Motivens rangrulla Bo Ossian Lindberg
Att motiven är grunden för värderingen av målningar var en självklarhet för de bildförståndiga från medeltiden och ett gott stycke in på 1800-talet. Att rangordna bildmotiven i goda, medelmåttiga och dåliga var lika naturligt som att rangordna människorna på motsvarande vis. På motivens rangrulla stod historiemåleriet högst, därnäst kom porträtt och genre, sedan landskap och sist stilleben. Det var konsthistoriens äldsta motiv som hade det högsta anseendet: historiemåleriet härstammar från antiken och kvarlevde oavbrutet genom hela medeltiden, porträttmåleriet återföddes med renässansen i början av 1400-talet, de äldsta landskapen målades i början av 1500-talet, och först under följande sekel slog stillebenmåleriet på allvar igenom. I dag missförstås ofta begreppet historiemåleri. Ursprungligen menas därmed endast måleri som berättar en historia, vare sig denna härstammar ur Bibeln eller helgonlegenderna, ur den antika mytologin och hjältesagan, ur kungakrönikor och folksägner, ur dikten eller den politiska historien. Exempel på historiemålningar utgör G. E. Schröders duk Lat och hans döttrar och Masreliez' oljeskiss av Darius gemål inför Alexander (se s. 106). Historiemåleriet värdesattes högt på grund av sitt ädla innehåll, och - åtminstone från början av 1400-talet - för att dess utövande krävde fantasi . I den svenska Konstakademiens stadgar från 1772 rangordnas konstnärerna efter de motiv som de specialiserade sig på: "Til Ledamöter antager Academien, utaf Konstnärer, icke allenast Historie-Målare och Bildhuggare, Architecter och Kopparstickare - utan ock Målare af alla slag, vare sig Portrait- BatailleDjurs- Landskaps-Sjö-styckens- Frugt-Ornamenters-Miniatur-eller Emaille- Målare."
95
