylen i nyrokoko , som står under sin kupa i det rum, 126

Portalur av svartpolerat trä med alabasterkolonnetter, förgylld a trädet aljer, pärlemordeko ration er och vitemaljerad urtavla. Sva nar och blommor i krönets rum är av polykromt pa pper. 1830-talet H 48 cm. KM 36 305.

127

som blev omtapetserat med en nyrokokotapet året dessförinnan, färgbild XI. Pendylen måste ha tillhört det nyaste som fanns i urväg. Nyrokokoklockor av det här slaget tillverkades knappa st förrän på 1840-talet, och de är me stadels importerade från Frankrike . Uppbyggnaden hos en del av empirens bronspendyler har tillsammans med rokokons dekorationsförråd givit dem de ss form. Den Thomanderska pendylen är en typi sk representant för sin sort. Den är helt gjuten i brons och förgylld . Ett massivt podium med en rikedom av symmetris kt ordnande rokokoornament i relief - snäckor , voluter, rocailler och spaljedekor - bär urhu set. Detta är krönt av en druvplockerska vid en vin stock men är samtidigt en del av hela scenen , som innefattar fritt modellerade kvi star, klasar och löv av vin och en korg fylld av druvor. " Vendange", det franska ordet för vinskörd , har någon skrivit för hand på undersidan av det sammetsklädda trä posta mentet på vilket klockan står. Det är väl ditskrivet för att man skulle veta, till vilken klocka det hörde , när akantu sblad och klasar modellerats fram i krederingsmassan och postamentet förgyllts . Klockans andra postament är svartpolerat och har ett spår fö r att hålla den da mmskyddande gl as kupan på pl ats . Att sätta en pendyl under glas kupa är något som kom på modet frå n och med nyrokokon . Klockan har därmed i vi ss ut sträckning blivit ett utställningsförem ål, vilket knyter an till nyrokokon s karaktär som en stil gjord för representation . Och denna anda går igen också i det fort satta 1800-talets ny stilar liksom den blås ta urkupan. Det skulle vara roligt att veta mer o m det hem som Thoma nders ska pade i Biskopshu set , när de 1856 återvände till Lund so m biskopspar. ' I Thomanders räkenskaper står antecknat att man den 14 o ktober 1848 betalde 10 riksdaler 4 shilling för ta peter i znc rum .

128

Skål av porslin , s.k. Ting yao , med skuren och ristad dekor. Kina 1100-talets början . Diam. 19,5 cm, höjd 5 cm. KM 69.480.

Portalur, Wien 1830-talet. H 44 cm . KM 36 128

Bordspendyl , tillverkad i Fra nkrike ca 1850. H 46 cm . KM 36 305

XII

R. cent. cristata ä r med sina fransiga foderblad en av de intressa ntaste mutationsformerna av R . ce ntifolia. Namnet Chapeau de Napoleon erinrar om knoppens likhet med e n kok ard. Tricolore de Flandre ä r en av de vackraste strimmiga formerna av R. ga lli ca. Bild e rna av Tuscany oc h C ha rl es de M ili s visa r hur o lika vara ndra tv å provinsroso r kan vara. Tuscany, hal ven kel och med e n krans av gu la stånda re ä r e n mycket gamma l form medan C harles de Mi li s är en se n produkt med inslag av R. dam asce na.

~/a/ ']%,«;._,,, .!!it,,,,;,,..,,;; PJ~f'--

XIII

Redo ute' s Rosa gallica Pontia na är e n ut sökt bild av en ros so m id ag inte lä ngre gå r att hitta i något pla ntskoleso rtime nt. Ma n kan bara hoppas att den finn s bortglö md i någo n trädgå rd .

x1v a b

Johan Johansson: Bethackare , Kåse berga, 1923 . Joha n Johansson: Brunnby kyrka, 1930-talet.

xv a b

Johan Johansso n: Sommarinteriö r, 1927. Johan Johansson : Frösa kull , 1941.

xv1

Gösta Adrian-Nilsson GAN: " SPAHI " målad i Paris omkr 1924.

NILS NILSSON

Jordbruksmaskiner

Såningsmaskinen Att så är inte något lätt arbete. I gamla tider då allting gjordes för hand, var man också mycket noga med att sådden inte fick skötas av vem som helst. Det var en uppgift för husfadern eller som i Norrland husmodern - eller eljest den mest erfarne och betrodde i hushållet. Knappheten på spannmål gjorde det inte mindre angeläget att utsädet hanterades riktigt. Inte att undra på att tekniskt sinnade personer tidigt började fundera ut apparater för ändamålet! Inom de gamla jordbrukskulturerna i Främre Orienten och Ostasien tycks ett slags enkla såningsapparater ha varit i bruk sedan något årtusende tillbaka eller mera, medan man i västerlandet först på 1500-talet börjat pröva sådana. Och inte förrän långt senare, mot slutet av följande århundrade och under 1700-talet, då intresset för modernäringen-jordbruket blommade upp i Västeuropa, kom det till nya försök med såningsmaskiner. Den första maskinen av detta slag i vårt land konstruerades man är frestad att säga naturligtvis - av Christoffer Polhem. Det var omkring 1720 och den finns bevarad i modell, men om den någonsin varit i praktiskt bruk är högst ovisst. Detsamma gäller en såningsmaskin som byggdes av uppfinnaren Daniel af Thunberg på 1740-talet. I andra fall vet man att uppfinningarna ifråga verkligen använts, låt vara i mycket begränsad omfattning. Sålunda byggde greve C. J. Cronstedt på Fullerö, en av tidens stora jordbruks pionjärer, en såningsmaskin som skall ha fått en viss spridning, bild l. Alla dessa konstruktioner byggde egentligen på en och samma grundprincip, som ännu tillämpas på nutidens såningsma9- Kulturen 1978

129

I. " Sånings-Mac hine " efter ritningar av C. J. Cronstedt 1765 . Efter Be rg 1931.

skiner: sädeskornen matas fra m av något slags roterande valsar, drivna av maskinen s hjul , och faller ner ba kom en bill , so m öppna r en rä nna i jorden. Men äve n a ndra principer prövades. E n kyrkoherde Zackarias Westbeck i Löfsta kon struerade omkring 1740 en sånings maskin i form av en skottkä rra försedd med låda för utsädet och en utma tningsanordning so m ska kades av ett fjäd rande spå n mot kuggar på hjulet. Redskapet på minner om den kine siska så plogen so m vid denn a tid möjligen kan ha blivit känd i E uropa, men något dire kt sa mband har inte kunnat på vi sas . En tredje grundtyp , centrifugalså ningsmaskinen, var också föremål för ex periment vid den här tiden . I första ha nd prövade s små bärba ra a pparater med en enkel ha nddriven spridarmeka ni sm. Senare under 1800-talet återupptogs centrifugalspridningen i breds åningsma skinerna, som lanserades som alternativ till radsåningsmaskinen och tidvis a nsågs denn a öve rlägse n. För framtiden fick e mell e rtid de sve nska 1700-talsuppfinningarn a kn a ppast någo n betydel se , inte annat ä n so m ett slags 130

2. James Cooks säningsmaskin frän 1783. Efter Juhlin-Dannfeldt 1925 .

förelöpare till den mekanisering av arbetet som skedde under 1800-talet. Så ningsmaskinens utveckling till ett brukbart redskap kom heller inte att ske i vårt land utan i England, där andra förutsättningar fanns, inte bara ifråga om intresset för lantbrukets förnyelse i allmänhet utan också i form av en utvecklad industri. Här hade en jurist vid namn Jethro Tull redan 170 I konstruerat en såningsmaskin so m ett led i sina experiment med olika metoder att så. Maskinen var treradig med roterande cylindrar som matade fram kornen . Den väckte trots sin ofullkomlighet åtskillig oro bland arbetarna vid hans gods och i rädslan att förlora sitt levebröd ställde de till strejk. Farhågorna måste ha varit betydligt överdrivna och Tull s maskin gjorde nog knappast någon lantarbetare överflödig. Först vid slutet av 1700talet kom det fram en såningsmaskin som fick någon nämnvärd spridning, nämligen prästen James Cooks konstruktion, bild 2. Denna radsåningsmaskin hade 6 billar och en utmatningsanordning i form av små skopor, fästa vid roterande trissor. 131

3. Garrett & Sons mindre radsåningsmaskin från 1850-talet. Efter Bergelins Tidskrift 1862 .

Märkligt nog påminner den i vissa avseenden om greve Cronstedts ovan omtalade maskin, som mycket väl kan ha varit bekant för Cook genom dess beskrivning i Vetenskapsakademien s handlingar, men något direkt samband har naturligtvis inte kunnat bevisas. Cooks radså ningsmaskin tycks emellertid ha införts i ett eller annat exemplar till Sverige . James Cooks konstruktion anses vara den som betytt mest för den framtida utvecklingen av redskapet. Men även Jethro Tulls experimentverksamhet hade bidragit med viktiga erfarenheter , inte minst ifråga om jordens luckring och rensning. Utvecklingen kom sedan att föras vidare av maskinfirman Garrett & Son s i England och under första hälften av 1800-talet är detta den ledande tillverkaren av radsåningsmaskiner. På Världsutställningen i London 1851 väckte de stor uppmärksamhet och blev därigenom ytterligare kända och spridda, bild 3. Vid den här tiden bö1jade också så ningsmaskiner användas i vårt land , låt vara ännu så länge bara på enstaka större gårdar. I första hand var det naturligtvis importerade maskiner , framför allt då av Garretts fabrikat , men nu fanns också sådana att 132

4. Katrineholms radsåningsmaskin från 1904. Troligen tillverkad vid Grönkvists Mekaniska Verkstad. Använd i Skåne, först i Truedstorp i Ekeby socken , senare i Bjärnarp vid Axelvold. Gåva till Kulturen 1975 . KM 67.850.

tillgå som tillverkats i Sverige . Visserligen hade enstaka såningsmaskiner i mer eller mindre hantverksmässiga former framställts lå ngt tidigare , t.ex. hos de tekniskt intresserade jordbrukspionjärerna och vid lantbruksinstituten, men det är först på 1850-talet som en industriell produktion kommmer igå ng . Bland de första fabrikanterna var Överums bruk och Ystads mekaniska verkstad . Efterhand tillkom flera , t.ex . AB Vesteråsmaskiner , Gefle Åkerredskaps AB , Klosters Gjuteri och Mekaniska Verkstad i Lund, Grönkvists Mekaniska Verkstad i Katrineholm (bild 4-5) m .fl. Alla dessa fabrikat och många därtill å terfinner man i handlingarna frå n de må nga lantbruksmötena som hölls i vårt land vid denna tid. Till en början hade dessa närmast karaktären av kongresser , men efterhand blev redskapsprovningarna och i samband därmed även utställningar av lantbruksredskap och 133

5. Utmatningsmekani smens reglage för olika slag av ut säde . Detalj av katrineholmsmaskinen KM 67 .850.

produkter alltmer dominerande. Viktigast var de s.k. allmänna sve nska lantbruksmötena , so m med bö1jan på 1840-talet ägde rum först varje år men senare endast vartannat och vart femte år, till ett gott stycke in på 1900-talet. Från dessa riksomfattande möten trycktes officiella berättelser där bl.a. också redovisades res ultate n från olika slags redskapsprovningar, plöjningstävlingar m.m . Uppenbarligen spelade dessa la ntbruksmöten en mycket viktig roll so m nyhetsfö rmedl are och so m led i mas kinfirmornas marknadsföring. Men ännu under hel a 1800-talet mås te det ha varit gans ka få " vanliga bö nd er" so m bev istade lantbruk smöten eller läste berättelser därifrå n. Det var godsägarna och sto rbö ndern a so m hade möjligh ete r och intresse att satsa på nyheter och blev föregångarna inom jordbrukets mekanisering. Man får inte hell er glömma att det var en fråga om ekonomi . För att kunna köpa mask iner krävdes kontanta medel i en utsträck ning so m bönderna i allmä nhet med sin natu rahu shållning knappast förfogade över. Jordbrukets mekanisering var således inte bara en tekni sk process utan också ett led i en ekonom isk strukturomvandling . 134

6. Patrick Bell's " reaper" från 1826. Efter West, Agriculture , 1967.

Skördemaskinen

r likhet med såningsmaskinen har skördemaskinen haft sina föregångare mycket lå ngt tillbaka i tiden . Man vet sålunda genom bl.a . den romerske författaren Plinius d.y. att ett slags mekanisk skördevagn varit brukad i Gallien vid vår tideräknings början. Den omnämnes också senare på 300-talet och någo t slags liknande mask in finns vidare avbildad på en relief från 200-talet , ett fynd frå n nuvarande Belgien. I vilken omfattning denna antika skördemaskin verkligen använts och inom vilka landområde n är inte närmare bekant. I varje fall måste den så småningom ha kommit ur bruk och fallit i glömska , då ingenting i den vägen tycks vara känt från Europas medeltid och århundradena närmast därefter. Först i slutet av 1700-talet , under jordbruksreformernas glansperiod, vaknar intresset på nytt för skördemaskinerna . England var det stora föregångslandet inom jordbruket vid denna tid och det var också till en början här so m skördemaskinen utvecklad es. Må nga olika principer prövades och flera patenterade konstruktioner , mer eller mindre obrukbara, hade sett dagens ljus, när den skotske prästen J. Patrik Bell 135

7. Självavläggare, fabrikat Deering från omkring 1900. Använd i Tullstorp i Ö. Klagstorp socken Skåne. Stången avkortad för att passa till traktor. Gå va till Kulturen 1956. KM 50.770.

kom fram med sin "reaper" 1826, bild 6. Det var den första, i egentlig mening användbara skördemaskinen och här fanns på avgörande punkter tekniska lösningar som för framtiden skulle få stor betydelse . Viktigast var naturligtvis skärapparaten, som bestod av en horisontell rad av saxliknande, parvis arbetande eggjärn. Den var en direkt föregångare till den knivstångsmekanism som några år senare konstruerades av amerikanen Hussey och som fortfarande i princip användes på våra skördemaskiner. Inte mindre intressant var avläggarapparaten , beståe nde av en rörlig duk som förde undan de avskurna stråna så att de lade sig i en sträng vid sidan om maskinen. Även om denna lösning inte vann omedelbar efterföljd, kom den senare att spela en avgörande roll för utvecklingen av självbindaren. Liksom på sin tid den gamla galliska skördevagnen , sköts också Bell's " reaper" framåt av dragdjuren , som gick bakom maskinen. Av allt att döma mås te det ha inneburit att skördemask inen varit ytterst svår att styra och även i andra avseenden lär den har varit tämligen svårhanterlig. Något större antal 136

8. Självavlägga re oc.h skördefolk i arbete i trakten av Perstorp vid början av 1900-talet. Foto Per Stiemberg , Kulturens arkiv. 9. Självbindare , fabrikat Deering , med trakto r, i arbete utanför Lund vid början av 1940-talet. Foto Otto Ohm , Kulturens arkiv.

