Barbro Åstrand Klockor i det Thomanderska hemmet

Quartalskrift - vår första teologiska tidskrift med vetenskapliga ambitioner - och de båda hade tillsammans reformerat och utvecklat hela den teologiska studieordningen. 1838 - men faktiskt inte längre - var samarbetet gott. Sedan började de glida i sär. Reuterdahl blev den ledande i den konservativa falangen inom kyrkan. Thomander visade sig alltmer liberal.

Jfemmet som Thomander och Emelie Meyer inredde åt sig i Paradisgatan var redan från starten ett burget hem. Man ser det på möblerna, på det dyrbara ostindiska porslinet och framför allt på den väldiga boksamlingen. Thomander hade själv, långt ifrån, någon förmögenhet att börja med. Pengarna kom från hustruns familj.

Härkomst och utveckling

Thomander var född utom äktenskapet. Hans mor var en prästdotter från Fjälkinge i Skåne. Hon hette Thomaeus. Fadern var en genom hela livet vagabonderande pastorsadjunkt kanske en slags Gösta Berling-typ av ursprungligen polsk härkomst. Han hette Pisarski. Föräldrarna gifte sig aldrig. Modern lämnade genast den lille pojken ifrån sig. Han uppfostrades av sin gamla mormor som bodde i Karlshamn. Och han tog sig själv namnet Thomander.

Så fattig hade Thomander varit att han aldrig hade haft någon ordnad studiegång. Under två mycket korta perioder vistades han som student i Lund. Men han hade annars skaffat sig hela sin beläsenhet under de år han var informator. Det var först hos grosshandlaren och skepps redaren C. U. Winberg i Karlshamn och sedan hos familjen Wachtmeister på TrolleLjungby och Årup. Hos Winberg blev Thomander upptagen nära nog som son i huset och det är det Winbergska hemmet som man bör se som Thomanders faktiska bakgrund. Winberg bebodde herrgården Stensnäs strax utanför Karlshamn, och här levde Thomander i en förnäm borgarmiljö, där det fanns gott om pengar men också livliga intressen för politik och för litteratur och teater. De litterära salongerna hos konsul Winberg besöktes någon gång t.o. m. av Tegner. I de kretsarna var

2. J. H. Thomanders svärfader handlanden, bruks patronen m.m. Ernst Fredrik Meyer med sin sonson och namne i knät. Akvarell av August Tholander 1848. KM 48.124.

det också Thomander fann sin fru. Emelie var dotter till E. F. Meyer som var Winbergs kompanjon.

Hos Winberg på Stensnäs hade Thomander börjat sin litterära bana. Han skrev teaterrecensioner och översatte Shakespeare. Hela fem dramer av Shakespeare gav Thomander ut i rask följd på 1820-talet. Det var en pionjärinsats i Sverige. C. A. Hagberg, som längre fram tog över, har i stor utsträckning byggt på Thomander.

Thomander översatte dessutom bl.a. lord Byrons Manfred. Det var djärvare. För Byrons verk ansågs av många vara moraliskt tvivelaktiga. Thomander deklarerade emellertid att esteterna inte fick dömas efter moralens måttstockar. Hans Manfred-översättning fick f.ö. rätt stor betydelse för romantikens genombrott i Sverige på 1830-talet. På gott och ont kan man säga. För den återspeglades i åtskilliga Byron-demoniska gestalter som dök upp hos svenska småpoeter under det årtiondet.

Jämsides med skönlitteraturen översatte Thomander också kristna uppbyggelseskrifter. Det var fr.a. medeltidsmystikerna, f.ö. nästan exakt desamma som i vår egen tid kom att betyda så mycket för Dag Hammarskjöld. Anknytningen till mystiken var på det religiösa området en parallell till romantikens brytning med upplysningstidens mentalitet och andliga inriktning. Hos Thomander banade dessa studier vägen för en större förståelse för väckelserörelsernas religiositet - något som sedan i hög grad kom att påverka hans kyrkopolitik.

Rebell och snille

Thomanders väg till den teologiska fakulteten var alltså ganska ovanlig. Den hade fr.a. gått via skönlitteraturen. Man ser ännu spåren härav i hans stora bibliotek. Men här är också en annan sak att nämna som kanske inte är mindre anmärkningsvärd. Thomander var från allra första början känd som en mycket radikal person när det gällde hans åsikter både inom kyrka och samhälle. Thomander - biskopen, prokanslern, en av de aderton i Svenska Akademin - ingår till den grad i en ärevördig lundensisk tradition att man riktigt måste påminna om att han egentligen var en rebell.

