Aikidobladet på svenska
Översättning: Joakim Borgmästars
AIKIDO-BARNEN MÅLAR STAKET Saknar du utmaningar i aikido? Ukemi behärskas och är tyst och extremt mjuk vid nedslag. Uken rubbas endast med viljestyrka så att ditt par faller för dina fötter när han rör i dig. Och när många anfaller samtidigt rubbas de så att de fastnar in i varandra i en knippe under några sekunder. Bokken plockas blixtsnabbt bort från ett avancerat slag. Nej, nej - börja lära ut aikido åt barn. Jag har lärt barn i ungefär 25 år. För tillfället ingår två vardagskvällar i veckan då jag inte har juniorträningar. Tre kvällar i veckan undersöks aikido med två olika barngrupper. Jag känner inte till något annat område som är så krävande och samtidigt belönande för en aikido-instruktör som att instruera barn. Det är inte alla instruktörer som lyckas med det även om de fungerar yrkesmässigt inom grenen. De ger gärna över det här ansvaret till sina elever. Det är frågan om inställning och naturligtvis även tidsfördelning. Det är lättare att leda vuxna än barn, eftersom vuxna kan uppföra sig och analysera sitt eget utförande. Med barn måste det finnas många olika saker och det gör juniorarbetet utmanande. RASTLÖSHETEN FÄSTER Nutidens media och snabba livsstil fäster också på barn och gör dem otåliga och rastlösa. Den här smittan kommer via vuxna till barn. Ifall man inte på något sätt får disciplin på en rastlös pojke i hemmet eller i skolan, ska man skicka honom till en budo-instruktör så att pojken får disciplin och god hållning. Ofta får man det här Karate-Kid-mönstret att fungera. Ibland måste man konstatera att det inte lönar sig att med våld föra barnet till dojon ifall han inte själv vill lära sig aikido. Ifall barnet har roligt på träningen och han kan ledas till klarare vatten, så fungerar aikido som en utmärkt kanal för att tömma energin. Nutidens rastlösa barn får intyg av läkare över att barnet är rastlöst och de ges en fin bokstavskombination: ADHD, koncentrations- och uppmärksamhetsstörning. Det här kortet drar föräldrar ofta fram ifall instruktören meddelar att pojken får en veckas karens på grund av rastlöshet. Ifall pojken vill fortsätta träna aikido måste han förändra sitt uppförande.
18
AIKIDO 1/18
Jag instruerade på ett juniorläger på en ort en gång och vi gjorde en övning där instruktören kastar bollen till barnet som sen gör en ukemi med bollen i händerna. En flicka var i tur och hennes mamma stiger upp ur stolen och kommer fram till mig och säger: ”Hon kan inte fånga bollen, hon har detochdet-syndromet!”. Jag kastade bollen till flickan som fick lyra. Flickan tittade förvånat på bollen i sina händer och gjorde ukemi. Jag smålog mot mamman som gick tillbaka och satte sig för att följa träningen. Ifall läkaren har bekräftat att flickan har ett visst syndrom så har kanske föräldrarna godkänt problemet och inte ens någonsin försökt kasta en boll till barnet. NOSTALGISKT MINNE Tidigare var pojkar vildare än flickor. De sades vara ostyriga och oförmögna att koncentrera sig. Pojkarna verkar inte ha ändrat under åren men det finns också flickor som har koncentrationssvårigheter. ADHD-kombinationen ger läkemedelsindustrin möjligheten att öka sin inkomst och kemikaliskt dämpa energiboosten i barnen. Barn har naturlig energi, nyfikenhet och behov av rörelse. Ifall inte den energin lösgörs så lösgörs den som rastlöst beteende. Barnens idrott är nu för tiden ledd och reglerad. I min barndom tillbringades dagen utomhus med lekar med grannskapets barn i olika åldrar. Vi sprang, spelade, klättrade gjorde kullerbyttor och kärrhjul, byggde kojor och lekte kurragömma. Numera ser man inte barn leka tillsammans utomhus. De är hemma framför datorn, pekplattan, smarttelefonen eller spelboxen. Ifall kompisen kallas till byn är det för att spela ett nytt spel. Idrott är organiserad så barn förs till idrottsföreningar för att träna. Nostalgin stiger nu åt huvudet, men förr ordnade inte vuxna idrott till barnen utan barnen rörde på sig själva. När vardagskvällen går åt till att föräldrarna för barnen till olika träningar har man börjat prata om ”curling-föräldrar” - föräldrar som sopar bort allt skräp och alla hinder framför sina barn. Trots all den här omsorgen finns det oroande fenomen i barnens fysik. En del kan inte sitta på huk utan att falla, många kan inte göra kullerbytta, för att inte tala om skottkärra. På aikido juniorträningar
gympas, hoppas, snurras, görs ukemi och stärks kroppen och på ett sätt som beaktar helheten. Min pojke spelade fotboll vid sidan om aikido som liten och fotbollstränaren sade att han hade mycket bättre balans och kroppskontroll än andra, som bara spelade fotboll. FÖRÄLDRAR MED PÅ MATTAN? Föräldrarna tycker också om barnens aikidoträning, eftersom de inte behöver delta i föreningsverksamheten. De behöver inte vara med i instruktörsarbetet eller försäljning. Säkert finns också föräldrar som saknar sådant. Ett alternativ är att hoppa med i vuxenträningen och sen bara komma med som hjälpinstruktör i juniorträningen. Jag framför en önskan till föräldrar, att de inte skulle närvara i dojon och följa med barnets träning förutom på första träningstillfället. Jag har hamnat att avvisa en mamma som kom upp på tatami för att hjälpa sin osmidiga son på uppvärmningen. En pappa hade för vana att alltid sitta och titta på pojkens träningar. Varje gång pojken inte kunde tekniken tittade han på sin pappa, som skakade på huvudet. För att inte nämna, att pappan aldrig hade tränat aikido men han verkade veta vad som var rätt och fel. Jag är redan så gammal och så erfaren fyra barns pappa, att jag vågar ge råd till juniorernas föräldrar. Till exempel då när pappa alltid kommer till omklädningsrummet och hjälper sin pojke att klä på sig. Han följer sin pojke till duschen och kommenderar honom hela tiden, hur fötterna måste tvättas innan träningen, hur kranen ska stängas och hur fötterna ska torkas. När jag gick förbi pappan påminde jag honom att han ska låta pojken ta ansvar och lita på honom. Det räcker att säga en gång och hjälpa och sen låta pojken sköta sig själv. Övning och upprepning lär även här mera än tusen påpekanden. Barn är sin egen när föräldrar inte tittar på. Då försöker de inte blidka sina föräldrar eller försöker be om ursäkt hela tiden. Det finns också föräldrar som lämnar kvar och fördriver tiden i dojon under juniorträningen. I stället för att de kunde följa med sitt barns träning och utveckling, bläddrar de i sin smarttelefon eller pekplatta. Till och med så att instruktörerna
