ANDERS SALOMONSSON
Skåne. Regionen och traditionen.
Idag talas det mycket om regioner och regionalism. I det nya »gränslösa« EU-Europa spås regionerna, eller i alla fall vissa regioner, en lysande ekonomisk framtid. I samma takt som nationalstaternas betydelse minskar kommer regionernas att öka. En viktig bakgrund och förklaring till detta, menar ekonomer och marknadsdirektörer, är att inom varje region finns en djupt känd samhörighet hos inbyggarna. Inom dess gränser känner sig alla delaktiga i denna regionala kultur, och rör det sig om en (på ekonomisk och transportteknisk bas) nyskapad region, så dröjer det inte länge innan denna känsla infinner sig. Detta skall ske - om inte på annat sätt - genom myndigheternas försorg: Det Skåneparlament som inrättas från och med rggg får t.ex. som en av sina huvuduppgifter »att skapa och utveckla en regional identitet« (sos I gg8 .og. I 3). Men det nyväckta intresset för regioner kan inte förklaras enbart med EU-inträdet, det har en längre historia . Om vi håller oss till efterkrigstiden kan vi konstatera, att under femtiooch sextiotalen var det Centrum i landet som dominerade, inte de perifera regionerna. Det var Storstockholm (och möjligen Västerstad och Örestad) som stod som symbol för framtid och framsteg. Regionerna i landsorten signalerade småskalighet, kulturarv och tradition och sådant fanns det inte mycket plats för i framtid slandet, menade man då. I och med
55
