4 minute read
Invandrarärenden bör överföras till kommunministern
Invandrarärenden bör överföras till kommunministern Mika Helander
I Finland borde man förstärka kommunministerns portfölj genom att koncentrera förvaltningen av invandrarärenden i kommunernas kompetensområde och genom att överföra de behövliga och relevanta resurserna (samt funktionerna och byråerna) i kommunernas skötsel. Förvaltningen av invandrarärenden är för tillfället utspridd mellan många olika förvaltningsområden. Detta medför problem i koordineringen av politiken och de praktiska åtgärderna och invandrarnas kontakter med samhällelig service och myndigheter är komplicerade och förbryllande. Nu har man kontakt med polisen i tillståndsfrågor. Arbets- och näringsbyråerna sköter om sysselsättningsfrågor. Kommunala aktörer sköter om grundutkomsten, skolfrågor, delvis språkinlärning och boendefrågor. Dessutom finns det även andra myndigheter som administrerar invandrarfrågor. Det råder en administrativ ”sillsallad”.
Kommunen vore en lämplig administrativ enhet för skötseln av invandrarärenden (med undantag av huvudstadsregionen, där metropolfullmäktige kunde handha detta förvaltningsområde). På den kommunala nivån är skötseln och koordineringen av många frågor såsom boende, sysselsättning och utkomst, samt dagvård och utbildning lättare än ifall frågorna handläggs delvis av statliga (under flera ministerier liggande) och delvis av kommunala myndigheter. Kommunala delegationer för mångkulturella ärenden kunde också snabbt ge respons om funktionsdugligheten hos olika aktioner och lyfta fram gällande problem.
I anslutning till kommunministern kunde i samband med en dylik reform även genomföras en grundläggande förnyelse gällande kommunalt självstyre. I samband med kommunfusionerna har det kommunala självstyret varit i rörelse och spelreglerna har på många punkter varit oklara (t.ex. Sibbofrågan). När kommunerna utses att handha invandrarärenden (med undantag av tillståndsfrågor) bör kommunerna också ges behövliga resurser och det aktuella rörelseutrymmet i frågan bör definieras (min övers.) (Helander 2012).
Stödet för ett sådant förslag från de kommunala myndigheter som arbetar på integrationsfältet är tydligt. Aktörerna i Raseborg stödjer en sådan syn genom att de anser att den första integrationsutbildningen borde skötas av kommunen och att kommunen gör en bättre och mer fullständig inledande kartläggning än vad arbets- och näringsbyrån gör (intervjuer). Också integrationskoordinatorn i Jakobstad stödjer denna syn genom att anse att förslaget om en övergång till enhetspris i integrationsutbildningarna gör att kommunerna själva kan börja bestämma om de ordnar integrationsutbildningen i egen regi eller om de skaffar utbildningarna utifrån. Arbets- och näringsförvaltningens representant (intervju) konstaterar också att den inledande kartläggningen och integrationsplanen borde vara lite bredare för en invandrare än vad den nu är, t.ex. så att man tar hänsyn till hemspråket, partnerns språk eller ifall barn är på kommande och barnets skolspråk kommer att bli svenska. Börje Mattsson, som var invandrarkoordinator i Västra Nyland åren 1991–2013 och alltså är en erfaren aktör på området, konstaterar samma i skrift:
”Likaså borde man frångå den eviga kutymen med rutinmässiga arbetsplatspolitiska invandrar-/språkkurser som den första undervisningsform man ger. Det är för lätt och enkelt, men då missar man något viktigt från början. Man borde i stället först börja med egna kommunens kurser där närkommunen och närsamhället presenterar sig och där man berättar hur det fungerar.” (Mattsson 2014, 30)
Invandringsfrågorna skulle då skötas som ett samarbete mellan kommunministern och kommunernas integrationskoordinatorer och de resurser som finns för integrationen skulle kanaliseras via kommunerna. I den statliga förvaltningen anser somliga också att kommunerna är för små enheter för att sköta invandrarintegrationen, men detta är enligt min mening inte ett hållbart argument i och med att kommunerna ansvarar för betydligt mer omfattande frågor inom utbildning och socialförvaltning. Däremot skulle reformen innebära en konkret morot för kommuner att ta emot flyktingar och asylsökande.
