dom han dröjer vid och den brottning mellan gammalt och nytt som då pågick, och som också skulle bli den direkta anledningen till hans insamlingsverksamhet. Folket i Huaröd och Svenstorp var av annat kynne än uppe i Göinge; en säker stam av gammaldags okonstlade men medvetna självägare. Prästfamiljen var det enda herrskapet i hela pastoratet. Den nya tiden kom i viss mån till bygden redan med den nye prästen. År 1868, då familjen Johansson flyttade till Huaröd utgick prästlönen i pastoratet för sista gången i natura. Detta ·fick till följd att bakugnen i prästgården kunde lämna hundratals kakor bröd till de hungrande under det svåra nödåret. I fortsättningen utarrenderades prästbostället varvid arrendatorn svarade for skjutsar och mjölk till prästfolket. Kyrkoherde Lars Johansson verkade som vi sett for nyktrare seder, for jordbrukets utveckling och bättre kommunikationer. Det var en ny tid som bröt in i Huaröd. Så här skriver Georg Karlin: Nya ideer, politiska, sociala och religiösa, kämpade med den gamla konservatismen. I det yttre tog sig den nya tiden uttryck i t.ex. gårdarnas utflyttning, jordbrukets rationalisering och folkets börjande omkostymering. Jag glömmer aldrig, när de första gummigaloscherna uppträdde i Huaröd; det var en händelse, som diskuterades lika mycket som grundskattefrågan på ett folkmöte. Ännu gingo emellenid de gamla iförda sina fäderneärvda dräkter, och kyrkan erbjöd särskilt vid de stora nattvardsgångarna, då man gått man ur huse, en gammaldags stämningsfull anblick - kyrkoherden var ..,._. i mässkrud och den gamle klockaren Persson tremulerade och drillade från klockarestolen, ty någon orgel fanns ännu icke, varför den kraftigt ljudaqde församlingssången jämte kantors tremulanser efter varje vers fick räcka. Ända till sammanringningen var menigheten samlad på kyrkbacken. Därpå skedde inmarschen taktfast: mannarna med rätbenat tvärklippt hår i kona svana jackor och långbyxor med smäck och lurviga svana höga hat. tar gingo till sin bänkfyrkant närmast till höger, liksom drängarna, vilka i korporalen och skräddaren Lejons revolutionerande kostymering med kavajer, mössor 1eller rundkulliga hattar (eller militärmössor, om det var det året man 'excerade'), varslade om den nya tiden. Kvinnorna, vilka hade plats på andra sidan mittgången, förrådde även de i sin klädsel något av oron i tiden av brytningen mellan gammalt och nytt. Vid nattvardsgångarna däremot voro de gifta kvinnorna ännu alla klädda i svana rynkärmströjor, vita hängbandsklutar och breda vita förkläden, endast den unga nämndemansmoran i Stensma hade till stor förargelse utbytt kluten mot en svan silkeschalett. Det berättas då ännu om ett uppträde, som under prosten Angelins tid på 1840-talet tilldrog sig en söndag efter nattvardsgångens slut. Kvinnorna från Vebeck (Vebeckarna voro ännu på den tiden frälsebönder, 'hogårare', under Vittskövle) hade haft den fräckheten
18