Thomander var en av de tidiga liberalerna i Sverige och han blev en av de ledande. I fyra årtionden, från 1820-talets mitt till sin död år 1865 kämpade han med sin penna och med sin bitande och kvicka talekonst för att bryta ned det gamla stånds- och skråsamhället och i stället bygga upp ett nytt och, som han menade, mera fritt och levande modernt Sverige. Han anslöt sig som samhällstänkare till Johan Gabriel Richert, och

han var nära vän med Lars Johan Hierta. Han blev själv riksdagspolitiker i främsta ledet och var vid ett tillfälle - f.ö. just den höst vi valt att möta honom, 1838 - allvarligt påtänkt som regeringsmedlem. För en sådan post var han emellertid vid den tiden för radikal - och alltför mycket fruktad för sina skarpa repliker och för sin ofta nästan mördande ironi och humor.

Den sidan hos honom hade blommat ut fullt och ohämmat vid 30-talets början i Lund. Riksbekant blev striden kring domprosttjänsten i Lund, då förenad med en professur i teologiska fakulteten. Thomander var en av de sökande, och han och hans vän, docent Nils Otto Ahnfelt, gav ut en särskild tidning med befordringsärendet som tema. Den tidningen hette Gefion och kom ut en gång i veckan under hela år 1832. Där gjordes Thomanders medtävlare och många fler till åtlöje.

Också på Akademiska Föreningen vållade domproststriden rabalder. AF hade grundats 1830 och Thomander var dess förste ordförande. Det var också han som startade Atheneum eller Aten som vi sedan har brukat säga. Gefion var utlagd på Aten men blev indragen genom en aktion från de akademiska lärarnas sida. Då svarade Thomander med en ännu värre flod av gyckel om Lund och AF - som Thomander nu i bladet döpte om till "Epidemiska förkleningen". Det var 1832. Men året efter fick Thomander i alla fall en professur om också inte den som var förenad med domprosttjänsten. Och bara några år senare möter vi honom som universitetets rektor.

Han var en stridens man. Och han var - som det på den tiden brukade heta utan omsvep - ett snille. Agardh skrev om honom i ett brev till Tegner mitt under befordringsstriden (han jämförde honom närmast med Reuterdahl): "Thomander är en vida öfverlägsen person; öfverlägsen genom sin friska natur, sin duktiga kropp, sina lifliga maner, sin lustighet, sin kvickhet, sin kännedom om modern litteratur, sin förmåga att träda fram när det gäller, sin oförsynthet, sin dristighet, sin aplomb, sitt sätt att göra sig viktig och andra till bagateller. Han är duglig till allt, till hofman, till småpoet, till statsman, till litteratör, till öfversättare, till recensent, till jurist, till präst, till professor, hvarför då icke till domprost?"

Thomander fick många fiender genom sin radikalism, men

han hade alltid studenternas öra. Bernhard Tarschys säger om Thomander att han i Lund på 1830- och 1840-talen betydde ungefär detsamma bland studenterna som tidigare Tegner. Han tänker då på den lundaradikalism som kännetecknade Tegner i yngre dagar - förenad med nordiskt nationellt patos och kulturoptimism. Om Tegner hade inlett den traditionen i Lund så fortsattes den av Thomander, och i sin generation var Thomander nästan lika beundrad av ungdomen som förut Tegner, beundrad för just det han var: manlig, djärv, i oppositionsställning. Genom de egenskaperna fick han också trogna vänner bland sina yngre kollegor inom universitetet och kyrkan. Låt oss bara nämna en: den stora nykterhetskämpen och litteratören Peter Wieselgren.

Thomander och Almqvist Höstterminen 1838, den första under Thomanders rektorat, var det särskilt en händelse som dominerade Lund. Det var tillsättningen av den norbergska professuren, d. v .s. i litteraturvetenskap och moderna språk. Thomander engagerade sig starkt i detta ärende. Han hade sin egen kandidat som han gick in för med liv och själ. Det var rektorn vid elementarskolan i Stockholm, Carl Jonas Love Almqvist. Planen att göra Almqvist till professor vid Lunds universitet ingick i Thomanders strävanden att förnya universitetet, föra det ut ur sin skråtillvaro med privilegier och Iatinläsning, närmare samhället i liberalismens anda. Almqvist gick genast in på Thomanders ide. Han kom till Lund redan i mitten av september och bodde medan han speciminerade hela två månader som Thomanders gäst i huset vid Paradisgatan. Här skrev han samman sina disputationsprov och under tiden fördjupades vänskapen mellan dessa båda märkliga män.

De kände varandra innan. Almqvist hade kommit till Lund föregående år för att träffa Thomander, men han hade inte funnit honom där utan i Bosarps prästgård, hos prosten P. G. Ahnfelt - förkämpe för djärva frikyrkoideer och för eftervärlden fr.a. känd som författare av memoarverket "Studentminnen''. När Thomander ute i Bosarp fick höra om vilken gäst

I '

3. För att finansiera sitt köp av den agardhska fastigheten lånade Thomander under flera år pengar av sin svärfader. Bilden visar kvittensen på det första årets lån. (Lunds Universitetsbibliotek)

som hade anlänt - händelsen är ofta berättad och den är typisk för Thomanders impulsivitet - sprang han ut på gården och lyfte Almqvist ur vagnen, satte honom mitt på salsgolvet och sa: "Detta är Love Almqvist!"