137

10. Wood's slåttermaskin från 1850-talet. Efter Bergelins Tidskrift 1860.

av maskinen kom väl heller inte i bruk, även om man vet att den t.o .m . exporterades till Amerika i några exemplar. Amerika var just det land där skördemaskinerna hade sin framtid. Här hade sedan lå ng tid ett par a ndra uppfinnare arbetat med dessa problem , nämligen den redan nämnde Abed Hussey och Cyrus McCorrnick. Den förre, som fick sin maskin patenterad 1833, hade förutom den ovannämnda knivstångsanordningen också konstruerat ett rörligt vippbord som tippade av den mejade säden. Cyrus McCormick, som egentligen byggde på sin fader Roberts uppfinningar , fick sina patent året efter Hussey och han s viktigaste nyhet var den roterande haspeln som förde undan stråna frå n bordet bakom kniven . Båda dessa maskiner rönte mycket stor uppmärksamhet på Londonutställningen 1851, men ännu hade ingen lyckats finna en tillfredsställande form för avläggarmekanismen . Den slutliga lösningen kom först under 1860-talet genom flera samverkande uppfinningar, med McCormicks roterande räfsor som den avgörande faktorn. Självavläggaren som denna maskin kallas blev världsbekant genom en utställning i Paris 1867 och kom efterhand att tillverkas och användas överallt i Europa och U.S.A., bild 7-8. 138

11. Slåttermaskin, fabrikat McCormick frän 1930, avsedd för en häst. Använd i Hasslaröd i Osby socken Skåne . Gåva till Kulturen 1976. KM 68.621.

Det dröjde nu inte många år förrän nästa stora steg i den maskintekniska utvecklingen var ett faktum. Självbindaren , som inte bara hugger säden utan också för upp den på ett bord där den bindes till kärvar , färdiga att sättas i skylar, förelåg färdig omkring 1875, bild 4. Någon större spridning hos oss fick den dock först på 1900-talet bl.a. på grund av sin dyrbarhet till följd av den förh ållandevis invecklade konstruktionen. Självbindaren förblev också den viktigaste skördemaskinen ända till tiden efter andra världskriget då skördetröskan började komma på allvar. Det hade då gått 20 år sedan den första togs i bruk i Sverige , närmare bestämt på Axelvold vid Svalöv år 1930. Den var importerad frå n U.S.A. där de allra första skördetröskorna var igång redan på 1890-talet. Slutligen några ord om slåttermaskinen. Som vi sett var intresset för mekaniska skörderedskap framför allt inriktat på 139

stråsädens behandling. Exakt när de första maskinerna för grässlåtter såg dagens lju s är väl knappast känt , men skärapparaten på de äldsta skördemaskinerna som Bell 's, Husseys och McCormicks var knappast tillräckligt effektiva för att kunna avmeja det sega och böjliga gräset. Först sedan knivstångsmekanismen nått en viss grad av fulländning kunde man tänka på att använda maskinerna för höskörd, bild 9-10. 1850-talet brukar anges som slåttermaskinens begynnelsetid och den första tillverkningen i vårt land tog sin början under det följande årtiondet. Genom sin enklare konstruktion var den inte bara billigare och mera lättåt komlig utan även mindre ömtålig och mera allsidigt användbar. På många smågårdar blev slåttermaskinen den enda "skördemaskin " som kunde komma ifråga och fick då göra tjänst vid både hö slåtter och sädesskörd. I det se nare fallet krävdes naturligtvi s skördefolk, so m gick direkt efter maskinen , för att räfsa ihop och binda säde n.

Litteratur (urval) Berg, G., Carl Johan Cronstedt som jordbruksrefonnator. Västmanlands fomminnesförenings årss krift XIX , 193 I . Berge /in , J . T., Tidskrift för Svenska lantbruket och dess binäringar. 1855-1864. Berglund, A. (utgivare), Uppfinningarnas bok del IV Lanthushållninger och dess binäringar. 1899. Eskeröd, A., Jordbruket under femtu sen år. Red skapen och maskinerna . 1973 . Jirlo w, R., Bidrag till några europeiska jordbruksredskaps historia . Kungl. Lantbruksakademiens Ha ndlingar och Tid skrift 1936. Juhlin-Dannfeldt , H .. Lantbrukets historia. 1925 . Mauisson , K., Skörden genom tiderna. 1953 . West, L. A., Agriculture . Hand tools to Mechanization . (A Science Museum illustrated booklet) London 1967.

140

ANDERS W. MÅRTENSSON

Från värdshus till bankpalats En lundatomts historia genom brandförsäkringsbreven

I Skånska Brands arkiv i Lund förvaras ett försvarligt antal inbundna folianter innehållande brandförsäkringsbrev från Skånska Brandförsäkringsinrättningens bildande 1828 och fram till våra dagar. "Uti Skånska Brandförsäkrings-Inrättningen tilllåtas alla husägare och förmyndare att försäkra deras egne eller pupillers hus, som under städernes domwärjo lyda, ware sig af sten, lera eller korswirke byggde." l reglementet som antogs den 19 januari 1828 avvisades de brandfarliga trähusen såsom försäkringsobjekt. En annan inskränkning var att inrättningen endast skulle vara giltig för husen i städerna och icke för landsbygdens byggnadsbestånd. Inrättningens namn anger slutligen den geografiska avgränsningen.' Den som bedriver studier i de skånska städernas byggnadsskick har i brandförsäkringsbeskrivningarna ett synnerligen användbart och i många fall ovärderligt hjälpmedel. Alltsedan starten 1828 har de för försäkring aktuella objekten erhållit detaljerade beskrivningar. I samband med reparationer eller ägoskiften utfärdades nya brev och därmed också nya beskrivningar, vilka ofta ger god vägledning vid bedömningen av husens kulturhistoriska och byggnadstekniska levnadsförlopp. Detta gäller inte minst för bebyggelsen i Lunds medeltida stadskärna , som,starkt präglas av 1800-talets skiftande bebyggelseformer. I försäkringsbreven erhålles uppgifter om förekommande hus på den vid försäkringstillfället aktuella tomten och husens läge relateras även till grannfastigheternas bebyggelse. Husens mått är alltid noggrant återgivna, i de äldre breven i alnar, därefter i fot och slutligen i meter. Antalet rum beskrivs liksom deras 141

I. Utsnitt ur Andreas karta över Lund från ca 1669. Kyrkogatan har vid denna tidpunkt ännu ej erhållit sin nuvarande sträckning framför domkyrkans västfasad .

funktion och inredning. Vidare anges antalet dörrar och fönster och deras utseende. Vad gäller golv, väggar och tak redovisas åtskilliga detaljer, som ger värdefulla upplysningar om förekommande standard. Andra uppgifter rör eldstadstyper och de för sin tid så revolutionerande standardförbättringarna såsom installation av gas , vatten, avlopp och elektricitet. Beskrivningarna av ekonomihusen ger flera intressanta upplysningar om de lantliga binäringarna, som under 1800-talets första hälft fortfarande satte sin prägel på bebyggelsen i Lund. I flera brev erhålles även kompletterande informationer om gårdsmiljöerna, genom att olika typer av uthus såsom avträden , lutor, svinstior osv. registrerades, även om de inte var försäkrade. Här följer en redovisning av några resultat som erhållits vid en genomgång av brandförsäkringsbreven till en slumpvis utvald tomt i Lund. Denna tomt hade i äldre tider beteckningen nr 291 och hörde till S:t Clemens rote. Tomten var belägen omedelbart väster om domkyrkan i nuvarande kvarteret Altona. På Andreas karta över Lund från ca 1669 framgår att Kyrkogatan ännu ej anlagts förbi domkyrkan och att det med S:t Laurentius kyrkogård sammanhängande kvarteret väster om 142

2. Utsnitt ur karta över Lund , upprättad 1784 av Caspar Mag. Espman. Tomten nr 291 saknar här bebyggelse utmed Kyrkogatan .

domkyrkan endast hade bebyggelse utmed Klostergatan och Stora Gråbrödersgatan i dess södra hälft. År 1702 erhöll Kyrkogatan sin nuvarande sträckning. På Caspar Mag. Espmans karta över Lund , upprättad 1784, bild 2, är tomten nr 291 registrerad, men bebyggelse saknas fortfarande mot domkyrkan. Detta märkliga förhållande på den centralt belägna tomten kan även utläsas i Per Sommars välkända akvarell från 1700-talets andra hälft, som återger Lilla Torg och Kyrkogatan. På hörntomten Klostergatan-Kyrkogatan står ett långt träplank med lummig grönska innanför. Motsvarande plank igenkänns även på Gustaf Wilhelm Palms akvarell från omkring 1828 med samma motiv, bild 3. Den JO april 1828 erhålles den första mera ingående beskrivningen över bebyggel sen på tomten . I brandförsäkringsbrevet nr 359, signerat av ·ägaren J. Andersson , redovisas sex byggnader, vilka upptagits till ett försäkri ngsvärde av 5 000 R:dr, vilket också var tomtens senaste försäljningspris. Den förs äkringspremie , eller som det då hette , årsavgift, som ägaren fick betala detta år uppgick till 25 R :dr. Var låg dessa byggnader? I brandförsäkringsbrevets första 143

sida omtalas att de är belägna vid Klostergatan. Hus nr I var ett envåningshus uppfört i ekekorsvirke med fack.fyllningar av bränd mursten, utvändigt kalkrappat och med tak av tegel. Innerväggarna var av korsvirke och bränd sten, alltså mera stabila än vad som var brukligt. Obränd tegel var det vanliga vid denna tid. Mot Klostergatan fanns en utvändig trappa 2 av huggen sandsten, en uppgift som omedelbart föder tanken att stenarna hämtats från någon av de närbelägna raserade medeltida kyrkorna. Även till husets två ovälvda källare ledde en trappa av huggen sandsten. Här fanns dörrar av "Fuhru Bräder med beslag". Huset var i övrigt inrett med sex större och mindre boningsrum, ett kök med uppmurad spis och järnplan, ett packhus, "Ett St Förstuga med trapp af Fuhrubräder och 2 Tums Plankor upp till Winden och vindsbottnen beklädd med Bräder med Dubbla lofter". Vidare meddelas att ytterdörrarna ·mot såväl gatan som gården var dubbeldörrar, som var målade och försedda med beslag. Inne i huset fanns sju enkla målade dörrar samt sex, som det står, sämre dörrar med beslag. Två av rummen hade gipstak, ett hade brädtak målat med limfärg, två hade vävklätt brädtak och ett hade brädtaket omålat. Ett rum, förmodligen den s. k. salen, var försett med papperstapeter och fyra rum hade väggarna målade med limfärg. Dessa fem rum hade dessutom målad bröstpanel, brädgolv samt vardera en vindkakelugn av pottmakarearbete. Gatuhuset var fristående på tre sidor och sammanstötande med byggnaderna 2 och 3 vid dess norra sida. De tre huvudbyggnaderna var alltså byggda i U-form. Gatuhusets hela längd var 49 alnar, dess bredd 13 och höjden 7 ,5 alnar. "Det är omkring Trettio år gammalt, samt sednast betydligt repareradt år 1827 och nu i fullt godt stånd." Byggnaderna 2 och 3 var av samma ålder och även de hade genomgått en. omfattande reparation före försäkringsbesiktningen 1828. Den förstnämnda längan, som låg vid gatuhusets nordöstra del, var lika gediget byggd som detta. Dess längd var 29 alnar och hade en utvändig trappa av sandsten. Den var försedd med förstuga och garderob, fyra större och mindre boningsrum, en kammare, ett packhus och ett kök med murad spis med järnplan. Boningsrummen hade motsvarande inredning som de i 144

( }

3. Lilla Torg i Lund. Efter akvarell av Gustaf Wilhelm Palm. Omkring 1828. Den obebyggda hörntomte n Kyrkogatan-Klostergata n framträder till höger under pilmarkeringen .

gatuhuset. De egentliga skillnaderna fanns ifråga om eldstadstyperna. Två av rummen uppvärmdes med vindkakelugnar av "porcelaine med dörrar " och de två andra med sättugnar dvs . järnugnar av biläggartyp. Även byggnaden nr 3 var ett envåningshus, fristående på två sidor och sammanstötande till nr I med södra kortsidan och till nr 4 vid västra långsidan. Det var uppfört av ekekorsvirke med fackfyllningar av bränd mursten. Innerväggarna hade furukorsvirke med fackfyllningar av både bränd och obränd tegel. Husets längd utgjorde 28 alnar. Det var inrett med två boningsrum , varav ett uppges vara målat och det andra omålat med undantag av innertaket. Uppvärmningen skedde med re spektive kakelugn av pottmakarearbete och järnugn. Tomtens övriga bebyggelse tjänade huvud sakligen den la ntliga binäringen. Ett 35 alnar långt envånings korsvirkeshu s av samma ålder so m de hittills berörda, byggt intill nr 3 med östra 10- K'Jlturen 1978

145

gaveländan, inrymde loge med tv å loggolv , en bod för ved , torv m .m . och ett hön shus. Kommunikationerna skedde genom en järnbeslagen port och en dito dörr . En annan envånings korsvirke slänga mätte 15 ,5 a lna r och var byggt 1810. Detta hus var försett med sta ll innehå ll a nde spiltor för sex hästar , seltygskammarejämte drängkammare samt fähus för fyra nötkreatur samt foderhu s. Det behöver kanske inte påpekas att drängkammaren saknade eldstad. I hus nr 6, helt friliggande , va r funktionerna förlagd a till två pac khu s, en förstuga och en vagns port. Försäkringsbrevet ger slutligen en kompletterande upply s ning om uthu sbebyggel se n på den stora tomten genom att redovi sa de icke försäkrade uthu sen såsom en luta, ett av trädes hu s samt tv å stior för svin och gäss . V ad som framgår av beskrivninga rna i förs ä kringsbrev e t frå n 1828 är att bebyggelsen var orienterad mot Klosterga tan och att huvudbyggnaden låg utmed densamma. Tomtens östra del hade således fortfarande ingen bebyggel se, vilket är anmärkningsvärt med tanke på det centrala läge t. Hur lå ngt bebyggelsen låg frå n Kyrkogata n kan ej utläsas i detta försäkringsbrev, däremot indirekt i ett se nare utfärdat , vilket ytterligare styrker korrektheten i Gu staf Wilhelm Pa lm s å tergivning av miljön vid Kyrkoga tan . Vid nästa försäkringstillfälle för bebyggel sen på tomt nr 291 har påtagliga förändringar gett anledning till justering av försäkringarna . Brevet ä r daterat den 2 febru a ri 1841 och underteckna t avThor Andersson (1803-1874) , son till förre försäkringstagaren Jöns Andersson (1773-1859) . Innan vi mera ingåe nde studerar försäkringsbrevet nr 1547 bör de båda ägarna prese nteras . Jön s Andersson kom so m fattig bonddräng från norra Skå ne s skogs bygd till Lund , där han så små ningom etablerade bryggeri- och värdshusrörelse vid västra delen av Klostergatan , vid nuv arande Ba ntorgets norra sid a. Han förtj ä nade härpå en ansenlig förmögenhet , och kunde bl.a. förvärva den stora tomten nr 291 framför domkyrka n>1 Sonen Thor Andersson , som i sin ungdom var fadern behj älplig i värd s hu set vid Bantorget , öppnade efter hand ege n vä rd shu srörel se i den lå nga korsvirke slängan vid Klostergatan på hä r aktuella tomt. Även denna verksamhet tycks ha slagit vä l ut 146

