Anita Marcus Tingen från Ravensbruck

ANITA MARCUS

Tingen från Ravensbruck.

I Ravensbriick norr om Berlin inrättades 1939 nazisternas enda koncentrationsläger för enbart kvinnor. Fångarna kom från hela Europa av många olika anledningar: politiska motståndskämpar från Polen, Frankrike, Belgien, Danmark, Norge, judar, zigenare, homosexuella, Jehovas vittnen och kriminella. Men hit fördes också kvinnor som råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle och som behövdes som gratis arbetskraft till de industrier som byggdes upp i och kring lägret. Största delen av produktionen bestod av traditionellt kvinnoarbete som vävning, sömnad, stickning och skotillverkning.

När andra världskrigets slut närmade sig i april 1945 anlände de första flyktingarna från koncentrationslägren till sydsverige med de s.k. vita bussarna. De svenska myndigheterna var rädda för smittsamma infektioner och ville därför bränna inte bara deras kläder utan också de få saker de hade med sig. Lundabon Zygmunt Lak0<;inski insåg emellertid det historiska värdet av att spara det kvinnorna tagit med. Det skulle kunna vittna om nazisternas fasansfulla brott. Genom kontakter med de fångar som anlände till Lund lyckades han rädda en del undan lågorna. Lako<;inskis förutseende skapade en unik samling av vardagsnära ting. Så småningom hamnade den på Kulturen, där den under 1 998 visats i en utställning, där efter också utlånad till minnesmuseet i Ravensbriick.

209

Liten jultomte, ca 5 cm hög. Tillverkad i koncentrationslägret Ravensbruck. KM om. Foto: Lennart Hansson.

2 1 0

Vad kan då de efterlämnade föremålen berätta för oss idag om livet och tillvaron i lägret? Lösryckta från det sammanhang de en gång varit så intimt förknippade med väcker de frågor hos oss. Radband gjorda av tygbitar, nödtorftigt hopklistrade små kalendrar som visar dagar och månader, nedkastade diktcitat på tunna papper, små, små ting som en tomte och en gumma i gul sjalett och röda sockor, en hattnål med gul knopp, en knapp, ett par uppslitna sockor... Genom de intervjuer och samtal som vi på Kulturen nu genomför med personer som överlevt koncentrationslägret Ravensbriick de säga oss desto mer. De kan berätta för oss något om de människor som skapat och bevarat dem, om de till synes obetydliga tingens betydelse i kampen för att överleva.

Många av föremålen är gjorda av tygtrasor, garn och bandrester från produktionen av uniformskappor, pälsar, jackor, kalsonger, tröjor, sockor och byxor, som gjordes till tyska armen. Om man var djärv gavs tillfällen att »Organisera« bitar som man sen kunde skapa något eget av. Man såg det som en motståndshandling- inte som stöld. Alltid var man på jakt efter något man kunde använda. En knapp på golvet i en järnvägsvagn kunde utgöra rena fyndet. De fångar som arbetade på kontoren lyckades ibland komma över pappersbitar och pennor. Därför finns också nedskrivet material bevarat.

Man utsatte sig för stora risker för att skaffa sig det man ville ha. Blev man upptäckt kunde man bli pryglad, allt håret klipptes av eller man kastades i fängelse på några veckor, med risk för tortyr. Föremålen gömde man så gott det gick. Man bar dem på sig under det tunna linnet, hade dem i skorna eller borrade ner dem i sin halmmadrass. Det viktiga var att äga något. Vad det sen var spelade ingen större roll. Någon sa: »Man bar med sig sitt lilla hem i en liten påse«. I den påsen kunde ligga ett kors gjort av skaftet av en tandborste, en dikt, en ring, en liten belgisk flagga, ett litet hjärta i rött, vitt och blått garn eller en hasselnöt med två hål. Det betydelsefulla

2II

Radband med »pärlor« gjorda av vitt bomullstyg. Många av fångarna i Ravensbri.ick var katoliker från länder som Polen, Frankrike och Belgien. Bland de få andra radband som finns bevarade är ett tillverkat av bröd. KM om. Foto: Lennart Hansson.

212

var att det var ens eget. I en omgivning där allt syftade till att utplåna det egna jaget och den egna identiteten, där man var ett nummer bland tusentals andra, blev tinget en bekräftelse på att man verkligen var någon. »Att ha något eget var en rikedom - en klenod«.

Tingen fungerade också som en sammanbindande kraft mellan fångarna. Genom att tillverka något till någon annan bekräftade man både sig själv och den som fick gåvan. Bland alla vidriga arbetsuppgifter man tvingades utföra i lägret, blev själva skapandet något hoppfullt. Samtidigt blev föremålen länkar till det förflutna. De bar med sig minnen om en normal tillvaro där firandet av födelsedagar och namnsdagar och andra av årets högtider ingick som en naturlig del i livsrytmen. Att äga en kalender var guld värt. Ibland kunde det betyda skillnaden mellan liv och död. Kalendern gav perspektiv på livet i lägret där alla dagar flöt ihop till ett grått töcken. Man kunde dela in dagarna och tiden i det som varit, det som var och det som skulle komma.

För många människor idag kan historien många gånger te sig abstrakt och svårförståelig. Insatta i ett sammanhang kan föremål göra historien verklig på ett helt annat sätt än bara ord - hjälpa till att överbrygga tid och rum. Minnena från Ravensbri.ick påminner oss förvisso om en mörk tid i Europas historia. Samtidigt vittnar de om vad tingen kan betyda för människan - också i kampen för att överleva själsligen i en grym och barbarisk omgivning.

213

Örjan Hörlin lägger sista handen vid restaureringen av Blekingegårdens gethus i november 1998.

214