Vår bystuga Kvarna
Mitt Timbonäs TEXT OCH FOTO: ANITA ÖSTERMAN
D
u är inte klok! Det var det samlade omdömet från mina vänner när jag berättade att jag tänkte bosätta mig i torpet, 2,5 km uppförsbacke in i skogen utan grannar. ”Där är det ju kolmörkt! Tyst! Ingen affär! Ingen service alls!”. Och det hade de ju i och för sig rätt i. Här uppe i Timbonäs, denna bortglömda avkrok av Sunne kommun, har nästan all kommunal service avskaffats för länge sen. Jag har 22 km till närmaste affär, 4,3 km till postlådan och 2,5 km till soptunnan. Men å andra sidan har jag molnfria kvällar en stjärnhimmel som tävlar med den jag såg på södra halvklotet. Jag har ofta besök av älgar, rådjur och rävar. Förra året såg jag också ett lodjur i frihet för första gången i mitt liv. Och det bästa av allt; här är det lätt att andas och så tyst att jag kan höra mig själv tänka.
38
SKOGSFINNARNA Här har jag också mina rötter. Till torpet flyttade min mormor och morfar 1919 och min mamma föddes här. Deras historia är också på många sätt bygdens historia. Min mormor föddes i en rökstuga och när den brann ner fick familjen bo i en sommarladugård nästan ett helt år. Därefter flyttade de till en annan rökstuga, en av de sist bebodda i trakten. Den revs i början av 30-talet och gav plats för ett av de första ”egnahemshusen” som byggdes i Timbonäs. Både mormor och morfar härstammade från de första skogsfinnarna som slog sig ner i Gräsmark och Lekvattnet i mitten av 1600-talet. I släktträdet finns bland annat Riekinen, Leukoinen, Orainen, Kukkoinen och Luskainen. De första skogsfinnarna som kom hade ett gott liv. Tuvrågen de sådde i askan efter sina
svedjor kunde i gynnsamma fall ge upp till hundrafalt igen, och efter att den sista skörden bärgats var det gott om bete för boskapen på de övergivna svedjefallen. MISSVÄXT OCH NÖDÅR Men i takt med att arvskiften gjorde jordplättarna mindre och mindre och skogsbolagen fick ett allt större intresse av att ta över skogen så bredde fattigdomen ut sig. När det dessutom blev flera år av missväxt och nödår i mitten och slutet av 1800-talet, så var det många som gav upp. De sålde det lilla de hade och utvandrade till Amerika. Av en syskonskara på åtta var det fem i morfars familj som utvandrade. Morfar var den ende av dem som kom tillbaka. Under den stora depressionen i början av 1930-talet var det många Timbonäsbor som gjorde arbetsvandringar till
FINNSKOGMAGASINET 2021
