Mitt Timbonäs

Vår bystuga Kvarna

TEXT OCH FOTO: ANITA ÖSTERMAN

Du är inte klok! Det var det samlade omdömet från mina vänner när jag berättade att jag tänkte bosätta mig i torpet, 2,5 km uppförsbacke in i skogen utan grannar. ”Där är det ju kolmörkt! Tyst! Ingen affär! Ingen service alls!”. Och det hade de ju i och för sig rätt i. Här uppe i Timbonäs, denna bortglömda avkrok av Sunne kommun, har nästan all kommunal service avskaffats för länge sen. Jag har 22 km till närmaste affär, 4,3 km till postlådan och 2,5 km till soptunnan.

Men å andra sidan har jag molnfria kvällar en stjärnhimmel som tävlar med den jag såg på södra halvklotet. Jag har ofta besök av älgar, rådjur och rävar. Förra året såg jag också ett lodjur i frihet för första gången i mitt liv. Och det bästa av allt; här är det lätt att andas och så tyst att jag kan höra mig själv tänka.

SKOGSFINNARNA

Här har jag också mina rötter. Till torpet flyttade min mormor och morfar 1919 och min mamma föddes här. Deras historia är också på många sätt bygdens historia. Min mormor föddes i en rökstuga och när den brann ner fick familjen bo i en sommarladugård nästan ett helt år. Därefter flyttade de till en annan rökstuga, en av de sist bebodda i trakten. Den revs i början av 30-talet och gav plats för ett av de första ”egnahemshusen” som byggdes i Timbonäs.

Både mormor och morfar härstammade från de första skogsfinnarna som slog sig ner i Gräsmark och Lekvattnet i mitten av 1600-talet. I släktträdet finns bland annat Riekinen, Leukoinen, Orainen, Kukkoinen och Luskainen. De första skogsfinnarna som kom hade ett gott liv. Tuvrågen de sådde i askan efter sina svedjor kunde i gynnsamma fall ge upp till hundrafalt igen, och efter att den sista skörden bärgats var det gott om bete för boskapen på de övergivna svedjefallen.

MISSVÄXT OCH NÖDÅR

Men i takt med att arvskiften gjorde jordplättarna mindre och mindre och skogsbolagen fick ett allt större intresse av att ta över skogen så bredde fattigdomen ut sig. När det dessutom blev flera år av missväxt och nödår i mitten och slutet av 1800-talet, så var det många som gav upp. De sålde det lilla de hade och utvandrade till Amerika. Av en syskonskara på åtta var det fem i morfars familj som utvandrade. Morfar var den ende av dem som kom tillbaka.

Under den stora depressionen i början av 1930-talet var det många Timbonäsbor som gjorde arbetsvandringar till

de stora skogarna och sågverken i Norrland. Andra, liksom morfar, fick en liten dagpenning genom AK-arbetena som anordnades med vägbyggen runt om i Gräsmark. Men många var de som gav upp och flyttade till andra delar av Sverige där det fanns mer jobb.

HÄR FANNS NÄSTAN ALLT

I mitten av 1800-talet bodde det lite drygt sexhundra personer i Timbonäs. Numer finns det ett drygt trettiotal bofasta kvar. Men desto fler är de husgrunder efter övergivna torpställen som hittas längs vandringslederna i skogen. 1988 var det några av de få kvarvarande invånarna i Timbonäs och Långnäs som satte sig ner och diskuterade hur de skulle bära sig åt för att kunna få bo kvar i trakten, och ännu hellre, hur skulle de kunna locka andra att flytta hit? De var alla överens om att här fanns nästan allt moderna människor eftertraktar. Stora orörda skogar med gott om svamp och bär, och gott om vilt. Här finns sjöar och skogstjärn med ädelfisk, gäddor och abborrar. Här finns tystnad och gemenskap. Men här finns ingen skola, förskola, affär, bank, bensinstation eller ens en liten kiosk att handla en kvällstidning i. Sen gamla Folkets Hus sålts och blivit privatbostad så fanns inte heller någon gemensam träffpunkt.

BYALAGET

Lösningen blev att skapa ett gemensamt byalag för innvånarna i Timbonäs och Långnäs. När man för en närmast symbolisk summa fick överta Kvarna, den lilla stugan som varit boplats åt mjölnarna som drivit en kvarn nere i Fäbroälva, så fanns också den givna mötesplatsen för diverse aktiviteter. Sedan dess har det hållits kurser i bland annat korgmålning och knivtillverkning, här har varit höstfester och slåtteröl. Luciafirande, valborgsmässofirande och födelsedagskalas. Under sommaren och i älgjaktstider har stugan varit uthyrd till turister och till ”återvändare”.

Inte minst viktig har stugan varit för de olika redaktionskommittéer som i över trettio år producerat den årligen återkommande Timbonäs-Långnäs Allehanda som roat sina läsare med skrönor, berättelser om platser och personer, informerat om aktiviteter och publicerat foton från förr och nu. Lagom till lucia 2020 kom den eminenta tidskriften ut med sitt 33:e nummer. Byalaget har också producerat två böcker; ”Vad vi minns och andra berättat om Timbonäs” och ”I Långnäs kan du hitta dina rötter”. Det finns några exemplar kvar av varje, och eventuellt intresserade köpare kan kontakta byalaget.

SER FRAMÅT

Även om det här året har varit kämpigt på många sätt, vi har förlorat flera av våra trognaste medlemmar och många aktiviteter har inte kunnat genomföras på grund av Corona-pandemin, så ser vi ändå framåt med tillförsikt. Visserligen blev det inte något Valborgs- eller midsommarfirande. Inte någon musikfest på Bartelstorp och ingen Finnkulturdag med torpvandring och kolbullar på festplatsen. Men vi städade badplatsen vid Stranna och har spelat boule där varje torsdagskväll under sommaren och grillat efteråt. Vi har haft en torpvandring som lockade 40 deltagare och handarbetsdamerna har fortsatt att träffas. ”Stigfinnarna” har fortsatt sitt arbete med att röja och märka upp gamla gångstigar och innan vi vet ordet av så blir det dags för den årliga blåsippsvandringen till Kullberget med den makalösa utsikten ner över sjön Kymmen.

Jag tror nog att morfar och mormor är rätt så nöjda med oss där uppe i sin himmel!

Rökugnsruinen på Karbråten ”After boule” vid Stranna