Karoliina Teikari: Integrationsvägen i Finland och svenska som integrationsspråk

Integrationsvägen i Finland och svenska som integrationsspråk

Karoliina Teikari: Integrationsvägen i Finland och svenska som integrationsspråk

Tanken om invandrares aktiva integration började formas först på 1990-talet i samband med en växande invandring till Finland. I enlighet med regeringens invandrings- och flyktingpolitiska program år 1997 lyftes snabb och flexibel integration fram som ett grundläggande mål för invandringspolitiken. Förutom effektiv integrering i det finländska samhället och arbetslivet, uppmärksammades också bl.a. inlärning av det finska eller svenska språket. Därtill ansågs det gynna både samhället och individen själv om personen bevarar sitt eget modersmål och sin egen kultur (Saukkonen 2013a, 86; Jasinskaja-Lahtiet al. 2002, 20). Första Lagen om främjande av integration trädde i kraft år 1999 och tio år senare, 2009, inleddes en omfattande uppdatering av lagen. I dag följer Finland integrationslagen från 2011 (Inrikesministeriet 2013, 8). Samtidigt som lagstiftningen skapades började man kalla integration för ”kotoutuminen” och integrationspolitiken för ”kotouttaminen”. Man ville skapa egna finska ord för att undvika associationer till begrepp som assimilering och att man förlorar sin egen identitet, vilket lätt kunde förknippas med integration (Saukkonen 2013a, 66).

Första Lagen om främjande av integration från år 1999 speglade den tidens samhälleliga läge och betonade således humanitär invandring och integrering av arbetslösa invandrare. Från och med 2000-talet började invandringen bli mångsidigare, och då uppkom också behov av en aktivare invandringspolitik med särskild fokus på arbetskraftsbehov. Detta påverkade integrationspolitiken och dess tillämpningsområde och i den uppdaterade lagen uppmärksammades således också arbets- och familjerelaterad invandring som hade blivit allt vanligare (Makkonen & Koskenniemi 2013, 78; Saukkonen 2013b, 95). Integrationstjänster skulle göras tillgängliga för alla invandrare som hade behov av dem, oberoende av inflyttningsorsak. Nytt i integrationslagen var också projektet Delaktig i Finland som genomfördes 2011–2013, som syftade till att skapa fungerande modeller för integrationsutbildningen (Saukkonen 2013b, 95). En del av projektet fokuserade på svenskspråkig integration i huvudstadsregionen och i samband med det gjordes också bl.a. Magmastudien Via svenska – Den svenskspråkiga integrations-

Karoliina Teikari

vägen (Creutz & Helander 2012) som var en undersökning om målgruppen för svenskspråkig integration i huvudstadsregionen.

I integrationslagen preciseras de integrationsfrämjande åtgärder och tjänster som tillämpas för invandrare, vilket i princip innebär: givande av basinformation om Finland och det finska samhället, en inledande kartläggning och en integrationsplan. Integrationsfrämjande åtgärder och tjänster ordnas preliminärt som en del av den kommunala basservicen, samt som en del av arbets- och näringsförvaltningens tjänster (Utbildningsstyrelsen 2012, 7; Finlex 2010, § 1, § 6).

Alla som flyttar till Finland ska ges basinformationsmaterial om landet i samband med tillkännagivande av uppehållstillstånd, eller då hemkommuns- och befolkningsuppgifter registreras. Därtill ska invandrare få rådgivning om integrationsfrämjande åtgärder och tjänster, samt om arbetslivet. En indelande kartläggning är en preliminär evaluering av personens förutsättningar för sysselsättning och studier, samt av behovet av språkinlärning. I princip görs kartläggningen av arbetslösa eller personer som får utkomststöd, men arbets- och näringsbyrån eller kommunen kan också göra en evaluering av personer som inte tillhör denna grupp förutsatt att de själva begär det och anses ha behov av det (Finlex 2010, § 7–§ 10). Vill man välja den svenska integrationsvägen ska man meddela om det i samband med den inledande kartläggningen, så att integrationsplanen kan skapas via den svenskspråkiga vägen. I praktiken är valet dock sällan helt problemfritt och man måste komma överens med myndigheterna om att den svenska vägen passar ens behov och framtidsplaner. I detta samband är det värt att notera att valet av svenska inte på något sätt utesluter inlärning av finska, utan det är mera frågan om vilket språk som individen själv upplever att hen har mest behov av. Det förekommer också variation mellan olika orter i Finland, eftersom svenskkurser eller svenskspråkiga integrationsutbildningar inte finns i alla städer. Det förekommer också att man på arbets- och näringsbyrån (AN-byrån) anser att personen inte kommer att hitta arbete med enbart kunskaper i svenska. I svenskspråkiga regioner kan det säkerligen finnas mera förståelse för valet av svenska, men i tvåspråkiga kommuner kan man vara tvungen att själv skapa en plan för hur kurser i svenska kan leda till sysselsättning (www.hej.fi).

