Tidens rum

Hus och utställningar vittrar med åren ... Borgarhusets yttr na, våren 1980. e under varsam renovering. Åke Johansson fogar om fasader-

GUNILLA ERIKSSON

- en årsbok om en utställning

,,TIDENS RUM» BLEV rubriken för den utställning som växte fram under några intensiva månader före det slutliga återöppnandet av Borgarhuset i maj 1989. Utställningen i Borgarhuset är denna årsboks tema. Eftersom den första våningen återinvigdes redan sju år tidigare kan det vara befogat med en kort tillbakablick.

Inför Kulturens I 00-årsjubileum I 982 beslöt man att satsa på två stora utställningar. Med den ena, »Förr och framöver», ville man knyta an till museets gamla devis Forntid - Framtid, och utifrån lundensiskt material belysa åren 1882, I 982 och 2082. Med framtidsperspektivet ville man markera ett engagemang i dagens och morgondagens samhälle, och ge en konstruktiv och positiv motbild till de katastrofbilder vi ständigt tvingas möta.

Den andra stora satsningen gällde Borgarhuset. »museihuset» som Georg Karlin lät uppföra på den första egna tomten, och som invigdes 1892. Både byggnaden och dess innehåll var efter åren som gått i starkt behov av underhåll och förnyelse, och båda hade med sina åttio-nittio år på nacken redan ett historiskt intresse. De berättar om 1890-talets historiesyn och samtidsengagemang.

Till jubileet var byggnadsrenoveringen i stort sett klar, och den första våningen kunde återinvigas med en utställning som i tre rum anknöt till den karlinska uppställningen och i det fjärde rummet presenterade något helt nytt. Härom skriver museets dåvarande chef Eva Nordenson i årsboken 1983 att »den första etappen var avklarad i projektet att återställa den

gamla inredningen från Georg Karlins tid i samtliga våningar och därmed få en kontinuerlig beskrivning av den borgerliga bostaden och dess bohag från senmedeltiden fram till sekelskiftet omkring 1900.»

Tidens rum ...

Även om vi som arbetat vidare med projektet haft att utgå från de givna förutsättningar som ligger i husets fasta inredning, och även om grundtanken alltjämt är att visa samlingarna i form av en serie bostadshistoriska interiörer, så markerar den nya rubriken ett synsätt, som egentligen stämmer väl med vad

Karlin en gång i ord formulerat. Utställningens ändamål var natt lämna åskådliga bilder ur det rika borgerliga hemmet». Av hans efterlämnade anteckningar om Borgarhuset - som för övrigt för första gången återges i denna årsbok - ser vi att hans inställning mera var kulturhistorikerns än konsthistorikerns: »Uppgiften var att med användande av museets konst och husgerådsmaterial ... söka avvinna de gångna kulturperioderna så mycket av det levande livet som överhuvudtaget var möjligt. Så mycket att det hos de besökande skulle kunna väcka en omedelbar känsla av verklighet.» Det han eftersträvade var inte »ett artificiellt renstils-system» utan miljöer med den blandning · av gammalt och nytt som finns i ett levande hem. Och med ett sådant program gjorde han också - som så ofta - en dygd av nödvändigheten; många av rummen är små, och möblerna får sättas där de får plats! Men det handlar också om ett ställningstagande till de sviter av period-rooms som tillhör museernas klassiska rekvisita - ett ämne som vore värt en egen kommentar.

Tidens rum - den nya rubriken markerar att vi också vill ge utblickar till det större rum i vilket hemmen ingår som minsta enheter, till det omgivande samhället, med politisk och ekonomisk historia, idedebatt, musik och litteratur ... Alltså inte bara visa hur borgare och välbärgade kunde bo, den fysiska miljön, utan också berätta om hemmen, om det liv som levdes där, om tankar, känslor och attityder. Om vad man läste, sjöng och spelade, om det religiösa livet, hur man förhöll sig till sina barn. Om hur familjen som ekonomisk enhet såg ut och hur

En blomsterkorg med tacksamhet överräckt till de donatorer som bekostat den nya utställningen. Träsnitt efter originalstock från Berlingska boktryckeriet i Lund, 1700-tal.

den förhöll sig till omvärlden. Det kan förvisso bara bli skärvor som förverkligas av en sådan ambition, men förhoppningen är att besökaren ska känna inte bara hur bostaden förändras utan också hur världen förändras.

Den redovisning av utställningsarbetet, som efter husets öppnande 1989 skulle ha ingått i årsboken 1990, fick vänta ett år eftersom den följande årsboken enligt planerna skulle handla just om Borgarhuset. Nu är vi här, och det har tillkommit en anledning att ägna själva utställningsarbetet en utförligare kommentar. En av ledamöterna i Kulturens styrelse efterlyste en dokumentation, både av hur vi tänkt och hur vi praktiskt gått tillväga, en dokumentation som bl a skulle vara till hjälp för en framtida förståelse av utställningen. Det var en uppmaning som man gärna tar fasta på, eftersom en fast programskrivning saknats och uppläggningen till stor del vuxit fram i en dialog med alla dem som varit engagerade i olika praktiska och teoretiska frågor eller avsnitt. Och varför inte för en gångs skull göra »redogörelsen» till årsbokens huvudtema? Några

Den 2 l maj 1989 öppnades dörrarna på nytt ...

kanske finner det trivialt, andra förhoppningsvis intressant att få veta något om hur arbetet bedrivs bakom kulisserna, om alla de moment som ligger bakom en utställningen av denna storleksordning. Och där den första förutsättningen varit att själva byggnaden och de föremål som skulle visas kom i bästa skick. Som ansvarig för utställningen i denna andra etapp och därmed årsbokens redaktör har jag därför valt att med fotografen och många av dem som »varit med» vandra genom huset. Perspektivet skiftar från rum till rum - från närsynt studium av källmaterial till utblickar mot Europa, från varsam hantering av originalmaterial till bygge av nya illusionsverk.