4. Kyrkogatan i Lund sedd mo t söder. Längst till höger Hotell Stadt Altona, byggt 1840. Trevånings byggnad en därintill uppfördes av Sparbanken i Lund 1872-1874 efter ritningar av byggmästare n J. H . Mortense n. Foto: A. Korfit ze n, 1890-talet.

med tanke på vad försäkringsbrevet frå n 1841 redovi sa r. I trädgå rdsdelen mot Kyrkogatan lät Thor Andersson uppföra ett trevå ningshu s med fasad mot domkyrka n och två mindre flygelbyggn ader inå t gården samt ytterligare två friligga nd e e konomibyggnader väster därom. Huvudbyggnad en var det i Lund så kända värdshuset Stadt Altona , sede rm era Hotet Altona , bild 4. Huvudbyggnaden s lä ngd var 41 a lna r och de ss bredd 20 a lnar. Si stnämnd a uppgift är av särs kilt stort intresse då den re lateras till lägesangivelsen "sammanstötande med brandförsäkrade byggnaden Nr 2 på Tomten Nr 291 vid sydvästra hörnet ... ". Såsom tidigare på peka ts gick det ej att fastställa djupet på de n obebyggda del e n av tomten ba kom Gustaf Wilhelm Palm s redovisade plank i hörnet Klostergatan-Kyrkogata n. D ärför bör uppgiften om hur hu s 2 låg i förhållande till Stadt Altona inneb ära , att djupet på den obebyggda delen frå n Kyrkoga ta n räkna t ka n ha va rit ända upp till 20 alna r dv s. 12 meter , eft e rsom de n 147

åberopade byggnaden nr 2 är identisk med den i det äldsta försäkringsbrevet beskrivna byggnaden med samma nummer. Värdshusbyggnaden färdigställdes 1840. Ytterväggarna i bottenvåningen var uppförda av bränd murtegel och gråsten, murarna i de övriga våningarna av enbart det förstnämnda materialet. Taket var täckt med tegelpannor från Höganäs, vilka var understrukna med kalkbruk. Takrännor och stuprör var av zinkplåt. Gavelskenorna och taknocken var täckta med samma material. Två utvändiga stentrappor ledde till två förstugor i bottenvåningen, som var indelad i fem större och mindre boningsrum, tre kamrar och en handelsbod. I de båda övre våningarna fanns vardera en förstuga med trappa av furuplankor samt nio större och mindre boningsrum. På vinden fanns ett boningsrum och på vindsbjälklaget anbragtes två "spännstolar att uppbära Bjelklaget öfver Salen ". Med denna tekniska detaljbeskrivning följer alltså även en rumsbenämning, som för övrigt ej finns antecknad. Värdshuset var vidare försett med fyra par dubbla, målade dörrar, vilka hade lås med mässingshandtag. Dessutom fanns 26 enkla, halvfranska dörrar med mässingshandtag. I bottenvåningen fanns 13 par luckor för fönstrens insidor. Av de sammanlagt 42 fönsterparen hade 24 par fyra rutor i höjd. Såsom framgår av bild 4 var det den övre våningen, som i fasaden särskilt framhävdes genom fönsterstorleken. I denna våning var ju även salen belägen. Samtliga rum hade plankgolv , även handelsboden . Papperstapeter fanns i 14 rum, bröstpanel i sex. I 15 rum fanns vita vindkakelugnar och i 7 rum sättkakelugnar av pottmakarearbete. De med värdshuset sammanbyggda flygelbyggnaderna var uppförda i två våningar med en längd av IO alnar och en bredd av 8 alnar. I vardera fanns ett kök med köksspis och större järnplan. Endast det ena köket var försett med bakugn. På tomtens västra del uppfördes vid samma tid ett tvåvåningshu s i ekekorsvirke med tak av tegel. Det 42 alnar långa huset inrymde en kammare , vagnsport, stall för 15 hästar, foderhus och tre större packhus. Hela vinden var inredd till spannmålsmagasin. Även den andra ekonomibyggnaden färdigställdes 1840. Det 148

5. Kyrkogatan i Lund sedd mot norr . Byggnaden till vänste r byggdes av Spa rba nke n i Lund 1898- 1899. Arkitekt Alfr. Hell e rströ m. Fo to: Per Bagge, 1900talet s börja n.

var ett 22 a lna r långt e nv ånings korsvirkeshu s, som låg vid no rra tomtgränse n. H äri inrymdes e tt bo ningsrum med vindka ke lugn , brygghu s med skorste n , spi s oc h lite n ba kugn , mangelbod oc h tv å vedboda r e ll er pac khu s. I ett annat b rand fö rsäkrings brev , dagtecknat de n 11 janu a ri 1859, omta las a tt de n här redo vi sade värd shu sbebygge lse n ge no mgått o mfa tta nd e re paratio ne r liksom de båda hu vudb yggnaderna 1 och 2 i de n gaml a a nl äggninge n vid Kloste rgata n. Bl a nd a nna t bes kriv es värd shu set som finput sat oc h ka lkfärgat. Bebyggelse ns och de n sto ra tomte ns vid are öde n ska ll slutli gen kortfa ttat re lateras . Und er 1860-ta le t var S parba nke n på j a kt efter lämplig tomt för att dä rm ed kunna lösa ett a kut loka l149

behov . År 1871 vände sig företrädare för ba nken till förmyndarna för källaremästaren Thor Andersson och hans ba rn för att försöka förvärva den ä nnu obebyggda tomtdelen vid hörn et av Klosterga ta n-Kyrkogatan . M a n köpte hel a tomten nr 291 med samtliga byggnader samma å r för 65 000 R:dr och projekterade för en ny byggnad på den obebyggda del e n. Meda n uppförandet av det nya ba nkhu set pågick under hösten 1872 försåldes i december Hotell Alton a med tillhörande e konomibyggnader till handl and e n P. Larsson för 46 500 R:dr. År 1874 tog ba nken sina nya lokaler i bes ittning och d ärmed var denna tomtdel bebyggd , förmodligen för första gången seda n med eltiden. Samma år avsålde banken tomtens västligaste del, nuv ara nd e kvarter Al tona nr 6, utm ed Klostergatan till murarmästaren H . E kelund , samm e man som byggt ba nkhu set. Und er 1890-talet fick banken på nytt be hov att utvidga si na lokaler, vilket löstes genom att gamla Altona blev till salu . För IOOOOO kronor blev banken åter äga re till fastigheten . 4 Al ton a revs och de t av arkitekten Alfr. Hellerström ritade hu set med gatufasaden inspirerad av goti sk itali e nsk palatsa rkite ktur, uppförd es und e r åren 1898-1899, bild 5. För full ständighetens skull bör kan ske tilläggas att på de n resterande obebyggda tomtmarken utmed Klostergatan uppförd e spa rbanke n 1904 ytte rligare ett trevåningshu s, i detta fall ritat av arkite kte n Fredrik Sundbärg. D ä rm ed är den i stora styc ke n ko rtfa ttade bebyggelse hi storien på tomt nr 291 genomgången med hj älp av bevarade bra ndförsäkringsbrev ur Skånska Brand s arkiv . Niti ska förrättningsmäns noggrann a besiktningar omsatta i detalj erade bes krivningar har blivit e n ovärderlig källa till kun ska p om gångn a tid e rs bebyggelsehi storia. Not er I. Gunnar Carlqui st , Skå nska Brandförsäkringsinrä ttninge n 1828- 1928. Minnesskrift. Lund 1928. Sid. 134 . 2. Enligt uppgift frå n samtida ögo nvittnen var ste ntra ppa n hög och försedd med iögonfalla nd e ledstänger av järn . Se ned a n. 3. Nil s Petter Osbe rg , Lundaminnen frå n 1820- , 30- och 40-talen. Lund 1927. Sid . 46. 4. Gunna r Carlquist , Sparbanken i Lund 1833- 1933. Minnesskrift. Lund 1933 . Sid . 222.

150

KERSTIN EMMELIN

Rosorna i Kulturens rosengård En nyanläggning vid V. Vrams prästgård

Till färgbilderna XII-XIII 1700-talets flitiga botaniska resenärer förde med sig många vackra och intressanta växter till europeiska trädgårdar och orangerier, bland annat några små kinesiska rosenbuskar, som i sinom tid skulle få stor betydelse för den moderna villaträdgårdens utformning. Medan de gamla trädgårdsrosorna blommar endast en kort tid - i Sydsverige från midsommar några veckor framåt - sätter de kinesiska rosorna ständigt nya blommande skott till s frosten tar dem . Det blev naturligtvis mycket lockande att försöka överföra denna värdefulla egenskap till de härdigare och mera starkväxande europeiska rosorna. Under 1800-talets första decennier började resultaten visa sig. De tidiga hybriderna , noisette- och bourbonrosor, liknade mycket de gamla, men så småningom kom rosorna att alltmer förändras, både till utsee nde och användning. En tid dominerade tearosorna , ömtåliga drivhusblomster , som i sin tur fick vika för de härdigare remontanterna och teahybriderna . Omkring år 1900 lyckades en fransman med konststycket att få den nästan sterila persiska gulrosen att dela med sig av sin starka färg , ungefär sa mtidigt som Mendel s lagar återupptäckte s och förädlingsarbetet sköt fart över hela världen. På 20-talet kom de danska polyantharosorna och så rullade utvecklingen vidare fram till våra dagars färgsprakande, ständigt blommande rabatt- och snittrosor, som vi alla så väl känner: Nina Weibull , Allgold , Queen Elisabeth, Super Star, H55 och många tusen andra som kommit och gå tt . 1800-talets början brukar alltså sättas som gränsen mellan gammalt och nytt , men man måste hålla i minnet att nya varieteter av de " gamla " rosorna fortsatte att produceras, järn151

sides med de "nya", under nästan hela seklet. Det är alltså härstamning och utseende, mer än ålder, som avgör om en ros ska betecknas som gammal. "Kinablodet" slår igenom hos de moderna rosorna. lngen annan blomma har så troget följt den västerländska civilisationen genom årtusendena som rosen. Det första skriftliga omnämnandet är mer än 4500 år gammalt. Det berättar om en sumerisk kung, som återvände till sin stad Ur i Kaldeen med vinstockar, fikonträd och rosor som krigs byte. Den tidigaste avbildningen av en ros har man funnit på minoiska väggmålningar från omkring 1600 f.Kr. Här finns inte plats att rekapitulera rosens långa kulturhistoria. Den handlar om grekisk kult och romerska orgier, om hur Afrodites blomma blir Den Heliga Jungfrun s symbol, om rosenvatten för sjuka ögon och rosenkonfektyrer till franska hovet, om röda och vita rosor i Rosornas krig. Alltsammans är mer eller mindre väl skildrat i de många rosenböcker , som tidvis översvämmat marknaden. Till Nordvästeuropa kom kulturrosorna först med romerska legionärer och senare med munkar och korsfarare och det var här, i holländska och franska trädgårdsmästares skickliga händer, som de förädlades till stor skönhet och mångfald. Här uppstod på 1600-talet centifoliarosen och dess variant mossrosen, som med sina "mossiga" knoppar kommit att bli den typiska "gammaldags" rosen. De gamla europeiska rosorna härstammar från 4 arter, hemmahörande i länderna kring och öster om Medelhavet: Rosa gallica, R. phoenicia, R. moschata och en troligen vitblommig form av vår vanliga vildros. Ur dessa har genom hybridisering uppstått fem, eller om man så vill sex, mer eller mindre distinkta grupper: provinsrosor (R. gallica), damaskrosor (R . damascena och R. damascena bifera), de vita rosorna (R. alba), provencerosorna (R. centifolia) och mossrosorna (R. centifolia muscosa). De är alla större eller mindre buskar, ofta med starkt taggiga grenar, därav det gamla svenska namnet törnrosor. Den största gruppen , provinsrosorna, har emellertid små, tidigt avfallande taggar. Bladen är grå- eller mörkgröna och matta. De moderna rosornas släta blad är ett arv från 152

Rosengårdens placering vid V Vram s viisrra ga vel. Tecknin g av Kla s Wengerr .

kinarosen. De blommar, med undantag för R. dam. bifera , endast under en kort tid en gång per sommar. Provinsrosen har en del halvenkla former , men i regel är blommorna starkt fyllda med en stor mängd små kronblad, som kan bilda s.k. "kvarter" (se färgbild XII av Charles de Milis). Fullt utslagen är blomman flat eller bollformad; ibland bildar den en skål. Nästan alla har den karaktäristiska , friska rosendoften , som i mångas tycke ger dem deras speciella charm; även blad och stjälkar har en doft , som dröjer kvar på handen efter beröring. Färgskalan går från vitt över skärt, rosa och rosenrött till purpur och gråviolett; strimmiga former är inte ovanliga, se färgbild XII. Klart rött och laxrosa, den gula rosens bidrag, saknas helt. Det är den för oss något främmande färgskalan, som gör de gamla rosorna svårplacerade i en modern trädgård . De kommer bäst till sin rätt tillsammans med väl valda, rejäla gamla perenner, så som man kan se dem i V. Sackville-Wests berömda trädgård Sissinghurst i Kent söder om London. I Sverige torde de gamla rosorna ha dominerat under hela 1800-talet. Trädgårdsmästare Johan Peter Wennström presenterar i sin Handbok i Blomsterkulturen för .fruntimmer (Sthlm 153

