RUM I 0
107
Rum I 0 Rokokon och frihets tiden Frihetstiden är en period av islossning och frigörelse, av nyfikenhet och företagsamhet, en tid då konster och vetenskaper gör sig hemmastadda i Sverige och utövas av »landets barn», som det hette den gången. Sverige kvicknar till efter krigens ödeläggelse. Människan kommer i centrum på ett nytt sätt. Just denna epok tar nog tag i alla som en gång ägnat sig åt den, och många kunde lära känna den genom två stora utställningar som visades kring årsskiftet 1979-80, Nationalmuseums 1700-tal Tanke och form i rokokon och Malmö museums »Yppighets nytta». Utställningarnas kataloger med samma titlar ger en utmärkt introduktion till tiden. Rokokon och frihetstiden är två begrepp som täcker varandra ganska väl, även om rokokon är i sin blom en mycket kortare period, de två decennierna från omkring 1745 till 1765. Men en första kontakt med den nya stilen fick den till Paris utsände arkitekten Carl Hårleman redan i början av 1720-talet, då han bl a lärde känna konstnärer som Oppenord, Boucher och Oudry. Och även om ett nytt intresse för antiken börjar spira redan vid 1 750-talets mitt, då Jean Eric Rehn och Johan Pasch varit i Italien och bl a besökt utgrävningsplatsen vid Herculaneum, så är det först i och med Gustav III:s resa till Rom 1 783-84 som ett definitivt stilskifte äger rum. Under det tidiga gustavianska skedet var rokokon fortfarande den rätta stilen för de intima rummen i högreståndshemm en, och ännu helt aktuell i de borgerliga bostäderna. Det var många faktorer som samverkade till att rokokon fick en speciell genomslagskraft i svensk bostadskultur. Den viktigaste förutsättningen var viljan att efter krigens ödeläggelse bygga upp landet igen och bl a avsluta stormaktstidens manifestation, det nya kungliga slottet i Stockholm. Nitton år efter Poltava, år 1727, beslöt ständerna att återuppta den avbrutna byggnadsverksamh eten. Carl Hårleman kallades hem från Paris, och det blev han som förde verket vidare. Från början hade man räknat med att det var Carl Gustaf Tessin som skulle fullfölja arbetet. Han var son och sonson till slottets arkitekter, Nicodemus Tessin d ä och d y. I unga dagar
