Karoliina Teikari
Karoliina Teikari: Finns det behov för svenskspråkig integrationsutbildning i huvudstadsregionen? Svenskspråkig integrationsutbildning i huvudstadsregionen är ett relativt nytt fenomen. Programmet har funnits sedan år 2012 och pågår således för tredje året. Första läsåret (2012–2013) var antalet deltagare 12, följande år (2013–2014) 22 och detta läsår (2014–2015) 29. Utbildningen arrangeras av Svenska arbetarinstitutet i Helsingfors, Helsingfors Arbis. Integrationsutbildningen på Arbis omfattar 50 studieveckor inklusive en åttaveckors praktikperiod. I praktiken handlar det om arbetskraftsutbildning för arbetslösa invandrare, men utbildningen kan också genomföras som frivilliga studier. Största delen av utbildningen består av undervisning i svenska, där de kommunikativa färdigheterna betonas. Därtill får man undervisning i finska (eller engelska), samt samhällskunskap (dvs. arbetslivsfärdigheter och kulturkännedom). Tanken är att kursdeltagarna ska kunna delta i arbetslivet så fort som möjligt, vilket möjliggörs genom att man skapar sociala nätverk och kontakter till huvudstadens arbetsgivare som har behov av svenskkunnig personal. Därtill förväntas deltagarna själva vara aktiva och engagera sig i svenskspråkig verksamhet utanför klassrummet. I min pro gradu avhandling från våren 2015 fokuserade jag på invandrare som valt den svenska integrationsvägen i huvudstadsregionen. Runt hälften av deltagarna i gruppen deltog i integrationsutbildning på Helsingfors Arbis samma år (2014–2015), resten hade integrerats på svenska redan tidigare, en del via just denna utbildning. En aspekt som jag ville utforska handlade om användningen av svenska i vardagen: i vilken utsträckning har man användning för språket, om man stött på problem p.g.a. språkvalet, samt om man anser att man klarar sig på svenska i huvudstadsregionen. Resultaten visade att informanterna generellt hade en rätt bred användning för språket och över hälften använde svenska på två eller flera ställen (såsom skola, arbetsplats, hemma). Studier var det vanligaste alternativet och en tredjedel använde numera språket i studier. Ett vanligt alternativ i svaren var också ”någon annanstans, var?” och listan över ställen varierade: svenskan användes bl.a. i hobbyer och andra fritidsintressen, hemma med finskspråkig fru om man ville att barnen inte ska förstå samtalet, samt då man besökte
75
kulturfonden_publikation_176x250mm_6.indd 75
12/11/15 14:28
