utbildning i huvudstadsregionen?

Karoliina Teikari

Karoliina Teikari: Finns det behov för svenskspråkig integrationsutbildning i huvudstadsregionen?

Svenskspråkig integrationsutbildning i huvudstadsregionen är ett relativt nytt fenomen. Programmet har funnits sedan år 2012 och pågår således för tredje året. Första läsåret (2012–2013) var antalet deltagare 12, följande år (2013–2014) 22 och detta läsår (2014–2015) 29. Utbildningen arrangeras av Svenska arbetarinstitutet i Helsingfors, Helsingfors Arbis.

Integrationsutbildningen på Arbis omfattar 50 studieveckor inklusive en åttaveckors praktikperiod. I praktiken handlar det om arbetskraftsutbildning för arbetslösa invandrare, men utbildningen kan också genomföras som frivilliga studier. Största delen av utbildningen består av undervisning i svenska, där de kommunikativa färdigheterna betonas. Därtill får man undervisning i finska (eller engelska), samt samhällskunskap (dvs. arbetslivsfärdigheter och kulturkännedom). Tanken är att kursdeltagarna ska kunna delta i arbetslivet så fort som möjligt, vilket möjliggörs genom att man skapar sociala nätverk och kontakter till huvudstadens arbetsgivare som har behov av svenskkunnig personal. Därtill förväntas deltagarna själva vara aktiva och engagera sig i svenskspråkig verksamhet utanför klassrummet.

I min pro gradu avhandling från våren 2015 fokuserade jag på invandrare som valt den svenska integrationsvägen i huvudstadsregionen. Runt hälften av deltagarna i gruppen deltog i integrationsutbildning på Helsingfors Arbis samma år (2014–2015), resten hade integrerats på svenska redan tidigare, en del via just denna utbildning. En aspekt som jag ville utforska handlade om användningen av svenska i vardagen: i vilken utsträckning har man användning för språket, om man stött på problem p.g.a. språkvalet, samt om man anser att man klarar sig på svenska i huvudstadsregionen.

Resultaten visade att informanterna generellt hade en rätt bred användning för språket och över hälften använde svenska på två eller flera ställen (såsom skola, arbetsplats, hemma). Studier var det vanligaste alternativet och en tredjedel använde numera språket i studier. Ett vanligt alternativ i svaren var också ”någon annanstans, var?” och listan över ställen varierade: svenskan användes bl.a. i hobbyer och andra fritidsintressen, hemma med finskspråkig fru om man ville att barnen inte ska förstå samtalet, samt då man besökte

Finns det behov för svenskspråkig integrationsutbildning i huvudstadsregionen?

svenskspråkiga orter som Vasa eller Åland.

Mellan de övriga alternativen delades svaren relativt jämnt: ungefär en femtedel använde svenska med myndigheter, med vänner, på arbetsplatsen eller ute på stan. Därtill använde man svenska hemma med familjen, eller i barnens dagis/skola. Generellt kan man konstatera att det fanns relativt stor variation i gruppen och en del verkade leva i en vardag som präglades starkt av det svenska, medan några enstaka personer skrev att de inte använder svenska alls mera; t.ex. hade man flyttat till en helt finskspråkig stad eller hade eventuellt inte helt enkelt hittat en social gemenskap där man kunde fungera på svenska. Majoriteten tycktes ändå ha användning för språket, och således kan valet av svenska anses vara ett lyckat val för denna grupp.

Annat jag ville ta reda på var eventuella svårigheter som språkvalet har förorsakat, och på denna punkt delades svaren nästan jämnt: runt hälften hade stött på svårigheter, medan resten inte hade det. Nästan alla som stött på svårigheter skrev i kommentarsfältet om ”vanliga” finländares och myndigheters negativa attityd mot valet av svenska som integrationsspråk. En del menade bl.a. att arbets- och näringsbyrån (AN-byrån) inte godkänner valet av svenska, eller att informationen om den svenska vägen är bristfällig. Annat som förekom i kommentarerna handlade om svårigheten att få service på svenska och om situationer där personer varit tvungna att vänta länge för att få service på svenska. Det hade flera personer upplevt. Därtill ansågs inte så många i huvudstadsregionen kunna svenska över huvudtaget.

Angående användningen av svenska konstaterade hälften att de klarar sig på svenska i huvudstadsregionen. Denna grupp hade samtidigt flera språkarenor i bruk och använde svenska något mera i sin vardag än de som ansåg att man inte klarar sig på svenska. Språket användes huvudsakligen på arbetsplatsen och vid studier, eller hemma. Bland dem som ansåg att de inte klarade sig på svenska var språkanvändningen mera utspridd: de flesta angav ett ställe där de använder svenska, samtidigt som några enstaka personer menade att de inte har användning för svenskan alls medan en person använde språket i flera olika sammanhang. Svaren visar således tydligt att känslan för om man klarar sig med svenska är tydligt sammankopplad med att man har användning för språket i sin vardag.

Som det kommer fram här har svenska varit ett lyckat val för informanterna i min avhandling: majoriteten har hittat sociala sammanhang som

Karoliina Teikari

fungerar på svenska och de har användning för språket i sin vardag. Detta är viktigt att lyfta fram då man funderar på fenomenet svenska som ett alternativt integrationsspråk. Det som jag tidigare nämnde, nämligen negativa attityder från myndigheternas sida, är värt att lyfta fram eftersom det också kom fram i Magmastudien Via svenska – Den svenskspråkiga integrationsvägen där flera av de intervjuade ansåg att de ofta stött på attityden att invandrare i huvudstadsregionen borde integreras på finska. Att det förekommer i så pass stor utsträckning i bägge studierna visar att detta tydligen är ett centralt problem som behöver diskuteras. I min avhandling har jag resonerat kring att dåliga attityder delvis antagligen beror på ovisshet. Den svenska integrationsvägen är ett relativt nytt fenomen som flera finländare antagligen inte ens hört talas om och kan därför väcka starka reaktioner. Detta kan också vara anledningen till att myndigheterna inte anser att den svenska vägen är ett reellt alternativ för invandrare. Därför blir det viktigt att visa att det verkligen finns invandrare som har användning för svenska i sin vardag och att det således också finns behov av svenskspråkig integration i huvudstadsregionen.

Källor

Creutz Karin & Helander Mika (2012): Via svenska – Den svenskspråkiga integrationsvägen. Magma, nr 1/2012, Helsingfors.

Helsingfors Arbis. 2012. Läroplan för integrationsutbildningen på svenska.