Paviljongsystemet

Adelgatan och St. Algatan. Här ligger en mycket stor bostadsfastighet, uppförd 1853-54 av domkyrkokamreren. Platsen var sank och grunden lades av stora mängder sten, framforslad av domkyrkans arrendebönder. Därför kallades huset i folkmun »Bondpinan». Efter förhandlingar med Lunds stad kunde Kulturen tillträda fastigheten den 1 oktober 1926. Sedan Karlin försett byggnaden med en ståtlig ingång och entrehall mitt på huset kom den att återfå sitt ursprungliga namn »Vita huset», som gav bättre associationer än »Bondpinan».

På detta nya museiområde fanns utomordentliga utställningsutrymmen, inte bara i huvudbyggnaden utan också i det långsträckta stallet vid östra tomtgränsen, uppfört 1853. Däremellan fanns el?stor härlig trädgård. Här fick Karlin möjlighet att utvidga sitt friluftsmuseum sedan han kommit på den geniala iden att förena de båda museiområdena genom en liten tunnel under Adelgatan, »Kulturens undergång». Lokalerna togs i bruk i samband med en stor konst- och konstslöjdsutställning, som öppnades av kronprins Gus-

tav Adolf sommaren 1929.

Efter Karlins tid har det södra museiområdet inte utvidgats, men däremot kompletterats med en äldre byggnad, Hylta smedja, en gåva av Skånes smedmästareförbund, och tre nybyggnader: medeltidshallen 1957, textilhallen 1961, båda ritade av arkitekten Klas Anshelm, samt restaurangen, uppförd 1989. Också det södra museiområdet har alltså »tätnat» samtidigt som byggnaderna i sig speglar nya tiders byggnadssätt.

Själv kallar Karlin sitt museikoncept för »paviljongsystemet». Beteckningen leder tankarna till de stora världsutställningarna, där varje land hade sin egen paviljong, ibland uppförd i någon slags »nationell» stil. I Danmark kallades det även »Cottagesystemet», vilket mera direkt leder tanken till ett friluftsmuseum. Karlin presenterar det första gången i årsberättelsen som framlades till årsmötet den 7 juni 1890, tre månader efter det att köpet av fastigheten slutförts. Han ser nu en möjlighet att förverkliga planen på »ett rationellt skött folkmuseum» ordnat »efter paviljongsystem», d.v.s. »inflyttandet av gamla byggnader, som var för sig kunna bilda ram för likartade samlingar».

Lingska huset

Teckning av planerade byggnader på Kulturen 1891. Lembkeska huset

Liksom i så många andra fall växer Karlins planer fram genom en mer eller mindre tydligt uttalad polemik. Detta framgår av hans artikel »Museumssystem» i »Kulturhistoriska meddelanden». Motsatsen till det nya paviljongsystemet var »kasernsystemet», där museiföremålen var inlogerade i en främmande miljö. Det mest närliggande exemplet var Prinsens· Palre i Köpenhamn, där visserligen ..,._. högreståndskulturen ·fått en naturlig ram, men där folkkulturen inte alls hörde hemma. »Ur det allmänna kravet på en gammal ram eller åtminstone en ·kopia av en gammal ram kring en gammal tavla, utvecklar sig ett mera'speciellt, särskilda ramar för särskilda tavlor, kyrkor som omhölje för kyrkliga föremål, allmogestugor för allmogesaker o.s.v.»

Exteriören var visserligen ingenting konstituerande för museet »men en insats i museets undervisande verksamhet», skriver Karlin och konkretiserar sin nya. museiplan med en teckning där han lagt in såväl en sydsvensk bondstuga som ett borgarhus och en kyrka, ja t.o.m. en klockstapel. Till denna exteriör fogade han teckningar av ett par befintliga interiörer och vädjade så till Skånes godsägare om ekonomisk hjälp. I slutet av 1891 skrev Bernhard Olsen från Köpenhamn till Karlin: »Du synes jo at have faaet udrettet mere ad den

Vej, jeg anseer for den rette, end jeg selv naaer herhjemme, hvor vi har en Embedsmand ved det oldnordiske Museum, som hidtil har domineret alle ... » (Rasmussen 1979:168). Det var den tidigare

Träkyrkan Klockstapel Ryggåsstuga från Blekinge

nämnde museidirektören Sophus Muller, som Bernhard Olsen här---'åsyftar, som var en försvarare av »kasernsystemet». Denne höll ett föredrag vid ett museumsmöte i Köpenhamn 1897, i vilket han starkt betonade den systematiska uppställningen av originalföremål som den enda museiordning med vetenskapligt värde, »medens han betragtede maleriske og illuderende lnteri0rer og Friluftsmuseer som en Art Kunstanstalter, der gjorde mere Skade end Gavn m. H . t. arkaelogisk-historisk Forstaaelse» (1979:179). Men Sophus Muller blev inte oemotsagd i tidskrifter och dagspress: »Lad Hazelius og Bernhard Olsen srettes ned i Videnskabens anden Klasse, men deres Museer for virkelig Lov til at arbejde i Almenoplysningens Tjeneste ... Den store Mrengde lrerer og opdrages bedst gjennem lnteri0ret. Lad det vrere 'historisk Digtning' - deri er dog intet ondt» ( 1979: 179). I den debatt som flammade upp i Danmark fungerade de båda svenska friluftsmuseerna Skansen och Kulturen med Hazelius och Karlin som åskådningsexempel. Holger Rasmussen framhåller, att striden inte var något isolerat danskt fenomen utan att Mullers uppfattningen också delades av den svenske riksantikvarien Hildebrand (1979 :180).

Bernhard Olsen lyckades i Hazelius och Karlins eftedöljd inrätta ett litet friluftsmuseum i Kongens Have och flytta dit en hallandsstuga och en loftbod från Småland. Men planerna på utvidgning måste uppges medan Karlin satt sig fast för gott i det centrala Lund.