Gymnasist och student i Lund

dom han dröjer vid och den brottning mellan gammalt och nytt som då pågick, och som också skulle bli den direkta anledningen till hans insamlingsverksamhet.

Folket i Huaröd och Svenstorp var av annat kynne än uppe i

Göinge; en säker stam av gammaldags okonstlade men medvetna självägare. Prästfamiljen var det enda herrskapet i hela pastoratet.

Den nya tiden kom i viss mån till bygden redan med den nye prästen. År 1868, då familjen Johansson flyttade till Huaröd utgick prästlönen i pastoratet för sista gången i natura. Detta ·fick till följd att bakugnen i prästgården kunde lämna hundratals kakor bröd till de hungrande under det svåra nödåret. I fortsättningen utarrenderades prästbostället varvid arrendatorn svarade for skjutsar och mjölk till prästfolket.

Kyrkoherde Lars Johansson verkade som vi sett for nyktrare seder, for jordbrukets utveckling och bättre kommunikationer. Det var en ny tid som bröt in i Huaröd. Så här skriver Georg Karlin:

Nya ideer, politiska, sociala och religiösa, kämpade med den gamla konservatismen. I det yttre tog sig den nya tiden uttryck i t.ex. gårdarnas utflyttning, jordbrukets rationalisering och folkets börjande omkostymering. Jag glömmer aldrig, när de första gummigaloscherna uppträdde i Huaröd; det var en händelse, som diskuterades lika mycket som grundskattefrågan på ett folkmöte. Ännu gingo emellenid de gamla iförda sina fäderneärvda dräkter, och kyrkan erbjöd särskilt vid de stora nattvardsgångarna, då man gått man ur huse, en gammaldags stämningsfull anblick - kyrkoherden var ..,._. i mässkrud och den gamle klockaren Persson tremulerade och drillade från klockarestolen, ty någon orgel fanns ännu icke, varför den kraftigt ljudaqde församlingssången jämte kantors tremulanser efter varje vers fick räcka.

Ända till sammanringningen var menigheten samlad på kyrkbacken.

Därpå skedde inmarschen taktfast: mannarna med rätbenat tvärklippt hår i kona svana jackor och långbyxor med smäck och lurviga svana höga hat. tar gingo till sin bänkfyrkant närmast till höger, liksom drängarna, vilka i korporalen och skräddaren Lejons revolutionerande kostymering med kavajer, mössor 1eller rundkulliga hattar (eller militärmössor, om det var det året man 'excerade'), varslade om den nya tiden. Kvinnorna, vilka hade plats på andra sidan mittgången, förrådde även de i sin klädsel något av oron i tiden av brytningen mellan gammalt och nytt.

Vid nattvardsgångarna däremot voro de gifta kvinnorna ännu alla klädda i svana rynkärmströjor, vita hängbandsklutar och breda vita förkläden, endast den unga nämndemansmoran i Stensma hade till stor förargelse utbytt kluten mot en svan silkeschalett. Det berättas då ännu om ett uppträde, som under prosten Angelins tid på 1840-talet tilldrog sig en söndag efter nattvardsgångens slut. Kvinnorna från Vebeck (Vebeckarna voro ännu på den tiden frälsebönder, 'hogårare', under Vittskövle) hade haft den fräckheten

att låta sina klutband liksom de fria krono- och skatteböndernas i den övriga delen av socknen falla ned åt huvudets sidor i stället for åt ryggen. Förmätenheten bestraffades med att man helt enkelt rev klutarna av dem den största skymf, som kunde tillskyndas en gift skånsk kvinna. Några äktenskapliga förbindelser med V ebeckarna kommo aldrig på fråga.

Kyrkväktaren Lindström, ett av de största original jag sett, intog sin plats vid ingången till vapenhuset for att noga övervaka, att ingen till äventyrs skulle slumra in ... Barndopen förrättades nästan alltid i kyrkan i samband med gudstjänsten, kyrkotagning likaledes, undantagandes den vid utomäktenskaplig födsel, vilken, sedan min fader tillträtt ämbetet, skedde på ämbetsrummet for att icke väcka uppseende, naturligtvis till ej ringa besvikelse for sensationslystna människor. Så sällan som dessa kyrkotagningar av ogifta mödrar förekomma betraktades de såsom ett av de få extra nöjen, vilka återstodo, sedan den offentliga kyrkoplikten för tjuvar blivit avskaffad. Även vigseln skedde nästan alltid i kyrkan, men vanligen en vardag, åtminstone när det gällde gåradöttrar. Jordfästning förrättades alltid direkt vid graven.