1831) de olika grupperna av gamla rosor , och endast de m , som lämpliga för odling på kalljord , centifolior och damaskro so r dock med någon hj älp av granris under "ostadiga" vintrar. Vilka varieteter som förekom går ha n tyvärr inte in på. Om provinsrosorna säger ha n kort och gott: " Hi t hör flera varieteter med ljusare eller mörkare, även strimmiga, flammiga och samm etslika blommor". D e tryckta plantskolekatalogerna, som börjar komma under se na re hälften av 1800talet, ger inte heller mycket hj älp med sortvalet. På katalogers vanliga vi s intresserar de sig mest för nyheterna . Mo ssrosor ä r fortfarande popul ära, me n provin srosor och vitrosor lyser med sin frå nv aro, trots att de med sin överlägsna härdighe t tord e ha varit de mes t odlade. Ännu i mitten av 1900talet var de t inte svårt att hitta former av provinsrose n på landsbygde n. D e hade då varit försvunna ur pl ants kole so rtime nten i över 50 å r. Vid den tiden gick de gamla rosorna mot en re nässans i E uropa, och e ngelska odlare hade imponerande li stor. I dag ha r vi i Sverige å ter e tt litet men re presentativt urval hos La rs Cede rgre n i Råå. D e n ve rkliga guldgruvan finns emellertid på Själland , i V. Petersens pl a ntskol a i Löv e. Som ung elev i en fra nsk rosenfirma greps Petersen av en stor kärl e k till de gamla rosorna och ha r ägnat si tt liv åt a tt samla ihop ett sortime nt uta n mot styc ke i världen. Han har också skrivit en c harmfull och faktaspäckad liten bok : Gamle raser i nye haver, Århus 1968, utgiven av Det Jyd ske Haveselskab . Vi har alltså tvingat s kon statera , att vi inte vet mycket om vilka vari eteter e n kyrkoh erde i V äs tra V ram ka n ha haft i si n trädgå rd under 1800-talets första hälft , om ha n nu all s hade några . Förmodligen behövde han si n öppna jord till kål och potati s åt en stor ba rn skara. Låt oss e mellertid a nta, att ha n var barnl ös och en lidel sefull blom sterälskare. Ka nske hade han som ung inform ator farit med e n adlig elev på bildningsresa genom Europa och sett rosorna i kejsarinnan Josephines berömda ro se nkva rter på M almai son, så utomordentligt exa kt och vackert bevarade åt eftervärlden på Redoutes pl a nsc her. Hur och var kyrko he rden fi c k sina bu skar ka n vi bara gi ssa . De nä rbelägna slotten hade ka nske rosen154

Rosa alba ur Ellen Willmott 's Th e Ge nu s Rosa stå r förmodligen den ursprungliga hybriden nära . Den är myc ket li k R. alba sua veole ns , vars blo mmor doc k brukar vara något stö rre.

155

gårdar. Trädgårdsmästarna var ofta danskar eller tyskar och kunde genom sina kontakter i hemlandet skaffa skott och okulerade plantor. Han lär väl knappast ha kommit upp till de 65 olika sorterna i Kulturens rosengård. Vår avsikt med rosengården är, att den skall vara en demonstrationssamling; så här såg de rosor ut , som kunde ha vuxit i en skånsk prästgårdsträdgård under 1800-talets första hälft. Vi har också , i all blygsamhet, velat försöka intressera en och annan för de gamla rosorna och på det sättet hjälpa till att bevara dem åt eftervärlden. Oöverskådliga mängder av vackra och intressanta trädgårdsformer av alla slags växter, utvalda och förädlade med stor möda, har försvunnit och försvinner därför att ingen längre har råd och tid att bevara dem. Vårt sortiment av trädgårdsväxter krymper stadigt och blir allt mindre varierat, och det är tyvärr inte alltid det bästa som blir kvar. En rosensort kan inte , som tex en vacker kruka, ställas i en museimonter till betraktarens glädje. Den måste förökas , planteras och vårdas, annars upphör den förr eller senare att finnas till. Rosengården är indelad i två kvarter , i vilka rosorna grupperats med viss hänsyn till storlek och färg. Klängrosen på ställningarna i hörnen är "Venusta pendula'', en dubbel form av den vilda R. arvensis. Urvalet av klängrosor var inte stort under 1800-tal ets förs ta hälft. Pro vinsrosen, R. gallica , " den röda rosen '', fyller med all rätt hela det ena kvarteret. Den bildar den största och äld sta gruppen. Omkring år 1800 lär det ha funnits mer än 1000 namn sorter , många tvivel su tan omöjliga att skilja från varandra för en vanlig dödlig. 1848 hade William Paul 471 olika provinsrosor i sin katalog , mer än dubbelt så många som i de andra grupperna tillsammans. I sin vilda dvärgform har arten i dag en utbredning so m sträcker sig från Frankrike till Persien , där kulturform er odlats se n förhistorisk tid . Den röda rosen är " urrosen" , anmodern ; något av hennes " blod" finn s j nästan alla våra trädgård srosor. Provinsrosorna är utomordentliga trädgård sväx ter , anspråkslösa och härdiga . Buskarna är låga , kompakta och hanterliga ; de tunna, raka taggarna faller snart av . Grönskan är riklig och ganska mörk. Bladen är mycket karakt äristi ska med sina långa , snett nedåtriktade småblad . Den korta , breda knoppen slår ut till en flat blomma , som " för sig väl " på sitt styva skaft. Rosenrött och purpur dominerar ;

156

randiga och flammiga former är inte ovanliga. Gamla sorter som R. gallica officinalis , Tuscany och Conditorum är halvenkla medan se nare former so m Charles de Milis och Belle de Crecy är tätt fyllda. Se färgbilder XII. Rosa gallica officinalis och dess randiga form Rosa Mundi har placerats i örtagården på norra området. Till gallicagruppen brukar föras frankfurterrosorna, hybrider mellan R. gallica och R. cinnamomea, den hos oss vildväxande kanelrosen . Av den gruppen har vi endast Josephine de Beauharnais .

Damaskrosorna är egentligen två grupper: R. damascena (gallica x phoenicea) och R. damascena bifera (gallica x moschata). De är svårare att karaktärisera: mera storväxta med starkt taggiga grenar och grågröna, något ludna blad . Blommorna är ofta samlade i stora klasar eller kvastar; varmt rosa är den vanligaste färgen, men även vitt och purpur förekommer. Former av R. dam . bifera ger en mer eller mindre god andra blomning på hösten. Doften är mycket stark. Damaskrosor odlas, tillsamm ans med R. alba suaveolens , för framställning av den äkta rosenoljan i Bulgarien . Som namnet antyder kom damaskrosen till Europa frän D amascus med återvändande korsfarare. Gruppen är mycket gammal. Den minoiska rosen och abessiniernas Rosa sancta anses ha varit hybrider mellan R. gallica och phoenicea; romarn as R. centifolia, som bl a odlades i Paestum och Pompeji torde ha varit en form av R. dam . bifera. Den vita rosen , Rosa alba (gallica x phoenicea x canina), jungfrurosen, är troligen den mest älskade av de gamla rosorna. I vårt land har R. alba maxima och Maiden 's blush aldrig helt försvunnit ur katalogerna, som provinsrosorna gjort. Vitrosorna är rikblommande , härdiga och långlivade, ofta storvuxna (2-3 m) med stadiga grenar, kraftiga glesa taggar och prydligt , något gråaktigt bladverk. Blommorna är flata , ofta mycket välformade , doftande och med några und antag tätt fyllda . Färgen är mer eller mindre ljuvt skär; endast några få är rent vita, tex den halvenkla R . alba suaveolens . Trots att de vita rosorna odlats sedan antiken, har gruppen alltid varit liten. Man anser, att den ursprungliga hybriden kan ha uppstått på Krim . De italienska 1400-talsmästarna avbildade gärna R. alba maxima och alba regalis (Maiden' s blush). Under Rosornas krig gick huset York till strids under en vit ros. Endast Maiden's blush och Königin von D änemark har fått plats i rosengården; andra har på grund av sin storlek placerats på annat håll : R. alba suaveolens i Kulturens örtagård, Celestial vid Dygdernas hus. Några stora, gamla exemplar av R. alba max. växer vid planket på Lilla Torg. Rosa centifolia (gallica x phoenicea x moschata x canina), som saknar ett bra svenskt namn, är i sina typiska former, t.ex. R. cent. major, cristata och bullata, mycket lätt att känna igen: glesa, starkt taggiga buskar med stora , mjuka, grovt sågtandade blad och tunga , nickande , rosa blommor. De många kronbladen i mitten omslutas så tätt av de större yttre, att blomman inte

157

Bilden av R. centifolia mu scosa visar tydligt de förgrenade körtelhåren s likhet med mossa. Eft er Ellen Willmott.

158

öppnar sig helt , utan förblir bollformad . The Cabbage Rose, kålhuvudsrose n, kallar engel smännen den. Foderbladen uppvisar flera vackra och karakt äri sti ska variationer. Se färgbild XII , R. cent. cristata. Ce ntifoliarose n har länge varit ett problem för systematikern a. N amnet är gammalt och man har gärn a velat tro att " rosornas drottning " , centifoliarosen, var vår äldsta kulturros , sa mtidigt som man varit medveten om att de typiska centifoliadragen inte dyker upp i konst och litterat ur förrän omkring år 1700. Mod ern kromosomfors kning har visat , att det inte rör sig om en ege n art, som Linne trodde , utan om en komplex hybrid av fyra vilda arter. Det anses nu klart att centifoliarosorna framförädlade s under 1600talet i Holl and och allt så - tillsammans med si n undergrupp mo ssroso rn a i själva verket utgör den yngsta gruppen. Rom arnas R. centifolia, so m förvirrat bilden, var med all sannolikhet R. damasce na bifera. Mossrvs en R. ce ntifoli a muscosa, skiljer sig från R. centifolia endast i e n egenskap: de hart sproducerande körtelhåren på stjälk och foderblad är starkt förstorade och förgrenade på ett sätt , som kommer dem att likna mossa. Se bild s. 158. Mossrosen uppstod i början av 1700-talet ur centifoliarosen genom en s.k. knoppmutation , ett fenomen som förekommer hos starkt hybridiserade växter som kulturrosorna och innebär att det ibland bildas skott, som av viker från moderplantan . Förädlarna visade stort intresse för mossrose n under hel a 1800-talet ; flertalet nu tillgängliga namnsorter har tillkommit efter år 1850, vilket är orsaken till att det finns så få mossrosor i rosengården.

Litteratur E . Kiaer. Den store R osenbog. Köpenhamn 1965 . Eva Mann ering, The best of R edoute's Roses, London 1959. V. Petersen, Gamle R oser i Nye Ha ver, Aarhus 1968. G. S. Thomas, The Old Shrub R oses , London 1955. Johan Peter We1111ström , Handbok i Blomsterkulturen för Fruntimm er. Stockholm 1831. Ellen Willmott, The Genus R osa, London 1914.

159

GUNILLA ERIKSSON

En TING-skål från Sung

Till färgbild IX

Vår kinesiska samling rymmer sedan 1920- och 30-talen vackra exempel på de klassiska Sung-varorna: Lung-ch ' uan yao eller vad vi kallar celadon, Chiin yao, Chien yao, Tz'u-chou-typerna, alla karakteristiska stengodsvaror som fått namn efter kända och viktiga tillverkningsorter. Av det vita porslinet har v.i en god samling ch 'ing pai, men har kännbart saknat det mera exklusiva Ting yao, kännetecknat av ett klingande, tunnväggigt och genomlysbart gods och en elfenbensvit glasyr. I år har denna lucka lyckligt fyllts genom ett förvärv från London, färgbild IX och bild s. 162. Under de senaste decennierna har kinesiska och japanska forskare företagit utgrävningar och med arkeologiskt material berikat den kunskap som litterära källor och bevarade föremål kunnat ge om Ting yao. I början av seklet letade man förgäves efter tillverkningsplatsen. Man vilseleddes av att Ting nu är beteckning på en ort, men under Norra Sung, då varan fick sitt namn, var Ting förutom en ort också benämning på en av de större administrativa enheter, chou, som inom sig rymde mindre enheter, hsien. Denna administrativa indelning övergavs efter 1912. I en av de åtta hsien som tillhörde Ting chou låg Chien-tz'u Ts'un, och det var här som man 1934 påträffade ugnarna. Utgrävningar har sedan ägt rum 1941, 1951 och 1957. Resultaten presenterades 1964 för västerländsk publik i en katalog över Percival Davids samling i London. 1 I Hin-Cheung Lovell , Illustrated catalogue of TING Y AO and related white wares in the Percival David Foundation of Chinese Art. Section 4. 1964 . Resultaten a v den första verkligt omfattande utgrä vningen , so m företogs 1961-62 , har se nare publicerats i Kao Ku 1965.

160

PEKlNG

TING CHou•

LUNG - CH UAN e CHIEN-YANG •. CH LEN-AN

Karta över Kina med de för stengodsbenämningarna aktuell a orterna. Tecknad av Rie Hägerdal.

