Gammal sed och ny tid i Huaröd

uppbyggliga. För nattvardsbarnen var han som en far och han gjorde flitiga sjukbesök varvid han bad med och för de sjuka.

Kyrkoherde Johansson brukade årligen anordna ett större missionsmöte i Huaröd, där prästmän och lekmän framförallt från Kristianstads traktatsällskap talade. En syförening arbetade för missionen. Jämsides med sitt prästkall verkade han för folkets nykterhet, för skolväsendets utveckling, liksom för jordbrukets och kommunikationernas förbättring, men han var på samma gång sparsamhetsvän. Under sina sista år genomförde han en omfattande renovering av Huaröds kyrka som nu fick torn; så att klockorna skulle kunna höras över hela socknen. För sina efterkommande blev han rentav en myt. Sonsonen Torkel gör honom till huvudperson i sin roman »Starke prästen i Huaröd» (1950). ·

Kyrkoherde L. P. Johansson, Huaröd. Foto hos herdaminneskommitten, Lund.

Fru Carolina Johansson.

Den kraftfullhet som skulle prägla Georg Karlin bar denne up1>enbarligen med sig genom livet både som ett fars- och morsarv. Om morfadern, som var en väckelseman och nykterhetskämpe, heter det i herdaminnet: »Hans eldiga lynne uppblossade lätt mot oordning och förarglig levnad, och det var icke gott att råka ut för hans vrede» (Virdestam 1929: 120). . Georg påverkades synbarligen inte nämnvärt av hemmets andliga prägel. Alltifrån tioårsåldern var han ju inackorderad, först i Kristianstad, sedan i Lund och vistades bara under ferierna hos föräldrarna. Han skulle från predikstolen i Bosebo kyrka på Kulturen lägga ut andra texter än fadern hade gjort i Huaröd. Men nog hade han inte så lite av väckelsemannens glöd i sin förkunnelse.

Georg Karlin var mycket fäst vid sin far och sitt barndomshem i Huaröd. Sonen Torkel omtalar hur fadern under sina grävningar i Kivik på söndagarna vandrade »ensam de två milen till högmässan i sin faders kyrka, där minnena från barndomen stärkte och helade en sökande ande».

Anders Pers gård i Huaröds socken. Renritning av P. A. Olsson efter teckning av G. Karlin.

Uppenbarligen är det »Lars Måns» stuga som varit »förlaga» för den folk.livsbild Karlin med lätt kamouflering tecknar av livet i Huaröd på 1840-talet. Vi får ,följa med in i stugan på julaftonseftermiddagen, då ljuset sparsamt silar in genom de blyinfattade fönsterru..,... torna. När »Mariklockan» hörs från klockstapeln börjar helgen. Sedan kreaturen fått sitt foder och bandhunden släppts samlas husfolket i stugan. I stället för dallan med den rykande tranlampan är två talgljus tända. Far i huset tar upp en julpsalm och var och en stämmer in efter bästa förmåga. Därefter serveras kaffe med sikte- bröd. Till kvällsvarden bjudes undantagsfolket in. Duken bredes ut på bordet och mor dukar upp smör, ost, siktebröd, dricka, lutfisk jämte bovetegröt och mjölk. Far hämtar brännvinsflaskan i det blåmålade hörnskåpet, fyller silvertumlaren och skänker i åt drängarna, sedan han först fuktat sina egna läppar. Också »goenisse» får sitt liksom hund och katt. Maten och drycken livar upp sinnena och manfolken börjar spela tolva och svälta räv. Farmor berättar för barnbarnen om mjölk.haren, varulven och skogssnuan. Lite senare dukas bordet på nytt, denna gången med köttpölsor, fläsk och rödbetor, dricka och ett fat med »svinahös» /svinhuvud/,

svinfötter och svinrumpa. »Svinahösen» får inte röras förrän »han säl», d.v.s. husbonden, märkt svinörat med kniven. Men sedan får fatet stå framme under hela julhelgen och varje besökande måste ta sig en smakbit, om än aldrig så liten.

Under juldagen är allt tyst och lugnt, men redan vid tvåtiden på annandagens morgon är det liv och rörelse i gården. Drängarna med hattarna svajande av brokiga band och »tåckafjära» leder ut hästarna för att rida och vattna dem »i annan bys bäck». Därpå samlas de, 30-40 stycken, för att »sjånga Staffen». De rider från gård till gård och stämmer upp sin visa:

S :t Staffan han var en stalldräng god vaga nu om julanått, vaga nu ock mä voss alla S :t Staffan han hade tål hästa gran vaga nu om julanått etc. S :t Staffan han rior sina hästa te vans vaga nu om julanått etc. Harodes han riår sina hästar te vans vaga nu om julanått etc.

I varje gård skulle ryttarna »ing o ha mad å skänk o äble o nödår o sau på röggen igen o te ett aned ställe», berättar Karlins sagesman. Men före dagningen måste de vara tillbaka med hästarna.

När det led mot kvällen bars julhalmen in, en för denna trakten egendomlig sed, eftersom man på andra håll bredde ut den redan om julaftonen. Så började jullekarna, i vilka både gamla och unga deltog, omväxlande med att man dansade bondpolskor ute i »hused». På liknande sätt samlades man varje afton under julen och lekte i halmen, som till slut förvandlades till hackelse.

Under hela julhelgen från annandagen fick gården bittida och sent besök av »julaspögen», som måste trakteras rundligt, även om de bjöd motstånd. Under nyårsnatten genljöd nejden av ett oupphörligt skjutande. Den som inte sköt ut det gamla året skulle inte leva ut det nya, trodde man. På tjugondedag Knut flödade finkelbrännvinet ännu rikligare och en sista gång lektes julalekarna.

Det är karakteristiskt att Georg Karlin söker sig så långt tillbaka i tiden som möjligt när han berättar om julen i Huaröd för sina kamrater i Skånska Landsmålsföreningen på 1880-talet. Etnografin hade ännu karaktär av fornforskning. Fyrtio år senare, julaftonen 1932, skildrar Karlin på nytt sin hembygd. Men nu är det sin egen barn-