Bengt Bengtsson Tre lundensare

Ebba Jönsson, som tidigt hade anknytning till familjen Karlin, inträdde i Kulturens tjänst 1953 som biljettkassörska, en uppgift som hon skötte med intresse och ambition, tills hon 1969 på egen begäran och med ålderns rätt lämnade sin befattning. Ebba Jönsson skall länge minnas för sin redbarhet och plikttrohet och sitt sinne för humor, vilket var av stort värde vid kontakten med den besökande allmänheten, vars fordringar ofta kunde vara prövande.

Makarna Jönsson utgjorde en levande förbindelselänk med den karlinska epoken, en länk, som nu brustit. De var inte bara för alla Kulturens närmare vänner välkända företrädare för allt det som museet representerar, de gjorde sig omtyckta i långt vidare kretsar, som i likhet med kulturens anställda och dess styrelse uppriktigt sörjer Wilhelm och Ebba Jönsson.

B.B.

Tre lundensare

Om Lundagårdsmuren och Skånska Brand Muren kring Lundagård uppfördes på 1740-talet i samband med den av Carl Hårleman uppgjorda planen över gångar och trädplantering. En sista rest av muren kan ses vid Paradisgatan och en av de tre stora grindarna - den östra - bildar entre till Kulturen. Muren som "kringgärdade akademiens heligaste mark och som på ett särskilt sätt markerade gränsen mellan det akademiska och det borgerliga Lund" (Gierow) blev dock inte så långlivad. Fördelarna visade sig inte kunna uppväga nackdelarna och den akademiska isoleringen var inte till större glädje. Förbudet av år 1797 för "gesäller, lärpojkar eller löst folk" att överhuvudtaget förekomma innanför murarna antyder vad slags olägenheter det bl.a. rörde sig om. År 1815 beslöt man att successivt riva Lundagårdsmuren, vilket skedde i etapper under de följande decennierna.

I Lunds Universitets historia, del 111, betecknar Krister Gierow rivningen "som en förändring av stor praktisk men framför allt symbolisk betydelse''. Man instämmer helt i detta, särskilt när man tänker på vad som även på andra områden rörde sig i tiden. Den akademiska isoleringen hade luckrats upp, i en så liten stad som Lund knöts allt fler förbindelser mellan akademiker och " borgare" och man ser en ofta mycket fruktbärande samverkan inom de flesta områden i samhället. Ett gott exempel på en sådan samverkan är grundandet av ''Skånska Brandförsäkringsinrättningen" och det är tre av de främsta bland stiftarna som det finns anledning att ägna några rader i denna årsbok.

I den stora jubileumsskrift, som utgavs 1928 till Skånska Brands 100-årsjubileum, är det Carl Adolph Agardh, Carl Fredrik Berling och Jöns Petter Borg, som författaren Gunnar Carl-

I. Carl Adolph Agardh (1785-1859). Gouache o 1820. Lunds universitet..

quist framhåller som de viktigaste initiativtagarna. Bakgrunden var Allmänna Brandförsäkringsverkets fallissemang 1827 och skåningarnas negativa hållning till att bilda ett nytt riksomfattande bolag. Denna hållning bottnade delvis i det för Skåne karakteristiska byggnadssättet, med sten- och korsvirkeshus dominerande över mera brandriskabel trähusbebyggelse.

Agardh var en av de kommitterade, som hade till uppdrag att reda upp Allmänna Brandförsäkringsverkets obestånd. Han hade sålunda skaffat sig en aktningsvärd sakkunskap även på försäkringsväsendets område. När man skånestäderna emellan diskuterade vad som kunde göras, utsågs Agardh till medlem av den tremannadelegation, som skulle föra Lunds talan. Han var nu sedan 1812 professor i botanik och praktisk ekonomi och hade redan i ett par omgångar varit riksdagsman, med flera specialuppdrag i ekonomiska frågor.

C. A. Agardh föddes 1785 och var son till en köpman i Båstad och han anses redan under uppväxtåren ha fått intresse för botaniken, där han kom att uträtta sitt viktigaste vetenskapliga

arbete. Han disputerade 1805, men då ingen lärostol fanns i botanik, började han studera matematik och blev 1807 docent i detta ämne. Under ett par år i Stockholm vidgades hans intressen till att omfatta bl.a. filosofi och skönlitteratur i nyromantisk anda. Som professor i Lund författade han banbrytande botaniska verk, framför allt om alger, men man finner också en Granskning av statsekonomiens grund/ärar 1-5, tryckt 1829, i hans bibliografi. År 1825 tillsattes den s.k. uppfostringskommitten, även kallad "snillekommitten", som Agardh tillhörde, och där han i inlagor och betänkanden framlade en syn på folkundervisningen, som visade framåt mot 1842 års folkskolestadga.

Under sina år i Lund tillhörde Agardh akademiens spetsar. Han var en av de tongivande i "Härbärget", han var personlig vän med Esaias Tegner, han var universitetets rektor 1819-20 och han inträdde i Svenska Akademien 1831.

