Sebastian Goksör Beläte, gudabild eller spelpjäs7

SEBASTIAN GOKSÖR

Beläte, gudabild eller spelpjäs?

År 1936 erhöll Kulturen en gåva av muraren Alfred Carlsson. När Carlsson grävde i sin trädgård hade han hittat en liten figur av vad han trodde var snidat horn. Trädgårdsjorden hade han hämtat från grundgrävningar i kvarteret Kulturen 25, där Kulturen nu har delar av sin verksamhet. Figuren är 4,7 cm hög och föreställer en man sittande på en relativt låg stol med smal hög rygg. Stolens rygg och mannens båda axlar är prydda med ristade cirklar med mittpunkt. Det är en enkel och mycket vanlig dekor i det vikingatida och tidigmedeltida formspråket, tillverkad med ett passarliknande redskap. Ansiktsdragen är grova, men håret markerat med fina linjer. Med båda händerna håller mannen om sitt långa tvinnade skägg.

Från första stund fångade figuren arkeologernas intresse. Vad eller vem föreställde figuren? Hur gammal var den? Frågor som genom åren fått varierande svar. Hur synen på figuren förändrats och den arkeologiska traditionen utvecklats sedan 1930-talet är intressant. Många säger att de arkeologiska teorierna och tolkningarna förmodligen mer speglar sin egen samtid än beskriver det förflutna.

Första gången figuren diskuterades kretsade intresset mest kring åldern och motivet. Utifrån då populära typologiska paralleller slöt man sig till att figuren föreställde den fornnordiska guden Tor, eller belätet som man sade. Flera jämförelser

med liknande gudabilder har gjorts genom åren, bland annat med en bronsfigur från Island. Den isländska statyetten håller en torshammare i sina händer på ungefär samma vis som Lundafiguren håller sitt skägg. Från Rällinge i Sörmland finns en omisskännlig statyett av Frej. Rällingefiguren har emellertid bara ena handen om skägget.

Tor, lika folklig och populär som Oden var majestätisk, tog vid slutet av vikingatiden över rollen som ledande personlighet inom fornnordisk mytologi och kom att ställas ansikte mot ansikte med Vitekrist. Med stor sannolikhet kom myten och traditionen kopplad till Tors värv och person att få ett starkt fäste i folkets sinne, vilket än idag återspeglas på många vis. Otaliga skrönor förtäljer om bragder och äventyr. Tor, åskans, luftens och det vackra vädrets gud, framställs som kraftkarl och hjälte, men också medmänskligt, som lite dum, i komiska eller pinsamma situationer - teman och bilder som lever kvar i mycken amerikansk film än idag. Torshammaren, eller Mjölner, kom att bli en av de vanligaste symbolerna för fornnordisk religiositet och fyllde samma funktion i kampen mot den framväxande kristenheten som krucifixet gjorde på motståndarnas sida. Tyvärr har på senare år nyfascistiska grupper gjort anspråk på Tors symbolik och torshammaren har nästintill blivit synonym med nynazism. Arkeologin måste hjälpa till att vinna tillbaka de traditionella symbolerna. Förmedling och skolning är nyckelord även om de redan börjar bli slitna.

På 1960-talet kom åter den lilla figuren att behandlas i Kulturens årsbok. Efter en noggrann genomgång av främst de isländska sagorna och några av de tidiga missionärernas berättelser bekräftade att figuren föreställde Tor. Att cirkelornamentiken på stolsryggen med lite god vilja kan tolkas som en stiliserad torshammare ansågs ytterligare bekräfta uppfattningen, en tradition som kom att leva kvar in i 1970-talet. Det faktum att de isländska sagorna först nedtecknades efter flera hundra års muntliga traditioner, eller att de tidiga kristna

biskoparna som beskrev det fornnordiska religionsyttringarna var partiska vilket förmodligen grumlat deras omdöme, har inte bekymrat författaren. l g8o hade den vetenskapliga infallsvinkeln förändrats. I en brittisk publikation föreslogs att figuren av valrossbete skulle kunna föreställa Frej, mindre troligt Tor, men förmodligen var den endast en vanlig spelpjäs. Det är skägget, en symbol för fruktbarhet, som lett tankarna till Frej. Utifrån materialet, valrossbeten, diskuterade man också såväl handel som rikedom och lämnade därmed den religiösa tolkningen ryggen. Man hade kanske inte samma traditioners ok som de skandinaviska forskarna över sig och kunde därför tillåta sig detta då nästan djärva grepp. I frågan om figuren som en spelpjäs frestas man till jämförelser med det så kallade Lewis-fyndet. De medeltida schackpjäserna från Skottland är dock knappast lika Lundafiguren. Däremot är vår figur näst intill identisk i sin hållning med en spelpjäs av bärnsten från Roholte i Danmark. Den har också en slående likhet med kungen i en uppsättning spelbrickor till det vikingatida spelet hnefatafl från Baldursheimur på Island. Spelet påminner något om schack och har ansetts ha trängts undan av det senare under l20o-talet. Såväl den danska som den isländska figuren har, som Lundafiguren, båda sina händer om skägget.

I samband med utställningen Viking og Hvidekrist i början av lggo-talet dammades figuren av igen. Att det rörde sig om en spelbricka hade nu blivit vedertaget. De tidigare teorierna om gudomlighet avfärdades bestämt och intresset leddes, med en kulturhistorisk vinkling, in på själva stolen figuren satt på - en typisk medeltida stol som traditionellt tillverkades ur ett stycke trä.

Man kan säga att vi delvis är tillbaka där vi började. I brist på säkrare metoder att datera eller förstå figuren använder vi återigen typologin. Därigenom kan vi placera figuren före 1200-talet, förmodligen i rooo-talet, och med stor sannolik-

153

het säga att det är en spelpjäs. Från början fanns tendenser till att vilja framställa figuren som något mycket gammalt och betydelsefullt, gärna med religiösa förtecken. Det är en inställning till arkeologin och kulturmiljövården som lever kvar än idag även om de ledande skolorna numera mer börjat intressera sig för större sammanhang. Istället för att leta efter det sensationella eller det unika lägger man nu mer tid på att förstå hur och varför figuren hamnat här. Ur den synvinkel berättar figuren om kontakter västerut, med Norge och Island. Även om arkeologin är starkt traditionsbunden så är den traditionella uppfattningen om arkeologin ännu starkare och att arkeologer fortfarande refererar till figuren som Tor är bara ett uttryck för vår samtid.

KÄLLOR

Blomqvist, R. En hednisk Gudabild från Lund. Kulturen 1938. Carelli, P. Schack. Det medeltida feodalsamhället i miniatyr. Kulturen 1997· Graham-Campbell, J och Kidd, D. The Vikings. Norwich 1980. Lindqvist, I. Två vikingatida Gudabeläten. Kulturen 1962. Mårtensson, A.W. & Wahlöö, C. Lundafynd, En bilderbok. Karlshamn 1970. Roesdahl, E. (red.). Viking og Hvidekrist, Norden og Europa 800-1200. Uddevalla 1992. Vikingarna. Utställningskatalog Malmö Stadsmuseum. 1989.

154