Nils-Arvid Bringeus Giriga präster - modegalna fruntimmer

7. Bredrandig väska utförd i krokning eller tunesisk virkning i ullgarn. Väskan lämpar sig väl att rymma stick-handarbete, eftersom den är så långsträckt, 37 cm. 1800-talets mitt. KM 30.248.

På 30-talet tycks det bli mera modernt att bära väska. Nu börjar man kunna läsa i tidningarnas modespalter om hur väskorna skulle se ut. I två vårnummer från 1832 i Ma gasin för Konst, Nyheter och Moder kan man läsa, under rubriken Modenyheter från Paris: "De nya ridicyler som likväl ombytt namn egentligen nu först göra skäl för namnet, kallas Pirater (sjöröfvare) och bestå i en stor, nästan quadratformig påse, rät och slät, hvars hela elegans består i det mer eller mindre vackra virkmönster som dertil begagnas, ty de äro med kors- eller enkla stygn sydda med silke och ullgarn på hårduk, och tyckas beräknade på att kunna medföra nattsaker hvadan de också likna de så kallade sacs nuit. " Och i samma tidskrifts marsnummer står det att damerna föredrar pochettes i stället för ridikyler och pirater. Pochetterna (eg. liten ficka) broderades med guld på slät sammet. De var ämnade att bäras på promenader och på

8. " Journal för Damer" innehöll i mars 1853 bland annat det här virkmönstret till en damväska med bygel och litet bärhandtag.

"spectacler" och hade plats bara för näsduk, kikare och portmonnä.

En väsktyp, som främst verkar höra 1830-40-talen till, är den lilla påsen, som har en bred, påsydd bård nertill. Bårderna kan vara upp till tjugo centimeter breda. Flera av dem är sydda på yllestramalj med petit points och mönstren består av blomsterornament, meanderbårder samt små figurala scener med människor och djur. Andra är sydda på gles linneväv, kanfas. Pärlbroderi saknas inte heller från den här perioden. Det speciella med väsktypen ifråga är, att från den breda bas-bården utgår själva handtaget. Vid behov kan den mjuka påsen, av siden eller bomull (som alltid avslutas med dragsko upptill) stoppas in och döljas i basen. På så sätt uppstår en liten, platt, rektangulär tingest, som tar mycket liten plats. När väskan är uppfälld, påminner den något om den modesilhuett som var modern vid den här tiden, det vill säga den vasformade, bred nertill och avsmalnande upptill.

I början av 1850-talet bö1jar nya väsktyper dyka upp. Bl.a. blev den gamla bygelväskan åter populär, liksom axelremsväs-

9. Axelremsväska i svart och rött med kraftig bygel. Banderollen med felstavat "Au revoir" omges av eleganta kastanjeblad. Korstygn och pärlbroderi på stramalj. 1860-70-talet. KM 42.951.

kan. De förra hade kraftiga byglar av stål, silver eller mässing och var fint broderade med korsstygn och petit points, som syddes med ullgarn och något silke. Ibland finns pärlor insydda även i dessa mönster. Förutom kraftfulla, naturalistiskt tecknade blomster förekom landskapsbilder och djurmotiv. De romantiska landskapen ser. en smula främmande ut - husen är långt ifrån nordiska och bakgrunderna består mestadels av snöklädda alptoppar. Mönsterförlagorna kommer antagligen från Tyskland. Av fåglarna tycks svanen vara mest omtyckt; på ett par väskor i samlingarna simmar svanar, elegant och majestätiskt, och på stranden syns en kolonnprydd estrad, som kantas av piedestaler och draperingar. Hundar och kaniner förekommer ofta på den här typen av väskor och på nattsäckarna. De senare användes främst till handbagage för lätt packning. Nattsäckarna fanns också i andra textila material, bl.a. plysch och wilton.

