Den androgyna skönheten Lars-Göran Oredsson

Porträtt av ung flicka, kopia efter Guida Ren i, olja på duk, 62 x49 cm, signa tergo G. MAZZOLINI DIPENSE A DOMIN 1881. G. Mazzolini, 1881 KM 21.710. - Profilerad ram av furu med skuren ornamentik, målad i rött, grått och guld. Sannolikt tillverkad vid Kulturens konstslöjdsanstalt omkr 1900.

Lars-Göran Oredsson

En grundläggande övning för många generationers konstnärer har varit att kopiera de gamla mästarna. Genom att noggrant se och återge har de sökt erfarenheter och kunskap som de sedan själva har kunnat bygga vidare på.

Under slutet av 1800-talet när konsthistorien berättar om oppositionen mot akademiernas förstockade undervisning - som till stor del var uppbyggd kring förebilder - och de unga generationernas tro på en direkt visuell uppfattning av naturen, dröjer en skara allvarsamma och sökande konstnärer sig kvar i konstsamlingarna runt om i Europa, för att av "de gamle" ledsagas in i det evigt sannas och skönas rike.

När deras·generationskamrater ställer upp sina stafflin för att försöka fånga solens reflexer i en vattenyta eller ånglokens blå dunster mot ett glasvalv, sitter de själva andaktsfullt i museidunklet och kopierar Mästarna. För dem hade det västerländska måleriets förfall börjat med högrenässansen och vad som fanns därefter fördömde de både av etiska och estetiska skäl.

I det kaotiska och kakafoniska sekelslutet steg de av den brett upptrampade väg som var den positivistiska naturalismens, och sökte sig tillbaka längs en gammal snårig stig som skulle föra dem till vårt ursprung och människosläktets förgångna fullkomlighet.

De berusade sig av doften från den mystiska medeltidens blå blomma och försjönk i meditation inför de grekiska efebernas mjuka kvinnlighet och de smala höfter som Praxiteles gett sin Afrodite. Kopierade Fra Angelicos och Botticellis madonnor och Signorellis änglar, föll på knä framför Leonardos Johannes Dö-

pare - och det porträtt som attribuerats till Guido Reni (15751642) och som kallas "Porträtt av en ung flicka"

I konstverk som de ovan uppräknade såg de människans andliga fullkomlighet och i dem projicerade de sin dröm om androgynen. När den för mig okände konstnären F. Mazzolini år 1881 (enligt en otydlig blyertsinskrift på dukens baksida) gjorde den kopia av Guido Renis målning som nu finns i Kulturens ägo, var de ovan skisserade tankarna och föreställningarna spridda i vida kretsar 1

Men redan under 1800-talets förra hälft hade det tillkommit Guido Renis målning en form av uppskattning som kan jämföras med den som Leonardos Mona-Lisa utsätts för i våra dagar En form av uppskattning som vida överstiger de estetiska värdena. Eller kanske mer riktigt - går vid sidan om dessa värden.

Anledningen då, var att man trodde att målningen föreställde den tragiska Beatrice Cenci som halshöggs 1599 i Castel S. Angelo i Rom för att hon legat bakom mordet på sin grymme, liderlige och till blodskam skyldige fader Än idag ligger hennes kropp begravd - utan minnestavla - i San Pietro in Montorio, på Gianicolos sluttningar, ner mot Trastevere.

Det är en gruvlig historia som i vilket sammanhang som helst skulle kunna intressera författare och konstnärer Att Balzac, Dickens, Hawthorne och många andra attraherades av målningen är således inget att förundra sig över 2

Men det är först när målningen kopplas samman med tidens föreställningar om androgyn-idealet som porträttet och historien om Beatrice Cenci tillförs ett innehåll och en attraktionskraft som tangerar altarbildens.

Historiskt hade man redan i Platons Symposion - och den läste de unga allvarsmännen noga3 - kunnat lyssna till hur Aristofanes berättade "om ett tidigt hermafroditiskt och starkt människosläkte. Det hade rest sig mot gudarna och gudarna hade till straff delat upp det i män och kvinnor Kärleken mellan könen var alltså en strävan att återfinna den fullkomlighet som människan en gång hade förlorat och samtidigt uppnå närhet till gud. "4

Det fanns emellertid en period i människans liv, menade de som drömde om androgynen, då det gavs ett återsken av människans ursprungliga fullkomlighet och närhet till gud. Ett 140

oskuldsfullt och paradisiskt stadium, när mannen ännu inte blivit man och kvinnan ännu inte kvinna, innan puberteten, innan syndafallet.

En sådan gudomlig puppa var Beatrice Cenci. Skändad och blod bestänkt av sin fader, men en avbild på jorden av den eviga skönhet som finns utom tid och rum.

Det var detta, det himmelska ljusets återsken, som F Mazzolini målade år 1881 - inte ett "Porträtt av en ung flicka"

I Guida Renis bildrum såg Mazzolini rymden och tystnaden, men inget som förankrar den eteriska varelsen i land eller århundrade.

Han såg en puppa lindad och svept i Guds och oskuldens vita färg, som döljer hårets och kroppens form men framhäver tankens och andens renhet.

Ett ansikte vars övre del är modellerat i stora plan, som vid näsvingarna glider över och tappar sin kraft i munnens och hakans vekhet.

Ett spel av former och ljus som antyder kraften och det flyende behaget i människans och skönhetens syntes.

Men i drömmen om androgynen fanns inte bara stigen som ledde tillbaka. Där fanns också en framtidstro, om "en på ett nytt sätt kännande, kommande, fullkomlig människa",5 som skulle stiga fram och ta jorden i besittning under det vita och obefläckade 1900-tal som låg framför sekelslutets människor

Den drömmen drömmer vi inte längre.

Noter

1 Salme Sarajas-Korte, Vid symbolismens källor Jakobstad 1981, s 155, (doktorsavhandling på finska 1966). Sarajas-Korte nämner bl. a. hur androgyn-idealet spreds i skönlitteraturen och poesin genom böcker som Gautier's Mademoisel/e de Maupin, Baudelaires Les Fleurs du Mal och Balzacs Seraphita. - I detta sammanhang kommer också t. ex. C. J. L. Almqvists Tintomara-gestalt in. 2 Francis Haskell, Rediscoveries in Art, London and Edinburgh 1980 (1976), s 169-170. Man kan också nämna den engelske romantikern P B. Shelleys skådespel "The Cenci" från 1819 (sv. övers. 1934). 3 Sarajas-Korte s 154. 4 Men egentligen - som jag har förstått det -är det inte Platon, utan renässansens nyplatonistiska tolkning av Platon som är grundläggande. Celibatet, munkidealet och den nyplatonistiska kärlekslärans andliga masturbation. 4 Sarajas-Korte s 154. 5 Ernest Raynaud i sina memoarer (utg. 1918-22). Citerad efter Sarajas-Korte s 154.