Ting yao-ugnarna ligger till största del samlade inom ett område som i omfattning bara kan jämföras med Lung-ch 'i.ianområdet i Chekiang, där huvudparten av celadonerna från Sung och fram till och med Ming tillverkades. Ruinerna i Ch ' ien-tz' u Ts'un breder ut sig över en yta av ca 1600 m x 320 m, och avfallshögarna kan vara upp till åtta meter höga , med en diameter av 30 m. Vid utgrävningarna kunde man för det första konstatera att det vid sidan av huvudproduktionen av Ting yao också fanns en sidotillverkning av andra berömda godstyper, med mörka glasyrer. Vidare visade det sig, vad Ting yao beträffar, att formförrådet var ganska begrä nsat , att större delen av 11-K•llturen 1978

161

Renritning av Ting yao-s kålens dekor , se färgbild IX. Tecknad av Rie H ägerdal.

skärvorna var odekorerade och att den skurna eller ristade dekoren var vanligare än den formpressade . Man har kunnat fastställa en viss kronologi både vad form och dekor beträffar. De vida öppna skå larna med raka kärlväggar och tunn fot är äldre än dem med rundade sidor, och en låg fatform med litet brätte är i sin tur yngre, frå n 1200-talet. Skålarna med enkla ristade eller skurna motiv med blommor, fiskar och fåglar , utlagda över ytan i dess helhet , är äldre än dem som har mera komplicerade motiv med landskap och figurer eller dem som har ytan indelad i olika fält. Man räknar med att ugnarna vid Ch ' ien-tz' u Ts'un var i gång på 900-talet , om inte tidigare , och att Ting yao är en naturlig utveckling av T'ang-tidens vita porslin. Enligt en kinesisk bok om antikviteter, skriven vid 1300-talets slut, nådde tinggodset sin högsta kvalitet i början av 1100-talet, närmare bestämt under perioden 1111-1125. Vid tartarernas infall norrifrå n 1127 må ste tillverkningen visserligen ha hämmats, men man anser av olika skäl att den i mindre skala fortsatt på platsen fram till o 1300. Historien berättar att krukmakarna skulle flytt söderut till provinsen Kianghsi , men vi saknar ännu belägg för att den höga kvalitet som Ting yao representerar skulle ha gjorts i Södra Sung, d. v. s. söder om Yangtsekiang. 2 162

Litterära källor talar om kejserligt bruk av Ting yao, och det finns också skärvfynd med inskriptioner som talar för användning inom hovförvaltningen. Felaktigt har det påståtts att man i Ting yao har ett inflytande från bronsformer - det återfinnes däremot i de förnäma , antikiserande stengodsvarorna Ju och Kuan , som blev kejserliga storfavoriter. Ting yao är helt ett uttryck för det vitala i sin tids konst , och mås te betraktas som en sin tids vackra vardagsvara, avsedd för dagligt bruk. Det är givet att en så omfattande produktion måste ha drivits för en allmän marknad, och vi har inga bevis för att kejsaren skulle ha ägnat tillverkningen ett personligt intresse eller beskydd. Däremot sägs det att hovet under 1000- och llOO-talet sände uppköpare till platsen för att "skumma grädden" av tillverkningen för kejsarens räkning. 3 Godset i vår Ting-skål är orangefärgat vid genomlysning. Kring fotringen finns ett flertal rispor under glasyren, för Ting yao karakteristiska skönhetsfläckar som kan ha uppstått vid hantering i samband med glaseringen. Eftersom skålen brännts stående på mynningskanten är denna oglaserad. För att dölja den råa godsytan förs ågs kanten ofta med en metallskoning, ibland helt utan lödfog . Den vackra sexpassformen kommer på vå r skål, som saknar skoning, fullt till sin rätt. Skålen har en fritt tecknad, naturalistisk blomdekor, skuren och ristad av en konstnär med säkert öga och lydig hand . Kring en graciöst utlagd bladranka grupperar sig, inom en tunnt ristad cirkellinje, en stor lotus med synlig frökapsel, en sagittaria (pilblad), en lotusknopp (?) och ett från sidan sett lotusblad. Dekortypen med sitt suveräna, skissartade utförande är inte ovanlig i Ting-varan. 4 Den anses ha uppstått vid mitten av 2 Härom vidare i not 4 nedan. 3 Margaret Medley, The Chinese Potter. Oxford 1976. 4 Skålen får räknas till en grupp som i Jan Wirgin , Sung Ceramic Designs , 1970, benämnes Type Ti 7,8 , 10. Nära besläktad ärt.ex. en skål i Nora Lundgrens samling, Wirgin a.a. PI. 59a, som dock har en helt annan form . En motsv arighet till formen finner vi i grävningsmaterial frå n provinsen Chekiang, förslagsvis daterat till S. Sung , återgivet i Wirgin a.a. Fig 29 d efter tid skriften Kao Ku 1964. Genom sin form kan vår skål kanske därmed dras in i disku ssionen om huruvida Ting yao framställs också i S. Sung?

163

Norra Sung, kring 1000-talets mitt, och fortsatt in i Chin, dvs. efter 1127. Lotusen är, näst pionen, den oftast avbildade blomman i Sung-tidens keramik. Den är en symbol för renheten, och i mera begränsad betydelse för många andra värden, t.ex. sommar, lycka, mognad. Den keramiska dekoren under Sung måste ses i samband med tidens måleri. Måleriet var en av de sköna konster som utvecklades under Sung. Den förste kejsaren av Norra Sung, T'ai Tsu, lockade berömda målare till hovet i K 'ai-feng. Den store konstsamlaren och konstälskaren kejsar Hui Tsung upprättade en målarakademi och målade själv i den vid tiden nya genren hua niao , med blommor, fåglar , insekter och andra djur som motiv , en genre som uppstod ur ett nyväckt , intensivt intresse för naturen. Vår skåldekor är besläktad med denna genre , där de olika motiven har sin symboliska innebörd men är återgivna med en omsorgsfull realism eller en frihet som vunnits genom ingående naturstudium. Ting yaodekoren från 1100-talets början har ofta en sådan kvalitet att man tänkt sig att den keramiske hantverkaren också kan ha tillhört de målade konstnärernas krets .

164

BENGT BENGTSSON

Konst i Vita huset

Tillfärgbilderna XIV-XVI

Ett väl avvägt ljus strömmar från fön ster och spotlights ner mot de väggar i Vita husets översta våning, där nu konst av högsta Lundaklass visas för Kulturens besökare. Carl Fredrik Hill , Gösta Adrian-Nilsson, Johan Johansson och Johannes Collin, det är fyra förnäma namn , goda grundstenar till det permanenta lundensiska konstmuseum, som vi hoppas skall växa fram. Ingen missunnar Malmö mu seum dess roll som södra Sveriges förnämsta konstmu seum , men ingen , som är insatt i vår landsändas kon stliv , kan bestrida, att i Lund funnit s - och finn s! - en lång rad särpräglade konstnärer, väl värda att bli representerade i ett offentligt mu seum inom den ort , där de hört hemma. Lunds stadsmiljö, med sin odefinierbara anda, med en starkt konstintresserad och kunnig publik , borde kunna vara en fördelaktig grogrund för ett konstmuseum. Till det speciellt lundensiska kommer så Kulturen s övriga samlingar av konst. Karlin formulerade inte några riktlinjer för sitt samlande, men av materialet att döma ville han förvärva: 1. Folklivsskildrande konst, t.ex . Nordenberg, Zoll , Montan etc. 2. Handteckningar och grafik från äldre tid. 3. Topografiskt skildrande konst , särskilt från Skåne . I årsboken för 1977 gav jag en kort redogörel se för vårt innehav av handteckningar från 1700-talet, med bl.a. namnen L 'Archeveque, Martin och Hilleström som tyngdpunkter, men samlingen innehåller mycket från såväl äldre som senare tid. Här har inte någon sträng sydsvensk linje hållits, även om åtskilliga namn från vår landsända är företrädda. Det finn s emellertid allt skäl i världen att uppmärksamma handteckningar och grafik av 165

Lunds konstnärer ; det bör finnas ett stort material, som är möjligt att så småningom förvärva. Vad skulptur beträffar, står nu den lilla samlingen av Johanne s Collins utsökta bronser som de första representanterna. Vi avbildar här hans " Neger", som utmärkt illustrerar vad Felix Hatz yttrat i ett minnestal: " Beträffande Din gärning, käre Johannes , så hade Du klart för Dig, att det monumentala inte ligger i konstverkets yttre dimen sioner utan i uppfattningen , i det monumentala sinnelaget. Det är inte gesterna det kommer an på utan känslans intensitet, formens uttrycksfullhet. Dina små skulptu rer har den inre monumentaliteten. ---" GAN :s "Spa hi " är här vald att i färg visa hur han i Paris omkring 1924 arbetade sig fram mot en för honom personlig kubi sm. Och de återgivna Johan Johansson-målningarna torde väl representera den förnäme Skånemålarens konst. 166

C ECILIA NILSSON

Några attiska lekyter

Lekyt var grekernas benämning på en oljeflaska. Den kunde vara av guld, såsom den Nausikaa fick med sig till badet i Odysseens sjätte sång, eller keramik, vilket var det vanliga. En lekyt har endast ett handtag och trång hals, som passar bra för ändamålet. Olja användes av grekerna till mycket, till matlagning, till belysning och vid bad och toilettbestyr kom välluktande olja till användning. Sådan olja behövdes också för att smörja de döda. Vid begravningar och andra ceremonier vid graven var det sed att skänka lekyter med olja, vilket man kan se på vasbilder, där lekyter står på gravstenens sockel, bild I , eller andra, där någon kommer med lekyter i en korg till graven . Många attiska lekyter som följt de döda i graven har under de sista århundradena grävts fram i Grekland och inte minst i Italien, som var de athenska krukmakarnas stora exportmarknad. I Toscana norr om Rom fann man under 1800-talet så många vaser med svart silhuettdekor, att man trodde de var tillverkade där och de gick därför under benämningen etruskiska. Men i längden kunde man inte frånkänna Athen äran av denna tillverkning. En hel stadsdel i Athen har namn efter denna verksamhet , nämligen Kerameikos. De vaser som grävdes fram under 1800-talet spreds av antikhandlarna runt om i Europa och Amerika och utgjorde en av de viktigaste inspirationskällorna för dem som i antikiserande anda arbetade med antika motiv och dekorationsdetaljer (meander, palmetter). Karlin som ville visa en så allsidig bild som möjligt av den europeiska kulturen ansåg att ett representativt urval antika vaser skulle ingå i Kulturens samlingar och köpte därför sådana 167

~ ~ J. I. Lekyter på en grav. Från en attisk vit lekyt i Nation almuseum i Athen (ur Riezler, Weissgrundige attische Lekythen , 1914). Foto : C hri ster C lasson .

av antikhandlare, oftast i Berlin. Några uppgifter om var de grävts upp finns inte , så form , dekor och lera får ge ledtrådarna. Den äldsta av Kulturens lekyter har palmetter på skuldran , bild 2 t.h. Detta sätt att dekorera vasens skulderparti var omtyckt bland lekytmålarna i Athen årtiondena före och efter 500 f.Kr. , men det finns variationer efter målarens stil. En av dem , Gela-målaren (så kallas han därför att många av hans vaser blivit funna i staden Gela på Sicilien) ordnar sina palmetter just som på denna lekyt, så att de två yttersta har sina stjälkar i riktning mot handtaget. Han målade dels större lekyter mera väl utförda, dels mindre och till dem hör Kulturens lekyt (höjd 18,5 cm). Motivet, en stridsscen med fem hopliter och en skytisk bågskytt, tillhör inte Gela-målarens standardmotiv , av vilka diony168

2. Lekyten t.v. från verkstaden Athen 581, tillverkad o. 490 f.Kr. H 14 cm KM 33.635. Lekyten t.h. troligen av Gela-målaren, o. 5 10 f.Kr. H 18 ,5 cm KM 21.423.

169

3. Skytisk bågskytt. Detalj från G ela-målarens vas.

siska motiv är vanligast, men liknande stridsscener finns på vaser tillverkade inom den större grupp av vasmålare, Leagros-gruppen, som Gela-målaren tillhörde. Stora hydrior (praktvattenkrukor) av grek. hydor =vatten, kan exempelvis ha en stridsscen som bimotiv på skuldran. Hopliterna (av grek. hopla =vapen, dvs . tungt beväpnade soldater) på Kulturens lekyt är utrustade med hjälmar; en av dem korintisk (med ansiktsskydd), harnesk och sköldar med spår av sköldmärken i form av vita runda fläckar av pålagd vit färg som nu försvunnit. Den intressantaste figuren är den skytiske bågskytten som ligger fallen med kogret framför sig. Skyter var ett folk norr om Svarta havet, som var kända som duktiga bågskyttar. Som sådana ingick de som legosoldater i den athenska armen, o. 530-500 f.Kr. Under denna tid avbildas de ofta av vasmålarna, exotiskt klädda som de är med byxor och toppmössa, bild 3. Lekytens form , ganska vid och bukig som de äldre på 500-talet, men med relativt raka sidor som de yngre , och sättet att avbilda människokroppen en face och huvud och ben i profil tyder vidare på att lekyten är gjord i slutet av 500-talet , omkring 510 f.Kr. Vid denna tid hade de mer avancerade vasmålarna i Athen lämnat den tekniken att måla figurer i svart med inristade konturlinjer på lerans röda bottenfärg och övergått till att spara ut figurer i lerans bottenfärg och täcka det övriga med svart. Le170

4. Skuldra med lotu sknoppar. Attisk lekyt tillverkad o . 500 f.Kr. Bevarad H 12 cm KM 21.424 .

kytmålarna däremot var konservativa, kanske beroende på kundkretsen som köpte för gravsmyckning, och de fortsatte med den svartfiguriga tekniken. Under början av 400-talet massproducerades små lekyter i en verkstad som går under benämningen Athen 581. Den främste målaren i denna verkstad kallas Marathon-målaren, därför att hans lekyter fanns i gravhögen vid Marathon , uppförd efter slaget 490 f.Kr. och på grund av detta finns det en fast punkt i dateringen av lekyterna. De små lekyterna (omkring 15 cm höga) från denna tid har på skuldran antingen lotusknoppar som är förenade av bågar, såsom bild 4 visar, eller en förenklad form därav, då knopparna, snabbt ditsatta med ett penselstråk, inte förenas av bågar, vilka i stället ersatts av en rad streck. Så är det på lekyten bild 2 t.v. , som kommer från verkstaden Athen 58 l. Motivet är här två ryttare , av vilka den ene har skytisk mössa, den andre är otydlig på grund av en skada i vasens yta. Mellan ryttarna springer en hoplit med sköld och lans. I början av 400-talet slår lekytens slutgiltiga form igenom, en slank och rörformad cylinder. Denna form bibehålles till slutet av 400-talet då vastypen försvinner. En nyhet var att vasen drogs över med vit eller ljus " slip". En målare som ofta använ171

<ler sådan ljus bottenfärg och ibland målar endast dekorativa mönster är Beldam-målaren, av eng. beldam=käring. Detta egendomliga namn har han fått efter motivet på en av sina vaser. Vid dennes verkstad gjordes Iekyter som har en inbuktning just under skuldran , så att kanten där blir lite skarpare än vad som var vanligt. En lekyt med denna form finns i Kulturens samling, bild 5 t.h. Dekoren består av en komposition av sex palmetter, vars blad är så smala att bladen nästan liknar fjädrar. Denna lekyt är tillverkad någon gång mellan 470 och 450 f.Kr. Troligen tillhör den inte hans senare produktion , eftersom zig-zag-bården nedanför palmetterna framställs på ett enklare sätt på hans senare vaser. Beldam-målarens verkstad kom med några nyheter i lekyternas historia. En var att lekyterna gjordes dubbelbottnade, dvs. med en mindre behållare inuti den större, ungefär som sentida parfymflaskor. Fördelen med detta var att det inte gick åt så mycket olja för att fylla dem , när de användes som gravgåvor. En annan nyhet var gravscenerna som under de följande femtio åren blev det vanligaste motivet på lekyterna. Dessa vaser har alltid vit bottenfärg, som lätt flagnar av men den gav målarna möjligheter som påminde om vägg- och tavelmåleri. Till en början gjordes konturteckningen i svart, senare i rött. Flera färger, såsom blått, grönt, gult och lila kunde sedan användas till kläder m.m. Dessa ömtåliga vaser lämpade sig inte för bruk i hemmen och tillsammans med det som ovan nämnts framgår det tydligt hur specialiserad användningen av lekyterna hade blivit. Kulturens lekyt, bild 6 a och b, visar en typisk gravscen. Med röda konturlinjer har målaren tecknat en gravsten i mitten, till vänster om denna sitter en kvinna med en korg. I denna finns band , som hon tagit med för att pryda graven. Sådana band knöt man runt om gravstenen eller hängde vid graven. Till höger om gravstenen står en man med stav och reshatt i nacken, förmodligen en bild av den döde. Palmetterna på skuldran, meanderbårdens utformning och motivet gör det troligt att vasen tillhör Vass-målarens produktion. Denne målare framställde gärna Karon, som kommer med sin båt för att hämta de döda, och vassen som finns vid Karons båt har gett målaren hans namn. Han var en av de sista som 172

5. De n vänstra lekyte n, med vit botte nfä rg, från Vass-målare ns verk stad o . 420 f.Kr . H 25 cm KM 27.546. Den högra från Beldam-målare ns verk stad o . 460 f.Kr. H 25,5 c m KM 33.634.

