Österbotten – ”Hurrarna”

I detta avsnitt beskrivs integrationen i Österbotten från syd till nord. Österbotten är den region där den tvåspråkiga och svenskspråkiga integrationen fungerar mest klanderfritt. En integrationsväg på båda språken erbjuds i regionen från syd till nord (undantaget Karleby). Generellt sett tar Österbotten ett stort ansvar för mottagningen av kvotflyktingar. Österbotten uppnår sin kvot på 250 personer per år. Däremot tar inga kommuner i grannregionen Syd-Österbotten (Etelä-Pohjanmaa) emot kvotflyktingar (intervju).

I K5 området utvecklades i samband med DiF en virtuell inlärningsmiljö som skulle tillgodose arbetskraftsinvandrarnas behov av innehållsligt och tidsmässigt anpassad språkundervisning. Resursbristen gjorde att inlärningsmiljön inte kunde göras komplett och den ansågs kräva tilläggsresurser för att kunna vidareutvecklas. Arbetet med den har senare fortsatt (intervju). Ett gemensamt integrationsprogram uppgjordes för området och man tog modell av RÖK-modellen (regional överenskommelse) från Skåneregionen i Sverige. Också en permanent organisation har skapats för att sköta invandrarärenden tack vare Delaktig i Finland (Ivars 2013, 264–265).

Närpes integrationsmodell är väldokumenterad (ex. Mattila & Björklund 2013; se också Gullmets 2011) och det finns därför inte någon speciellt stor anledning att beskriva den i detta sammanhang. Svenskspråkig integration hade förekommit i Österbotten redan långt före DiF. Tidigare fanns projekten Medvind (2004–2007), Shaisyd (2008–2011), GIIÖB (2008–2011) och samtidigt med DiF fanns Welcome Office (2012–2014) i Österbotten (a.a., 33–37). Samtidigt med DiF fanns också Bothnia Work och Bothnia Integration (båda avslutades 30.6.2014). Bothnia Work var ett EU-finansierat projekt som gick ut på rekrytering av hälsovårdspersonal (http://www.bothniawork.fi/pages/ ingangssida.php?lang=SE). Bothnia Integration hade i sin tur som syfte något liknande virtuell distansundervisning i svenska och finska för vuxna vid Yrkesinstitutet i Närpes som man senare försökte utveckla i samband med DiF i nätportalen SFIF.fi (Svenska för invandrare i Finland). Jaana Grönlund som hade arbetat som undervisare i Bothnia Integration rekryterades till K5 områdets DiF-projekt för att utveckla den virtuella inlärningsmiljön. Portalen blev inte färdig, vilket också framgår i intervjuer (intervjuer). Materialet hade inte matats in och publicerats, utan planerades bli gjort under en utlovad tvåmånaders tilläggsperiod som inte förverkligades. Sedermera har materialet

stegvis publicerats och finns tillgängligt, men inte i interaktiv form, utan som pdf-filer.

I Närpes tog man inte emot kvotflyktingar under perioden 2001–2013 på grund av bostadsbrist, men år 2014 började man igen ta emot flyktingar (http://svenska.yle.fi/artikel/2014/11/05/narpes-valforberedd-flyktingarfran-sudan).

Vid arbets- och näringsbyrån i Vasa tillfrågas invandraren först om vilket språk hen vill bli integrerad på. De flesta väljer finska. Integrationsutbildningar förekommer också på svenska när tillräckligt behov föreligger (Grüne m.fl. 2013, 246).

Korsholms integrationsutbildning sköts av Norrvalla i Vörå. I intervjuerna har framgått att man i Korsholm inte var nöjd med Vakk:s integrationsutbildning, trots att de har meddelat att de har beredskap att erbjuda utbildningen på båda språken, så Korsholm beslöt att skaffa utbildningen från Norrvalla istället (intervjuer).

I Vörå ger kommunens integrationsplan från 2011 skoleleverna möjlighet att gå i svensk skola på orten eller i finsk skola i Jakobstad. Svenskspråkiga gymnasieelever går i Vörå idrottsgymnasium (Vörå kommun 2011, 11–12). I integrationsplanen konstateras följande gällande språkval:

”Svenska/finska inlärs i enlighet med elevens språkliga utveckling och med målsättning att uppnå en fungerande tvåspråkighet. Barnen i en familjeåterföreningsfamilj placeras i första hand i en skola som undervisar på det språk som familjesamlaren valde på flyktingförläggningen. Då flyktingarna och deras familjer väljer studiespråk bör man vid sidan av den allmänna målsättningen ovan i mån av möjlighet beakta deras rätt att själva välja språk och förutsättningarna att ordna undervisning i just det valda språket på orten samt att arrangera skolskjutsar.” (a.a., 12–13)

Folkhälsan utbildning i Vörå representerar egentligen inte en offentlig insats i och med att den bedrivs av en folkhögskola och en tredje sektorns organisation. Jag har valt att presentera Norrvallas verksamhet här i och med att den sköter om en rätt betydande del av den offentliga integrationsutbildningen i Österbotten. Norrvalla är alltså ett benchmarking-exempel på Public-Civic-Partnership, eller på svenska ett praktexempel på samarbete och

partnerskap mellan medborgarsamhället och det offentliga i serviceproduktionen för invandrare. Norrvalla sköter integrationsutbildningar för Korsholm och Vörå. Vid Norrvalla har man kombinerat svenskundervisning för invandrare med motion. Undervisningen har uppgått till minst 20 timmar per vecka varav 4–6 timmar motion av olika slag. Under våren 2013 hade utbildningen 22 elever, och man har bl.a. samarbetat med flyktingförläggningen i Oravais, vilket innebär att en del av deltagarna varit asylsökande (Taylor 2013, 271–272).

Verksamheten inleddes år 2011 inom ramen för projektet Idrott och motion som medkraft. I början av 2015 studerar kring 50 elever på någon av de fyra linjerna som Norrvalla erbjuder inom ramen för integrationsutbildningen (Skata 2015, 16).

Integrationsutbildningarna är: 1. Språkarenan för sådana som kan lite eller ingen svenska. Deltagarna lär sig också hantera en dator och tillgodogöra sig informationssamhällets utbud. 2. Yrkesarenan för sådana som siktar på studieplats eller jobb efter integrationsutbildningen. Deltagarna har redan baskunskaper i svenska och utbildningen siktar på att förbättra språkkunskaperna så att de räcker till för en yrkesutbildning, läroavtalsutbildning eller för arbetslivet. 3. ABC-gruppen som är inriktad på undervisning av analfabeter. 4. Integrera på svenska, som innebär språk och motion för asylsökande och finansieras av bl.a. Svenska kulturfonden (Skata 2015, 21; intervju; Folkhälsan broschyr).

I Jakobstad integreras invandrarna på båda språken, asylsökarna på finska och kvotflyktingarna på svenska. I Kristinestad integreras invandrarna på finska och stadsdirektör Riitta El-Nemr framför som motivering att arbetskraftsinvandringen inte är av samma omfattning som i Närpes och att de som fått asyl ofta flyttar till större orter (Gull & Syd-Österbotten 11.6.2015, 10).