Kulturens Östarp

Under rätt många år hade jag nöjet att känna mig nästan som hemma där, skrev visor och småspex, hjälpte till att svärta Judas Iskariot på trettondedagskvällarna, bevittnade Heinz Hungerlands vilda runtolkningsförsök, slet tillsammans med Pär Axel och de andra amanuenserna på väldiga tegelblock från S:t Mikael och S:ta Minor och hade diverse muntra besvärligheter vid höstmarknaderna. Aldrig glömmer jag, när Karlin en natt låst in mig ihop med Carl XII :s gunghäst och andra kostbarheter för att göra ett par visor färdiga till morgonen. Givande inspirationsmedel fattades inte, men det blev enformigt ändå. Man var åtskilligt vigare än nu, och jag lyckades i mitt djärva försök att rymma först genom ett fönster och sedan över grinden vid Adelgatan. Till min ursäkt vill jag framhäva, att visorna likväl blevo klara och eftermiddagen därpå sjöngos från estraden av 'den svenske salongsskämtaren Johnsson' och andra framstående förmågor.

I jubileumsboken uppger Karlin att han redan 1882 planerat att flytta Anders Pers gård i Flensma i Huaröds socken till Lund. »När 'Kulturen' äntligen 9 år därefter hade tomt och penningar till dess förflyttning, och när paviljongsystemet kunde förverkligas, fanns den icke mera.» »Den skånska klinegård ... efter vilken jag trånat i 40 år» blev långt fram den felande länken i museikonceptet (Karlin 1932 :9, 204). Under mellantiden hade Bernhard Olsen hunnit flytta en dubbelgård från Näs i V. Göinge till sitt friluftsmuseum i Köpenhamn år 1900. I nekrologen över Bernhard Olsen 1922 tillstår Karlin att »det var med en känsla av saknad och i viss mån beklagande jag såg den gamla oersättliga dubbelgården fråq Näs i V. Göinge vandra över sundet till friluftsmuseet i Lyngby. Men då det icke fanns någon möjlighet att rädda den för Skåneland vare sig genom att bevara den på sin ursprungliga plats eller genom att flytta den till Kulturhistoriska museet, som därför varken ägde plats eller penningar, var det naturligtvis det bästa som skedde.»

År 1912 ledde Karlins förutvarande amanuens Axel Nilsson nedtagningen och flyttningen av en gård från Ravlunda i Albo härad till Skansen. Det skedde naturligtvis inte utan Karlins vetskap, men även denna gård gick alltså hans näsa förbi.

Även om det blivit allt trängre på det norra museiområdet i Lund hade Karlin planerat in en skånsk gård där och han hade dessutom fått grevinnan Wilhelmina von Hallwyls löfte om att hon skulle täcka kostnaderna. Den 3 oktober 1922 mottog grevinnan ett telegram med följande lydelse:

Grevinnan Wilhelmina von Hallwyl. Porträtt av Julius Kronberg, Hallwylska museet, Stockholm.

Kulturhistoriska museets styrelse har efter långt sökande i Östarp Everlöv funnit en gammal skånsk bondgård motsvarande högt ställda krav dock så underbart belägen att dess förflyttning skulle innebära ett helgerån. Med edert starka stöd hoppas vi emellertid kunna bevara den i orubbat läge och därmed genom tiderna rädda ett stycke bygdekultur och natur som ingenstädes förut skett. I denna förhoppning och med stöd av eder utfästelse bringa vi efter besök på platsen den varmhjärtade främjarinnan av kulturhistoriska museet och den skånska kulturen vår vördsamma hyllningsgärd.

Telegrammet var undertecknat av Karlin och ytterligare sju styrelseledamöter, bland dem geografiprofessorn Helge Nelson. Telegrammet skulle kunna tolkas så att Kulturens styrelse in, corpore varit ute på gårdsjakt i Skåne. Så förhöll det sig naturligtvis inte. Det var under en tur tillsammans med styrelseledamoten Axel Andersson i. Lund, som Karlin funnit gården. Men för att övertyga sina styrelseledamöter fann han det bäst att låta dem få se Östarp med egna ögon.

Fyra dagar senare skriver Karlin ett förklarande brev till grevin-· nan von Hallwyl: V ad som drev oss till avsändandet av vårt kanske något impulsiva telegram, var den överväldigande känslan, den gamla gården och dess underbart vackra läge väckte och det perspektiv, som den öppnade tack vare Grevinnans donation att rädda icke blott ett kulturminne av hög rang utan också ett stycke skånsk natur av det fagraste slag och sålunda i hjärtat av provinsen och mitt under all modern nivellering kunna bevara ett stycke gammal gårdsdrift från tiden före enskiftet, där även en asyl för de gamla utdöende boskapsraserna kunde upprättas. Men vi visste ju icke, om denna plan, som formellt stred mot Grevinnans utfästelse, vilken ju avsåg byggnadernas förflyttning till Lund också av Grevinnan kunde godkännas. Telegrammet skulle således endast innebära en förberedelse till den redogörelse belyst med planer och fotografier, jag vid mitt förestående besök i Stockholm nästa vecka skulle ha äran att framlägga.

