STINA WELLRUP
Jag minns Karl Xll:s gunghäst.
Barndomens vyer var begränsade. Mycket begränsade. Hemmet i skogen, den lilla byn några kilometer därifrån, skolan i byns utkant. Någon gång besök i Kristianstad några mil bort. Men en gång om året öppnade sig världen för nya upplevelser. Det var skolresan till något mål långt hemifrån. Min första resa gick till Lund, våren 1936. Domkyrkan och Kulturhistoriska museet väntade på en busslast nyfikna och blyga barn. Landsbygdsögon mötte storstaden. Det var högtidligt och tyst när mannen på museet berättade om alla ting vi såg. Men de gamla bruksföremålen intresserade mig inte alls. Gamla slagar, träkärnor, skovlar, ostformar, silar och annat som hörde till vardagen i gången tid, det fanns att beskåda på vår egen vind. Ja, en del gamla redskap var i bruk än. Det blev annorlunda när vi kom in i en större byggnad. Vackra vävnader, dräkter och smycken, de mest underbara ting. Överallt med skyltar om att man ingenting fick röra. På en upphöjd plattform mitt i en stor sal stod en pampig gunghäst kringgärdad med grova rep. Svartglänsande stod den där med frambenen lyftade till språng. Medarna var långa och kraftiga. Mannen berättade vältaligt om att den hade varit Karl XII:s leksak. Plötsligt tittade han till på mig och sa: »Du är så liten och nätt så du ska få rida på den~« Inför allas häp-
