Den antikvariska rollen omfattade emellertid inte bara fortlöpande bevakning av grävningar och dokumentation genom mätningar, ritningar och fotografier utan även tillvaratagande av föremålen. I samband med kyrkorivningarna blev många inventarier husvilla. Verksamhetsberättelsen den 31 mars 18 87 upplyser emellertid om att Karlin vid en resa till Stockholm under vissa villkor lyckats utverka rätt till kyrkliga depositioner. Därmed hade Karlin de facto skapat en grund for de kyrkliga samlingarna på Kulturen. Ett ökat medvetande om kyrkoinventariernas värde i den ursprungliga miljön har dock medfört att många depositioner återgått till hemförsamlingarna.
Karlin som museiman De första tio åren i Kulturhistoriska föreningens verksamhet kan betraktas som en enda lång förberedelsetid . Svårigheterna att finna utställningslokaler och skaffa medel till ett museum kunde verka .--:.. nedslående även på en sådan kraftnatur som Georg Karlin. Men »Väntetiden» medförde samtidigt att det var en bättre skolad och erfarnare person som kunde gå till verket än den unge student som varit med om att starta Föreningen. Efter att ha varit dess sekreterare sedan 1884 blev han 1893 museets intendent.
Förvärvspolitiken Det kan förvåna, men Georg Karlins främsta princip var inte att flytta fasta fornlämningar och byggnader och knappast heller föremål till sitt museum om de kunde bevaras på platsen. Man kan säga, att det var misslyckandet med denna uppgift som gjorde honom själv till museiskapare. Samtiden ägde ringa förståelse for gamla ting. Prästerna ville ha nya, ljusa kyrkor och inventarierna från de gamla sockenkyrkorna skingrades ofta på auktioner. Bönderna ville också följa med sin tid. Vad framsynta män som Nils Månsson Mandelgren och Georg Karlin kunde göra var egentligen endast en nödtorftig dokumentation (ovan s. 48 ff.) . I sin artikel »Museumssystem» skriver Karl in: Monumentets samhörighet med den plats, på vilken det en gång blivit uppfört, gör det till ett brott mot den historiska känslan att rubba det; vad man flyttat är icke mer detsamma, som det var före flyttningen, anden är borta,
59
