Karlin och samtidens museibyggare

Lunds stad. När detta beviljades erbjöds staden en plats i styrelsen, vilket dock avböjdes. Professor Weibull avgick detta år som föreningens ordförande och efterträddes av greve G. K. Hamilton.

I Weibullska gården förblev museet till den 2 september 1891, då inflyttningen kunde börja i Tollska huset, på nuvarande norra museiområdet, som Kulturhistoriska föreningen lyckats förvärva.

Artur Hazelius »Hazelius stora härrop - känn dig själv - hade i mina gosseår ljudit över hela Sverige och vunnit genklang hos mig som hos så många>>, skriver Karlin i sin jubileumsbok. Från den 23 augusti 1879 och drygt en månad framåt hade Artur Hazelius själv rest runt i

Skåne och gjort uppköp för sitt museum och sökt kontaktpersoner.

I Lund besökte han hantverkare och guldsmeder på jakt efter skråutensilier och dräktsilver. Bland »ombud» antecknar han bokhållaren Jöns Pehrsson vid Holmbergs mekaniska verkstad, som skulle anskaffa järnugnar med bilder och annat gammalt av järn, mässing och malm. Skräddarelagets i Lund båda sigill - det ena från 1625 - skulle sändas av fabrikör D. Elmqvist före utgången av septem.,.... ber. Andra kontaktpersoner var apotekaren John Lindgren, adjunkten C. Schweder, träsnidaren· Sven Bengtsson, samt fruarna Adele

Ljunggren, Thomander, Hagberg och Tomberg. Tenngjutaren

Fredrjk Werrenrath - vars verkstad senare skulle komma till Kulturen - skänkte honom sitt gesällprov, en vacker tennkanna.

Karlins namn nämns inte i Hazelius anteckn-ingar. Likväl är det -inte otänkbart att det redan var vid detta tillfälle som de båda råkades första gången. I jubileumsboken berättar Karlin, utan att ange tidpunkten: »En vacker morgon, när jag som bäst höll på att kläda mig, knackade det på-dörren till min studentkula och den lille mannen med de fasta, energiska dragen steg inom min dörr. Hur han fått reda på mig, kan jag icke säga, men fast inrangerad bland sina hjälptrupper hade han mig snart.»

När Kulturhistoriska Föreningens program refereras i Stockholms Dagblad den 15 mars 1883 hade redaktionen anmodats meddela, »att det ej är meningen att på något sätt uppträda tävlande med Nordiska museet i Stockholm, utan tvärtom att under och

Interiör från en av Hazelius utställningslokaler på Drottninggatan. Ingelstadsstugan närmast till vänster. Teckning av R. Haglund i Ny Illustrerad Tidning.

bredvid denna dr Artur Hazelii skapelse i enighet söka att undan glömskan rädda, vad som ännu står kvar av en snart förfluten tids odling». Georg Karlin hade dock personligen högre vyer. I sitt första brev till Hazelius den 25 mars 1883 säger han att tanken var att skapa en sydsvensk motsvarighet till Nordiska museet, om än i mindre skala.

När föreningen bildades hade Karlin ännu inte själv besökt Nordiska museet (Karlin 1932 :6). Däremot får han en rapport av utställningarna på Drottninggatan i ett brev från systern Goda den 1 april 1883: ... Där var så obeskrivligt mycket av alla slag att se allt väl ordnat och vart och ett i särskilda rum ... jag önskade så mycket att du varit med, som så väl känner till allt i den vägen. Märkvärdigt är att se den människolikhet som de där figurerna hava (jag har ej en aning om hur det ordet mannikäng stavas). En hel stuga från Rättvik hava de, allt till och med spisen med som det synes eld i bland bränderna, men är endast någon röd färg, som är påstruken. Gamla insi:rumenter orglar pianon speldoser m.m. i ett rum, ett dyrbart möblerat rum från frihetstiden, Gustaf den III:s skrivbord, några andra dyrbara skrivbord och möbler i annat, dyrbara dräkter gamla hattar solfjädrar m.m.m.m. av alla slag att det behövt många dagar för att kunna något komma ihåg det sedan.

Nu har jag varit och sett det övriga, som var mycket roligt. Där var fullständiga stugor från Ingelstads härad, från Halland, Södermanland, Hälsingland, stuga från Delsbo, men· från Järvsö i Hälsingland en hel grupp i nationaldräkter, en ka1:ldräkt från Delsbo var så vacker, av fint mörkblått .,... kläde med röda kanter och snodd _ er samt gula knappar. Så var där ett lapplandslandskap. En lapp i sin släde med en vackert utstyrd ren förspänd, en lappkvinna rökande sin kritpipa, lappkåta därifrån en lapp gick ut och då .han lyfte på tältet syntes tvenne lappkvinnor därinne drickande kaffe, nyfallen snö var på marken näml. bomull. Norska avdelningen var särdeles rolig ty det var en förvånande färdighet de hade att skulptera slädar, stolar, öl. kannor, skedar, knivar allt, allt var så utomordentligt väl arbetat. En stol fanns som kallades för kubbstol och den hade gått i arv från släkt till släkt.

