Lena Larsen All tradition är förändring

LENA LARSEN

All Tradition är förändring.

Folkkonst - all tradition är förändring, så blev namnet på en utställning som 1994 gjordes för Kulturhuset i Stockholm. Med sina rika samlingar av konsthantverk och folkkonst var Kulturen en naturlig medarrangör. Något förminskad och delvis förändrad för att passa en amerikansk publik har denna utställning under ett par års tid vandrat runt i USA. Sista anhalten, t.o.m. januari 1999, var det stora natur- och kulturhistoriska museet The Field Museum i det centrala Chicago en mångkulturell stad dit hundratusentals svenskar sökt sig från ett fattigt och trångsynt Sverige i hopp om ett bättre liv. Här har många sedan dess vårdat sitt ursprung och sin svenskhet som genom åren anpassats till sin omgivning.

Utställningen i USA behandlade kulturmöten på flera plan. Dess viktigaste syfte var att peka på hur det nya föds ur det gamla, hur dagens svenska konstnärer hämtar former och färger ur traditionen. På utställningen visades bl.a. en kopia av det »heligaste« hörnet i Kulturens Blekingestuga - ett dukat julbord med hornskedar, träfat, smidesstakar och bakom det hela en bonadsmålning av Clemet Håkansson, ursprungligen från 178I. Det hela handlade om hur man firade jul i Jämshögs socken på I 800-talets början eller med utställningstexten nChristmas table set the way it might have been set in a wealthy southern swedish farmhouse.« I utrymmet bredvid

49

fanns ett collage av nutida svenskt konsthantverk, där man kunde spåra traditionens påverkan i färg och form.

Här vid arrangemanget kring Blekingestugan mötte jag under några dagar besökarna - en brokig skara - och fick inblick i traditioners komplexitet, dess betydelse för identitet och människors längtan efter tillhörighet. Men främst hur traditioner hela tiden blandas, förändras och förnyas både till form och innehåll.

Iförd sin farmors blekingedräkt, som hon nästan aldrig burit tidigare, kom en svensk flicka som tillfälligt studerade i staden. Hon kunde berätta att linet till tyget var odlat i Blekinge och att dräkten var sydd på Hemslöjden i Karlskrona, hon kände också till vad den skulle kosta idag. Nu blev hon centrum för mångas blickar och kvinnor flockades kring hennes utstyrsel och blonda framtoning. Vem var hon och varifrån kom hon? Själv kände hon sig främmande för det mesta på utställningen, det var nytt för henne.

En gymnasist från Landskrona hade hittat till museet tillsammans med sin amerikanske kompis. För att markera sin identitet hade han dagen till ära flätat en pappersgirlang av gult och blått och fäst runt huvudet. Han berättade att han längtade hem.

Kristina Linnea, 7 år, kom med sin mormor, som hade kommit med sina föräldrar till Chicago på 40-talet. I packningen fanns då ett förkläde från Ryd i Småland, som nu barnbarnsbarnet bar. I famnen hade Kristina Linnea den docka, som fått namnet Kerstin Larsson från Småland och som blivit en försäljningssucce i usA. Runt henne finns berättelser, böcker och fler »svenska« kläder att köpa.

Under vernissagedagen bar många, både män och kvinnor folkdräkter, några av dem tillhörde Nordic Folk Dancers of Chicago som hade en uppvisning i den stora entrehallen. Bakom varje dräkt fanns en historia, som var betydelsefull. Den var dels knuten till det förflutna, till berättelser man

50

Två dansare från Nordic Folk Dancers of Chicago, som medverkade på invigningen av den svenska folkkonstutställningen i Chicago. Gruppen träffas ofta för att öva på det svenskamerikanska museet som ligger i den svenskaste delen av Chicago kallad Anderssonville. Foto: Lena Larsen.

51

hört, dels till egna upplevelser och initiativ. En kvinna hade med hjälp av sina väninnor under fem intensiva dagar tillverkat sin dräkt för att bära den på sitt bröllop. Den hade, som hon sa, anknytning till Gryt, en plats där hon haft släktingar, men själv aldrig besökt. Hon var nöjd med resultatet och tyckte att dräkten till slut blev vacker. Hennes make hade till bröllopet lånat en norsk folkdräkt. I de många samtalen kunde jag inte spåra någon som helst rädsla över att man satte samman dräktdetaljer från olika platser, snarare en stolthet över sin egen komposition, där delarna refererade till olika släktminnen.

För dagen fanns också två amerikanska »bonadsmålare« på plats, en med »rosemalning« som specialitet och en med rötter på Öland. Den senare kvinnan kopierade och förändrade och här och var fick hon in en väderkvarn. Hon sög tacksamt i sig all information hon kunde få om de svenska folkkonstnärerna och studerade med vördnad den kopia av Clemet Håkanssons målning som lånats ut av Kulturen. Intressant är att magasinerade på det enorma konstmuseet The Art lnstitute finns en icke oansenlig mängd både dalmålningar och småländska bonadsmålningar. Arbete pågår för att lyfta fram dem i ljuset.

Till utställningens pedagogiska del hörde »a discovery room« dvs. en kopia av den lekstuga som finns på Nordiska museet, där barn får möjligheten att leva sig in i en annan tid och miljö - Sverige för hundra år sedan. Hit var första dagen inbjudna en grupp svarta skolbarn från den fattigaste delen av Chicago. Förvånade och förtjusta fick de gå in i rollen som Emil och Ida, de fick uppleva hur det var att vara barn på slutet av 1800-talet i ett fjärran exotiskt land. Frågan är vad som rörde sig i deras huvuden efter denna resa i tid och rum.

Utställningen Folkkonst - all tradition är förändring var på det jättelika museet placerad mellan indianernas och eskimåernas kulturer. Det gemensamma i uttrycket var påfallande:

52

tydliga och starka färger, djärva former och märkliga dräkter, men också den anpassning som behövs för att föremål och kläder ska vara funktionella. Utställningarna lyckades förmedla människors roll som både traditionsbärare och kulturbyggare, med möjlighet och krav att både skapa och förändra och med en önskan att kommunicera en tillhörighet, som kan vara både begränsande och befriande.

Skånetös från omslaget till Skånsk Livskraft. Utvecklingsprogramför Skåne utgivet av Regionförbundet Skåne i oktober 1998. Foto: Anders Norrsell, Jönsson Bilder.

54