173

6. Gravscenen på Vass-målarens lekyt.

målade vita lekyter och denna kan därför dateras till slutet av 400-talet. Ytterligare två vita lekyter finn s i Kulturen s ägo, av vilka den ena har Beldam-målarens form, men då dessa helt förlorat det vita ytskiktet ka n jag inte närmare bestämma dem.

Litteratur Haspels, C. H. E., Attic Black-figured Lekythoi 1936. Beazley , J . D., Attic Black-figure Vase-painters 1956. Kurt z, D. C., Athenian White Lekythoi 1975. Yos, Scythian Archers in archaic Attic Yase-pai nting 1963.

174

GUNILLA ERIKSSON

"Hemliga boken"

När det vid sommartid 1976 plötsligt stod klart för oss arbetare i Kulturen s lustgård , att Bengt Bengtsson under 1977 skulle lämna kommandot över vår institution , samlades vi för rådslag. Från bö1jan var det självklart att vi ville ge Bengt en bok . Länge hade tankar funnit s i hu se t att ge ut ett praktfullt bildverk om Kulturen. Länge hade vi haft planer på en ny vägledning över museet. Därmed var bokens form naturligt given. Det kändes väl också som en lockelse och befriel se att efter flera år av utredningstuggande om vad vi är och var vi står i svenskt mu seiväsen , med torra petitor och remisser i växelgång mellan Lund och Stockholm, få bre ut hel a härligheten och berätta om Kulturen för en stor publik . Vi trodde , att Bengt skulle gilla vårt uppsåt. N är så Bokförlaget Bra Böcker visade sig vara positivt till ett samarbete , fanns det plötsligt resurser av för oss helt ovanliga dimen sione r. Från den första kretse n av tj änstemän, snart förstärkt med professor Sigfrid Svensson - arbetsutskottets vice ordförande men också mångas vår lärare och vän - växte skrivl aget under några bråda månader till att omfatta nästan alla i hu set verksamma, och även några f.d. verksamma. Av dem so m inte skrev bidrog många på annat sätt , med sy npunkter och bildtips. Med de tidigas te manu skripten kunde formgivarna börja arbeta och det rådde verklig feststämning, när de första uppslagen gemensamt granskades. Förlagets utgivningsdag blev bes tämmande för vår dag för överlämnandet. Bengt mås te bli boken s förste mottagare . En fredagsmorgon i nov ember bad vi Inga och Bengt välkomna till Vita hu set. l trappan bildade "folket " häck , spelmän gick före 175

Inga oc h Bengt Bengtsson bläddrar i det fö rsta exemplaret av " Bo ken '', som överl ämnats av Märta Lind ström (t. h.).

till auditoriet, där medl emmar av arbetsutskott oc h styrelse väntade . M ärta Lind ström överl ämnade den välinvec kl ade hemligheten med tac k för all a år vi haft till sammans av trev nad och arbetsglädje. Reda ktören o rd ade något om bo ke ns tillkomst och tackade dem , vars entu siasti ska stöd gj ort fö retaget möjligt att genomföra: H olge r C rafoord oc h Sigfrid Svensso n från Kulturens arbetsutskott , Rolf Jan sson och Sven Gunnar Särma n i Bokförlaget Bra Böc ker. Så hyll ades Bengt av en sånga rkv artett , solen sken, spelmännen spelade, ko rka r small , det skålades och till och med tråddes . en dans, kl. 11 f. m. ! M en ett arbetsutskott väntade oc h vard age n tog vid . Nu har fl era månader gått. V i ha r kunnat glädja oss åt ett väldigt gensvar, både från press oc h enskild a läsare . "En postorderkatalog i kultur oc h hi storia . .. lika spänna nd e som den ga ml a In sjön-katalogen" skrev den förste recense nte n i dags pressen. Bo ke n har oc kså givit anl edning till ge nerösa presentationer av mu seet , t.ex. i Berlingske Tidende, Politiken 176

och Turist, vilket allt vi gläder oss åt, medan vi noterar nya och växande besökarskaror. I brev från gamla medlemmar får vi tack för igenkännandets nöje och vi får läsa om Kulturenbesök i flydda tider, som nästan kan inspirera till en ny bok, en "besökarnas upplevelsebok". Jag vill också citera recensenten i RIG, kollegan Elisabet Stavenow-Hidemark vid Nordiska museet. "Detta är boken om Nordens märkligaste museum , sägs på omslaget utan något försök till anspråkslöshet" (omslagstexten är förlagets, men vi underlät förvisso att anmärka på den!). Hon fortsätter generöst: "Och förvisso är Kulturen ett märkligt museum på grund av sitt stora och mångskiftande innehåll, men också för att dess medarbetare lyckats ge ut den här boken." Till detta vill jag foga några ord, som riktades till Bengt vid överlämnandet: "Att festskriften kunnat få denna form säger något om den anda, som rått under Din tid på Kulturen. Jag tror att den har varit mycket specifik. Den frihet Du givit oss och det förtroende Du har visat oss i alla våra skilda arbetsuppgifter har gett oss stor arbetsglädje. Också tillfälliga gäster har uppfattat denna anda - en blandning av patriarkat och anarki i detta ords ädlaste mening. " 1 Som redaktör kan jag inte underlåta att här uttrycka en stor tacksamhet gentemot mina arbetskamrater för attjag anförtroddes denna stimulerande uppgift. Jag tackar för deras helhjärtade egna insatser och för allt stöd de lämnat mig. ' Det senare citerat efter en rikspolitiker, som efter många månaders vapenfri värnplikt på Kulturen fällde omdömet.

12-Kulturen 1978

177

Redogörelse för Kulturhistoriska föreningens för södra Sverige verksamhet 1977

A. LEDAMÖTER, STYRELSE OCH REVISORER Högst e beskyddare H edersledamöter

Hans Maj :t Konung Carl XVI Gustaf Fil dr Sven T Kjellberg, Lund Docent Ragnar Blomqvist, Lund Fru Karin Nordenstedt, Genarp

Den 31 december uppgick totala antalet medlemmar till 27.198 . Antalet årsbetalande var 26.905 (varav c 15.000 utanför Skåne). Årsmöte hölls den 14 juni i närvaro av ca 200 föreningsmedlemmar under ordförandeskap av landshövding Nils Hörjel. Vid årsmötet beviljades styrelsen ansvarsfrihet för förvaltningen för år 1976. Föreningen omvalde intill årsmötet 1980 de i tur avgående styrel seledamöterna professor Sigfrid Svensson och fru Ingeborg Westerström samt till suppleant professor Nils-Arvid Bringeus . Lagman Anders Bruzelius och leg läkaren Bengt Arner valdes till ledamot resp suppleant i styrelsen. Till revisorer omvaldes bankdirektör Stig Lundeborg och aukt revisorn Göran Bengtsson. Direktör Frans Möller och kamrer Malte Ericsson omvaldes till revisorssuppleanter. Styrelsen har under året utgjorts av landshövding Nils Hörjel , ordförande och regeringens ombud, direktör Holger Crafoord , v ordförande, typograf Gunnar Albrektsson , ombud för Lunds kommun , disponent Carl-Eric Borgenstiern a (till 14/6), lagman Anders Bruzelius (från 14/6), amanuens Cecilia Nelson , ombud för Malmöhus läns landsting, boktryckare Per-H åkan Ohlsson, chefredaktör C hrister Olofson, ombud för Kristianstads läns landsting, docent Gad Rausing , bankdirektör Carl Göran Regnell , ombud för Lunds kommun , professor Sigfrid Svensson , f. chefredaktör Christer Wahlgren, kyrkoherde Curt Wallin , fru Ingeborg Westerström , advokat Anders Winblad samt so m självskriven ledamot , intendent Bengt Bengtsson , sekreterare. Suppleanter i styrelsen har varit lantbrukare Anders Hugo Anderson , ombud för Lunds kommun , landstingsman Sven-Erik Axelsson, ombud för Malmöhus läns landsting, professor Nils-Arvid Bringeus, lagman Anders Bruzelius (till 14/6), kommunalrådet Ulla Sandell, regeringens ombud, skolinspektör Harry Schultz, ombud för Kristianstads läns landsting, fotograf Thomas Nihlen, ombud för Lunds kommun och greve GustafTrolle-Bonde .

179

Av regeringen utsedd revisor har varit f d länsassessor Axel Isaksson och av Lunds kommun kamrer Einar Ekberg med kontorist Albert Jönsson som suppleant. Styrelsen har sammanträtt 26/I, 9/5 , 31/5, 14/6 och 16/12. Det av styrelsen tillsatta arbetsutskottet, bestående av hrr Crafoord (ordf), Svensson (v ordf), Borgenstierna (till 14/6), Rau sing, Winblad, Trolle-Bonde (från 14/6) och Bengtsson har sammanträtt 21/1 , 8/2 , 6/4, 27/4 , 9/5 , 14/6, 11/11 , 21/11 och 16/12.

* Vid sammanträde den 31/5 beslöt styrelsen enhälligt att till intendent och chef för museet utse förste intendenten vid Nationalmuseum fil lie Eva Nordenson, med tillträde den I/I 1978. Samtidigt beviljades intendent Bengt Bengtsson avsked med pension fr.o.m. nämnda datum.

B. PERSONAL Intendent Stadsantikvarie Museilektor Antikvarier

Amanuenser

Konservator Textilkonservator Fotograf Kanslichef Skattmästare Biljettkassörskor Sekreterare Registrator Kontorister

Rustmästare Uppsyningsman

180

Bengt Bengtsson (1961) Anders W .Mårtensson (1957) vakant Märta Lindström (1950) Gunilla Eriksson (1960) Nils Nilsson (1962) Christina Lindvall-Notdin (1967) Claes Wahlöö (1968) Jan Gerber (1971) Barbro Åstrand (1971) Maj Fehrman (1959) Britta Hammar (1973) Maria Cinthio (fr 1/6) Bert Axel Westerström (1974) Fred R Allik (1955) Ingela Kristiansson (1967) Lars Westrup (1973) Åke Rehnberg ( 1965) Sune Hellborg (1960) Elisabeth Andersson (1969) Ann-Lisen Bengtsson (1976) Astrid Sörensson (1954) Eva Mårtensson (1963) Anna-Stina Melin (1963) Kurt Andersson (1968) Ellen Bergman (1976) Sune Jensen (1967) Lars Johansson (1959)

Snickare Lokalvårdare

Övrig personal

Herman Hansson (1968) Stig Wihlborg (1965) Anna Andersson ( 1968) Berit Jensen (1971) Ulla Jönsson (1974) Maja Karlsson (1975) Benny Anderberg (fr I /9) Carl Gösta Bryve (1964) Astrid Ekelund (1976) Marie Gratte (1976) Barbro Holmberg (1975) Brita Möller (fr I /9) Anders Nedmar (fr 2/3) Gerosina Pereira (1974) Alfred Petersson (1976) Erik Svensson (1974-14/10) Birgitta Weiland (fr 7/11)

Dessutom har följande personer under året eller del därav tjänstgjort på museet. Undervisningsavd Birgitta Lindahl-Wengert Urban Nilsson Keramikavd Eva Kjerström-Sjölin Cecilia Nilsson Textila vd Elisabet Johansson Karin Nelson Mats Ahlberg Etnologiska avd Rolf Edling Bengt Jacobsson Peter Skanse Arkeologiska avd Brita Erlandsson Ove Persson Mats Riddersporre Fotoavd Hans Ekberg Jan-Åke Karlsson Kansliet Karin Sörensson Stephan Andreasson Rustmästeriet Signe Gunnarsson Johan Persson Anders Sörensson Helmut Ziegler Experimentverksamhet för barn i förskoleåldern Ann-Christin Bengtsson Konserveringsavd Wilhelm Jönsson Lili Mohn Hökeriet Gun Olsson

181

Östarp

Bosjöklosters mölla

Alm a And ersson Ivan Andersson Ulla Andersson Margit Liljeroth Ester Nilsson Folke Lindstedt

Under året har 21 skolelever gjort sin Pryo-tid på museet.

C. MUSEETS VERKSAMHET Föremålsavdelningarnas verksamhet Inom avdelningen för näringsliv och samfärdsel har arbetet huvudsakligen varit koncentrerat till den nya fiskeavdelningen i Allmogehallen som öppnades den 9 november. Denna basutställning är uppbyggd kring de vanligaste fångstmetoderna: fiske med fasta redskap , garnfiske, trålning, krokfiske och ljusterfiske. Dessutom ingår här ett antal båtar i original som genom sina volymer på ett naturligt sätt delar av och accentuerar grupperingarna. Denna basutställning har grundats på museets redan befintliga samling av äldre fiskeredskap , men åtskilliga kompletteringar krävdes för att ge en fullödig bild av det äldre sydsvenska fisket , varför en hel del nytt material samlats in . Bland dessa nyförvärv kan nämnas en 16 fots snipa, byggd i Mölle , en träl från Simrishamn , en tobisnot från Vik , sillgarn och torskrevar med tillbehör från Baskemölla, en ålhomma från Yngsjö och en från Sandhammaren, en samling delar och tillbehör till ålbottengarn och kalchehommor från olika ålfi sken vid Skånes östkust och slutligen en hummertena med väle från Orust. Lantbrukssamlingarna har fått ett synnerligen värdefullt tillskott i en traktor av märket Fordson 1920, vilken överlämnats som gåva till museet av direktör Ruben Rausing. Bland andra nyförvärv inom detta område kan nämnas en gräsförsåningsmas kin från D agstorp , en bröstsele och några äldre handredskap från Östarp. Vapenavdelning en har genom en testamentarisk gåva från f. generalkonsul Albert Wallden väsentligt utökats. För de viktiga förvärven av Lund akon st redogöres på annat ställe i denna årsbok . Museets konstsamling har därutöver mottagit ett självporträtt av Axel Kulle sa mt ett staffli och målarskrin som tillhört konstnären. Vid keramikavdelnin gen har arbetet med nyordning av magasinen i Herrehuset och i Weibullska huset, förorsakat bl a av värme- och isoleringsarbeten, fortsatt. I Herrehuset har andra våningen renoverats , parkettgolven slipats och montrarna byggts om. Kulturen har i sa mproduktion med ICA-förlaget givit ut en andra , omarbetad upplaga av "Kinesiskt porslin och dess förhistoria " i serien "Ur Kulturens samlingar" med Bo Gyllensvärd som författ are. En omfattande nyfotografering ägde under våren rum i samband härmed.

