Rum 2 En kammare på Gripsholm

»En kammare på Gripsholm» med synligt bjälklag, brädgolv och en väggpanel, som har målad dekor liksom murytan ovanför. I fönsternischen väggfasta bänkar. På panelhyllan och ett kistebord står dryckeskärl i horn, trä och stengods. De två kåsorna t v har en gång varit ståtliga med rikt grenverk, skuret med bägaren ur ett enda trästycke. De är prydda med Ture Pedersson Bielkes och Sigrid Stures vapen resp Erik Göstafsson Stenbocks och Malin Stures vapen. Sigrid och Malin var döttrar och systrar till de av Erik XIV mördade Sturarna. Med Malin Stures namn kan man ge en tidsbild som inte barn handlar om brutalt våld utan också om ett lyckat brud rov - se Kulturens årsbok 1936!

»Hertig Carls sängkammare på Gripsholm». Färglitografi, Central Tryckeriet Stockholm. 25,5 x 3 5 cm. I Svenska Slöjdföreningens mönsteralbum, årgång 1887, plansch I.

Varför lämnade Karlin sitt sydsvenska revir när han kom till interiören nummer två? I Handboken talar han om att »motiven hämtats från Gripsholms och Kalmar slott samt andra tidiga renässansbyggnader», och av det vi ser är det just hertig Karls kammare han inspirerats av.

Han hade nu två goda skäl för sitt val. Restaureringen av de båda slotten pågick under 1880- och 90-talen (Helga Zettervall i Kalmar och Fredrik Lilljekvist på Gripsholm) och väckte stor uppmärksamhet. En teckning av hertig Karls kammare gavs ut av Svenska Slöjdföreningen i Mönster för konstindustri och slöjd I 88 7 och kom att spela en stor roll, bl a som förlaga till inredningen av rum där samtida konstslöjd och konstindustri presenterades, t ex i Köpenhamn 1888. * Här har Kar lin utan tvekan sett inredningen. Men Gripsholmsmiljön imiterades också i mera beständiga interiörer - när kollegor från Frede-

riksborgs slott nyligen besökte Borgarhuset ropades förtjust: »Här finns det kvar! En historismens inredning, liknande den som arkitekten Ferdinand Meldahl gav ett av rummen på Frederiksborg efter den stora branden - men hos oss togs den bort redan på 1920-talet.»

Kanske är Kulturens Gripsholmsrum det enda som återstår av de varianter som byggdes under historismens dagar. Och att så är fallet beror kanske mera på »svenska fattigdomens betydelse» än på framsynthet.

Det andra försvaret för att tillgripa ett vasaslott för miljöskildringen är att det faktiskt var Gustav Vasa och hans söner som framför andra introducerade renässansen i dess renaste, mest italienska form i Norden. De var utpräglat konstintresserade och estetiskt medvetna.

Gripsholm, som anlades 1537, är den fullt utbildade senmedeltida bostaden, medan Vadstena slott, som påbörjades 1545, mera är präglat av renässansen. Mellan dessa årtal har stilskiftet ägt rum. Om mansfiguren i detta rum säger Britta Hammar: »Scenen från hertig Karls kammare på Gripsholms slott är förlagd till 1560-talet, den tid då ett nytt, slankare mode tränger undan det tidiga 1500-talets kraftfulla, fyrkantiga mansideal. Här har en svensk originaldräkt varit förlaga, den klädnad den unge Erik Sture bar då han tillsammans med fadern Svante och brodern Nils år 1567 mördades av Erik XIV på Stockholms slott. Dräkterna är bevarade och utställda i Uppsala domkyrka.»

Här har dräktskaparna trots förlagan inte velat knyta figuren till någon bestämd historisk gestalt - kanske är det en skrivare vi ser. Men en av kåsorna bland dryckeskärlen på kistbordet är ett originalobjekt som det är tacksamt att utgå ifrån om man vill ta dåtidens människor in i rummet.*

Till öppnandet 1982 hade bottenvåningen ju också med Gösta Hillfons hjälp fått en ny ljussättning, men för resten av huset var inga förberedelser gjorda. Att ta ställning i denna fråga var en svår uppgift. Ljussättningen betyder ju så oerhört mycket, och både den visuella och den tekniska sidan av saken kräver

Der parti av den borttagna sängen som är original fälldes in i väggpanelen. Konservator Albert Eriksson tog sig an panel och väggdekor inför öppnandet till I 00-årsjubilcet.

