En vandring genom 400 år

Borgarhuset 1990. Kastanjens krona fyller nu hela rummet mellan Herrehus och Borgarhus. med vårens rosetter på grenarna, försommarens blom i gröna valv, höstens guldgula lövmassa och vinterns krona, i rimfrost och dimma.

GUNILLA ERIKSSON

Samtal kring ett utställningsbygge

EN VANDRING GENOM Borgarhuset brukar börja under Kastanjen, där man har en god överblick över vårt »Allershus» för visst liknar Borgarhuset mer än något annat ett sådant hus man som barn på 1920- och 30-talen kunde klippa ut i Allers Familjejournal? Och huset får man gärna närma sig med barnasinnet i beredskap, för att gå in i dess rum och känna stämningen av »förr i världen».

Borgarhuset fick sitt namn när Kulturens friluftsmuseum började byggas år 1891. Det skulle representera borgarna i det gamla svenska ståndssamhället, liksom Herrehuset fick representera adeln, Bosebo kyrka prästerna och Blekingegården bönderna. En del av korsvirkets timmer och några av de skulpterade knektarna i fasaden är hämtade från den s k Lembkeska gården i Malmö, som låg i hörnet av Balzarsgatan och Södergatan. Det var ett hus med historia tillbaka till 1500-talet, men kraftigt ombyggt under senare tider. När gården 1891 skulle rivas, fick Karlin, »som stod mitt uppe i planerna på att i Lund skapa ett skånskt Skansen», fria händer att ta tillvara det han ville. Och som han själv berättar var det ett helt nytt hus han byggde, ett »museihus». Över ingången lät han sätta en tavla med en inskription i gotisk frakturstil: »År aderton hundra nittiett se'n fyra hundra år jag sett från malmö stad till lund jag kom här lefver jag min ungdom om».

Över den lilla ingången, den vid det smala trapptornet där vandringen ska börja, finns också ett dörröverstycke. Tack vare

Dörrträ med bomärke och årtalet I 589 från rådmannen Gorris Boldickes gård, ett stenhus av medeltida ursprung som än i dag ligger kvar på hörnet av Adelgatan och Östra Hamngatan i Malmö, om än till oigenkännlighet ombyggt. Under namnen GORGES BOLDIKE BIRRITTE BERTILMEUSD läser man initialerna G V V G I< AV G. Med ledning av andra samtida inskrifter kan de tolkas: Gluck Und UnGluck Komt Alles Von Godt - Lycka och olycka kommer båda från Gud . Efter Bager 1971.

dialogen med våra besökare kan vi nu också berätta något om den. På själva invigningsdagen i maj, när gästerna flockades vid trappan, pekade en av dem på inskriptionen och sa: »Så lämpligt! just 400 år - ägartavlan över dörren är ju daterad 1589! Kommer den också från Lembkeska huset?» Det kunde jag då inte svara på, och inte hade jag eller någon annan i arbetslaget överhuvudtaget ägnat tavlan en tanke, trots alla gånger vi den våren sprungit genom dörren. Det gick inte heller att efteråt få fram några uppgifter. Inventarienummer saknades, och efterlysning i huset gav inget resultat. Men så en lördag i höstas kom Malmö Fornminnesförening på besök - och då kom hjälpen! Bilden ovan berättar.

De första tre rummen har lånat namn och gestalt efter Glimmingehus, Gripsholm och det lembkeska huset i Malmö. Karlin skriver själv att Borgarhuset »fått till ändamål att lämna ... åskådliga bilder ur det rika borgerliga hemmet». Man kan då undra varför han väljer Glimmingehus och Gripsholm som ram kring sina »bilder» - det var ju knappast borgare som bebodde dessa rum. Såvitt jag vet har han inte själv motiverat valet. Så låt oss göra det åt honom.

Han ville följa flera trådar genom huset, inte bara visa borgarhem utan också föremålen som studiesamlingar för samtidens konstnärer och hantverkare. Då var den stilhistoriska aspekten viktig, och stilen är »renast», slår först igenom, i de högsta samhällsskikten.

Ju längre tillbaka i tiden man går, desto svårare är det också att - åtminstone ovan jord - finna lämningar av vardag och medelklass. Vill man då ge föremålen en tidsenlig inramning, får man söka förebilderna i samhällsskikt långt över medelklassen. Erik Lundberg, arkitekt och byggnadsforskare, hänvisar till landskyrkornas sakristior om vi ska bilda oss en uppfattning om senmedeltidens bostadsrum. Och till Glimmingehus. Karlin valde Glimmingehus. Och renässansrummet hämtade han från Gripsholm, som då var aktuellt genom det stora restaureringsarbetet.

Inför vandringen här vore det också skäl att diskutera vad man menar med borgare och borgerlig, begrepp som under olika tider haft mycket skiftande innebörd och klang. Borgare i staden var en gång den som vunnit burskap inom handel och hantverk, och kunde väljas att representera sitt stånd i staden och i riksdagen, men olika yrken inom de borgerliga näringarna kunde ha mycket olika status. Här fanns både fattig och rik. Långt ner på rangskalan låg skräddare och skomakare, medan borgarna inom I 700-talets »skeppsbroadel» var mäktigare än mången adelsman i riket.

Ordet borgare har kommit att beteckna både stånd och klass.* Under I 700 blir ståndstillhörigheten mindre viktig man talar om en »mellanklass» av förmögna handelsmän och godsinnehavare, av ämbetsmän, präster och militärer på olika nivåer. Upplysningstiden gav en större social rörlighet, där egen förtjänst inom vetenskap, teknik och ekonomi mera än förr kunde förändra positionen.

Att ordet borgerlig på I 700-talets mitt också kunde ha dålig klang framgår av slutorden i komedien Den Lyckelige Banqueroutieren, skriven av Johan Stagnell 1753, där frun till maken Goldfresser vill »taga afsked af Borgare-titlar, Borgare-drägt, Borgare-lefnad, Borgare-besök; med ett ord, alt det som hade utsigt, lukt eller smak, af Borgare och Borgare-likt». Efter ståndssamhällets upplösning vid 1800-talets mitt kom borgare att beteckna städernas besuttna medelklass, i motsats till adel, bönder och arbetare. Vi får uttryck som borgarbracka och kälkborgare. Temat borgare och borgerlig borde få en ordentlig kommentar i vårt Borgarhus!