Som svärson till handelsmannen Jacob Lindschoug d.y. blev han befryndad med en av Lunds mera framstående och förmögna borgerliga familjer och han uppförde åt sig 1814 en ståndsmässig bostad intill svärfaderns ännu bevarade handelsgård i hörnet Bredgatan-Paradisgatan. Agardhs gård låg "rygg i rygg" med köpmansgården med fasad åt Paradisgatan, och den är identisk med Thomanderska gården på Kulturen. Det var alltså inte endast akademikern, som ägnade intresse åt lokala ekonomiska förhållanden, det var också den i Lunds och Skånes ekonomiska liv väl insatte besuttne fastighetsägaren. Han var också en av initiativtagarna till Lunds sparbank, grundad 1833.

En lundensisk kulturfaktor av rang var det Berlingska boktryckeriet och detta i hög grad genom att dess innehavare förmått sträcka sina ambitioner längre än till den hantverksmässiga driften av en tryckeriverksamhet. Den förste var Carl Gustaf Berling, som via Köpenhamn invandrat från Tyskland, närmare bestämt Lauenburg i närheten av Hamburg. Hans äldre broder Ernst Heinrich övertog i Köpenhamn 1733 ett tryckeri och grundade tidningen Berlingske Tidende. Carl Gustaf övertog i Lund det gamla tryckeri, som förut drivits av Abraham Haberegger och efter 1727 av Ludvig Decreaux. Berling övertog också den senares ställning som akademiboktryckare.

Även om Berling - såvitt man vet - "blev vid sin läst", fick han erkännande för duglighet genom att tilldelas titeln direktör och sedermera hovkamrerare. Ett prov på hans affärssinne var att vid sidan av den ordinarie verksamheten trycka s.k. kistebrev, som i stor mängd spreds över södra Sverige. Ett annat var grundandet av Lunds Weckoblad, som började utkomma 1775, med ett sällskap höga akademiker som stöttepelare. Skalden Bengt Lidner var en av de första medarbetarna, och han följdes av en rad tillfälliga bidragsgivare, där Esaias Tegner sedermera blev det främsta namnet.

Sonen Christian Fredrik Berling övertog tryckeriet efter faderns död 1789 och fortsatte som boktryckare och tidningsutgivare till sin död 1809. Efterträdaren blev hans son Carl Fredrik, född år 1785 (samma år som C. A. Agardh!). Han blev student 1800 och tog juridisk examen efter två år, varefter han reste runt i Balticum och Ryssland under ett knappt år. Som resultat av resan publicerade han ett par småskrifter och i den ena kunde han t.o.m. analysera den ryska nationalkaraktären, inte dåligt av en 17-åring! Han tjänstgjorde sedan vid hovrätt och domsagor, blev 1807 vice notarie vid akademien, 1808 docent i juridik och 1810 förordnad som professor.

En akademisk karriär kunde tyckas självklar. Men redan den unge vicenotarien började hjälpa fadern med tryckeriet - han hade säkert i unga år fått teknisk utbildning - och från 1807 redigerade han Weckobladet. Före faderns död hade han berikat tryckeriet med nya typsnitt, bl.a. orientaliska, så att man kunde åstadkomma ett så krävande arbete som Norbergs Codex Nasaraeus.

Carl Fredrik Berling tog på ett annat sätt än fadern och farfadern del i Lunds och provinsens angelägenheter. Han ägnade sig med stor energi åt såväl tryckeri som tidning och genom sin gedigna utbildning - framför allt på det ekonomiska området kunde han i spalterna yttra sig i aktuella frågor. År 1813 grundade han Malmö tidning och fick härigenom ännu ett språkrör.

Universitetets räntmästare J. M. Lindfors hade i början av 1820-talet gått i konkurs och akademien hade stora fordringar i denna. Den nye räntmästaren blev C. F. Berling, som tillträdde 1822. Han fick en brydsam uppgift, särskilt som dessa fordringar

2. Carl Fredrik Berling (1785-1847). Pennteckning 1840 av sonen Christian Berling. Kulturens arkiv.

endast var ett av många dystra ekonomiska problem. Man finner av handlingarna (citerade av Gierow), att C. A. Agardh tog verksam del i att sanera ekonomin och det måste ha utvecklats ett livligt samarbete mellan honom och Berling i dessa frågor. Berling donerade 10 000 rdr banco till en "balansersättningsfond", och detta vittnar om att han var en förmögen man. Han måste ha ägt en ovanlig arbetsförmåga; tryckeri, två tidningar och så universitetets dåliga affärer, allt detta bör ha givit honom fullt upp att göra. Agardh och Berling var jämnåriga och 35-årsåldern, då detta samarbete inom universitetet inleddes.

3. Jöns Petter Borg med maka. Silhuett av okänd, o 1820.

Jöns Petter Borg var färgare och tredje generationen i en hantverkardynasti, grundad av farfadern Hans, som fick burskap i Lund något av åren före 1737. Dennes son och efterträdare Fredrik avled 1796, då Jöns Petter var endast 15 år gammal. Hans utbildning kom att bli mångsidig; vid sidan av sin hantverkskarriär som lärling och gesäll tog han juridisk examen och enligt traditionen behärskade han latinska språket. Efter sin gesällvandring kunde han förestå färgeriet som "verkgesäll" i fem år. Burskap som färgarmästare fick han 1806.

Som fackkunnig ledare för ett stort färgeri behärskade J. P. Borg en lång rad av tekniska processer, som man i allmänhet inte förknippar med färgeriteknik i egentlig mening. Den huvudsakliga verksamheten var förlagd till den fastighet söder om