Stina Wellrup Jag minns Karl XII:s gunghäst

STINA WELLRUP

Jag minns Karl Xll:s gunghäst.

Barndomens vyer var begränsade. Mycket begränsade. Hemmet i skogen, den lilla byn några kilometer därifrån, skolan i byns utkant.

Någon gång besök i Kristianstad några mil bort. Men en gång om året öppnade sig världen för nya upplevelser. Det var skolresan till något mål långt hemifrån. Min första resa gick till Lund, våren 1936. Domkyrkan och Kulturhistoriska museet väntade på en busslast nyfikna och blyga barn. Landsbygdsögon mötte storstaden.

Det var högtidligt och tyst när mannen på museet berättade om alla ting vi såg. Men de gamla bruksföremålen intresserade mig inte alls. Gamla slagar, träkärnor, skovlar, ostformar, silar och annat som hörde till vardagen i gången tid, det fanns att beskåda på vår egen vind. Ja, en del gamla redskap var i bruk än. Det blev annorlunda när vi kom in i en större byggnad. Vackra vävnader, dräkter och smycken, de mest underbara ting. Överallt med skyltar om att man ingenting fick röra.

På en upphöjd plattform mitt i en stor sal stod en pampig gunghäst kringgärdad med grova rep. Svartglänsande stod den där med frambenen lyftade till språng. Medarna var långa och kraftiga. Mannen berättade vältaligt om att den hade varit Karl XII:s leksak. Plötsligt tittade han till på mig och sa: »Du är så liten och nätt så du ska få rida på Inför allas häp-

na ögon blev jag upplyft på den store konungens häst!

Så länge jag mindes i mitt 11 -åriga liv hade omgivningens omdöme om mig varit: »Så liten och ynklig hon Tänk att den dagen hade kommit då jag hade fördel av att vara liten! Nuet försvann och 1600-talet var inne! Medarna rörde sig sakta och jag tyckte någon bakom mig manade på hästen. Men visst hade väl den blivande kungen gungat vildare än så här! Tänk om vi kunnat berätta för varandra om den vardag vi levde i! Så skilda världar, ett slott och en torpstuga! Men när vi syskon skulle samla in den tjocka mossan på stenarna i skogen, ämnad som strö åt kon under vintern, då var Karl XII:s björnjakter vår inspiration. Under vilda rop sköt vi mot »björnen« och flådde »mosspälsen« av den. Fantasin visste inga gränser när det gällde att förgylla vardagens arbete.

Gunghästen kändes sval och len och jag smekte sakta den lockiga manen. Den lite negativa känslan att inte duga för att man var liten, den känslan försvann. Jag var utvald och red kungligt! Många, många av kamraterna hade gärna varit i mitt ställe då. Deras många frågor efteråt blev inte så mångordigt besvarade. Men självkänslan spirade i mig. Jag hade fått ett »lyft« som jag bevarade i djupet av mitt hjärta!

Texten ingick tillsammans med gunghästen i utställningen Jag minns ett föremål på Kulturen våren 1997. Stina Wellrup är en av de medlemmar i Kulturen som bidrog med sina minnen till utställningen.