Några ord om integrationen

Integrationsbegreppet är ingalunda entydigt och självklart. En av informanterna frågar sig under intervjun vad integration är. I detta sammanhang gäller frågan närmast till vad eller vilket socialt, geografiskt och kulturellt sammanhang man ska integreras. Ska man integreras till det nationella samhället, till det lokala samhället eller till olika sociala habitat? Kan en nordisk eller diasporisk och transnationell integration vara önskvärd och relevant?

Inom samhällsvetenskaperna har integrationsbegreppet diskuterats mångsidigt och från många olika infallsvinklar. En sammanfattande definition av integration tar fasta på att:

”den huvudsakliga idén är att minoritetsmedlemmar som är integrerade, deltar i sin helhet i det politiska samfundet, har fullständiga rättigheter och får sin rättvisa andel av välfärden som fördelas bland medborgarna, men behåller sin kulturella identitet.” (min övers.) (Kroll m.fl. 2008, 15)

Det har talats om strukturell och kulturell integration och om kognitiv, social, politisk och identifikatorisk integration när man har velat ta fasta på olika aspekter i integrationen eller studera integrationsprocessen inom olika samhällsarenor.

Den strukturella integrationen hänvisar till arbetsmarknaden, sysselsättningen, bostadsmarknaden, ekonomiska resurser och en jämn inkomstfördelning och andra aspekter av minoritetens samhällsposition som måste vara jämlika med majoritetens för att minoriteten ska vara integrerad. Minoriteten är inte segregerad från majoriteten i samhällsstrukturen enligt denna dimension av integrationen.

Den kulturella integrationen hänvisar till språkkunskaper, värderingar, traditioner, vardagliga sätt att agera och kommunicera och sedvänjor som är tillräckliga, likartade eller överensstämmande med bosättningssamhällets förväntningar och krav.

Den kognitiva integrationen handlar om minoritetsmedlemmarnas

kunskaper och färdigheter som motsvarar samhällets krav för att minoriteten ska kunna klara sig och fungera i samhället.

Den sociala integrationen handlar om växelverkan mellan minoritet och majoritet och om en samhällskommunikation där minoritetsmedlemmarna inte är segregerade från resten av samhället, utan i kontakt med det.

Den politiska integrationen handlar om rätten och möjligheterna att delta i politiska processer, beslutsfattande och mobiliseringen till kollektiv aktion genom organisationer, och om hur ofta minoritetsmedlemmarna mobiliserar sig.

Slutligen innebär den identifikatoriska integrationen minoritetsmedlemmarnas subjektiva vilja att identifiera sig med samhället de befinner sig i och att de upplever sig som delaktiga i detta samhälle (Kroll m.fl. 2008, 15).

I statsmaktens dokument betonas strukturella aspekter som sysselsättning och undvikande av marginalisering, men också en kulturell och identifikatorisk integration där man stegvis börjar dela det finländska samhällets värderingar och är beredd att modifiera sina ursprungliga värderingar om de står i strid med finländsk lagstiftning (www.intermin.fi; Grunderna för läroplanen… 2012, 10–11). I Finland har man i integrationspolitiken fäst större vikt vid kulturella aspekter och språk än i andra nordiska länder (Sandlund 2002, 124). När integration utreds som en språklig valmöjlighet och som en utbildningsfråga blir statsmaktens definitioner och begreppsliggöranden mera relevanta än sofistikerade vetenskapliga definitioner. Invandrarna, organisationerna och utbildningsinstitutionerna har dessa statliga definitioner att leva efter, trots att de i vissa sammanhang är något grovhuggna och elementära. Statens begreppsdefinitioner är pragmatiska och utgår från åtgärder. Integration består med andra ord av de åtgärder som staten gör.

Men statsmaktens allmänna förståelse av integrationen som en process som sätts igång genom en individuell plan och utbildning är i finländsk historia en beprövad metod för utveckling, modernisering och hjälp till självhjälp. Integrationsprocessen är individuell i det finländska samhället, vilket innebär att invandraren har rätt till en egen, personlig integrationsstig.

I detta sammanhang förstås integrationen huvudsakligen som en kulturell integration, men den fungerar även som inkörsport till en strukturell och politisk integration. Det blir lättare att hitta sysselsättning och få medborgarskap om man lär sig landets språk snabbt och bra. En kombination av vetenskapliga och administrativa sätt att se på integrationen upplyser om att

integrationen handlar om gradskillnader i slutresultatet, dvs. med avseende på graden av hur man är integrerad. Kombinationen upplyser också om variationer i integrationsprocessen, som till exempel fullskaligt deltagande i integrationsutbildningar och målsättningen att bli finländsk medborgare eller alternativt individuella och möjligen tillfälliga val av blankettspråk eller expeditionsspråk i samband med myndighetskontakter.

Integrationen begränsas här huvudsakligen till att gälla vuxna invandrare som själva har flyttat till Finland. Barn till invandrare, dvs. andra generationens invandrare, inbegrips inte i detta sammanhang i analysen. Utredningen gäller de individer som i egenskap av vuxna, myndiga personer har rätt att välja och kan göra ett informerat val i fråga om integrationsspråk.

Integrationen är emellertid inte en envägsprocess där allt ansvar ligger på invandraren. I många fall förhindras integrationen av majoritetsbefolkningens fördomar, negativa attityder, diskriminering och rätt och slätt rasism.

Lagstiftningen erbjuder integrationsfrämjande service i regel i tre års tid efter ankomsten till landet. I praktiken gäller integrationstjänsterna huvudsakligen flyktingar och asylsökande, men också arbetssökande i övriga invandrarkategorier är berättigade till integrationstjänster. Den nya lagen om integration inbegriper alla invandrarkategorier oberoende av grunden för vistelse (Saukkonen 2013, 95). Ifall man är arbetslös och arbetssökande görs den inledande kartläggningen av arbets- och näringsbyrån, varefter man deltar i arbetsmarknadsinriktade integrationsprogram (se t.ex. Inrikesministeriet 2011, 12; www.hej.fi). Dessa utbildningar erbjuds av olika utbildningsproducenter av vilka arbets- och näringsförvaltningen upphandlar utbildningar. Ifall man inte är arbetssökande, vilket är fallet med flyktingar, deltar man i kommunens integrationsprogram som ofta innehåller språkutbildning inom ramen för det fria bildningsväsendet (som medborgar- och arbetarinstitut och folkhögskolor) men också en inledande 1 000 timmars integrationsutbildning i arbets- och näringsförvaltningens regi.