Thomas Johnson Kallad av säckpipan

Det musikinstrument som bäst ger uttryck åt den melankoliska själfullheten och som alltid finns närvarande i den irländska traditionella musiken är den irländska säckpipan. På iriska kallas den »an piobaire uilleann«, vilket betyder »armbågessäckpipan«. Jag själv hörsammade »the call of the pipes« för drygt tjugo år sedan, då jag skaffade den säckpipa jag spelar på idag. När jag l 980 flyttade till Lund kände jag inte till att Kulturen hade en irländsk säckpipa i sin samling av musikinstrument. Detta upptäckte jag 1990 när jag läste Per-Ulf Allmos bok »Säckpipan i Norden« , som kartlägger och redogör för säckpipans historia i de nordiska länderna. Jag blev mycket förvånad eftersom den irländska säckpipan är ett mycket ovanligt instrument på Irland och ännu mer sällsynt utanför den gröna ön.

Nyligen fick jag också tillfälle att se den irländska säckpipa som nu funnits på Kulturen i 95 år. Kulturens säckpipa köptes i Glasgow år l 903 för 45 kronor. Man vet inte vem som köpte den eller varför, bara att den skänktes till Kulturen. Som alltid när man träffar på gamla musikinstrument undrar man över dess historia och vad den varit med om.

Av bilder att döma hade det verkat troligt att säckpipan kunde vara ett sällsynt exemplar från 1700-talets senare hälft. Men denna säckpipa hade något mystiskt över sig. Trä-

Säckpipan såg rätt ynklig ut eftersom den var nermonterad med varje pipa för sig. Bara säcken och bälgen satt ihop. Det var svårt att tro att någon hade kunnat spela på detta instrument.

och metallarbete var lite grövre än väntat. Kanhända är arbetet gjort av en smed eller någon som inte hade råd att köpa en instrument av en mästare? Den verkar i varje fall inte vara byggd av någon av de mest kända mästarna, som Egan, Kenna den äldre, Talbot eller Kennedy, verksamma på Irland under 1700-talet. Deras instrument var mycket förfinade och köptes av professionella musiker och folk som hade råd.

Kring slutet av 1800-talet höll den irländska säckpipetraditionen på att dö ut, precis som den irländska harptraditionen hade gjort kring 1800-talets början. Svälten på 1840-talet och utvandringen till Nordamerika, England och Australien samt införandet av billiga och »moderna« musikinstrument som dragspel och concertina bidrog till detta. Flera av mästerbyggarna emigrerade till Nordamerika. De som spelat en viktig roll vid bevarandet av traditionen var »Travellers«, de irländska resandefamiljer som spelade på marknader och torg.

Från omkring 1900 till 1970-talet fanns endast 4-5 hantverkare som kunde bygga säckpipor och ett mycket litet antal spelmän som spelade. Sedan dess har intresset för detta ma-

Vi lyckades att pussla ihop säckpipan. Några dekorativa bitar fattades, liksom alla rörblad. Ett par delar till bordunpiporna var avbrutna. Säcken var mycket liten, bara en tredjedel så stor som säcken på en modern säckpipa.

giska instrument växt, och sedan 1973 träffas varje år folk från hela världen som spelar irländsk säckpipa, på Milltown Malbay i Clare på Irland den första veckan i juli. Katoliker, protestanter, buddister, kvinnor, barn, män, veganer, köttätare, drängar, datornördar, psykologer, kulturarbetare - alla samlas för att spela, lyssna, prata och gå på workshops och undervisning under en veckas tid.

Intresset för bevarade gamla instrument är därför mycket stort bland säckpipebyggare, säckpipespelare och musikforskare. Gamla instrument h;:ir så mycket att berätta - om traditionen i hantverket och i spelet. I likhet med sällsynta djurarter försöker man därför kartlägga och dokumentera de få irländska säckpipor från 1700- och 1800-talet som finns kvar i världen. I särskilda diskussionsgrupper på internet diskuterar man och utbyter information och tips. Kulturens irländska säckpipa är ett stycke irländsk musikhistoria som är mycket spännande för alla säckpipefantaster i världen.

Vikingar. Detalj av en oljemålning av C. F. Ström från omkring 1860. KM 24.325.