
4 minute read
Konstindustrin
by Kulturen
En verksamhet med så pass exklusiv inriktning som Konstslöjdanstaltens kunde inte bli lönsam. Samtidigt som museet firade sitt 50-årsjubileum i november 1932 måste lotteriet läggas ner. I »Mitt sista år på Kulturen» avslöjar Karlin att sista ledet i Kulturens valspråk »Forntid - Framtid» just var förankrat i Konstslöjdanstaltens verksamhet. När den dädör måste upphöra 1933 såg han detta som ett svek mot hela museets målsättning. Verksamheten reducerades till vad den en gång börjat med, som vävskola. Vävkurserna med Anna Karlsson som lärare fortsatte t.o.m. vår<:'.n 1939, samma år som Karlin avled.
Intresset för den sydsvenska textilkonsten skulle emellertid vidmakthållas på Kulturen. När Karlin publicerade »Skånsk textil . slöjd» fanns t.ex. 99 rölakansvävnader. Hundra år senare hade samlingen vuxit till 350 (Blomqvist 1989 :35). Före och efter jul 1929 fick Ragnar Blomqvist och fröken Rudmark i uppgift att arrangera textilierna i den nytillkomna allmogehallen. Därifrån flyttades de'' dock redan i januari 1931 till Vita huset. Ragnar Blomqvist fick på nytt ordna samlingarna. Lördagen den 14 februari blev »röiakansrummet färdigt» antecknar han. Några dagar senare kom turen till rummet med flossa, krabbasnår och dukagång, därpå ordnades salen med broderier, drättadukar och hängkläden. Lördagen den 28 :e slutade arbetet klockan 10 på kvällen.
I Vita huset förblev såväl dräkt- som textilsamlingarna till dess textilhallen under Sven T. Kjellbergs tid uppfördes. Här skulle de exponeras på ett sätt som också Karlin skulle ha-godkänt.
Märkligt nog saknar man i Georg Karlins museivägvisare begreppet folkkonst, som fick ett brett genombrott i Europa i början av 1900-talet. I handboken 1918 talar han i stället om »folkets bildande konst>> i anslutning till den gängse biblioteksnomenklaturen (konst som gestaltas i fast material). Hit kunde räknas sydsvenska bonadsmålningar, som Karlin redan ställde ut i Weibullska gården, senare i Ystadshuset och 1931 i Allmogehallen. En egentlig folkkonstavdelning tillkom likväl på Kulturen först efter Karlins tid i Vita huset sedan textilierna överflyttats till den nybyggda textilhallen.
Sydsvensk keramik på Kulturen fowgraferad i Kulturens stuginteriör från V. Karup. Från Kulturens årsbok 1979.

Lock (KM 4884) och terrin (KM 4963), Marieberg. Karlins katalog: »Det var en hÖstkväll 1890 som jag satt vid mitt bord i museets dåvarande expedition i Gråbrödersgatan och arbetade undan för att dagen efter resa till Stockholm - det var under förberedelserna till vårt första lotteri - då dörren öppnades och en kvinna inträdde, som ur en tidning framtog ett lock och berättade att hon ärvt det efter sin nu avlidna moder, som tjänat på Övedskloster och fått detsamma sedan skålen slagits sönder. Jag köpte det för 4 kronor. Dagen efter for jag till Stockholm och fann där andra dagen hos antikvitetshandlare Jansson vid Norrmalmstorg skålen vilken jag förvärvade för 20 kr. Ett par dagar senare for jag hem, satte locket på skålen och så hade vi för den ringa summan av 24 kronor en komplett mariebergsterrin även om delarna ursprungligen icke höra sam-

man.»
Karlins intresse knöts i stället till en annan konstgren, nämligen konstindustrin, enkannerligen keramiken. Denna hade under 1800-talet utvecklats i England och fick sitt genombrott vid världsutställningen i London 1851 och sitt centrum i Victoria and Albert Museum. I Berlin grundades Kunstgewerbemuseum och även Danmark och Norge fick motsvarigheter.
Karlins intresse för konstindustrin torde ha väckts i samband med att han ett par månader efter Köpenhamnsutställningen 1886 vistades på »Museum fur Kunst- und Gewerbe» i Hamburg.
Redan vägledningen över samlingarna i Weibullska huset från sommaren 18 8 8 visar att Karlin inriktat sig på keramiken. Stengods från Höganäs och fajanser från Pålsjö föll inom ramen för det ursprungliga sydsvenska insamlingsprogrammet. Men detta hade redan sprängts genom föremål från Rörstrand, Marieberg och Köpenhamn och härtill kom tysk keramik, holländsk fajans, och keramiska alster från Spanien, Italien, Frankrike och England, ja t.o.m. från Kina och Japan.
Som ovan nämnts hjälpte Karlin till att ordna Gustafsbergs porslinsutställning vid konsthantverksutställningen i Göteborg 1891. Han hade alltså redan vid denna tid gjort sig känd som en framstående kännare av porslin och keramik över huvud taget.
Textilierna och keramiken förblev Karlins och museets skötebarn och i sina kommentarer till museiutredningen 1933 betraktar Karlin själv keramiksamlingen som den största i landet.
I Dresden hade han gjort bekantskap med baron von Schweingels samling av Meissenporslin, en av de förnämsta som över huvud existerade. Tack vare valutan och haussen på konstsaker under första världskriget kunde den väntas ge god förtjänst. Karlin gick in i ett fyrmannakonsortium som förvärvade samlingen och sålde den
Bukowskis. Karlins vinstandel, 40 000 kronor, gick in natura till Kulturen. ,. Karlin fortsatte på den inslagna vägen »att höja museet till en rangplats» (a.a. :188). »Mina resor utsträcktes denna tid nästan varje år till utlandet, där jag efter hand fick besöka och in-leda förbindelser med de förnämsta museerna i södra, mellersta och västra Europa» (a.a.:192). Resorna medförde nya inköp.
År 1922 förvärvade Karlin det väldiga forskningsmaterial som doktor R. Forrer, förutvaranade direktör för museet i Strasbourg sammanbragt som underlag för sitt stora arbete »Die Fliessenkeramik» (a.a. :200).
Men Karlin gjorde också inköp i Sverige. Han nämner själv den Westerströmska auktionen i Lund 1916, där inköpen gjordes i samförstånd med Nationalmuseet, men också försäljningen tio år senare av det keramiska museet i Rörstrand, som brukspatronen G.H . Stråle en gång grundlagt. »Det måste djupt beklagas, att denna sam-

En sida ur en av Karlins anteckningsböcker från europaresan 1925.
