Karlin och »landsmålarna»

I Lunds Veckoblad den 11 januari 1865 fanns en annons införd som inbjöd intresserade personer till ett sammanträde i Akademiska Föreningens societetsrum torsdagen den 12 januari kl. 11 förmiddagen för att överlägga om, grunda och antaga stadgar för en förening för Skånes fornminnen. Annonsen var undertecknad av J.E. Rietz, kontraktsprost i Tygelsjö och känd dialektforskare, N.G. Bruzelius, rektor i Ystad och tidigare docent i arkeologi vid Lunds universitet samt Gustaf Ljunggren, professor i estetik och senare Lunds universitets rektor. Vid sammanträdet utsågs Rietz att föra ordet, uppenbarligen emedan initiativet till föreningen var hans. Utöver de tre nämnda invaldes även professorerna G.J. Tornberg, N. Tengberg och C.W. Blomstrand varjämte biskop J.H. Thomander anmodades ingå i interimsstyrelsen. Ett förslag till stadgar förelades av. ordföranden, i vilket föreningens verksamhet angavs omfatta fem områden:

.--'. I. Fasta fornlämningar ute på marken: ättehögar, stenkummel, alla slags uråldriga stensättningar, runstenar, bauta'stenar, tings- och valplatser, gamla borgar, ringmurar, offerkällor, kvarlevor av kloster, kyrkor och andra märkliga byggnader från medeltiden. Il. Rörliga fornlämningar: vapen och redskap av sten, ben, brons, järn och ädlare metaller, mynt, prydnader och andra jordfynd från äldre tider, tomklockor, dopfuntar, kalkar, rökelser, vigvattenskärl och annat märkligt kyrkornas bohag samt husgeråd och konstsaker. III. Gamla handskrivna böcker, pärmbrev och andra ·(landets politiska eller kyrkliga historia upplysande) handlingar som upplysa Skånes politiska, kyrkliga och kulturhistoriska förhållanden. IV. Folkspråket: ordlistor, upptagande från varje härad de för Skånemålet egendomliga orden, såsom bidrag till ett skånskt dialektlexikon; vidare ordspråk, folkvisor, vallsånger, vaggvisor, sagor, sägner och gåtor. V. Folklivet: skildring av gamla plägseder och husbruk, egenheter i klädedräkt, vidskepliga bruk och fördomar, skrock, signerier, märkesdagar och lekar.

Forminnen var som synes vid denna tid ett vitt begrepp och programmet stod i överenstämmelse med tidigare bildade fornminnesföreningars. Vad som inte framgår av protokollet men väl av mötesreferatet i Lunds Weckoblad den 14 januari är att den skånska föreningen skulle »mindre avse att bilda ett provinsmuseum, enär ett

sådant redan förefanns i universitetets historiska museum, med vilket de fornsaker, av vilka föreningen genom gåva eller köp kunde komma i besittning, borde införlivas. Däremot borde Föreningen söka åstadkomma sockenvis upprättade förteckningar över fornlämningar av alla slag och verka för dessa minnesmärkens skydd och vård; samla bidrag till en ordbok över skånemålet ... historiska handlingar, upplysande för provinsens eller särskilda orters historia, samt i mån av tillgångar i tryck bekantgöra det sålunda samlade ... I provinsens förnämsta städer skulle filialkommiteer bildas». Den 6 maj undertecknade styrelseledamöterna ett tryckt upprop till Skånes invånare att deltaga i föreningen och verka för den. En teckningslista utsändes till nyckelpersoner i provinsen. Det dröjde dock längre än avsett innan föreningen formellt bildades. Först den 16 maj 1866 sammanträdde man på nytt, antog med ett par smärre ändringar förslaget till stadgar och valde den nye biskopen Wilhelm.Flensburg till ordförande och docent Martin Weibull till sekreterare. Den 27 oktober 1866 höll prosten Rietz föredrag »Om de svenska landskapsmålens stora betydelse för svensk språk- och fornforskning» och väckte förslag att ge ut »Skånska Fornminnesföreningens handlingar». Följande år avslutade han sin stora »Ordbok öfver svenska allmogespråket». Rietz hade även åtagit sig ledningen av arbetena rörande Skånes folkspråk och folkliv (Weibull 1868: ..,.... VIII-IX.). Han a;led dock.redan sommaren 1868. Föreningen, vars verksamhetsområde senare kom att omfatta .alla skånelandskapen, inriktade sig under de närmaste åren främst på fornlämningarna - inte minst runstenarna - och på utgivande av historiska aktstycken, vilket blev Martin Weibulls viktigaste uppgift. Protokollen för femårsperioden 1877-1882 har inte påträffats, men Martin Weibull omtalar, att adjunkten Carl Schweder vid Katedralskolan i Lund 1879 föreslagit att föreningen borde upprätta en fullständig samling av skånska folkdräkter. Tanken förverkligades emellertid inte. Däremot lämnades anslag till olika personer för undersökningar, bland dem August Bondeson 1879, Eva Wigström 1880 och Nils Olseni 1881 (Weibull 1894:XII). Uppteckningar av halländska och skånska sagor av Bondeson respektive Wigström publicerades även av föreningen i en särskild serie. Sedan prosten avlidit blev det lundastudenterna som skulle överta ansvaret för dialekterna.