I sitt brev omtalar Karlin att gården omfattade 140 tunnland och att priset var 45 000 kronor. Underhandlingarna med ägaren befann sig bara på ett förberedande stadium och styrelsens planer avsåg ännu bara att förvärva det närmast gården liggande skiftet som omfattade 70 tunnland.

Ett par fotografier av Östarpsgården i von Hallwylska museet vittnar om Karlins besök hos grevinnan, då hon uppenbarligen även gav sin accept. Redan den 20 januari 1923 kunde Karlin nämligen meddela, att »köpet är nu avslutat och d. 15 mars tillträda vi Grevinnans gård. Det blir ett rastlöst arbete att få allt i ordning till

cl. 1 juli eller vilken dag Grevinnan bestämmer för sitt besök, då vi hålla årsmöte och Skånestämma.

Exemplet har redan haft den kraftiga verkan att vi erhållit en 'stabbamölla' och en 'skvaltekvarn', vilka vi hoppas skola vara återuppsatta till mötet». Skvaltkvarnen hade tidigare tillhört gården och en malttorka hämtades från en granngård. Brytestugan uppfördes efter förebild från Agusa, Andrarums socken i Albo härad (Svensson 1962). Ett mera främmande inslag i miljön var »Stabbakvarnen» från

Vipeholm i Lund, som skänktes av direktör Axel Andersson.

Planen att bevara en fyrlängad skånsk »klinegård» på ursprunglig plats utgjorde, som Karlin själv antyder, något helt nytt för ett friluftsmuseum. Men Karlins plan avsåg något ännu mera än skapandet av ett gårdsmuseum på ursprunglig plats. Han såg i Östarp en möjlighet att förverkliga tanken på det levande museet. I Blekingestugans stall på Kulturen stod redan kon Ödhumla och tuggade hö.

På Östarp skulle hon inte bli ensam. Karlin berättar i jubileumsskriften om de svarta färsingahästarna, korna, de »röd- och svartplätteda» svinen, de gammaldags svarta och vita fåren, gässen, hönsen och hingsten Taman, vars mor tillhört den sista stammen av »utegångsök». Tanken på vad som i våra dagar kallas för ekomuseum föregrips i själva verket av Karlin med ett halvt sekel! I hela hans museikoncept _ var Östarp det. mest framsynta. Möjligen kan man ifrågasätta det riktiga i att komplettera Östarpsgården med byggnader från annat håll liksom senare uppförandet av en gästgivaregård i korsvirkesstil och en bostad åt gårdsfogden »i en något rationaliserad klinehusstil», den s.k. Möllegården. Detta berikade otvivelaktigt ·hela i;niljön, men innebar samtidigt en kompromiss. _ I juli 1923 avlade grevinnan von Hallwyl besök på »bondgården · Östarp, som jag genom Doktor Karlin skänkt till Kulturen i Lund», visar hennes årsanteckningar. Karlin besvarar hennes vänlighet genom att skicka mårtensgäss med röda sidenband från gården till

Stockholm. Nyårsafton 1923 kunde han rapportera till henne: Jag har nu genom forskningar i svenska och danska arkiv hunnit så långt, att jag har gårdens historia klar ända till 1540 och hoppas kunna tränga ännu något århundrade tillbaka. Det var under det odelade Östarps tid, av vilket vi ju endast ännu äga 1 /3 men hoppas om allt går väl kunna förvärva ännu en sjättedel d.v.s. den del st!'ax utanför våra portar där den gamla sätesgården, som innehafts av ingen mindre än Tyko Brahes föräldrar och där vi med god fantasi kunna tänka oss att även den unge Tyko lekt sina barndomslekar, är belägen.

Östarpsgården besiktigas för första gången 1922 från Kulturen.

Östarpsgården i sin nutida miljö.

Även om Östarpsgården hade gamla anor utgjorde den dock inte någon särskilt ålderdomlig gårdsanläggning eftersom den uppförts efter en brand 1811. Typmässigt visar den dock betydligt äldre drag, såsom kupolköket med den öppna skorstenen. Den järnspis som fanns då Karlin förvärvade gården togs dock bort, så att anläggningen stämmer överens med tillståndet under 1800-talets förra hälft, den period som gården i sin helhet representerar (Nilsson 1984). Hanna Jöns Pers' välvårdade, men kanske lite för fina prydnadsträdgård på samma sida där bakugnen sticker ut sin breda buk utanför boningslängan, måste ha bidragit till det goda intryck Karlin och hans styrelse från första stund fick av gården (Mårtensson 1962).