När någon av husets medlemmar förlorade någon tand skulle den slås i stolen. 20 år var det seda!l någon tand slagits i. Jag har gjort lite anteckningar; där kom en amanuens händelsevis för att hämta några nationaldräkter från Skåne, för att sända till kronprinsessan, och han visade mig varjehanda och omtalade vad vart och ett skulle vara till. Wistrand tror jag det var han hette, han hade hört att samlingarna i Lund voro ganska betydliga.

När Karlin själv första gången besökte Nordiska museet är inte känt men man kan anta att systerns beskrivning lockat honom till Stockholm ganska snart. Hans inställning till Hazelius präglas av högakt-

ning och Karlin nämper själv hur han och hans mor hjälpte museet genom att sälja lotter, men däremot inte att samla etnografika. »Det var en inre röst som därvid höll mig tillbaka.» Hazelius å sin sida blev tidigt ständig medlem av Kulturhistoriska Föreningen för södra Sverige.

När Karlin andra gången besökte Stockholm 1886 försökte Hazelius anställa honom vid Nordiska museet. Anbudet var lockande eftersom utsikterna att få till stånd ett mus.euro i Lund vid denna tid syntes små. Men Karlin tackade nej.

Innan Hazelius lanserat tankarna på sitt friluftsmuseum fanns det knappast någon rivalitet mellan honom och Karlin, men när de båda stötte samman i en antikvitetsaffär i Stockholm strax efter julen_ 1891 och Karlin visade ritningarna till sitt planerade museum, som i själva verket var ett friluftsmuseum, tycks konkurrensen ha börjat på allvar. Hazelius öppnade Skansen den 11 oktober 1891; ett år innan Kulturhistoriska museet invigdes i Lund. Men Karlin hävdade att han hade förstfödslorätten eftersom han redan 1882 planerat att

flytta en gård från Huaröd till Lund.

Hazelius och Karlin munhöggs inte inbördes, men Hazelius reaktion återspeglas indirekt i ett brev till Bernhard Olsen i Köpenhamn år 1897: »Jag hade verkligen aldrig trott, att jag skulle behöva träta om någon företrädesrätt med avseende på Skansens friluftsmuseum ... » (Berg 1933:103). Som Gösta Berg och Sigfrid Svensson, liksom senast Bo Grandien, framhållit är frågan om upphovsmannarätten till friluftsmuseitanken ganska ofruktbar. I Norge fanns nämligen tidigare förebilder, något som f.ö. redan Bernhard Olsen framhöll.

Konkurrensen mellan de båda museicheferna yttrar sig bl.a. i kampen om en sydgötisk stuga från Blekinge (nedan s. 127). En av Hazelius uppköpare i västra Blekinge klagar också över att Karlins jakt på allmogesaker skörtat upp priserna (nedan s. 62 f.). Noteras bör även i detta sammanhang, att det fanns samlare som skänkte föremål till båda museerna. Godsägare A.B. Wallis på Dybeck i Skåne skänkte t.ex. folkdräkter från V emmenhögs härad till både Hazelius och Karlin. Konstnären Jakob Kulle var en annan värdefull kontaktperson för båda museerna.

Hazelius var likväl angelägen om att inte överträffas av Karlin. Till sin amanuens P.G. Wistrand skriver han t.ex. i september 1893: »Karlin påstår sin samling av jordbruksredskap vara enastående. Så

Bernhard Olsen och Axel Nilsson på efter en skånsk gård till Frilandsmuseet i Köpenhamn. Foto i privat ägo .

. ock ay skånska smycken. - Det borde han ej få säga. Gör vad du kan!» (Berg 1933:133).

Hazelius hade inte bara ett tidsmässigt försprång utan även ett · ekonomiskt tack vare sina nära kontakter med huvudstadens förmögna borgerskap och med riksdagsmän från hela landet. Hazelius lyckades också betydligt tidigare.få statsanslag. Det skulle dröja till 1902 innan Kulturhistoriska museet i Lund fick ett motsvarande stöd - och erkännande.

Jag skall återkomma nedan till likheter och skillnader ifråga om museumspolicy och verksamhet mellan Hazelius och Karlins museer. Artur Hazelius död den 27 maj 1901 innebar ett hårt slag för hela den svenska museivärlden. Karlin har i en artikel i samband med hundraårsminnet av Hazelius födelse berättat om deras sista möte på Skansen: » ... i det djupa famntag, med vilket vi skiljdes,

sedan vi talat ut, hade allt gammalt groll och alla missuppfattningar upplösts» (Berg 1982:71).