10. Modeplansch ur " Nya Bazaren" med elegant dam, som är stadd pä resa med handväska i knäet. 1870-tal.

! I. År 1862 har "Journal des Dames et des Demoiselles" bland annat en beskrivning på broderier till en sådan här väska, som man kallar " sac de voyage, dit chemin de fer'' - en väska att ha med på järnvägs resor.

Baksidorna på axelremsväskorna gjordes ofta av läder, som präglats i fina geometriska mönster, och de kantas i allmänhet av en passpoal. Det _ är inga små väskor, de är mellan 20-30 cm breda och höjden varierar mellan 25 och 30 cm. Man frågar sig hur de här väskorna kom till, var de tillverkades osv. Det visar sig vara svårt att finna några faktiska uppgifter. Men det förefaller otroligt att man monterade baksida och bygel själv. Broderiet har man möjligen själv gjort, och sedan lämnat in det till en väsk- eller sadelmakare för slutgiltig montering. Kanske är en del av väskorna hantverksprodukter; fabrikanten kan då ha lämnat ut broderimaterial och mönster till hemarbetande kvinnor, för att sedan slutmontera väskorna i verkstaden.

I Journal för Damer förekommer under 1853 ett par mönster till väskor av precis samma typ med bygel. Mönstren är gjorda att virkas. Det rör sig om blombuketter som inramas av stiliserade växtornament och rocailler. Väsktypen är aktuell även långt in på 1860-talet. Under 50-talet ges det ut ett flertal textila

12. Väskor knutna i makrame hör främst 80- och 90-talen till. De fanns i flera färger, vanligast i oblekt lingarn och svart silke. De fodrades med siden i skarpa färger och försågs antingen med dragsko eller bygel. KM 50.320, KM 52.169:2, KM 63.926.

handböcker t.ex. Nyaste Wirkboken 1852, och år 1848 både Ny wirkbok och Ny stickbok , där man utlovas "allt i nyaste rikaste och smakfullaste mönster". Trots att det är populärt att brodera och virka väskor, finns det underligt nog inte ett enda ridikyleller väskmönster i Journal des Dames et des Demoiselles under åren 56-57. Där finns däremot mönster för börsar och tobakspungar i alla tänkbara modeller!

Tio år senare började det bli modernt med damväskor av våra

13. Väska från 1880-90-talen av pressat, ljust skinn, grönt atlassiden och sammet med stålpaljetter. Ena sidan går att öppna och inuti finns plats för bl.a. nålhus och spegel. Tillverkad i Tyskland. KM 41.000:34.

dagars snitt; skinnväskor med bälg och bygel, eller med lock som kan vikas över och låsas. I Journal des Dames ... finns flera beskrivningar på sådana väskor. Förutom av slätt, odekorerat skinn gjorde man väskor som man broderade med silkesnoddar och glaspärlor. Enligt kommentarer och beskrivningar var dessa väskor främst ämnade att användas vid järnvägsresor och som arbetsväskor. Detta kan vara värt att poängtera, eftersom de flesta av 70-talets damer, på modeplanscherna, inte ses med handväskor, med undantag för dem, som väntar på tåg eller båtlägenhet. 1873 föds Freja , Illustrerad Skandinavisk Modetidning, som innehöll många mönsterblad både för dräkt och heminredning, och den måste ha betytt ganska mycket för spridningen av mode och ideer. Tidningen innehåller under årens lopp många mönster och beskrivningar på arbetsväskor, påsar och handväskor. Bland annat lanserar man broderade väskor "att bära vid bältet" . Det står vidare att "dylika små väskor att bära vid bältet är högst moderna och särdeles omtyckta såsom både vackra och praktiska. Till resor har man dem helst af skinn eller af grå

14. Grönsvart läderväska med mässingsbygel. En modell som funnits redan på 1850-talet. Denna är troligen gjord på· 1890talet. KM 43.968.

segelduk, som mycket väl kan användas till allehanda vackra småsaker och utan svårighet förarbetas äfven af fruntimmershänder".

