Rum 1 Frustugan på Glimmingehus, 1500-talets början

Den första anhalten på vandringen genom tidens rum har alltså som förebild ett rum på Glimmingehus, den stolta stenhuset i sydöstra Skåne, det mest välbevarade hem från senmedeltiden som Sverige kan bjuda på. Brasan flammar i spisen. Den öppna elden ger bostaden ljus och värme, skyddar mot mörker och kyla. Vi tänker oss att det är frustugan, ett rum på översta våningen, och ger ordet till Erik Lundberg* (se sidan 161 ff): »I vardagslag torde borgfrun i paradrummet ha haft sin frustuga, dvs tillflyktsorten för borgens damer och uppvaktning, för handarbete och annat dagligt arbete. Det hände att husfadern och hans sällskap sökte upp damerna här för att med samspråk, lekar eller spel fördriva kvällen.»

Den stora smidesbeslagna kistan skulle väl knappast ha stått i frustugan utan i »garderoben», det innanför liggande rummet (dit man kan tänka sig att den öppna dörren leder), som var ett förrådsrum och en mera privat kammare, ofta bostad för den personliga tjänaren.

I frustugan på Glimmingehus finns några reliefer av byggmästarens, Adam van Durens hand, bl a en bild av den apokalyptiska madonnan. Och för att påminna om att vi här befinner oss i den katolska tiden har vi tagit fram en kakelform och ett kakel med samma motiv.

Britta Hammar, textilavdelningens föreståndare, var intensivt engagerad i den första etappen av Borgarhusutställningens återuppsättning, bl a med att finna de riktiga dräkterna till de två första interiörerna. Hon berättar om de två rummen. »Efter beslutet att bevara rumsindelningen från Georg Karlins tid blev alltså Frustugan på Glimmingehus och Hertig Karls kammare på Gripsholms slott kvar ganska intakta, med den ändringen att besökarna inte längre passerar genom rummen, som skärmades av med en glasvägg. Härigenom blev det möjligt att skapa en scen, 'ett fruset ögonblick', i teatermannen Karlins anda. Stöldbegärliga och ömtåliga föremål kunde nu utan tvekan åter ställas ut. Och för att ytterligare understryka tidsandan 'befolkades' interiörerna med figurer, klädda i moderiktiga dräkter

»Frustugan på Glimmingehus» med kryssvalv, flisgolv och fönsternisch med sittplats, med ett hyende i fl amskvävnad från Ku lturens konstslöjclanstalt. En »stugoklädsel» av drättar, dukar, tapeter och sittdynor måste man i tankarna utrusta rummet med.

Glimmingehus från sydväst omkring 1680. Burman/Fischer. De två gavelfönstren på tredje våningen tillhör frustugan och dess garderob.

som självfallet måste bli kopior, eftersom så tidiga plagg är oerhört sällsynta. Stor omsorg lades ner på materialval och på dockornas uppbyggnad. En riktig silhuett är A och 0 för det färdiga resutatet. Figurernas storlek måste också anpassas till det givna rummets mått, så att proportionerna känns riktiga. Om man lyckas menar jag att tredimensionella dockor är en utmärkt hjälpmedel när man vill levandegöra en svunnen tid. De har en omedelbar förmåga att sätta betraktarens fantasi i rörelse.»

Nöjet att skapa dockorna blir väl också större om man ger sin egen fantasi lite spelrum. Britta Hammar instämmer: »Glimmingehus byggherre, riksrådet och riksamiralen Jens Holgersson Ulfstand, var en av sin tids mäktigaste män, vars framgångsrika kaparverksamhet ökade såväl hans egen som danske kungens förmögenhet. Han gifte sig två gånger, klokt och strategiskt med kvinnor ur den inflytelserika högadeln, ur vilken också hans fem söner och fyra döttrar hämtade sina tillkommande.

I Frustugan på Glimmingehus tänkte jag mig en av döttrarna Ulfstand. Hon står och drömmer - kanske om kommande festligheter i Köpenhamn, där Kristian II:s unga drottning

Konturteckning efter porträttet av Christian II:s 13-åriga drottning Elisabeth, detalj i Christian II:s altartavla till Mariakyrkan i Helsingör. Nu i Nationalmuseet Köpenhamn.

Elisabet höll hov. Elisabet, som var syster till Karl V av Spanien, kom som 13-åring till Danmark, och det är troligt att hennes garderob verkade inspirerande på högadelns unga kvinnor. Vi tog därför ett porträtt av Elisabet som utgångspunkt för arbetet med dräkten.» När tiden tecknas så konkret är det frestande att också måla bygden omkring Glimmingehus Österlen med Ale stenar, staden Tumatorp med premonstratenserkloster, Ystad med tiggarmunkskloster och Simrishamn. De stora godsen Tosterup, Gladsax och Bollerup och alla de små oskiftade byarna, många med kyrka som bönderna byggt. Det får ske med text och bild, i en skrift.

I de två första rummen ändrades alltså så lite som möjligt. Interiörerna ses nu bakom glas, och där sängarna stod är en passage. I golvslitaget inne i Frustugan ser vi spåren av nära hundra års besökartramp - det finns de som menar att detta naturliga slitage mer än något annat ger rummet atmosfär!

När vi i den andra inredningetappen skulle ta ställning till dessa två rum fanns ett önskemål att man här med ljussättningens hjälp åter skulle få känslan av att gå inne i rummen, inte i en passage utanför dem. Än har vi inte riktigt lyckats. Men en dag när jag gick genom huset satt två ungdomar och pratade i dunklet i Glimmingerummets fönsternisch, intill gången. Det var härligt - de hade slagit sig ner i 1500-talet. Vi ska sy kuddar till dem! Och hoppas hitta ljudet av en flammande brasa ...