Den 2 augusti 1924 stod Östarpsgården färdig för invigning och samtidigt introducerade Karlin en återkommande festtradition: »Skånetinget». lnvigningshögtiden blev en storartad manifestation med kronprins, två statsråd, tre landshövdingar, biskop och styrelse på tribunplats. Karlin själv gick omkring bland gästerna klädd som rusthållare med käpp i handen. Festmåltiden hölls i Gammelgården, och Karlins »fästskrift» dedicerad till grevinnan Wilhelmina von Hallwyl låg på bordet. Övriga gäster kunde bänka sig i den nyuppförda gästgivaregården, som hade det gamla värdshuset »Kalinan» i Arlöv som fö.rebild (Karlson. 1949). De kunde också förvärva en mera kortfattad historik och vägledning över »'Kulturens' Östarp», som Karlin från början kallade sitt friluftsmuseum. . Grevinnan von Hallwyl verkar inte ha deltagit personligen vid invigningen, trots att hon alltjämt tillbringade somrarna på Hildesborg vid Öresund. Hon var nu främst intresserad av sina egna sam_lingar i Stockholm och Karlin ställde även sin konservator Gräns ·till hennes förfogande, dock inte gratis. I sina årsanteckningar 1927 skriver Wilhelmina von Hallwyl: » ... dessutom fick jag lov att låna chefens vid Museet i Lund, Dr. Karlin, konservator Gräns, för att sätta ihop skärvor; för att få nåden att låna honom måste jag betala Museet 1 000 kronor. per månad och dessutom hans avlöning och ändock har jag skänkt Museet hela Östarp ... På mig skola alla suga, men erkänna att jag gjort något, gör ingen av herrarna, så är det, otack är världens lön». Sommaren 1929 besökte hon för sista gången »utställningarna i Landskrona och Lund, båda väl ordnade med vackra föremål».

Från 1923 blev Östarp Georg Karlins sommarnöje och där bodde

Östarpsting i våra dagar.

han i Gammelgården mitt ibland sina gammaldags djur. Botanik var hans vederkvickelse och här kunde han med sin skoltids herbarium införliva Arnoseris mimnima och Petatsites alba. På Östarp övervakade han allt från sådd till skörd. Av mjölken gjorde han ost, vilket hans kusin professor Rosengren på Alnarp lärt honom. Mången sommarmorgon sågs han vid den stora kitteln i ostkammaren iförd vit rock och trätofflor, berättar Torkel Karlin i sina minnesanteckningar i Sydsvenskan 1957. Karlins svärdotter omtalar att hon en

gång fick överräcka en Östarpsost till kronprinsparet som kommit på besök. Den behagade dem så mycket att det kom en beställning från hovet på en ny ost till julen. Ostarna var pressade i gamla vackert formade ostkar och lagrade under ett års tid i ostkammaren, där de vänts och tvättats enligt alla konstens regler.

Förvaltare av Östarps gård under femårsperioden 1933-1938 var Karlins son Göran. Som sådan fick han tillgodogöra sig inträdesavgifterna av icke medlemmar samt gårdens avkastning med skyldighet att hålla gården i vårdat skick och se till att »kreatursstammarna, hästar, kor, får, svin och gäss bibehålla sin traditionella museala karaktär». Han skulle därjämte utan ersättning ställa en mjölkande ko till Kulturens förfogande och vid Mårtenstid fritt tillhandahålla museet fyra gäss.

Karlin var välsedd av östarpsborna. När han väntades gällde det att ha krattat och fint. Kusken som hämtade honom i V eberöd brukade hälsa honom: »Godag herr Kultur!», något som Karlin inte tog illa upp. Svärdottern hade han instruerat att visa gården for besökande, iklädd Tornadräkt. På Möllegården eller gästgivaregården smordes kråset och Karlin tog då fram en bitte liten lommeflaska, som nätt och jämnt rymde en sup. Behagade honom maten väl hade han ytterligare en till reds omtalar hans svärdotter.

Men inte al)t som hände på Östarp behagade Karlin, t.ex. att koskötaren klippte av de långa hornen på den berömda urkon, för att deri skulle få rum i spiltan. Detta resulterade i att koskötaren _ råkade ut for den Karlinska vreden, fick leta rätt på spetsarna i gödselkorran, där han slängt dem och zinka fast dem. »Av mig senare efterforskningar tyder på, att urkon ända till sin död gick _gmkring med zinkade horn ute på Östarps vackra ängar», skriver · Waldemar Wahlöö i sin bok »Karlin Collin Montelin och Mesopotamus Jönsson» (1973: 17 f.).

Kronprinsens undran i öppningstalet »Om driften med fördel kan upprätthållas på det gamla sättet» skulle visa sig berättigad. Förvaltaren ersattes av en arrendator som måste se till att driva gården efter moderna metoder (Bengtsson 1962). Men Karlins tanke skulle på nytt aktualiseras genom den ekologiskt inriktade kulturmiljövården. Avancerade planer finns idag att utveckla Östarp jämsides med Hörjel till ekomuseer. Kulturens Östarp tillhör onekligen de sydsvenska smultronställena, där man utöver gård och miljö också kan njuta av den goda skånska maten i gästgivaregården, som återupp-