Berlinertidningen Die Modenwelt slår på trumman för återupplivandet av en gammal teknik i ett av vårnumren 1883. Det är knytning och flätning, med andra ord makrame. På fyra sidor lär man ut konsten att knyta otaliga mönster. Många av mönstren återkommer senare på väskor och påsar. Även i vårt land tycks man vara mogen för makrameväskor vid den här tiden. I Kulturens samlingar finns många sådana väskor, antingen av oblekt lingarn eller av svart silke. De genombrutna mönstren avtecknar sig distinkt mot fodren, som ofta är gjorda av blankt atlassiden i grälla färger, lila, rött och påfågelsblått. Enfärgat svart var också omtyckt.

De sydda ridikylerna finns fortfarande, men under annat namn och i början av 1890-talet kallas de för " pompadourer". Speciellt inom modevärlden är det vanligt att gamla plagg eller företeelser får nya namn, för att de skall kännas nya och lockande. Om pompadourerna kan möjligtvis tilläggas att de var om

möjligt ännu mera utstyrda än ridikylerna, mera tofsar och band. Många av dem syddes i silkerips, andra i glänsande silkesammet. Man broderade med silke, guldtråd och paljetter; stiliserade växt- och snäckornament är mycket populära. En del av väskorna förses med parfymerad vadd inuti fodret, för att angenäm doft ska sippra ut när man öppnar sin lilla väska!

Modejournals-damerna bär nu, oftare än under föregående decennier, handväska. Till såväl sällskapsdräkter som hemmaklänningar kan man gärna bära en liten bygelväska hängande i skärpet. Promenerande damer, både under den varma och den kalla årstiden ses med små, styva läderväskor, som ibland har pressade mönster, i sina behandskade händer. /duns Mönstertidning innehåller under 1890-talet åtskilliga beskrivningar på arbetspåsar och har många modebilder av damer med väskor i händerna. Riktiga damväskor börjar också så smått att annonseras ut i dags- och veckopress.

Ett belägg på att väskan spritt sig över snäva klassgränser ges av Åhlen och Holm. Denna postorderfirma gav ut sin första katalog 1899, och i 1909 års katalog hade man många olika damväskor att erbjuda sina kunder ute i landet. De flesta väskorna är av mönsterpressat skinn eller klot och handtagen är antingen av kedjor eller av skinn. De senare är enligt texten " moderna handtag". Då som nu utbjudes varorna i postorderkatalogerna som " moderna och trefliga" och väskorna är både "starka och omtyckta". Priserna ligger mellan 1 :40 och 2 :40 kronor stycket - enklare damväskor kostar idag, sjuttio år senare, mellan I 00 och 200 kronor!

Källor och litteratur

S. Blum: Yictorian Fashions and Costumes. New York 1974. v. Boehn: Die Mode, 1790-1817. Miinchen 1920. F. Boucher: Klädedräktens historia. Malmö 1969. G. Cederblom: Per Hilleström som kulturskildrare. Upsala 1927. C. W. Cummington: Costume in Pictures. - Dictionary of English Costume 900-1900. 1960. K. Sjöqvist: Deras händers verk. Stockholm 1977.

Giriga präster - modegalna fruntimmer

Några nidbilder med engelska förlagor

Tillfärgbild VII Albert Engström är inte den förste som ritat prästkarikatyrer i vårt land. England, som under 1700-talet betraktades som karikatyrkonstens hemland, utsatte gärna prästerskapet för denna form av samhällskritik. Talrika belägg härför lämnar den Holtermanska samlingen av engelska karikatyrer i Kungliga biblioteket, sammanbragt av grosshandlaren Niklas Holterman (1758-1824).

Ett exempel på hur en engelsk karikatyr tjänat som förebild för en vida spridd nidbild i vårt land lämnar Torkel Eriksson i Kulturens årsbok 1965. Bilden, som förekommer i flera versioner föreställer biskopen Johan Wingård i Göteborg ( 1738-1818), svävande över fyra kyrkor och i färd med att nå en femte. Förebilden är ett kopparstick från 1744, en satir mot prästeståndet, som här fått åsyfta biskop Wingårds kända lust att gripa för sig så många pastorat och därmed så stora inkomster som möjligt.

