Barndomsmiljön

Prästpojken som blev museichef 9 Barndomsmiljön 15 Gammal sed och ny tid i Huaröd 19 Gymnasist och student i Lund 25 Karlin och »landsmålarna» 30 Kulturhistoriska föreningen 34 Föreningen inför offentligheten 40 Karlin och samtidens museibyggare 47 Karlin som antikvarie 59 Karlin som museiman 82 Karlin och hans medarbetare 95 Karlin som personlighet

Kulturen på Karlins tid 107 Museiområdet 109 Paviljongsystemet 112 De fyra ståndens kultur 131 Medel tidskulturen 134 Världskultureri 138 Klädkulturen 143 Konstslöjden och textilsamlingen 155 Konstindustrin 160 Museala aktiviteter 169 Kulturens Östarp 177 Epilogen 183 Källor och litteratur

187 Bibliografi 197 Verksamhetsberättelse för 1991

Prästpojken som blev museichef

Barndomsmiljön

Georg Karlins far, Lars Johansson (1818-1887), var bondson från Asmundtorp, och befryndad med den frejdade lundaprofessorn Sven Nilsson. Eftersom han blev faderlös vid fjorton års ålder syntes framtiden oviss. I några reseminnen 1844 skriver han att det var Olof Theander - då prost i Kropps församling - »Som är orsaken till, att jag valt studierna och därav följande prästämbetet .till mitt genus vitae vilket han i icke ringa mån befordrat».

Lars Johansson skrevs in vid Lunds universitet och avlade stu::.:_ dentexamen 1840. Efter teologiska examina prästvigdes han av biskop Faxe hösten 1843 och missiverades sedan till olika pastorat i stiftet: Väsby 1843, Landskrona samt Vadensjö och Örja 1844, Mellby och Tjörnarp 1848, Halmstad och Sireköpinge 1849, Bösarp och Simlinge 1850, Örkelljunga och Rya 1851, Oderljunga och Perstorp våren 1854, Åkarp och Vittsjö hösten samma år, Brönnestad och Matteröd 1860, Vankiva och Ignaberga 1867.

Under sina ungdomsår företog Lars Johansson fotvandringar i Skåne 1844 och i Blekinge 1845, under vilka han förde anteckningar som ibland nästan antar etnografisk karaktär Qohansson 1924). I trakten av Hov och V. Karup stiger han in hos en bonde på ett åttondels hemman för att bese hans så kallade högstuga eller »ryggåsastuga»: Den var icke, vad jag trodde, nedsotad och oren till tak, väggar och golv, utan var så snygg och möblerad med så passande och ordnade husgerådssaker, att jag icke föreställt mig det så ordentligt. Nu är det väl att märka, lördagseftermiddag; men en sådan proprete kunde omöjligen åstadkommas medelst blotta lördagsrengöringen, utan detta visar fullkomligen, att man kan hava't bra och bo bra, efter vilket byggnadssätt som helst, endast man har sinne därför. En sådan stuga är av följande beskaffenhet: till det yttre ett lågt hus med bålväggar och halmtak samt en hel och hållen däröver stående skorsten, och ett på takets södra sida varande stort fönster, med

många små, snett skurna, rutor; invändigt är stugan till golv, väggar och tak beklädd med väl hyvlade plankor, varemellan är väl stoppat ett tunt lager av lera, så att hettan och kölden icke så lätt kunna skrida över sina gränser. Dessa stugor förekomma mig även ganska sunda och friska, emedan de äro höga som taket själv, således vida högre än vanliga bondstugor. Till sin bekvämlighet hava de nu allt i samma rum, spis, bakugn och kakelugn, men så välplacerat vid vartannat och så litet rum, blott det ena hörnet, upptagande, att man knappt erinras om dess tillvaro, utan genom dess bekvämlighet. Här äro dörrar för eldstaden och spjäll i skorstensröret, varmedeist, dels utestänges kölden, och dels befordras luftväxlingen. Genom det enda fönstret på taket insläppes säkerligen lika mycket ljus, som flera små på sidorna skulle kunna åstadkomma.

Den 18 oktober 1848 förändrades emellertid Lars Johanssons liv. Han upplevde då ett andligt genombrott. De närmare omständigheterna är inte kända, men i de anteckningar som han samtidigt började föra är det en ny person som möter oss. Nu beskriver han inte etnografiska iakttagelser utan skildrar möten med människor i själanöd. Han drogs med i den nyevangeliska väckelsen och fann uppbyggelse både i Henric Schanaus skrifter och i Carl Olof Rosenius »Pietisten» (Bringeus 1950: 55 ff.). Senare blev han personligen bekant med Peter Fjellstedt. År 1849 avlade han pastoralexamen i Lund, men det skulle dröja med kyrkoherdebeställningen.