Att Georg skulle bli en studerad karl torde ha varit tämligen självklart. Höstterminen 1870 skrevs han in i andra klassen i Kristianstads läroverk och fortsatte här t.o.m. vårterminen 1877. Kanske avsåg han till en början att gå i sin fars fotspår, men i ett släktbrev skriver denne den 28 november 1873: »Georg har slutat att läsa grekiska och i stället låtit inexaminera sig i engelskan. Han ville nödvändigtvis denna termins början att denna förändring skulle ske med hans studier, som förövrigt gått bra.» Om skolgången i Kristianstad nämner Georg själv endast att »tack vare föreningen Atheneum, en förhärjande diktarepidemi utbrutit vid läroverket». Vid sitt sista offentliga framträdande, vid invigningen av Degeberga hembygdspark sommaren 1936, omtalar Georg Karlin hur han som 17 -åring, på 200-årsdagen efter slaget vid Lund, fick läsa upp en egen fosterländsk dikt i klassen. Han skulle vid många tillfällen senare i livet uppträda som tillfällighetsskald. Får man tro William Lengertz så skulle Karlin börjat insamla gamla föremål redan som skolgosse i Kristianstad (Lengertz 1940 :25), men detta är en uppgift som jag inte kunnat bestyrka från annat håll.

Höstterminen 1877 intogs Georg i »Privata läroverket» i Lund, som var beläget vid »Tjuahålsgadan», som Vårfrugatan på den tiden kallades. »Tjuahåled» vaktades av den store, tjockmagade Appel-

Georg Johansson och hans klasskamrater i Kristianstads läroverk 1875. Georg står i översta raden som nummer ett från vänster.

ackompanjerandet av sina pliggslag med sång, ej alltid valde de vackraste visorna ...

För övrigt voro Jönssons icke utan religiösa eller åtminstone kyrkliga intressen. Det var till de regelbundna domkyrkobesöken som de ovan beskrivna skrudarna anlades. Men känslan av att 'variation dä lättar', såsom Jönsson översatte 'variatio delektat', drogs han oemotståndligt till Uppåkra, när prof. Skarstedt, som hade Uppåkra till prebende, predikade. Det var vid en sådan predikan på en långfredag 1878, vid vilken jag var min värd följaktig, som den originelle predikanten med anledning av rövaren på korset tog till ämne 'Huru av en galgfågel varder en paradisfågel', vilket ogement tillfredsställde Jönssons krav på en andlig förkunnelse.

Som alla hus i den tidens Lund hade även denna en trädgård inåt kvarteret, med valnötsträd, bergamotter, kannikor och plommon, med solrosor och riktiga rosor, buxbom och murgröna och därtill ett persiketräd som var Anna Katarinas ögonsten och som gav henne en extra tia om hösten.

På lördagen inviterades Georg liksom de båda studenterna i dubbletten till toddy i det Jönssonska finrummet. Jönsson var emellertid en sparsam man, varför gästerna på sin höjd fick en liten påspädning eller »förfotning» som det hette på skomakarespråk. Även en cigarr bestods och under tiden kom korten fram. Man spelade svälta räv, 'kasina' och tolva. Vinst eller förlust gick på sin höjd upp till tre daler.

Under tiden fru Anna Katarina dukat i det inre rummet, som tjänstgjorde både som verkstad, sängkammare och matsal. En och en halv av »Smittens» då nymodiga tiodubbelt renat bjöds åt herrarna, medan damerna fick en liten pärla ur en särskild flaska med .söt vara som fru Anna Katarina själv disponerade. På bordet fanns allahanda kallskuret, köttbullar med bruna bönor och vid Månen stekt gås.

Privata läroverket hade ännu inte blivit någon studentfabrik, utan årsskörden av studenter höll sig vid 10-15. Eftersom dimissionsavdelningen motsvarade· de två sista årsklasserna vid de allmänna läroverken kunde flitiga och begåvade gymnasister vinna ett år. Dock måste de ha tillhört skolan minst fyra terminer för att åtnjuta skolans dimissionsrätt.