Efter den inledande kartläggningen skapas en integrationsplan, en personlig plan för integrationsfrämjande åtgärder och tjänster. I planen

Integrationsvägen i Finland och svenska som integrationsspråk

ingår språkstudier i finska eller svenska och övriga färdigheter som behövs i samhället. Integrationsplanen görs i princip för arbetslösa invandrare och alla invandrare som får utkomststöd är berättigade till en integrationsplan. Också andra invandrare kan begära att få en integrationsplan, behovet bestäms enligt fallen (Finlex 2010, § 11, § 12). Vidare i integrationsplanen kan det också fattas beslut om behovet av integrationsutbildning, som ordnas som arbetskraftsutbildning antingen för arbetslösa och personer som hotas av arbetslöshet, eller som frivilliga studier (Utbildningsstyrelsen 2012, 8). För vuxna invandrare innebär detta i princip undervisning i finska eller svenska och annan undervisning som främjar tillgång till arbetslivet, studier och samhället. Språkligt följer undervisningen grunderna i Utbildningsstyrelsens läroplan för vuxna invandrare och målet är att invandrare ska få fungerande elementära språkfärdigheter i ett av nationalspråken (Finlex 2010, § 20).

Integrationsplanen ska göras inom tre år från det att det första uppehållstillståndet eller uppehållskortet beviljats eller från att uppehållsrätten registrerats. Då en invandrare deltar i åtgärder som finns med i integrationsplanen får hen finansiellt stöd som kallas integrationsstöd (Finlex 2010, § 12-§ 19). Invandrare som har fått en individuell integrationsplan har skyldighet att följa den och delta i de åtgärder och tjänster som finns inskrivna i planen. Om personen utan vägande orsak vägrar delta i skapandet av en integrationsplan, eller vägrar att delta i de åtgärder som finns med i integrationsplanen, kan personens rätt till integrationsstöd begränsas eller minskas (Saukkonen 2013a, 88–89).

Källor

Creutz Karin & Helander Mika (2012): Via svenska – Den svenskspråkiga integrationsvägen. Magma 1/2012. Finlands svenska tankesmedja Magma, Helsingfors.

Finlex 2010. Lagen om Främjande av Integration (1386/2010). Hämtats 10.11.2014. http://www.finlex.fi/sv/laki/alkup/2010/20101386

Karoliina Teikari

Inrikesministeriet (2013): Statsrådets principbeslut om strategin Migrationens framtid 2020. Statsrådet.

Jasinskaja-Lahti Inga, Liebkind Karmela & Vesala Tiina (2002): Rasismi ja syrjintä Suomessa. Maahanmuuttajien kokemuksia. Gaudeamus, Helsinki.

Makkonen Timo & Koskenniemi Eero (2013): Muuttoliikkeen ja maahanmuuttajien aseman oikeudellinen sääntely. I: Martikainen Tuomas et al.: Muuttajat - Kansainvälinen muuttoliike ja suomalainen yhteiskunta. Helsinki. Gaudeamus, s. 55–80.

Saukkonen Pasi (2013a): Erilaisuuksien Suomi: vähemmistö- ja kotouttamispolitiikan vaihtoehdot. Gaudeamus Helsinki University Press, Helsinki.

Saukkonen Pasi (2013b): Maahanmuutto- ja kotouttamispolitiikka. I Martikainen Tuomas et al.: Muuttajat- Kansainvälinen muuttoliike ja suomalainen yhteiskunta. Gaudeamus, Helsinki. s. 88–97.

Svenskfinland för invandrare: www.hej.fi (hämtats 20.12.2014).

Utbildningsstyrelsen (2012): Grunderna för läroplanen för integrationsutbildning av vuxna invandrare 2012. Föreskrifter och anvisningar 2012:1. Tampereen yliopistopaino Oy.