full kompetens om resultatet ska bli bra. Dessutom måste konservatorernas krav respekteras vad gäller värden på lux och uv-strålning för olika material. Det var därför med plötslig förhoppning jag lyssnade till några arbetskamraters rapport från en kurs i museiföreningens regi, där Stefan Wiktorsson från Folkteatern i Gävle hade berättat om sina erfarenheter med ljussättning i museer. Och lättnaden var stor när Stefan Wiktorsson accepterat att hjälpa oss med Borgarhuset. I tidskriften Ljuskultur 1987 berättar han om sitt arbete med Neil Wallden-utställningen i Landskrona, om vikten av att utställningen får färgas av en konstnärlig vilja och om hur mycket ljuset kan tillföra berättandet och upplevelsen. Jag bad om några rader för vår årsbok om arbetet i Borgarhuset och han skickade en kommenterar till tre av rummen, rum 2, rum 7 och rum 16. En kortfattad inledning lyder som följer: »Borgarhuset är ljussatt efter teatrala principer, dvs ljuset har alltid en medveten funktion. Det finns ett klart syfte med att varje strålkastare lyser på ett visst föremål från ett visst håll med en viss färg, en viss spridningsvinkel och en avvägd ljusstyrka. Detta tillsammans bildar kompositionen av ljus och skugga i samklang med utställningsrummens utformning.

Det har varit en mycket stimulerande uppgift att ljussätta

Borgarhuset. Trots att jag tidigare arbetat med komplicerade teaterföreställningar och olika museimiljöer, så var detta på sätt och vis annorlunda.

Borgarhuset har sin egen estetik.

Rummen måste i ljuset präglas av de olika tidsepokerna och samtidigt kunna fungera som de miljöer de faktiskt beskriver. I detta måste alla viktiga föremål framstå klart, både som informationsinnehåll och som form. Ljussättningen har här fått stor betydelse då det gäller att binda ihop miljö, tid och innehåll.

Allt måste dessutom samlas inom ett gemensamt formspråk och få en diskret teknisk lösning.»

Vad gäller »en diskret teknisk lösning» var vi kanske inte alltigenom lyckosamma, eftersom elnormerna krävde stora transformatorer, men de är gömda så gott sig göra lät. (Ett utvecklingsarbete pågår f övad gäller strålkastare för 220V-skena med inbyggd transformering till lågvolt.)

Kammaren på Gripsholm är alltså det första exemplet som Stefan Wiktorsson berättar om: »Rummets ljussättning präglas av den tidstypiska miljön, dvs ljuset måste påminna om dåtidens verklighet. En eldstad till höger samt ett fönster i fonden. Rummet har inga andra naturalistiska ljuskällor.

Strålkastarna, små 12V lågvoltarmaturer, doldes bakom monterns glasvägg samt bakom en takbjälke vid fönstret. Här blev det mycket viktigt att man som besökare inte ser de tekniska installationerna.

Ljuset tar sedan tillvara dessa grundförutsättningar: Ljuset bakifrån, från takbjälken, lyser med en kall dagsljusfärg ut över golvet och ner på bordet, allt för att ge ett intryck av att ljuset strömmar från fönstret och för att samtidigt ge en illusion av djup i bilden.

Utifrån denna förutsättning ljussattes rummet i övrigt snett framifrån höger, ljussvagare och i en tunn gul/halmfärgad kulör, för att svara mot iden med eldstaden till höger.

Resultatet blev en ganska spännande kombination av ljus och skugga, kallt och varmt. Färgvalet blir naturligt och ljuset fungerar som en berättande del i helheten. Rummet är ljussatt, inte belyst.»

På kistbordet vid fönstret ligger Gustav Vasas bibel från 1541. Danmarks övergång till reformationen skedde 1536/7, och den första danska bibeln trycktes 1550. - Årsbokens bilder återger inte rummens ljussättning - den måste ses på plats.

Stora och praktfulla kistor som hör hemma i denna tid finns det gott om i samlingarna. Den utställda kommer från Björnstorp. Många av kistorna vittnar om bildhuggarkonstens starka ställning vid denna tid. Arbetsuppgifter saknades ju inte för dess utövare, i alla kyrkor fanns det efter reformationen ett behov av ny inredning, åtminstone en predikstol i var församling!

Gärna skulle vi i utställningen vilja berätta också om mera näraliggande monument, t.ex. om Malmöhus slott, och om vad som skedde i denna landsdel efter reformationen. I Danmarks historia kallas perioden 1536-1660 för adelsväldets tid. Genom byte och köp samlades gods och gårdar till stora enheter. Privatägda renässansslott och praktfulla herrgårdsmiljöer växte upp i hela det dåtida Skåne och Danmark. Ute i det skånska landskapet ligger Torup och Svenstorp, Vittskövle, Krapperup och Rosendal, alla grundade under denna period. En skrift handen som berättar om detta skulle nog glädja många.*