Det känns också tillfredställande att på detta sätt få redovisa arbetet för de generösa donatorer utan vilkas stöd »Tidens rum» aldrig kunnat produceras under en så koncentrerad period. Den blomsterkorg som i invigningstrycksaken »överlämnades» med

... och genom de öppna fönstren hördes musik.

Anders W Mårtenssons tack återges här för att än en gång erinra om vår tacksamhet. Margit och Lennart Carlssons stiftelse har bekostat arbetet med tapeternas, möblernas och stafflimålningarnas konservering. Crafoordska stiftelsen har svarat för installationer av brand- och stöldskydd, den nya anläggningen för ljussättning och för alla materialkostnader till utställningens byggnation. Nordenstedtska stiftelsen har stått för tryckningskostnader och för konsultarvoden till de engagerade historikerna.

Under den vandring genom huset som alltså nu blir bokens huvudkapitel berättar vi om planering och diskussioner, om konservering av tapeter och möbler, om utställningstekniska problem, ljussättning, larmfrågor. .. Det är en kommentar för de medlemmar i Kulturen som intresserar sig för vårt vardagsarbete. Kanske kan någon också hämta ett och annat praktiskt tips för eget bruk. En vägledning av annat slag ska följa, där vi för

besökarna och den stora allmänheten presenterar de utställda föremålen och miljöerna, alltså en mera encyklopedisk del med både översikter och detaljuppgifter, där allt det som här varit huvudsaken lämnas därhän och vi i stället ger fakta och bak-grunder som hänför sig till föremålen själva, till stilhistoria och möbelhantverk. Invigningen förrättades en festlig majdag med tal under kas-tanjen av den danske riksantikvarien Olaf Olsen. Samma dag öppnades i Vita huset en utställning från Nationalmuseum i Stockholm, »HEMMA i konsten», av dess initiativtagare och kommissarie t f överintendenten Ann-Sofi Topelius. Med sitt rika innehåll orienterade den om ett av de viktiga källmateria-len för vår kunskap om tidigare generationers hemkultur. När utställningen väl öppnats kommer mötet med publiken. Det förbereds och underlättas av marknadsföring och visning-ar, ett arbete av utomordentlig vikt som till största del vilar på ett annat arbetslag än det som producerat utställningen. Informationschefen Lena Larsen och museets guider har lagt ner ett stort arbete på att erövra detta hus och i alla upptänkliga varianter bjuda det vidare till publiken. Offentliga visningar och en omväxlande programverksamhet varvas med specialvis-ningar vid olika gruppbesök, och från högstadium och gymna-sium kommer klasser för att lyssna och arbeta. Studiedagar för lärare från Skåne, Halland, Blekinge och södra Småland, som ordnats i samarbete med utvecklingsenheten på skolkansliet, har gett en räckvidd som just täcker Kulturens gamla sydsvens-ka revir. - En illustration till denna verksamhet är fil mag Margareta Granmarks artikel här i boken om en bouppteck-ning från 1677, tänkt att användas vid skolornas besök i Bor-garhusets »nye stue». Två föreläsningsserier har hittills ägnats utställningen, en om 1500- och 1600-talen och en om Hemmet vid 1 700-talets mitt. Tanken var att flera av föreläsningarna också skulle ingå i årsboken, fr a de som tog upp teman som är svåra att visualise-ra men väsentliga i hemkulturen. En portogräns bestämmer dock obevekligt årsbokens omfång! Några av bidragen kommer istället i en särskild serie Skrifter till Tidens rum, vars första nummer utkommer redan till sommaren 1991. Det gäller t ex

Städning inför påsken på 1600-talet, i hus och sinne. Illustration till påskdagens episteltext, Paulus I brev till korintierna, kap 5 v 7-8. Tecknat av G. Strauch, graverat av Melchior Kiisell i Augsburg.

»Läsningen i hemmet» av Louise Vinge, professor i litteraturhistoria vid Lunds universitet. En av föreläsningarna kan dock avsluta boken, »Musiken i hemmet» av Greger Andersson, som är docent i musikvetenskap vid Lunds universitet.

Till sist en förhoppning, eller rättare två, inför framtiden: - att utställningen med sina aspekter och sitt tillhörande textmaterial aldrig ska kännas »färdig» och överlämnas åt åldrandet, utan ständigt förbättras och fördjupas i en dialog mellan oss som är värdar i huset och alla Er vi önskar se som våra gäster. Välkomna till möten och samtal! Närmast på programmet står att i några av rummen ge prov på tidens musik. - att det också i framtiden ska finnas intresse, ork och resurser att vidmakthålla det man uppnått, med föremålsvård och lokalvård, tillsyn av ljussättning, god bevakning - det gäller att aldrig förtröttas! För det är just den upprätthållande, osynliga verksamheten som är det viktigaste och det svåraste att få resurser till. Den som får människor att undra: vad gör ni hela dagen på museet? Sakerna står där ju?