Utöver de av Torkel Eriksson redovisade Wingård-karikatyrerna är åtminstone ytterligare en bevarad. 1 Den har formen av en tuschteckning och ingår i Strickerska brevsamlingen på Kungliga biblioteket såsom bilaga till ett brev från H. E. Pettersson till hans styvfar kyrkoherden i Karlshamn, hovpredikanten Johan Christopher Stricker (1726-1792). 2

Brevet är daterat den 15 april 1785 och troligen skrivet i Göteborg, en vecka före det skandalösa domprostvalet, där biskopen själv var en av de sökande i avsikt att ytterligare bättra på sina inkomster. 3 Genom gamla förbindelser med Gustav III hade Wingård lyckats utöva stark påtryckning både på landshövdingen och stadens borgerskap, trots att det fanns en

annan mycket förtjänt medsökande. Brevskrivaren är väl initierad men samtidigt rädd att råka i förtret för brevets skull varför han varken satte ut adressat eller avsändare och uttryckligen bad att brevet skulle brännas. Själv anade han också utgången av valet den 22 april ty "B. W. [biskop Wingård] har stort anhang". Vi bör vara tacksamma att brevet likväl bevarats ty det ger en hållpunkt för karikatyrens tillkomst och säkrare möjlighet att förstå dess innebörd.

De kyrkor som biskopen trampar på symboliserar uppenbarligen Tölö pastorat, vilket ingick i biskopsprebendet. Under den främsta kyrkan står nämligen med svag skrift "Tölö". De kyrkor Wingård håller i händerna bör då åsyfta Fjärås och Förlanda pastorat, där han samtidigt var kyrkoherde. Den femte kyrkan som biskopen ännu inte infångat men kastar blickarna på är enligt påskriften på karikatyren domkyrkan. Nidbilden återspeglar alltså den aktuella situationen före domprostvalet och därmed förfaller också en tidigare uppfattning att det femte ouppnådda pastoratet skulle vara Fässberg, som Wingård också lär ha eftertraktat, bild I.

Karikatyren i Kungliga biblioteket skiljer sig från de tidigare kända bl.a. därigenom att Wingård står i upprätt ställning i stället för att sväva i luften. Den företer därigenom väl så stor likhet med ett äldre satiriskt ettbladstryck från England som Torkel Eriksson avbildar, som med "The Pluralist". Innebörden är dock densamma. Karikatyren är definitivt elakare än de tidigare påträffade. Inte nog med att biskopen som här är prydd med mitra på huvudet, jagas av en djävul (Mamon?). Bibelstället som karikatyren hänvisar till (Jesaia 5:8) lyder: "Ve eder som läggen hus till hus och fogen åker till åker, intill dess att rum ej mer finnes och I ären de enda som bo i landet!" Profetens domsord får inte mindre udd då man läser dem i deras sammanhang. De riktar sig emot Herrens vingård! Efter domprostvalet kunde statssekreteraren Elias Schröderheim, som varit den som utövat påtryckningar i Göteborg å konungens vägnar, i dennes namn bättra på ordleken genom att i stället citera Jesaia 5:4: "Vad kunde mer göras för min vingård, än vad jag har gjort för den?" 4

Att Johan Wingård tog illa vid sig av de " pasqviller" som var i

I. Karikatyr av biskop Johan Wingård, Kungliga biblioteket.

omlopp visar hans självbiografi. Men prästhumorn kunde också uppskattas i prästerliga kretsar, det visar ett exempel från ett annat biskopshus, nämligen det Hultmanska i Växjö. I anledning av Torkel Erikssons artikel sände fru Margaretha Weman, f. Ask en fotokopia till Kulturen med en akvarell, färgbild VII. "Nog är väl denne engelske präst besläktad med biskopen?!"