182

Årets förn ämsta nyförv ärv fall er oc kså ino m ramen för den kines iska samlingen. En skål från Sung-tid av ting-yao-typ med skuren blomornamentik , prese nterad i denna årsbo k, fyller en tidigare kännbar lucka. Delar av textila vdelnin gens arbetslokaler har under året helt renoverats för att bättre svara mot den tex til a ko nserveringens behov . D e textila samlingarn a har utn yttjats av for skare oc h allmänhet, särskilt rörande folkdräkter. Bland gåvor och inköp kan nämnas fö rslag till textil a komposi tioner av Maj a Fja:stad 1915, persiska te xtili er från 1700-1800-talen , damastduk av Carl Widlund , T rangärd sto rp , en sto r sa mling inredningstextilier från 1900-talet , skånska allmogetex tilier, korsstygnsbroderad matt a och eldskärm från 1800-talets mitt, broderade bonader och spetsar. Dräktavdelninge n utökades med skånska allmogedräkter, herrkostymer, babykläder oc h solfj ädrar. Bland leksakerna kan nämnas ett fl ertal dockor sa mt en interiö r av en kyrka med all a inventarier oc h kyrkfolk . D e /undaa rkeo/ogiska und ersökningarna har o mfattat övervakning av grund - och ledn ingsgräv ninga r samt uppmätning oc h fot ografering av äldre be byggelse, som bev iljats rivningslov av byggnadsnämnden. Undersökningarna har utgj ort 31 projekt. Arkeologiska provundersökningar har utfört s i kvarteren Repslagaren oc h S: t Peter för att möjliggöra en bedömning av kommand e und ersökningars o mfa ttning i sa mband med nybyggnatio n. Lundaarki vet har tillfö rts 50 blad originaluppmätningar, 441 fo tografi er och 92 bilder i färg. Stadsantikvarien har sa marbetat med stadsarkitektkontoret i milj ö- och pl aneringsfrågor samt ingått i kommitt en fö r upprättande av bevaringsplan fö r Lunds stadskärn a. I konse rveringsanstalten har und er året hu vud sakligen arbetats med att fä rdi gkonservera ömtåliga j ärnfynd samt med att behandl a en sto r mängd läderfynd . Vidare har förb eredelser påbörjats fö r ett lädersy mposium , som våren 1978 kommer att hållas på Kulturen i samarbete med konservato rsskolan i Köpenh amn , för medel som bev iljats av N ordi ska Ministerrådet. Avdelningen har fått myc ken värdefull hjälp oc h stöd till verksamheten av fö ljand e personer, instituti o ner och fö retag: överingenj örerna M . Gu stafsso n och A. Mårtensson från A B Sveriges Ko ntrollinstitut i Malm ö ; laborato rieledare F . Kri stenson och sekt ionsledare I. A ndresen från D anske Pröveanstalt i Köpenhamn ; laboratorieföres tåndare , c ivilingenj ör E. Lö vend ahl , laborato riemästare E. Hansen oc h fil lie A . Larsso n från Te knologi ska Instituti onens Garveriforskningsanstalt i Köpenhamn ; fi l lie E. Bladh , Lund ; AB Alfa Laval, Lund ; AB Mataki , Malm ö ; N a phtac himie , F rankrike: chefstekniker J . Mo nt en, Malm ö. Ett särskilt tac k riktas till Moge ns J ense n, Malm ö; N o rdi ska Värm e Sana AB , Lund ; di rektör A. Annmo, inge nj ör K. Å. Petersen, ingenjör L. Au ser, Lund oc h dipl ingenjör D. Anker, Röm isc h-Germanisc hes Zent ralmu seum s ko nse rveringscentral. Samarbetet med danska ko nserv atorer har fo rtsatt.

Utställningar I Vita hu set har ut ställnin gen " Det kan vara Jacob Erland se n" kva rstått. Från fö regåe nde år fa nns här också utställningarna " GAN - Gösta Adrian-Nil sson" un-

183

der januari månad och "Keramik 1000-1600" till april. I januari öppnades utställningen " Den medeltida staden i fynd och forskning." Till årsmötet i juni var följande utställningar klara: 4 lundakonstnärer (Johannes Collin-GAl'<-Carl Fredrik Hill - Johan Johansson) och Kinesisk keramik. Den senare utställningen visar framför allt de i den ovannämnda boken "Kinesisk porslin och dess förhistoria " presenterade föremålen . " Barndomshemmet' ', en utställning med textila minnesbilder, presenterad i samarbete med Hemmets Journal , öppnades den 20 oktober. I Lindforska huset har utställningen "Museum Stobreanum " stått kvar under hela året. " Känn på keramik ", en " röra-vid utställning" för synskadade öppnades här den 3 september. Utställningen var bekostad av Malmöhus läns landsting som en vandringsutställning med Kulturen som distributör. En utställning från Statliga Etnografiska museet i Warszawa med " Polska hemslöjdade leksaker" öppnades i november. Båda dessa utställningar gick sedan vidare till andra museer i Skåne och Blekinge. Den sista utställningen i Lindforska huset under året öppnades den 27 november "Cilgetus, samekultur i brytningstid", producerad av Finlands museiförbund. I Textilhallen står utställningarna " Solfjädrar" och "Broderier" kvar sedan 1976. Utanför museet har Kulturen haft ett flertal utställningar på vandring. "Sydsvensk folkkonst" som tidigare visats i Oslo och Warszawa ställdes under våren ut på Nationalmuseet i Stettin och under sommaren visades utställningen i Paris i Bibliotheque Forney. Till sist var det Karlskronas tur under augusti månad . Övriga vandringsutställningar under året har varit "Oljetryck" som visats på Landstingets vårdinstitutioner och " Känn på keramik" som visats på bibliotek och museer i Skåne. "Broderade bonader" har vandrat vidare till flera skånska museer. "Keramik 1000-1600" har i Stockholm visats på Statens historiska museum. En liten utställning "Gamla spel" har visats i en banklokal i Lund.

Söndagsvisningar Vårens söndagsvisningar inleddes av antikvarie Nils Nilsson, som den 6/2 talade om Glas. Antikvarie Märta Lindström gick på rundvandring i Textilhallen med besökarna den 13/2. Antikvarie Christina Lindvall-Nordin berättade om "Godsaker förr" den 6/3 och amanuens Britta Hammar visade "Broderier" den 13/3. Stadsantikvarie Anders W Mårtensson berättade om "PK-banksgrävningen" den 20/3 och amanuens Maj Fehrman höll föredrag om ' Thomander - en man och hans miljö" den 27/3. Den 17/4 och 24/4 berättade antikvarie Jan Gerber och antikvarie Gunilla Eriksson om "Ostindiska kompaniet" . Antikvarie Nils Nilsson tog besökarna med på rundvandring den 15/5. Höstens söndagsvisningar började inte på en söndag utan onsdagen den 7/9, då Boguslaw Szerniewiez från Nationalmuseet i Stettin berättade om " Arkeologiska och etnografiska undersökningar i Nigerområdet" . Fil kand Gunilla Berg visade utställningen "Känn på keramik" den 2/10. Den 9/10 demonstrerade fru Anna-Lisa Menander "Växtfärgning" i Kulturens park. Amanuens Britta Hammar berättade om " Leksaker" den 16/10 och antikvarie Christina Lindvall-Nordin visade

184

utställningen "Barndomshemmet-Textila minnesbilder" den 23/10. Den 30/10 visade amanuens Maria Cinthio utställningen " Den medeltida staden " och den 13/11 visade antikvarie Nils Nilsson fiskeavdelningen . Torsdagen den 17/11 berättade docent Bo Gyllensvärd om " Famille Rose och Kompaniporslin " och den 20/11 visade antikvarie Gunilla Eriksson utställningen " Kinesisk keramik" . Höstens söndags visningar slutade den 4/12· med att intendent Bengt Bengtsson talade om "Hur Karl XII :s bibel kom till ". Vårens och höstens program arrangerades i samarbete med Studiefrämjandet.

Undervisning Ett givande samarbete mellan museet och olika utbildningsenheter i Sydsverige har ägt rum. Särskilt bör nämnas en rad studiedagar för lärare. Kulturen har kunnat erbjuda besökande skolklasser och studiegrupper ett stort ämnesalternativ. Särskilda undervisare har utbildats för att handha den direkta undervisningen. Under 1977 har 725 årskurs- och intresseanpassade visningar hållits för skolklasser och studiegrupper. Lunds skolor har haft 193 schemalagda studiebesök för eleverna i årskurserna 4-9 på museet. U niversitetsundervisning har under året hållits för etnologer med museets tjänstemän som föreläsare. I samarbete med framför allt olika bildningsförbund har museets tjänstemän varit flitigt engagerade som studiecirkelledare och föredragshållare samt publicerat artiklar i en rad facktidskrifter. U ndervisningsavdelningen har handlett 20 st. elever från Lerbäcksskolan i Lund i "Fritt valt arbete". Arbetet startade höstterminen och fortsätter under vårterminen 1978. Rubriken är "I museets verkstad" och barnen arbetar tillsammans med sina handledare fram en utställning att visas i Lindforska huset på Kulturen. Sedan höstterminen 1975 har vid museet bedrivits en livlig verksamhet för Lunds förskolor. Erfarenheterna ger vid handen att besöken på museet för barnen, som fått pröva gamla metoder inom hantverk och hemarbete, har varit både stimulerande och lärorika. Verksamheten har visat på ett stort behov och intresse för denna form av aktivitet från såväl lärare som barn . Under 1977 har 1.780 barn och förskollärare besökt vår verksamhet.

Evenemang Trettondagen firades för 85 :e året i följd med vespergudtjänst i Bosebo kyrka , stjärngossetåg och Staffanssång. Under skolornas vårvinterlov 19/2-27/2 arrangerades i samarbete med Fritidsförvaltningen " Kul på Kulturen ". Skollediga barn och ungdomar kunde ta del i en rad olika aktiviteter: av raku-keramikbränning, sminkning, bandflätning och vävning. På programmet fanns dessutom tävlingar för olika åldrar. I slutet av juni gav teatersällskapet Proteus föreställningar av Molieres Misantropen på museets gräsmatta. Lunds stifts kvinnoråd arrangerade för åttonde året i följd musikandakter i

185

Bosebo kyrka under torsdags kv ällarna i juli månad. Museets julstök, anordnat i samarbete med Lunds hu smodersförening Hem och Samhälle, blev likso m tidigare år en stor och lyckad publikframgång. D etta möjliggjordes tack vare många frivilliga och entusiastiska krafter.

D. SAMLINGAR , BIBLIOTEK OCH ARKIV Samlingarna har ökats med 418 nummer, varav 312 genom gåvor. Accessionen omfattar nr 68.918-69.335 . Biblioteket har ökats med 1.016 nummer, varav 342 genom gåvor. Excerpering av tidskrift sartiklar har utfört s i sedvanlig ordning. Arkivet har under året ökats med 71 nummer. Porträttarkivet har ökats med 116 fotografier.

E. BESÖK Museet i Lund har under året haft 131.727 besökare, varav 2.840 studenter, 21.995 skolbarn och 8.982 medlemm ar av föreningen. Hökeriet har under öppethållandet maj-september haft 15.145 besökare. Anläggningarna i Lund och Östarp (se nedan) uppvi sar till samman s en besökssiffra av 188.885.

F . ÖSTARP I Gamlegården har omfattande underhålls- och konserveringsarbeten påbörjats. Under sommarhalvåre t har arbe tena i första hand berört väggarna mot den kringbyggda gården. I en del av dessa väggar har fyllningarna murat s om och väggarna vid häst stallet , kostallet och undantagslängan har helt renoverat s, varvid gru nd en förstärkts, stolparna delvis lyfts och rätat s upp och de nedre fyllningarna helt murat s nya med rås ten i lerbruk. Arbetena har utfört s av byggmästare Nils Hagström , Torna Hälles tad och kostnaderna har delvis bestridits av anslag ur Kungafonden och av lotterimedel. Även taken på Gamlegård har setts över. Bland ann at har alla hörnpartier lagts om och ny ryggning utfört s på samtliga längor. Takarbetena har utfört s av taktäc karna Ingvar och Karl Nilsson , Dörröd. Vidare har väderkvarnen försetts med nya trappsteg och räcken till trappa och plattform framför ingångsdörren . Under 1977 har också renoveringen av arrendatorsbostaden i Möllegården slutförts , omfattande helrenovering av köket och hel a övervåningen jämte diverse småreparationer. Även de ssa arbeten har utfört s av byggmästare Hagström . I Östarpshallen visades utst ällningen " Vagnar och vagnmakeri". Den var uppbyggd kring en interiör av ett skånskt vagnmakeri vid 1900-talets början, baserad på material som saml ats vid en inventering 1955 och som aldrig tidigare visats för allmänheten. Interiören kompletterades med en svit väggskärmar som visade tillverkningen av ett hjul , och vidare med en hel vagn, tillverkad vid Mohlins vagnfabrik i Sjöbo omkring 1920. I utställningen ingick också en serie modell- ~c h leksaksvagnar, ett urval olika typer av åkdynor samt en svit silhuettklipp, huvud-

186

sakligen med åkdon som motiv , utförda av vagnmakaren Sigfrid Svensson , Höör. Östarpsdagen ägde rum den 14 augu sti och inleddes med friluftsgudstjän st av kyrkoherde Paul Steimer under medverkan av Lunds spelmansgille. Intendent Bengt Bengtsson häl sade välkommen. I Gamlegården kunde besökarna se ett bord uppdukat till kyrkkaffe , ystning, smörkärning, kanonfotograf i arbete och krukm akare Albert Elfstrand vid drejskivan. I marknad sgatan fann s spånkorgstillverkning , försäljning av marknadskarameller, sockertoppar, fl äderblom ssaft och mycket ann at. Nere vid Rödde å färgades garn med växtfärger och vid brytestugan bråkad es lin . Vid gästgiveriet var det barnverksamhet med bandflätning, ullberedning, applikationer oc h lekar. På eftermiddagen visade oc h berättade lantbrukare Alrik Jön sso n Gamlegårdens hi sto ria . Vid Möllegården kund e man se en knypplingsut ställning, kn ypplerskor, bandv äverska och hur det går till att göra fil et och pinnspets. D agen avslutades på Tingvallen med lekar och dans av Tornabygdens folkdanslag.