Lars Johansson ingick hösten 1855 äktenskap med Carolina Christina Nilsson, dotter till prosten Carl Fredrik Nilsson ( 1792-1868) i Vittaryd, Växjö stift. Hon hade samma inställning i andliga frågor och äktenskapet beskrives som mycket lyckligt. I ett brev de _ n 7 juni 1855 skriver Lars Johansson: »Ack du Christina, min skatt och min levnads lycka, vad jag är glad vid dig, helst jag kan med dig hava glädje i Christo över våra synders förlåtelse och hopp om att få evigt vara med dig i himmelen. 'Eja vore vi där'.»

I Åkarp föddes dottern Goda den 30 juli 1856 och sonen Georg Fredrik den 23 april 1859. I ett. släktbrev den 28 december 1860 heter det: »Vår gosse växer och tilltager i förstånd ganska mycket och säger ganska tydligt vad han vill.» Ytterligare en son, Per Johan Theodor, född hösten 1861 i Brönnestad, avled redan efter tre och ett halvt år, efter att ha varit klen ett års tid. En enda glimt har Georg Karlin förmedlat från barndomsåren i Åkarp, i ett föredrag i Degeberga sommaren 1936. Han berättar hur han i sitt hem »fostrats i kärlek till sin hembygd, i kärlek till sitt land och folk och i kärlek till det frändefolk, som 1864 stred sin ojämna strid mot över-

Pastor L. P. Johansson. Pennteckning från 1845.

makten i söder, vilken grep honom så djupt, att han, femåringen, och hans något yngre broder varje morgon omgjordade sig med ett litet träsvärd, för att tåga ut och hjälpa - Jensarna.» »Georg läser litet för mig», skriver Lars Johansson den 15 mars 1867 och meddelar samtidigt att han hade gott hopp om Huaröds och Svensköps pastorat, där han vid valet den 17 februari fått röstmajoritet. Pastoratet var regalt varför ärendet måste gå vidare till kungen. Den 11 april 1867 kom utnämningen, underskriven av Karl XV. Dagen efter skrev den kände riksdagsmannen kantor Sven Rosenberg från Stockholm: »Det är icke något stort brödstycke du fått, men jag hoppas, att det under den Himmelske Faderns välsignelse räcker till och att du i Huaröds vackra skogsbackar skall känna dig lycklig att hava en bestämd verksamhet för dina kommande dagar.»

Den 1 maj 1868 anlände den lilla prästfamiljen till Huaröds prästgård på Linderödsåsen. Färden från Vankiva hade gått över lgnaberga, Nävlinge, Brönnestad, Esphult, Linderöd och Svensköp och måst företagas både i karet och släde, eftersom det just kommit en

Huaröds prästgård och kyrka omkring sekelskiftet. Vykort, ATA.

köldknäpp. Ett par timmar senare kom bönderna från Huaröd och Svensköp med bohaget lastat på vagnar, dragna av tolv par hästar.

Familjen fann sig väl tillrätta i Huaröd, där prästgården byggdes och fick nio rum. Hösten 1869 skriver Lars Johansson till sin svåger: »Vårt hus är ökat med 3 flickor, en mamsell Böös, lärarinna för Go.da (för vilken Georg har även begynt att läsa tyska, litet latin läser han för mig och begagnar för övrigt folkskolan), en mamsell Åhlund från Christianstad, som skall vara här ett år att lära sig varjehanda i hushållet och en bondflicka från socknen i samma avsikt några månader.» Sedan dottern Goda flyttat hemifrån berättar modern i breven till henne om det dagliga livet i prästgården: om arbetet i den stora trädgården, om _ syltning och saftning, om grovbrödsoch vörtbrödsbak och framförallt om sitt arbete vid vävstolen där både klänningstyg och randiga bolstervar växte fram.

Lars Johansson förestod pastoratet till sin död 1887. I några minnesord beskrives han som en trogen själasörjare och samvetsgrann präst. I hemmet höll han alltid morgon- och aftonandakt med sitt folk samt bad på knä och med egna ord. Hans predikningar var enkla och flärdfria, men på samma gång praktiska, kärnfriska och