Rum 10 Rokokon och frihetstiden

Rum I 0 Rokokon och frihets tiden

Frihetstiden är en period av islossning och frigörelse, av nyfikenhet och företagsamhet, en tid då konster och vetenskaper gör sig hemmastadda i Sverige och utövas av »landets barn», som det hette den gången. Sverige kvicknar till efter krigens ödeläggelse. Människan kommer i centrum på ett nytt sätt. Just denna epok tar nog tag i alla som en gång ägnat sig åt den, och många kunde lära känna den genom två stora utställningar som visades kring årsskiftet 1979-80, Nationalmuseums 1700-tal Tanke och form i rokokon och Malmö museums »Yppighets nytta». Utställningarnas kataloger med samma titlar ger en utmärkt introduktion till tiden.

Rokokon och frihetstiden är två begrepp som täcker varandra ganska väl, även om rokokon är i sin blom en mycket kortare period, de två decennierna från omkring 1745 till 1765. Men en första kontakt med den nya stilen fick den till Paris utsände arkitekten Carl Hårleman redan i början av 1 720-talet, då han bl a lärde känna konstnärer som Oppenord, Boucher och Oudry. Och även om ett nytt intresse för antiken börjar spira redan vid 1 750-talets mitt, då Jean Eric Rehn och Johan Pasch varit i Italien och bl a besökt utgrävningsplatsen vid Herculaneum, så är det först i och med Gustav III:s resa till Rom 1 783-84 som ett definitivt stilskifte äger rum. Under det tidiga gustavianska skedet var rokokon fortfarande den rätta stilen för de intima rummen i högreståndshemmen, och ännu helt aktuell i de borgerliga bostäderna.

Det var många faktorer som samverkade till att rokokon fick en speciell genomslagskraft i svensk bostadskultur. Den viktigaste förutsättningen var viljan att efter krigens ödeläggelse bygga upp landet igen och bl a avsluta stormaktstidens manifestation, det nya kungliga slottet i Stockholm. Nitton år efter Poltava, år 1727, beslöt ständerna att återuppta den avbrutna byggnadsverksamheten. Carl Hårleman kallades hem från Paris, och det blev han som förde verket vidare.

Från början hade man räknat med att det var Carl Gustaf Tessin som skulle fullfölja arbetet. Han var son och sonson till slottets arkitekter, Nicodemus Tessin d ä och d y. I unga dagar

sändes han på studieresor till Italien, Tyskland och Österrike för att studera konst och arkitektur, men det blev som statsman och politiker han kom att göra sin största insats. Hans ord i äreminnet över Carl Hårleman är grundade på egen erfarenhet: »Konstsnälle Män ära rara Naturens alster. Det är ej nog, at vilja och gynna: man måste vara född med det klara ljus och utvalda kynne, som eljest ingen upfostran och ingen flit gifva kunna.» Som en konsternas befrämjare, som kontaktskapare och samlare, kom han emellertid att spela en utomordentligt stor roll för kulturlivet i Sverige.

För att engagera målare och skulptörer till inredningsarbetena vid slottsbygget och den skola man där planerade reste Hårleman tillsammans med Carl Johan Cronstedt år 1 732 en andra gång till Paris. Här mötte han den fullt utvecklade rokokon. 1 744 for han en tredje gång till Paris, nu för att se de nyinredda rummen i Versailles. Dessa kontakter med utvecklingen i Frankrike fick en genomgripande betydelse inte bara för inredningarna på Stockholms slott utan för bostadskulturen i Sverige över huvud taget. Som överintendent kom Hårleman efter I 752 att granska ritningarna till byggnader som uppfördes för allmänna medel över hela landet, och hans inflytande över svensk byggnadskultur blev utomordentligt stort. Vad gäller husens yttre övergavs aldrig de klassiska idealen. Det var i inredningskonsten som rokokon blommade, och främst i de interiörer som signerats av Jean Eric Rehn och Johan Pasch.

Jean Eric Rehn var en av de första eleverna vid den år 1735 grundade Kongl Ritarakademien på Slottet. Carl Hårleman såg hans begåvning och ordnade ett stipendium till Paris för studier i gravyrkonsten. Efter fem år, 1745, kallade Hårleman hem honom till en tjänst vid Manufakturkontoret, en institution som inrättats 1 739 i syfte att hjälpa de inhemska företagen till en tillverkning med konkurrenskraftig kvalitet. Fr a intresserade man sig för sidentillverkningen, men också för fajansindustrin. Rehn tecknade för dem båda. En servisdekor vid Rörstrand har t o m fått hans namn.

I 75 5 reste Rehn söderut igen, denna gång i sällskap med målaren Johan Pasch, och återvände med skissboken full av teckningar efter de antika lämningarna i Herculaneum. Den

Stora salen på Sturefors, inrcdningsförslag av J E Rehn 1759. Foto Nordiska museet.

nya, antikinspirerade stilen kom redan på 1 760-talet till uttryck i Rehns inredningar på Drottningholm. Övedskloster, planerat av Hårleman som inbegrep också det omgivande kulturlandskapet i sin ritning, fullföljdes av Rehn. Det är en klenod, i vårt nära grannskap.

Att på minsta sätt i utställningens form ge Borgarhusets besökare en föreställning om dessa miljöer låter sig inte göra, och ändå är de så viktiga för kännedomen om tidens svenska bostadskultur. Det var samma arkitekter och hantverkare som arbetade för kungahus och adel som för det förmögna borgerskapet, och den specifika franskpräglade svenska rokokon får därigenom en spridning ut i samhället och ut i landet. Kanske kan vi i framtiden i Hornsbergsalen visa en video och med kamerans hjälp vandra genom några av dessa ännu välbevarade hem från 1 700-talets mitt.

