Karoliina Teikari: Svenska som ett alternativt integrationsspråk i huvudstadsregionen – för vem?

Svenska som ett alternativt integrationsspråk i huvudstadsregionen – för vem?

Karoliina Teikari: Svenska som ett alternativt integrationsspråk i huvudstadsregionen – för vem?

Jag har redan under en längre tid varit intresserad av integrationsfrågor och då det på hösten 2014 började dyka upp artiklar i medierna om invandrare som nekats rätten att integrera sig på svenska i Finland blev jag intresserad. Exempelvis i Esbo hade enstaka personer fått höra att de inte får samma ekonomiska stöd om de väljer den svenska integrationsvägen, även om man enligt lagen har rätt att välja antingen svenska eller finska som sitt integrationsspråk. Den första tanken som slog mig var mest förundran över fenomenet svenskspråkig integration i Finland – vad innebär det i praktiken och vem är det som väljer den vägen? Till slut blev detta temat för min pro gradu avhandling. Det primära syftet var att ta en närmare titt på gruppen, på vilka personer som väljer den svenska vägen och om det förekommer några gemensamma nämnare i gruppen. Motsvarande frågor hade behandlats i tankesmedjan Magmas studie några år tidigare, och således kändes det naturligt att jämföra en del av resultaten med resultaten i studien. Avhandlingen blev en fallstudie med 27 personer, varav drygt hälften deltog i svenskspråkig integrationsutbildning vid Helsingfors Arbis det året (2014–2015) och resten hade lärt sig svenska redan tidigare på andra sätt.

Alla i gruppen hade flyttat till Finland på grund av familj eller parrelation, arbete eller studier. Språkkunskap var en tydlig faktor som förenade gruppen och informanterna hade i genomsnitt en gedigen kunskap i olika språk, ofta språk som är besläktade med svenska. De flesta hade antingen ryska eller engelska som modersmål och alla kunde engelska. Därtill kunde majoriteten också spanska, franska eller tyska. De flesta hade valt att intregreras på svenska för att det är lättare att lära sig än finska. Med hänsyn till gruppens tidigare språkkunskaper är det förståeligt att svenska upplevdes som ett lättare språk att lära sig. Kunskap i språk såsom engelska eller tyska, som tillhör samma germanska språkfamilj som svenska, kan säkerligen underlätta inlärningen av svenska i och med att språk som är nära besläktade med varandra åtminstone i teorin kan antas göra det lättare att tillägna sig språk inom samma språkfamilj. Svarsalternativet ”för att få finskt medborgarskap” var nästan lika populärt som ”svenska är lättare att lära sig”. Det fanns en tydlig koppling mellan de två

Karoliina Teikari

svarsalternativen, över en tredjedel av informanterna hade kryssat för bägge två alternativen. Genom att svenskan upplevs som lättare att lära sig når man snabbare den språkliga nivå som medborgarskapet förutsätter. Detta kan leda till att känslan av tillhörighet i samhället nås i ett tidigare skede, jämfört med om man enbart valde finska som integrationsspråk. Med andra ord sker integrationen in i det finska samhället snabbare via svenskan i denna grupp.

Därtill ansågs svenskan gynna arbetslivet och runt en fjärdedel hade motiverat språkvalet antingen med att man använder svenska på jobbet eller med att man genom svenskan vill förbättra sina chanser på arbetsmarknaden. Både arbetsrelaterade skäl och alternativet ”lättare att lära sig” förekom också i enkätsvaren i Magmastudien Via svenska – Den svenskspråkiga integrationsvägen, vilket ytterligare bekräftar att dessa är centrala orsaker som förenar gruppen. Däremot svarade färre informanter med motiveringar som till en början kändes naturliga eller som jag hade förväntat mig. Exempelvis hade bara en femtedel valt svenska p.g.a. svenskspråkig familj eller partner, vilket annars skulle ha känts som en rätt naturlig motivering.

Frågan om motiveringen blir intressant också eftersom Läroplan för integrationsutbildningen på svenska definierar sin målgrupp som ”invandrare med någon slags anknytning till svenskan” (t.ex. tidigare boningsort eller familj). Tydligen har det skett en förändring, eftersom åtminstone mina informanter inte hade så många personliga skäl, utan svenskan upplevdes snarare som ett klokt val: man tillägnar sig språket snabbare och får samtidigt medborgarskap i ett tidigare skede. Därtill får man nytta av svenskan i arbetslivet.

Jag vill avsluta med att nämna några av de öppna kommentarerna: att man valt svenska för att språket integreras väl med övriga språk inom EU och att man vill kunna kommunicera med andra nordbor. Dessa kommentarer visar tydligt att informanterna eventuellt planerar en framtid i något annat nordiskt land. Med folk som ständigt rör på sig i dagens värld kan svenskan antagligen uppfattas som ett klokare val för personer som inte tänker stanna i Finland, eftersom kunskaper i svenska öppnar porten till hela Norden. För personer som kan andra språk inom samma språkfamilj och som inte tänker bosätta sig permanent i Finland, kan svenskan anses bidra till en snabbare ingång in i det finska samhället. Dessutom kan man ha nytta av att kunna språket i fortsättningen om man t.ex. väljer att bosätta sig i Sverige eller Norge.

Svenska som ett alternativt integrationsspråk i huvudstadsregionen – för vem?

Källor

Creutz Karin & Helander Mika (2012): Via svenska – Den svenskspråkiga integrationsvägen. Magma, nr 1/2012, Helsingfors.

Helsingfors Arbis. 2012. Läroplan för integrationsutbildningen på svenska.