THOMAS HYLLAND ERIKSEN
Traditionen som åberopar sig själv.
Jag står vid köksfönstret och tittar ut. Femton meter från fönstret står en jättelik fura, som två gånger om året täcker uppfarten med barr och som därtill stänger ute ljus och utsikt sommar som vinter. Jag tänker att jag borde ta bort det; det är inte första gången jag känner en frigörande ilning vid tanken på att det går att hugga ned trädet, och det är heller inte den sista. Jag kommer mig nämligen inte för med att ta bort det, inte den här gången heller. Hur gammalt trädet kan vara har jag ingen aning om, men utan tvivel är det mer än dubbelt så gammalt som både jag själv och huset jag bor i. Det har använt lång tid för att bli ett så ruvande, vindpinat och auktoritärt träd som det är i dag, men samma träd stod där, visserligen yngre, men långt innan ett enda bostadshus var planlagt i området. Det är en fysisk kvarleva efter en mäktig skog. Och under loppet av en förmiddag skulle jag med hjälp av en motorsåg kunna radera ut alla dessa år; hela det långsamma, tålmodiga arbetet skulle plötsligt ha varit förgäves och skogen skulle ha kommit ett steg närmare glömskan. Nationer, skrev Ernest Renan för mer än hundra år sedan, bygger på gemensamma minnen, men de måste också vara i stånd att glömma. Uttryckt på ett annat sätt gör nationens ideologer sitt bästa för att befolkningen ska minnas det som förenar och glömma det som splittrar. De berättar ursprungs-