Kontakten med den nya ledningen för Nordiska museet blev knappast den bästa. Bernhard Sahlin och Gustav Upmark övergav Artur och Gunnar Hazelius pedagogiska utställningsspråk och hävdade ett mera vetenskapligt (Carlen 1990:104 ff.).En ny generation museimän på Nordiska museet skulle å andra sidan fullt ut erkänna Kulturens och Karlins betydelse. På sin 70-årsdag den 23 april 1929 fick Karlin mottaga en hyllningsadress från Nordiska museet, i vilken det heter: »Jämte Artur Hazelius är Ni den svenske museiman som utfört det största räddningsarbetet i form av våra försvinnande kulturskatters museala insamlande. Orygglig energi och självuppoffrande kärlek ha byggt upp ett verk, som åt släktled efter släktled. skall skänka vetande och eggelse.»

Bernhard Olsen Kontakterna med Bernhard Olsen i Köpenhamn, skaparen av ....:. Dansk Folkemuseum, började enligt.Karlins nekrolog över sin kollega redan hösten 1882. »Vi hade då icke rott många alnar från land och Folkemuseet var då ännu icke öppnat för allmänheten - det skulle ske först tre år senare.» År 18 84 besökte Karlin och Martin Weibull Köpenhamn för att erbjuda Dansk Folkemuseum en större samling föremål, »da deres Museum savner Midler til at V:l'!rge de gammeldanske Provinser mod Hazelius' febrilske Indkj0b», skriver Bernhard Olsen den 20 december samma år till en dansk museikollega (Rasmussen 1982 :39). Enligt verksamhetsberättelsen till årsmötet den 1 ·juni 1885 lämnades 200 föremål till Dansk Folkemuseum från Kulturhistoriska föreningen.

Vid installationen av Dansk Folkemuseum i Panoptikonbyggnaden intensifierades samarbetet mellan Bernhard Olsen och Karlin. »De Timer, vi tillbragte i hverandres Selskab i den Tid, staar endnu for mig som nogle af de lykkeligste i mit Liv», säger Bernhard Olsen ett par år senare (Rasmussen 1982 :38).

Hösten 1886 fick Karlin möjlighet att arrangera en stor utställning av skånsk textilkonst i Köpenhamn. I ett brev från hans mor till dottern Goda den 29 augusti heter det:

Georg har varit hemma över en dag. Kom den 26 på aftonen och reste d. 28 kl. 4 på morgonen. Hade brått hela dagen ute och samlade för sin

utställning att möblera en skånsk bondstuga. Tog allt vad grannt var i gammaldagsväv både ifrån oss och andra. Allt skall vara färdigt till d. 5 sept. En månad skall utställningen vara. Vill äntligen att vi skall komma till Köpenhamn under tiden.

Också Georg Karlin såg med glädje tillbaka på kontakterna med Bernhard Olsen. I några minnen berättar han härom:

När Kulturen 1886 anordnade sin skånska textilutställning i Köpenhamns Industriförening, hade jag till min förnämste medhjälpare en annan ur det matlag, som gick under namnet »Karlins pågar». Det var min oförgätlige vän, medicinaren Claes Fridolf Svensson.

Under det rastlösa arbetet med upphängningen fingo vi en dag besök av Danska Folkemuseets direktör, Bernhard Olsen. Han iakttog mina arbetare, och hans uppmärksamhet riktades särskilt på Fridolin, som vi brukade kalla Svensson. »Det er en pokkers flink Fyr, du har der. Han stjael ikke et Minut, og han har ikke en gang, som de andre, tid med en Bajer. Jeg har nu observeret ham et par Dage, ja han er skam god» - vari jag villigt instämde. Därpå talade vi om något annat. När Olsen gick, föreslog han, att vi skulle på aftonen gå tillsammans i Tivoli, vilket jag accepterade, samtidigt uttalande en önskan att få ta min svenske tapetserare med. Olsen blev något lång i synen och replikerade: »Han er ju meget god som tapetserer, men jeg synes dog alligevel - ». Jag höll emellertid på min önskan, och Olsen gav, om också något surmulen, efter. När vi några timmar senare träffades och jag föreställde Fridolin som med. stud. Svensson, gjorde Olsen stora ögon. »Vad er De ikke _ Tapetserer? Ja, saa ved jeg ikke, om De ikke har forfejlet Deres Bane» (Karlin 1935 :46 f.).

Justus Brinkmann Utställningen i Köpenhamn blev en stor framgång (se nedan s. 145). »Detta var emellertid icke nog. Jag måste till vår egen huvudstad, och jag måste utom Skandinaviens gränser.» Om vistelsen i Hamburg på »Museum for Kunst und Gewerbe» skriver Karlin:

Det blev en oförgätlig tid. Under ledning av den man, som sedan blev det tyska museiväsendets Grand old ·man, lärde jag att arbeta systematiskt, att skilja huvudsak från bisak och att - aldrig förtröttas. Organisator, varmhjärtad, kunskapsrik och fritt och villigt ösande ur sin kunskaps källa står f ustus Brinkmann för mig såsom den ideala museimannen.

Evert Wrangel framhåller att Justus Brinkmann (1843-1915) genom grundläggandet av konstindustrimuseet i Hamburg 187 4 blev föregångsman för museivård och museal inredning i hela Europa, särskilt i Tyskland och Skandinavien. En år 1894 utgiven