Medel tidskulturen

Julbordet dukas i Jämshögsstugan. Foto 1977.

tenticitetsanspråk. Mindre störande för den vanlige museibesökaren är det att de numera utställda inventarierna merendels plockats samman från vitt skilda håll ur museets magasin. Gårdagens överlastade interiörer har ersatts av ett fåtal närmast symboliska ting på grund av stöldbegärligheten. I somliga utrymmen får man rentav nöja sig med att titta in genom en glasskiva. Därmed fråntages besökaren även en del av rumsupplevelsen. Sådana komplikationer var Karlin och hans samtida lyckligt ovetande om. Deras intention var att museet skulle ge en autentisk tids- och rumsupplevelse och de lyckades i stor utsträckning.

Karlin var ingen rigid person som orubbligt höll fast vid en fastlagd plan. Mycket tidigt sprängdes det ursprungliga museikonceptet. Fynden från lundagrävningarna vidgade museets gränser bakåt i ti-

Dekanhuset på Kulturen.

den, medan Nordiska museet och Statens historiska museum i Stockholm tidigt gjorde en tidsmässig bodelning ungefär vid reformationen. Vitterhetsakademien försökte göra en liknande uppdelning mellan museerna i Lund, något som dock Karlin energiskt motsatte sig. Man lyckades i stället göra en regional fördelning inom Lund (ovan s. 57).

Hembudsplikten hade medfört att Statens historiska museum hade förtur till de arkeologiska fynden från förhistorisk tid och medeltid i landet. Den ökade grävningsverksamheten i Lund medförde emellertid att huvudparten av såväl fornlämningar som lösfynd från staden fick stanna i Lund.

Vid Kyrkogatan i Lund, strax söder om »Konviktoriet» låg ännll vid seklets början ett av stadens äldsta hus. Någon del förskrev sig till 1200-talet, medan bostadstornet troligen stammade från 1400-talets andra hälft. Med sina skyttegluggar på andra våningen hade det bevarat sin försvarskaraktär. I en artikel i Lunds Dagblad den 13 november 1903 drog Karlin en lans för att rädda byggnaden . på ursprunglig plats genom att förvandla den till en gillesstuga. keln visar å andra sidan att han redan hade fått löfte om byggnaden och ritat in den på Kulturens byggnadsplan. Det skulle dock dröja till 1908 innan byggnaden återuppfördes på Kulturen.

Karlin döpte huset till »Kalendehuset» eftersom han ansåg att det varit de medeltida Kalendebrödernas gilleshus. Dessa hade sina sammankomster den första dagen - calendae - i varje månad. I Kulturens årsbok 1946 påvisade emellertid stadsantikvarien Ragnar Blomqvist, att huset vid medeltidens slut varit bostad åt dekanen, prostens närmaste man i kaniksamfundet vid domkyrkan. Numera kallas det därför Dekanhuset. Det ursprungliga Kalendehuset låg på samma sida om Bredgatan, lite närmare domkyrkan.

Vid utgrävningar hösten 1911 i hörnet av Västra Mårtensgatan och Vårfrugatan påträffades spåren av en stavkyrka, som några år senare erhöll ett eget kapitel i Emil Eckhoffs verk »Svenska stavkyrkor». Det visade sig vara S:ta Maria minor. En del av stenkyrkans södra långhusmur, kor och absid flyttades till Kulturen och byggdes upp utmed S :t Annegatan. Därmed hade två viktiga exempel från den medeltida stiftsstaden Lund räddats åt eftervärlden.

Karlins museikoncept blev stundom så vägledande för honom själv att det gjorde våld på verkligheten. När det Berlingska korsvirkeshuset med medeltidsgrund vid St. Gråbrödersgatan flyttades till