Georg Karlin som student. Foto: Lina Jonn, Akademiska Föreningens arkiv, Lund.

En skånsk landsmålsforening hade stiftats 1875, efter mönster från Uppsala. I stadgarna heter det: »Avsikten med denna förening skulle vara att söka lära känna det skånska folk.lynnet, sådant det i sång och sägen, i egendomliga seder och bruk, i danser, lekar, ordspråk och framförallt i allmogemålet avspeglar sig.» Landsmålsforeningarnas medlemmar hade under terminerna regelbundna sammanträden, varvid de föredrog vad de upptecknat. Det var bland »landsmålarna» i Lund som Karlin fick sina vänner. Vid sammanträdet den 2 4 september 18 81 deltog han for första gången varvid han föredrog och överlämnade två visor från Huaröd. Fram till hösten 1884 var han en mycket flitig och aktiv deltagare vid föreningens möten. Han medverkade ofta med uppläsning av egna uppteckningar på bygdemål. Jämte det rent språkliga »facket» fanns ett »historisk-poetiskt» som han själv blev vårdare av. Men på hans initiativ inrättades hösten 1884 även en kulturhistorisk avdelning.

Något egentligt intresse för dialektorden synes Karlin knappast ha haft. Men på Dialekt- och ortnamnsarkivet i Lund har man for den lexikografiska samlingen kunnat excerpera mer än tusentalet

ord på huarödsmål från hans texter. Ytterligare språkligt och folkloristiskt material ingår i fem anteckningsböcker eller »kladdar» bland

Karlins papper på Kulturen. I anteckningsböckerna finner man uppteckningar av sägner, seder och bruk, skrock, visor, slagdängor, melodier m.m. De flesta uppteckningarna är gjorda i Huaröd och någon gång angives även sagesmannen, t.ex. småskollärarinnan Margareta Persson. Men Karlin har även upptecknat visor i Degeberga och Linneröd, och fått något material från Onsjö och Färs härader. Ibland anordnade landsmålsföreningarna gemensamt större soareer för allmänheten för att göra propaganda för »landsmålssaken» och samla medel till verksamheten. Därvid förekom föredrag, uppläsning, landsmålsspex, folkmusik m.m. (Lech-Ingers 1930). I Karlins häften finns också exempel på små dialoger på dialekt som kan ha varit skrivna för landsmålssoareer. Femte häftet - från 1883 innehåller en liten giftermålshistoria skriven på huarödsmål. Den heter »Jens o Elna» och protokollen visar att Karlin föredrog den vid en sammankomst den 6 oktober 1883. Stycket uppfördes på soareer på Akademiska Föreningen 1884 och 1885. I sina minnen från studentåren berättar Karlin att skådespelet »Jens och Elna» skrevs både till förmån för museet och för hans sjuke medamanuens

N. Olsenis vård. Skådespelarn,a rekryterades från hans matlokus hos »mamsell Lindeberg». Olof Sjöberg, en liten vacker gosse från And.,.... rarum var primadonna. Jens var illa ute i valet mellan den blonda, rödkindade Elna och den »rälia, sorta tattarekonan» Anna, v,ilkens roll med stor bravur spelades av en annan kulturvän, Knut von Geijer. Elna segrade naturligtvis i kampen om Jens' hand och hjärta. I »Ost o brö o brännevin», blev det åter en Kristianstadspåg som med den äran kreerade den manliga huvudrollen (Karlin 1935 :45 f.). Den första festen med scenframträdande anordnades av »Föreningen för Smålands Minnen». i november 18 81. Det visade sig därvid nödvändigt att anskaffa dräkter åt de uppträdande, eftersom det i studentkårens klädkammare endast fanns få folkdräktsplagg. »Det var isynnerhet inom den skånska landsmålsföreningen, som denna fråga livligt intresserade sinnena, emedan de gamla folkdräkterna mera bibehållit sig i Skåne än i någon annan sydsvensk provins, och de livligaste förespråkarna för anläggandet av en klädkammare voro fil. stud. G. J:son Karlin och fil. kand. Nils Olseni», berättar en av »landsmålarna» (Gustafson 1894:25). Men det behövdes