De äldre lärarna hämtades från Högre läroverket (Katedralskolan), de yngre från universitetets docentkår. Skolans rektor under Georgs sista termin var Sven Wägner, far till Elin Wägner. I några ungdomsminnen skriver Karlin (1936 :29 f.) :

Privata läroverket vid Vårfrugatan i Lund . .

Wägner var en något kärv herre, god disciplinarius på skolan ... Såsom lärare hade han givit mig högsta betyg i historia, och det var icke hans fel, att jag undgick samma betyg i svenska, när jag om Bengt Lidners liv och skaldeverksamhet skrev den längsta studentkria, som blivit hopgjord i detta land, men glömde, eller rättare sagt, i min författareyra icke hann att renskriva henne, utan fick lämna fram kladden sådan den var. Jag ansåg mig förlorad, men Wägner räddade situationen. Jag fick efteråt under kontroll renskiva henne, naturligtvis utan att ändra ett ord och fick den i alla fall bedömd så nära laudatur som möjlighet. Samma vänlighet, jag skulle vilja säga mänsklighet, som han visade som rektor, lade han i dagen som avdelningens kurator.

Sin mogenhetsexamen klarade Georg utan svårighet, även om betygen blev ganska släta utom i historia och geografi, där han fick berömlig. Lars Johansson hade själv rest till Lund för att hämta sin son. Men festen, »studentrullan», som den då kallades, inställdes. En fattig kamrat hade nämligen hastigt avlidit och klasskamraterna tog avsked från varandra vid hans grav.

Huarödsherden var också regementspastor i Kristianstad, vilket kan ha bidragit till att Georg tidigt funderade på en framtid som

militär. Men snart fann han att detta inte var hans väg. Redan den 13 augusti 1879 erhöll han avsked som volontär vid Kungl. Norra Skånska Infanteriregementet i Helsingborg. Nu kallas han för första gången G. Johansson Karlin. Själv skrev han i fortsättningen »Georg J :n Karlin». Han var född på Georgsdagen och efternamnet var härlett ur moderns förnamn, Carolina. Jag har dock blivit mer och mer övertygad om att Georg Karlin i sitt namn också fann en koppling till det karolinska kunganamnet. I en bevarad skoluppsats över ämnet »Vem var den störste av Sveriges tre Karlar»? tvekar han inte om svaret. Både som krigare, regent och människa var Karl den XII den störste. Eftervärlden som ofta dömes av den som övergives av lyckan »har dock ej kunnat finna en fläck på hans karaktär».

Den 26 september 1879 fick »ynglingen Georg Fr. Karlin» sitt studentbrev, undertecknat av Lunds universitets rektor Gustaf Ljunggren. Sex dagar senare skrev han in sig i Skånska nationen. »Georg mår också väl. I slutet av denna månad kommer han väl hem och ser om oss. Han är nöjd med sitt rum och sina studier; avhör prof. Ljunggren i estetik och Weibull i historia, läser och skriver latin, har slagit läkaren rent ur hågen och väger emellan juristen och akademikern.»

Denna rapport från Georg Karlins mor till hans syster Goda den 10 oktober 18 79 visar att det var en tämligen odeciderad student som skrivit in sig vid.Lunds universitet. Också planerna på »juristen»

skulle skrinläggas och den 17. november blir han inskriven i Filoso-

fiska fakultetens matrikel. Bevarade anteckningar visar att han åhörde föreläsningar av professor Clas Theodor Odhner över svenska statsskicket hästterminen 18 8 0 och av professor Martin Weibull om Europas geografi och stats skick vårterminen 18 81. Ett manuskript på 56 foliosidor med rubriken »Försök till granskning av]. Mankells 'Om Gustaf Il Adolfs politik'» visar att Karlin framträdde med ett referat vid tre olika tillfällen hösten 18 81 och våren 18 82. Han var också medlem av Historiska föreningen i Lund. Bortsett från ett intyg om godkänt latinprov tycks han dock aldrig ha skaffat sig några betyg. »Karlin var inte den typen som läste böcker, det gjorde han inte, det kunde man märka, han såg på bilderna i böckerna, men han hade inte tid att läsa», säger en av hans medarbetare i en intervju (Larsson-Ramsay 1972 :64).