G. KULTURENS TOPPELADUGÅRD , NORDENSTEDTSKA STIFTELSEN Stiftelsens förvaltning har ombesörjts av Kulturens kansli och Skandinaviska Enskilda Banken i Malmö. Skogsbruket har förvaltats av Skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län.

187

H. FÖRENINGENS EKONOMI Sammandrag av 1977 års räkenskaper INTÄKTER A v föreningen genom egen verksamh et anskaffade medel

Medlemsavgifter . . . . . . . . . . . . . . . . 1.082.600:Inträdesavgifter . . . . . . . . . . . . . . . . . 156.843:Försäljningsintäkter ....... .. ... . 319.199:92 Ersättning för tjänster .... .... . . . 46.792 :87 Hyresinkomster ........ .. ........... . ....... . Gåvor från företag och enskilda ' ... .. .. .. .... . . Bidrag från Kulturens donationsfonder . . . . ... . . Diverse intäkter . ... . ... . .............. . ... . .

1.605.435 :79 91.519 :45 26 .536:50 265.901 : 15 68.657:33

2.058 .050:22

Allmänna anslag från

staten ... . .... . . .. ..... ... .. . . . . . .. .. .. ... . Lunds kommun . ... ...... .. .. . .. . .. ... .. .. . landsting M-län ... . . ..... . ... .. ... . . ... . . . . landsting L-län . .. . .. .... .. . . . . .. ..... . ... . landsting K-län ..... . ....... .. . .. .. . .... .. . landsting N-län ... .... ....... . . . .. ...... . . . Svenska Penninglotteriet AB ..... . .. . ...... . kommuner2 •• ••••• ••••• • • •• •••• • • ••• •• •• • • • Minskning av eget kapital .. .. ... .. . . ..... . ... .

1. 160. 180:1.331.600:300.000:50.000 :3.000:1.500:135.000:7.350:-

2.988.630:28 .562:61 5.075 .242 :83

' Boliden AB . ... .... ..... .... ... . . ........... . ..... ....... . Cardo AB för treårsperioden 1976/78 kr. 9.000:-, därav lyft . .. . . Euroc för treårsperioden 1977/79 kr. 15.000:- , därav lyft . . .. . . Skånska Brand-Hermes .. ....... .. ....... . .... ...... . .. .. . . Skånska Hypoteksföreningen ...... .. .... .. .. ... . ... . . . . ... . Scan, Föreningen Skånska Andelsslakterier . .. .......... . . .. . Sydsvenska Kraft AB för treårsperioden 1977/79 kr. 6.900:-, därav lyft ... . . ... .. . . ............ . ... . ...... ... ..... . .... . Johanna Mattssons dödsbo . .... . .. ......... .. . . .. . . .... . .. .

600:3.000:0:10.000 :5.000 :2.500:2.300:3. 136:50 26.536:50

188

KOSTNADER Samlingar, bibliotek , arkiv" Inventarier .. .. .... . . ..... . . ..... . . . ... .. . .. . Löner ..... . ... .. . ... . .... . ... . . .. .... .. ... . . Pensioner m.m. . . ... . . . .. . .. .. . ... . . . . .. . ... . Vakthållning ...... . . ..... .. . . . . .. ..... ...... . Övriga främmande tj änster ........ . ... ....... . Reklam . ..... .......... . ... .. . . .. . .... . ... . . Re sor, representation ... . .. .... ... . .. ... ..... . Försäkringar .... . ........ .. .. .... . . . ...... . . Fastighetsunderh åll . ...... . .... . . . ... . ... .. .. . Förbrukningsmaterial, bränsle , el, vatten .. . . .. . Porto .. ......... ... ... ....... . .... .. .... . .. . Telefon ·och övrigt . . .. . . .. ... .... . . .. .. .. . ... . Ko stnader för varor för försäljning Årsbok .. .. ............. . .............. .. . Almanacka ...... . . .. . ..... ... . . . . ........ . Övrigt . ..... . ..... . .... ... .. . .. . ... . .. ... . Utlägg för uthyrningsverk samheten . . ..... .. . . . Räntor . .. . . . ...... . . ... ... ... . . .. . . .... .. . . . Skatter .... .. .. .... ... .... ....... . . .... .. .. . Diverse avskrivningar m.m. . .... . . .... ... .. .. .

125.993:72 87.828:02 2.105 .911 :42 861.118:99 75.924:199. 124: 19

140.890:70 56.955:60

237.971:41 76.228:73 11 6.328:54

2 13 .821:74 2.967.030 :41 275.048 : 19 73.594: 10 53.893:62 58 .661 :346.645:47 260.452:32 197 .846:30

430.528:68 39.663:36 93.603:82 7.620:56.833:82 5.075 .242 :83

Kommuner: Bjuv , Burlöv , Höör, Klippan , Kävlinge , Lomma , Perstorp , Sjöbo , Skurup , Staffanstorp , Svalöv , Svedala , Vellinge , Åstorp, Örkelljunga, Östra Göinge. till sammans kronor " Mecenat-konto : Saldo från å r 1976 influtet under år 1977 .. . ........ . ... ............. . . . . . . .. . .

35 .2 16:58 57 .719:30

under år 1977 verkst älld a inköp .. ... . .... . . . . . ... . . ... .. . . . .

92.935:88 71.919 :98

Saldo till å r 1978 ........ . . . ......... . . .. . . . .... . ... . ..... .

21.015 :90

7.350: -

189

Balansräkning TILLGÅNGAR

31/12 1976

31 /12 1977

Fastigheterna i Lund oc h Östarp Samlingar, bibliote k, arkiv , inventarier ........ . Kortfristiga fordringar ............... . ....... . Kassa, bank , postgiro .......... ... .......... .

2.095.500:3:367 .544 :94 10.911 : 17

2.095.500:3:554.070:94 9.257: 18

2.473.959: 11

2.658 .831: 12

681.385:51 549.838:76 1.132.511 :65 79.395: 17 30.828:02

650.598: 18 479.226:62 1.138.219:57 388.521 :34 2.265:41

2.473.959: 11

2.658.831: 12

SKULDER Långfristiga skulder C heckräkningskredit Kortfristiga skulder ... .. .... ............. . .. . Interimsavsättningar ........ . ... .. ... .. .... .. . Eget kapital ........... .. .. . . ...... . .. ... ... .

Fondernas kapitalbehållning Assarssons fond . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . B. och S. Bengtsson s fond . . . . . . . . . . . J. T. Berggrens fond . . . . . . . . . . . . . . . Bosjöklosters mölla .. . .... . ......... Holger Crafoords fond ... . . .... . .... Ekmans fond .... . ... .... .. . ........ I. Holcks fond ..... .. ............... Jubileumsfond -32 .................. Jubileumsfond -57 .. .... .. .......... Albert Jönssons fond ........ . ...... . Anna Karlins premiefond .. . ..... .. . . Anna Lithströms fond ... ... .... . .. . . Maj Lundgrens fond . . ... . . . . . ...... Bror Olofssons fond . .. ............. O le Olsens fond .. ... ............... Sjöstrands M innesfond .... .. ... ... . . Skånebokens fond ......... ... ...... Skånska Brands fond ........... .... . Thomanders fond ...... .. ...... . ....

Lund i a pril 1978

Styrelsen

190

Ej di sponibelt belopp

Di spo nibelt belopp

Summa

285.622 :20.000:62.775:9.600:198.794 :93.287:26.292:54 8.905:0:652.714: 13 1.000:16.799:96 19.236:33.560:53.840 :0:61.680:10.000:0:-

37.994:95 3.239:45 5.588:28 830:84 0:6.649:30 2.747:60 7.953:96 291.087:51 36.729: 10 202:83 1.527 :55 3.567:15 4.315 :02 3.495:250.134:80 7.988:96 1.730:07 62.622:71

323.616:95 23.239:45 68.363:28 10.430:84 198.794:99 .936:30 29.040: 14 16.858:96 291.087:51 689.443:23 1.202:83 18.327 :5 1 22.803: 15 37.875:02 57.335:250.134:80 69.668:96 11.730:07 62.622:71

1.554. I05 :63

728.405:08

2.282.5 !0:7 I

1977 ÅRS "MECENATER" Under året har från åtsk illiga hundra vänliga givare influtit inte mindre än 57.719:30 kronor. Vi är övert ygade o m att givandets glädje inte blir mindre av att vi här utel ämnar alla namnen ; var och en har ju blivit tackad med ett särskilt " diplom ". Och så sparar vi några tusen i tryckningskostnad !

1977 ÅRS DONATORER Förteckning över dem so m skänkt föremål till mu seet, biblioteket och arkivet. Ethel Lund-Alexandersson , Ljungbyhed Bengt Anderberg, Malmö Greta Andersson , Ängelholm Folke Andre, Lund Jutta Andren, Tomelilla Stig Appeltofft, Lund Arthur Ask, Örnahusen Carin Ask, Lund Anna och Nils Asmundssons dödsbo , Lund Bengt Aurivillius, Lund Ivan Balassa, Budapest Albin Bengtsso n, Dösjebro Inga och Bengt Bengtsso n, Lund G unilla Bennet, Eslöv Anna Lisa Dettlow-B erg , Lund Maj-Britt Bernt sson , Löddeköpinge Kerstin Björkman , Trelleborg Carl-Eric Borgenstierna , Lund Gustaf Brattström , Lund Sigrid Bruno , Hässleholm Ingrid Bruzeliu s, Lund Frans Burghofer, Lund Lennart Carlsso n, Åhus Bo Carsbra nt , Fins pång Mary C hase, South Broo kswille Edna Dagh , Stockholm C hri stine oc h Erik Dahl , Lund Kerstin Dahl , Lund Anna D ahlquist , Lund Maria Diedens dödsbo , Malmö Domkyrkoförsamlingen, Lund Domu s, Lund Ingeborg Dundas, Lissabon Ida Dymling, Lund Birgitta Ed lund , Malmö Ellen Ingeborg Egner, Asarum enl tes t Ursula Ehnimb , Schweiz Walter Eks trand , Lund Mia Embring, Hel si ngborg Arvid Eriksson , Veberöd

Gunilla och Torkel Eriksson , Lund Ingeborg Ersborg, Malmö Birgit Westerström-Evers, Lund Johan Feuk , Nydal a enl test Agneta Fjaestad , Trångsund Monika Nordmark-Fjaestad , Trångsund Willi Flindt , Köpenh amn Eugene Flygare, Lund Lizzie Foisack, Lund Eva Francke , Falsterbo Sven Fritz, Åbyhöj Hans Frölich , Jeromimo Porcellanmanufaktur Fiirstenberg Gertrud Garver, Malmö Jan Gerber, Lund Jan-Olof Grady , Trelleborg Walo von Greyerz, Stockholm Henrik Gustafsson , Landskron a Gustavsbergs fabriker AB , Gustavsberg Ingrid Grönvall , Lund Astrid Hallström , Lidingö Birgit Hansson , Lomma Eric H anson , Malmö Ernst Hanssons död sbo , Lund Gunvor Hansson, Malmö Lars H ansson, Lund Svea Harsten, Lund Irma Holst, Lund Elsa H åkansson. Vollsjö Signhild Häller, Göteborg Eva Höije , Malmö Gertrud Ingers, Lund Elsie C laesdotter Jakobs so n, Åhu s Egon Jarnshult , Staffanstorp Sune Jen sen, Lund Birgit Johansso n, Arboga Edla Johansson , Furulund Jonas Jon sso n, Malm ö Alrik Jön sso n, Veberöd Axel Jön sson, Lund

191

Nils Albin Jönsson , Genarp Ulf B:son Karling, Kullavik Ingemar Karlsson, Mollösund Greta och Sven T Kjellberg, Lund AB Klippan s Finpappersbruk, Klippan Lennart Knutsson , Lund Kockums AB, Malmö Signe Kulles dödsbo , Lund Kungl Svenska Vetenskapsakademien , Stockholm Anna och Hans Klintzel , Lund Gerty Lichtwitz, Bromma Ronnie Liljegren, Lund Stina Lindstedt, Lidingö Märta Lindström , Lund Torsten Ljunggren, Lund Kerstin Loderus, Löddeköpinge Olof Lundberg, S Sandby Maj Lundgren , Mariefred enl test Helmer Lång, Hjärnarp Sigfrid Löfquist, Lund Stig Mankert , Trelleborg Jörgen Martinsson, Lund Georg Mellberg, Simrishamn Lars Menander, Staffanstorp Edit Millbers , Malmö Willie Månsson , Baskemölla Anders W Mårtensson, Lund Alvar Neander, Lund Cecilia och Nils Nilsson , Lund Gudrun Nilsson, Lomma Karin Nodermann , Lund Maj Nodermann , Stockholm Ulla Norberg, Stockholm Christina Lindvall-Nordin , Höör Harry Nordström , Landskrona Ingeborg Norin , Ystad Agda Olsson , Limhamn Bertil Olsson, Malmö Djamila Ottosson , Lund Einar Paulsson, Lund Lars Paulsson, Bromma Albin och Olle Persson , Lund Ester Persson , Lomma Signe Persson, Johanneshov Maja Perup, Lund

Valter Pettersson , Linköping PLM , Malmö AB Pripps Bryggerier, Malmö Cecilia Ramberg, Smålandss tenar Ruben Rausing, Rom Lizzie Regner, Malmö Åke Rehnberg, Lund Margit Ryberg , Lund Lennart Rylander, Nässjö Karl Rönnow , Åhus Birgit SaIJdberg, Lund Bröderna Sandell , Löderup Elin Sassner, Löberöd Jacob Seela, Åbo Ludvig Sjöberg, Lund Maria Sjöberg, Lund Peter Skanse , Lund Oswald Sonesson , Simrishamn Elsa Svensson , Lund Mary Svensson, Lund Oscar Svensson, Malmö Sigfrid Svensson, Lund Vera Svensson , Veberöd Ingeborg och Ulla von Sydow , Lund Astrid Sörensson, Lund Gunnar Johansson-Thor, Eslöv Ulla Thor, Lund Birger Thulin, Lund Gustaf Trolle-Bonde , Eslöv Joachim von Wachenfeldt, Viken Lars Wadstein, Stockholm Albert Wallden, Malmö, enl test Curt Wallin, Tomelilla Viola Wallin , Malmö Einar Wallquist, Arjeplog Astrid Weidestam, Lund Margit Weideman-Westin, Stockholm Helmer Wilhelmsson, Lund Anders Winblad , Lund Louise Vinge, Lund Bernt Wixner, Färila Ystad-Frö, Ystad Elisabeth Åberg, Lund Rudolf Åhlander, Lund Birgit Åhre, Eslöv Folke Åkerberg, Löderup