Bildningsalliansens representant föreslår däremot att integrationsutbildningarna i framtiden skulle få finansiering ur Arbets- och näringsministeriets budget och att utbildningsorganisationer inom fria bildningssektorn också skulle få sin finansiering den vägen. Då skulle den fria bildningens anslag
behållas på samma nivå i Undervisnings- och kulturministeriets (UKM) budget och tilläggsresurserna för den inledande integrationsutbildningen skulle tillkomma Arbets- och näringsministeriet. Man har lobbat för detta inom ramen för UKM:s arbetsgrupp (intervju). Detta anser jag däremot vara ett problematiskt förslag eftersom arbets- och näringsbyråernas bedömning av vilka typer av kurser som behövs inte beaktar exempelvis behovet av svenska i arbetslivet. Deras inledande kartläggningar är snävare och mera arbetsmarknadsinriktade än kommunernas, vilket leder till att precisionen gällande exempelvis kvotflyktingar och annan humanitär invandring inte är bra. Dessutom ser kommunerna bättre invandrarnas helhetssituation vad gäller servicebehov.
I Helsingfors inrättades en svensk invandrarkoordinatorsbefattning på Arbis i samband med DiF-projektet. Invandrarkoordinatorns uppgift har blivit mycket mångsidig och inbegriper planeringen av svenskkurser, inledande kartläggningar med invandrare, handledning, nätverkande med andra aktörer, uppgörande av offerter och projektplaner för upphandlingar och finansieringar, sammanställning av den kommunala servicen på svenska inom de olika förvaltningarna, osv. (intervju). Uppdraget har med andra ord blivit mycket mångsidigt och arbetsdrygt. De invandrings-, flykting- och integrationskoordinatorer jag har intervjuat i samband med fältarbetet i projektet har nästan utan undantag varit nya i sitt arbete. Det skulle sålunda vara rätt ögonblick för en större utbildningsinsats där förvaltningsprocesserna kunde utvecklas genom en höjning av denna centrala yrkesgrupps kompetens. Ett fortbildningsprogram för de kommunala koordinatorerna borde startas i en nära framtid. En möjlig organisatör för denna verksamhet kunde vara kompetenscentret för invandrarärenden vid Arbets- och näringsministeriet, som kommer att ha en fortbildningsverksamhet för olika yrkesgrupper i integrationsverksamheten (intervju). Utbildningen kunde också ordnas i något universitets eller någon yrkeshögskolas regi. Under våren 2015 lämnade Luckan i huvudstadsregionen in en ESF-ansökan med en sådan plan till NTM-centralen i Tavastehus. Projektet fick emellertid inte finansiering (Smidigt på svenska-projektplan 25.5.2015).
Ett tydligt resultat av fältarbetet är att de förvaltningsmässiga oklarheterna leder till en oöverskådlighet som gör det praktiska arbetet svårt för myndigheterna. De olika förvaltningssektorerna beskyller varandra för att försvåra arbetet. Den statliga centralförvaltningen på ministerienivå anser att problemen ligger inom den andra förvaltningen (t.ex. organisationerna inom
utbildningssektorn). Lokalförvaltningen skyller på den statliga centralförvaltningen eller den regionala statsförvaltningen. Organisationerna skyller på de kommunala myndigheterna. Orsakerna till de förvaltningsmässiga problemen utlokaliseras med andra ord till andra myndigheter och organisationer, vilket sannolikt är en adekvat tolkning med tanke på det förvaltningsmässiga oklarheterna som föreligger.