Detta rum om den borgerliga kulturen under frihetstiden har två huvudteman. Den ena är det tryckta ordet, med bokskåpet

som en symbol för hur det förmögna borgerskapet vid denna tid får ett ökat inflytande genom att ta del i det aktuella livet inom politik och vetenskap, konst och litteratur. Glasögonen på skrivklaffen berättar om en viktig förutsättning för det breddade intresset för böcker och läsning.

Vetenskapsakademien i Stockholm, stiftad 1739, gav ut sina Handlingar på svenska för att de skulle kunna läsas av alla. Pressen blir viktig - här presenteras veckobladen, Then Swänska Argus från 1732 och Stockholms Weckoblad från 1745, Gjörwells månadsskrift Den swenska Mercurius från 1755 och så den första dagstidningen, Dagligt Allehanda, från 176 7.

Det andra huvudtemat är manufakturpolitiken, med fajanstillverkningen som åskådningsmaterial. Textilindustrin med bl a sidentillverkning var tidens skötebarn, men av detta förgängliga material kan vi ingenting visa. Hur stora förhoppningar som en gång knöts till textilindustrin kan vi få en uppfattning om genom att ta del av den stora provtygsamling som ekonomen Anders Berch samlade, nyligen utställd på Nordiska museet och förnämligt publicerad i dess regi. Av den mera hållbara fajanstillverkningen har däremot mycket bevarats, fr a från Rörstrand och Marieberg. Fajanserna var ett väsentligt inslag i tidens hemkultur, både som rumsprydnad med kakelugnar, vattenfontäner, vaser och potpourrier och som servisoch hushållsgods på dukade bord och toalettbord. Delvis samma funktion hade det östasiatiska porslinet som importerades genom Svenska Ostindiska Companiet, ett kapitel som utelämnats här men kan studeras i Herrehusets porslinsvåning.

Om kabinettskåpet kan kallas 1600-talets karaktärsmöbel får byrån spela samma roll under 1 700-talet. I detta rum visas en

»Den läsande borgaren». Skrivskåp i ek med inläggningar av bl a gullregn, som ... naturligt har skiftningen mellan ljust och mörkt i sin ved. En! uppgift från Pommern, tidigt 1700-tal. I skåpet böcker ur den Thomanderska boksamlingen och en plunta av tenn i form av en bok. Uppslagna på klaffen ligger Pierre Bayles Dictionnaire ( 1697), »en slags den finare otrons arsenal» (Lindroth), och ett verk av Holberg. Ljusstake, skrivställ och separat bläckflaska av tenn, ljussax med bricka i mässing, glasögon med fodral av trä, snusdosa i emalj med ett kvinnoporträtt, gåspennor, lack och sigill, och ett lejon i Mariebergsfajans som brevpress - vad kunde en läsande borgare mer begära?

Vetenskapsakademiens handlingar var avsedda att läsas i hela landet, och dess rön och nyniga råd kunde genom prästerna delges folket. Uppslaget visar ett tidigt förslag till en vedbesparande ugn, ett tema som var mycket centralt för det allt skogfattigare landet. Den gregorianska tideräkningen infördes i Sverige år 1753; här ses almanackorna som kom ut just före och efter reformen. LUB.

serie som illustrerar formförändringen från senbarock till gustaviansk tid. Några är miniatyrmöbler, vars funktion man inte är helt klar över. Det är knappast dockmöbler, kanske klenodgömmor, troligen gesällprov eller skyltmöbler, efter vilka snickarna kunde ta upp beställning. Jakttapeten på väggen bakom är en sk safttapet, målad med tunn färg på grov väv, för att ge illusion av gobelängväv.

Skulle man visa en »bild» för den tid det här är fråga om kunde man gärna välja porträttet av Carl Gustaf Tessins hustru Ulla, sittande i sitt skrivkabinett på Åkerö, en liten akvarell som husartisten Olof Fridsberg målat omkring 1762-63. Den talar om en nära relation till den franska kulturen, och med den kan man komma tillbaka till Carl Gustaf Tessin, som med sitt mångsidiga kulturintresse och levande engagemang är en centralgestalt i frihetstiden och den svenska rokokon. Åren 1742-1752 var Tessins »stora» år, då han var hovets överstemarskalk,

»Swenske män triwes», fajansfat från Rörstrand 1750.

Potpourrikärl eller lavendelkruka från fajansfabriken i Stralsund, målad I 768 av den vid Marieberg utbildade Petter Åkermack.

Åkermarck var en av dem som följde Mariebergsfabrikens förste ledare, J L Ehrenreioh, när denne 1766 fick lämna Marieberg för att fortsätta sin verksamhet i Stralsund, i det då svenska Pommern. Några år senare blev Åkermarck ledare för fajansfabriken i Sölvesborg, som verkade ett par decennier tills fajansepoken även i provinsen definitivt var till ända.

kungaparets förtrogne, guvernör åt kronprinsen och regeringens främste. Men det är ungdomsåren före 1 738 som han betecknar som de lyckligaste åren, och tiden som ambassadör i Paris, då han umgicks med konstnärer och samlare. Hemmet i Stockholm blev en samlingsplats för alla som verkade inom vetenskap och konst. Även sedan han dragit sig tillbaka från Stockholm och politiken var hemmet på Åkerö i Södermanland en naturlig anhalt för många av de svenska resenärerna, på väg till eller från en resa ut i Europa.