Motivens rangrulla Bo Ossian Lindberg

Bo Ossian Lindberg

Att motiven är grunden för värderingen av målningar var en självklarhet för de bildförståndiga från medeltiden och ett gott stycke in på 1800-talet. Att rangordna bildmotiven i goda, medelmåttiga och dåliga var lika naturligt som att rangordna människorna på motsvarande vis. På motivens rangrulla stod historiemåleriet högst, därnäst kom porträtt och genre, sedan landskap och sist stilleben. Det var konsthistoriens äldsta motiv som hade det högsta anseendet: historiemåleriet härstammar från antiken och kvarlevde oavbrutet genom hela medeltiden, porträttmåleriet återföddes med renässansen i början av 1400-talet, de äldsta landskapen målades i början av 1500-talet, och först under följande sekel slog stillebenmåleriet på allvar igenom.

I dag missförstås ofta begreppet historiemåleri. Ursprungligen menas därmed endast måleri som berättar en historia, vare sig denna härstammar ur Bibeln eller helgonlegenderna, ur den antika mytologin och hjältesagan, ur kungakrönikor och folksägner, ur dikten eller den politiska historien. Exempel på historiemålningar utgör G. E. Schröders duk Lat och hans döttrar och Masreliez' oljeskiss av Darius gemål inför Alexander (se s. 106). Historiemåleriet värdesattes högt på grund av sitt ädla innehåll, och - åtminstone från början av 1400-talet - för att dess utövande krävde fantasi.

I den svenska Konstakademiens stadgar från 1772 rangordnas konstnärerna efter de motiv som de specialiserade sig på: "Til Ledamöter antager Academien, utaf Konstnärer, icke allenast Historie-Målare och Bildhuggare, Architecter och Kopparstickare - utan ock Målare af alla slag, vare sig Portrait-BatailleDjurs-Landskaps-Sjö-styckens-Frugt-Ornamenters-Miniatur-eller Emaille-Målare."

Detta synsätt är oss främmande. I dag finner vi det svårt att förstå att bildens motiv kunde ha någon betydelse för bedömningen av dess kvalitet. Men tänker man närmare efter är det inte den gamla motivens rangrulla som behöver förklaras. Vida svårare att förstå är vår tids värdeneutrala syn på motiven. Att en målning föreställande en morot kan vara lika värdefull som ett kungligt porträtt - hur kunde en så hårresande sats bli formulerad, och inom få decennier ansedd för allmän sanning? Och hur kunde historiemåleriet börja dö ut som dominerande genre kort efter det att fotograferingskonsten hade uppfunnits? Kameran kan ju aldrig konkurrera med historiemåleriet. Man kan inte fotografera drömmar och tankar, inte heller Jesu födelse eller Gustav Il Adolfs död vid Liitzen. Däremot är det utomordentligt lätt att fotografera scener ur vardagslivet, landskap och stilleben. Ändå är det moderna måleriet från och med realismen fram till och med kubismen och expressionismen starkt inriktat på just dessa motiv Egentligen skulle man vänta sig att uppfinningen av fotografiet hade framkallat en historiemåleriets blomstring, och slagit ut porträtt, genre, landskap och stilleben.

Men tror vi verkligen på en motivens jämlikhet? Har vi inte i stället upphört att intressera oss för frågan, att överhuvudtaget rangordna bildmotiven? I stället rangordnar vi formella ting: färgpåläggning, ljusvärden, komposition, artistisk sensibilitet, det faktiska och icke-föreställande i bilden. Som en naturlig konsekvens av detta ointresse för motivet uppstod den ickeföreställande bildkonsten. Bild upphörde att vara synonym med avbild.

Frågar man sig sedan varför intresset har förskjutits från motivet till formen får det här vara nog med att peka på att något innan motiven blev hållna för jämlika (för att de hade blivit ointressanta) blev människorna hållna för jämlika. Skedde det av samma anledning? Är det inte så, att det är lätt att betrakta alla människor som jämlika, så länge man inte står dem nära och intresserar sig för dem? Är det överhuvudtaget rättvist att behandla alla människor lika? Bör man inte behandla dem som de förtjänar, de goda väl, de elaka illa? Ständigt återkommer jag till en sats som William Blake skrev ned året efter franska revolutionens utbrott: "Samma lag för oxen och lejonet är förtryck."

Loth och hans döttrar olja på duk, 125x102 cm, osign. Tillskriven Georg Engelhardt Schröder (1684-1750), 1700-talets första hälft. KM 29.003. Uppköpt på Bukowski. - Förgylld profilerad ram av furu med ornament i papier-mache, 1700-talets mitt.