Nu bodde alltså Almqvist hos honom en hel höst, 1838. Det var under ett av hans mest produktiva år. Han hade just gett ut

fyra böcker av Törnrosens bok och nu skrev han flera vetenskapliga arbeten bl.a. ett på franska om Rabelais. Han disputerade två lördagar efter varandra den 7 och 14 november. Disputationerna ägde rum i gamla akademihuset i "Auditorium majus", d.v.s. Carolinasalen. Händelsen väckte stor uppmärksamhet. Studenterna - Almqvist säger själv, att det var en massa studenter närvarande - följde honom upp till Thomanders hus i Paradisgatan. Det låg f.ö. på den tiden ännu inte någon universitetsbyggnad däremellan utan i stället den gamla botaniska trädgården. Utanför Thomanders hus hölls en sångarhyllning. Lundastudenterna hade en sångförening under Otto Lindblads ledning sedan 1831 . Nu sjöng de en av Almqvists egna visor, " Engelns kallelse" som de i hast hade lärt sig, och så hyllade de dagens hjälte med att ropa vivat och hurra.

Detta var en stor och lycklig dag inte bara för Almqvist utan också, och kanske inte mindre, för Thomander. Denne lyckades visserligen inte med att få sin vän utnämnd till professor, men förbindelsen fortsatte. Man kan följa den i Almqvists brev. Korrespondensen var särskilt livlig under det följande året, då Almqvist hade givit ut Det går an, och med den boken föranlett 1800-talets stora strid om äktenskapet som institution. Det är känt att Thomander hjälpte Almqvist med att utarbeta svars yttranden inför Uppsala domkapitel.

Fullt ut så radikal som Almqvist var dock inte Thomander i äktenskapsdebatten. Almqvist skrev ett långt brev om vad han menade var orsaken härtill. Det var Emelie. "Nog inser du att det är medan du eger vid din sida en sådan person som Emelie, som Du känner Dig lycklig .. . det är inte den omständigheten som institutionen kallar äktenskap som gör det." Emelie Thomander var helt visst både söt och rar och dessutom klok i sin hushållning och i sina ekonomiska kalkyler. Hon var faktiskt påfallande lik Sara i Det går an!

Annars var nog inte Thomanders äktenskap fullt så problemfritt som Almqvist hade uppfattat det. Thomander hoppade i varje fall i yngre år stundom över skaklarna. Men det var nog i stort sett ett mycket lyckligt hem. Emelie var fylld av beundran för sin man och hennes Johan Henrik skrev förtjusande brev till de sina då han var borta från Lund under

riksdagar och kommittearbeten. Almqvist nämner i ett brev flickorna Ida och Fredrika och ber Thomander klappa dem som hälsning. Ända fram till 1932 levde fru Ida Thomander-Warholm ute på Tuna slott. Hon var på sin tid något av en institution i Lund - tillsammans med sin syster och sin man, godsägare Warholm, donator i stor omfattning. Bl.a. grundade de Johan Henrik Thomanders studenthem på Sandgatan. 1925 återköpte Ida Thomander-Warholm och skänkte till Kulturen inrett på nytt så autentiskt som det var möjligt - det gamla barndomshemmet på Paradisgatan. Hon kunde ännu vid 1930talets början berätta om hur hon som barn hade suttit i Carl Jonas Love Almqvists knä.

Ett kyrkligt reformprogram

Men vi återvänder ännu en gång till Thomanders stora år, 1838. Det viktiga arbete som han själv vid denna tid lyckades fullborda var förslaget till en ny svensk kyrkolag. Han hade året innan, 1837, själv publicerat ett helt kyrkolagsförslag och d.et lyckades han få antaget i Kyrkolagskommitten. Det skedde efter ett intensivt kommittearbete som pågick hela augusti månad 1838 i Stockholm. Han hade lagom kommit hem till Lund för att ta emot Almqvist.

Thomanders kyrkolagsförslag var ingenting mindre än en helt ny grundritning till Svenska kyrkans organisation. Han bröt med detta arbete upp från den gamla uppfattningen att kyrka och samhälle var ett och detsamma. Nej, kyrkan är ett samfund för sig, och den behöver därför sina egna organ. Samhällets differentiering måste ha som konsekvens att man gjorde en distinktion mellan kyrklig församling och borgerlig kommun, mellan kyrkomöte och riksdag. Och i kyrkan själv måste finnas rum för större frihet. Konventikelplakatet måste upphävas. Kyrka och rättsväsen måste skiljas åt. Den gamla kyrkoplikten skulle försvinna.

Thomanders kyrkolagsförslag gick aldrig igenom i sin helhet. Det stjälptes genom en formlig kupp, ledd av biskoparna Tegner och Heurlin. Men i enskilda reformer och nyskapelser blev faktiskt det ena efter det andra av hans många förslag förverk-